This is areproduction of a library book that was digitized by Google as part of an ongoing effort to preserve the information in books and make it universally accessible. Google books https://books.google.com This is areproduction of a library book that was digitized by Google as part of an ongoing effort to preserve the information in books and make it universally accessible. Google books https://books.google.com x Per THE UNIVERSITY OF ILLINOIS AUTNORDISCHE SAGA-BIBLIOTHEK GEGRÜNDET VON GUSTAV CEDERSCHIÖLD, HUGO GERING UND EUGEN MOGK HERAUSGEGEBEN VON FINNUR JONSSON, EUGEN MOGK uno EMIL OLSON HEFT 17 EGILS SAGA EINHENDA OK ÄSMUNDAR BERSERKJABANA ALA FLEKKS SAGA FLÖRES SAGA KONUNGS OK SONA HANS MAX NIEMEYER VERLAG HALLE (SAALE) 1927 DREI LYGISOGUR EGILS SAGA EINHENDA OK ÄSMUNDAR BERSERKJABANA ALA FLEKKS SAGA FLORES SAGA KONUNGS OK SONA HANS HERAUSGEGEBEN VON ÄKE LAGERHOLM MAX NIEMEYER VERLAG HALLE (SAALE) 1997 Alle Rechte, auch das der Übersetzung in fremde Sprachen, vorbehalten. Copyrigt by Max Niemeyer, Verlag, Halle (Saale) 1927 Druck von Karras, Kröber & Nietschmann, Halle (Saale) SAIU ALT v7 Meinen Eltern yu0Y IA ITPNIF rohr zoyı Inhaltsverzeichnis. Einleitung: I. Allgemeine bemerkungen ilber die Iygisogur . II. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana . III. Ala flekks saga. 1V. Flöres saga konungs ok sona ins; Erklärung der abkiürzungen Texte: Egils saga einhenda ok Äsmundar berserkjabana Ala flekks saga. 2: Flöres saga konungs ok sona hans Anhang zu Egils s. ok Äsmundar: Textveränderungen Register: Il. Personennamen . il. Ortsnamen. 1lI. Sonstige namen. 1V. Wörter und sachen, die im komm. besonders behandelt sind Berichtigungen . Soite 1X ZVII LII LXXII . LXXXII 121 178 152 186 187 183 189 ee Einleitung. I. Allgemeine bemerkungen über die lygisogur. Die isländische saga — dieser grolsartige beitrag des entlegenen inselvolkes zur weltliteratur — ist, wie bekannt, keine einheitliche gattung, sondern enthält werke, die nach stoff, stil und alter weit voneinander verschieden sind. Seit altersher pflegt man die verschiedenen arten der sagas unter den bezeichnungen £slendingasopgur, konungasogur und fornaldar- sogur!) zusammenzufassen. Während die zwei ersten gruppen sich durch einen grölseren oder kleineren grad historischer glaubwtirdigkeit auszeichnen,?2) ist bei den fornaldarsogur beinahe das gegenteil der fall?) Hier handelt es sich um ı) Dieser terminus hat keine alten ahnen, sondern kommt erst bei Rafn in seinen Fornaldarsögur norörlanda zum ersten male vor (I—II, Kbh. 1829—30). — Über die fornaldarspgur vgl. Müller, Saga- bibliothek II (Kbh. 1818) s. 1ff., wo diese literarische gattung zum ersten male kritisch behandelt wurde; weiter Olriks gute charakteristik in Kilderne t. Sakses Oldhistorie I (Kbh. 1892) 5.7 ff, Nerman in Studier över Svärges hedna litteratur (Diss. Ups. 1913) s. 29ff., Paasche, Norges og Islands litt. indtil utgangen av middelalderen (Oslo 1926) s. 461 ff., F.J6nsson, Litt. hist.?2 II (Kbh. 1923) s. 783ff, Mogk, Gesch. d. norw.- isl. Literatur? (Stralsburg 1904) s. 830 ff., sowie die in den beiden letzt- genannten arbeiten zitierte literatur. 2) Auch in den ‘geschlechtersagas’ kommen jedoch fornaldarsaga- mutive vor, und die in den konungasogur eingefügten kleineren erzählungen (bettir) haben meistens diesen typus. s) In den letzten jahrzehnten wurde eine lebhafte diskussion über die frage geführt, welchem der beiden sagatypen die priorität zuerkannt werden mufs. Am schwerwiegendsten sind aus dieser diskussion die äufserungen von $8. und A. Bugge, A. Olrik, F. Jönsson, A. Heusler, K. Liestöl und E. Olson. Als resultat hat sich dabei wohl ergeben, dafs es, wie A. Heusler (Die Anfänge der isl. saga [Berlin 1914] s. 17) die sache formuliert, vor allem eine ‘'gefühlssache’ ist, welche der beiden gattungen man als die ältere ansieht. Dals die fornaldarsaga jedoch auf jeden fall als literarisches produkt jünger ist als die islendingasaga, steht fest. x Einleitung. keine — oder so gut wie keine — wirkliche geschichte, höchstens um sagengeschichte. Eine den begriff völlig deckende definition der fornaldar- saga ist noch nicht gegeben worden und es ist auch, da wir es hier mit einer aulserordentlich vielseitigen und heterogenen literaturgattung zu tun haben, tatsächlich unmöglich, eine derartige definition aufzustellen. Zunächst haben wir da die sagas, die zum mindesten teilweise auf alte gedichte zurück- gehen. Einige dieser sagas sind eine art geschlechtersagas und behandeln die schicksale alter germanischer oder nordischer königsgeschlechter,!) andere sind wikingersagas, in denen die alten sagenhistorischen königsgestalten zu ‘heerkönigen’ und ‘seekönigen’?) geworden sind. In der ersten gruppe dieser sagas spielen die übernatürlichen elemente noch eine untergeordnete rolle und die handlung steht im allgemeinen nicht unter ihrem einfluls, in der zweiten jedoch beginnt ein phantastischer und fabulierender zug hervorzutreten, die helden kämpfen mit über- natürlichen wesen u. dgl. Während die themen der ersten gruppe nur ganz gering an zahl sind: die rache des helden für den tod des vaters, seine brautfahrt und sein tod, sind die wikingersagas voll von den abwechslungsreichsten ereignissen, eine apotheose des frohen, tatenreichen wikingerlebens. Die grenzen zwischen den beiden gruppen sind natürlich flielsend, und in noch höherem grade ist dies der fall zwischen der ‘wikingersaga’ und der dritten gruppe, die wir am besten ‘märchensagas’ oder ‘lygisogur’ nennen können.?) Die in ı) Z.b. Volsunga saga; Hervararsaga (teilweise); Hrölfs s. kraka. 2) Z.b. Hälfs s.; Orvar-Odds s.; Ketils s. bengs. s) Man hat die zweckmälsigkeit dieser bezeichnung bestritten, da sie nur an einer einzigen stelle der isl. literatur vorkommt (Sturl. I s. 2? von der Hrömundar s. Gripssonar gesagt) und sonst eine andere bedeutung hat. Sie hat sich jedoch mehr und mehr durchgesetzt und scheint auch als gemeinsame bezeichnung der sagas, die keinen wirklich sagenhistorischen stoff enthalten, sondern reine novellen sind, sehr brauchbar zu sein. Weiterhin ist es dann eigentlich eine geschmackssache, ob man noch unterarten schaffen will, indem man die Iygisogur noch in Iygisogur norörlanda bezw. suörlanda einteilen will (= Mogk), je nachdem, ob in ihnen der ausländische einflufs mehr oder weniger hervortritt. Hier ist die grenze ja fast unmöglich zu ziehen, und eine saga, die als Iygisaga norörlanda beginnt, kann bisweilen als !. suörlanda schliefsen. Allgemeine bemerkungen über die lygisogur. xI den wirklichen fornaldarsogur mitunter eingestrenten strophen fehlen oft hier.!) Auch hier finden wir zwar die alten, prächtig klingenden kriegernamen, wie auch eine menge anderer ent- lehnungen aus der älteren fornaldarsaga, aber jetzt werden auch ganz neue helden geschaffen. Aufserdem hält hier die phantasiewelt des märchens ernstlich ihren einzug: in diesen sagas wimmelt es buchstäblich von riesen, trollen, bösen stiefmüttern, wunderbaren waffen u.dgl.2) Nach und nach nimmt 1) Hierher gehören die meisten der in Fas. B. III aufgenommenen sagas sowie einige von B. 11. 2) Schück (in Schück-Warburg, Ill. sv. litt. hist.® I s. 212ff. [vgl. ebenders. in Ill. allm. litt. hist. II s. 326ff.]) sieht in diesen späten fornaldarsogur vor allem eine ‘väringsaga’, d. h. sie ist — zum mindesten zum grölsten teil — ‘entstanden und ausgebildet worden bei den kaufleuten, die nach Osten zogen. Da diese meist schweden, aber auch dänen waren, so sind es offenbar sagaerzähler dieser nationalitäten gewesen, die die berührung zwischen dem Osten und dem Norden ver- mittelt haben’ (2.2.0. 8.215). Schück geht von denjenigen fornaldarsogur ans, die sicherlich eine gruppe der quellen Saxos gewesen sind, und meint, dafs die nicht-nordischen motive, die sich hier finden, kaum durch einflufs des kontinentes erklärt werden können, da verbindungen zwischen dem Norden und den südlichen ländern erst für eine zeit bezeugt sind, die etwas später liegt als die, in der die motive nach dem Norden gekommen sein müssen. Schücks hypothese macht keinen besonders ansprechenden eindruck und die gründe, die er zu ihrer unterstützung anführt, sind kaum überzeugend. So ist wohl die saga von Hagbart und Signe (Saxu [Olrik] II s. 29 ff.) weit nordischer als Schück meint. Dafs H. sich den zutritt zu dem frauenhaus Signes in frauenkleidern verschafft, braucht kein unnordisches motiv zu sein, weder in bezug auf die verkleidung, noch auf das getrennte wohnen der frauen, und in Signes salkonur einen ‘harem’ zu sehen (8.a.o. s. 218), ist umso verfehlter, als die einführung der harem-institution im Oriente von so spätem datum sein dürfte, dafs das auftreten eines derartigen motives in der westnordischen dichtung dieser zeit als vollkommen ausgeschlossen angesehen werden muls. — Ebenso ist es ganz sicher verfeblt, wenn Gould (Scand. Studies VII s. 219 ff.) in einem orientalischen märchen die direkte quelle für eine wichtige partie einer so alten saga wie der Friödpj. s. gefunden zu haben glaubt. Nerman hat (a.a.o. s. 34ff.), teilweise im anschlufs an Schück, teil- weise in oppusition gegen ihn, gestützt auf die vielen fornaldarsogur, die auf ostnordischem boden spielen und in denen schwedische namen vor- kommen, geltend machen wollen, dafs wir in der fornaldarsaga im wesentlichen eine schwedische schöpfung zu sehen haben. Dals wir in Schweden wirklich (ebenso wie offenbar auch in Norwegen, wenn auch div saga dort einen anderen charakter gehabt hat) eine fornaldarsaga- x Einleitung. alles übertrieben grolse proportionen an und schlielslich fällt jede rücksicht auf wirklichkeit und wahrscheinlichkeit: man dichtet bewulst ‘lügensagas. Um der darstellung jedoch wenigstens einen schein von glaubwürdigkeit zu geben, macht man fleilsig anleihen bei historischen sagas und älteren fornaldarsogur und verlegt den schauplatz der ereignisse von Norwegen und Island nach immer exotischeren ländern: anfangs nur nach Schweden und den nordischen fabelländern Bjarmaland und Jotunheimar, schlielslich aber dehnt sich die geographie der sagas auf die ganze ‘mappa mundi’ aus: auf Rüssi&, Hünaland, Indiäland, Serkland, Tartarid, ja bis zum ‘ende der welt’. In diesen entlegenen ländern da konnte e8, so räsonierte man offenbar, in ‘forn old’ jene gewaltigen recken gegeben und konnten sich jene phantastischen er- eignisse abgespielt haben, die in unserer zeit und unserem lande unglaublich wären. Viele dieser sagas sind direkt auf märchen aufgebaut. Dals solche schon frühzeitig im umlaufe waren, dafür haben wir mehrere literarische beweise. So erzählt schon im 12. jh. der mönch Oddr Snorrason!) von stjüpmedrasegur, er hjardarsveinar segja und in Sverris saga?) heilst es von diesem könig: I peirri ferö fekk hann mikit vas, var hut likast, sem T fornum sogum er sagt at verit hafı, ba er konungs- born urdu fyrir stjiüupmedra skopum. Derartige mündlich überlieferte märchen sind sowohl in Norwegen wie auf Island jahrhundertelang im schwange gewesen, ehe sich schliefslich ein autor ihrer annahm und ihnen literarische gestalt gab.®) dichtung gehabt haben, ist an sich wahrscheinlich, aber es ist kaum richtig, als argument dafür die Östliche lokalisierung der isländischen -fornaldarspgur anzunehmen, da diese sich einfacher durch die neigung der sagas erklären lälst, das milieu von Norwegen, wo die ältesten sagas hauptsächlich spielen, wegzuschieben und nach den zuhörern wie den lesern unbekannteren ländern zu verlegen, wobei natürlich mit den Öst- lichen grenzländern der anfang gemacht wird. ı) Öläfs s. Tryggvasonar (1853) a. 1. 2) Sagaer om Sverre og hans Efterfolgere, ed. Unger (Kria 1873) 8. 7. ®) Dafs voll ausgebildete !ygisogur (oder zum mindesten der stoff zu ihnen) sich auch in Norwegen in weitem ausmalse vorgefunden haben, hat man lange behauptet. Liestöl, der in seiner ausgezeichneten arbeit Norske trollvisor og norröne sogor [Kria1915] die enge verbindung sY. Fi wo ie Fa 7 [x 5 pe] ji Allgemeine bemerkungen tiber die Iygisogur. xIII Anfangs hatten die auf diese weise entstandenen sagas sicher- lich ein mehr oder minder ausgeprägtes nordisches kolorit. Aber dann kommt, von der zweiten hälfte des 13. jhs. an, ein neuer faktor mit ins spiel: die kontinentale mittel- alterliche ritterdichtung, deren hervorragendste produkte der literarisch interessierte und hochgebildete könig Hakon der alte (1217—63) ins norwegische übersetzen liels, z. b. Tristrams 8. ok Isondar, Elis 8 ok Rosamundu, Strengleikar, Ivens s., Mottuls s. usw. Diese wurden bald auf Island ungemein populär und ihr einfluls tritt nach und nach immer stärker hervor, teils in der art, dals sie gerade den eben behandelten späteren fornaldarsogur, den Iygisogur, in vielem ihr gepräge gaben, teils auch dadurch, dals sie direkt die Isländer selbst zu neuschöpfungen anregten, indem diese nun ihrerseits nach dem vorbild der tibersetzten sagas, aber stets noch mit ausnützung auch des einheimischen materials riddarasogur zu schreiben anfıngen. Betrachten wir die novellistische literatur Islands während des 14. jhs., so erhalten wir folgende gattungen, die jedoch stark ineinander übergreifen: 1. Die jüngere fornaldarsaga, die /ygisaga, die ihre voraussetzungen in den historischen sagas, in älteren fornaldarsogur, in märchen, in der tiber- setzungsliteratur sowie in motiven hat, die auf die eine oder die andere weise vom auslande hereingekommen sind, entweder vom kontinent oder von den britischen inseln (z.B. EA, Älafl. s.); 2. Der isländerroman, mitunter auch skroksaga genannt, der dem äufseren nach völlig wie eine historische saga gebaut ist, dessen inhalt jedoch ganz unhistorisch ist, wenn auch zwischen den norwegischen troll-liedern und den späteren fornaldarsogur gezeigt hat, macht es auch wahrscheinlich, dafs wir in Norwegen nicht nur eine wirkliche fornaldarsaga-tradition gehabt haben, sondern auch hand- schriften, die fornaldar- und lygi-sogur enthielten: „Die norwegische und isländische tradition in jeder beziehung so stark voneinander zu trennen, erhält keine berechtigung in den historischen verhältnissen“; — „Nor- wegische sagas sind nach Island gekommen und isländische nach Norwegen, sowohl in mündlicher darstellung wie schriftlicher“ (a. a. o. 8. 2411); — „Was die norwegische und die isländische fornaldarsaga unterschieden zu haben scheint, scheint das zu sein, dafs die Isländer die fornaldarsogur ein wenig umgestaltet haben, so dals sie mehr den geschlechtersagas glichen“ (a. a. 0. 8. 245). xIV Einleitung. die personen in der regel historisch sind, landnamamenn od. dgl. (z. b. Pördar s. hredöu, Finnboga s, Bärdar s. sne- fellsäss); 3. die sagas, die unter direktem einfluls der übersetzungsliteratur geschrieben, jedoch auch ihrerseits zu nicht geringem teile auf einheimischem material aufgebaut sind (z. b. Flöres 8. ok sona hans, Älafl. ». [teilweise)). Von den sagas der letztgenannten gruppe können wir sicherlich 30—35 als wirkliche mittelalterliche sagas ansehen, während aber die späteren fornaldarsogur wenigstens gedruckt sind, wenn auch leider erst wenige von ihnen in modernen ausgaben vorliegen, liegen diese mit wenigen ausnahmen noch immer nur im manuskript vor!) und haben schon aus diesem grunde bisher die aufmerksamkeit der forschung nicht viel auf sich gezogen.) Auch andere ursachen haben dazu beigetragen. 1) Gedruckt von ihnen sind die folgenden: Konraös s., Berings s., Mägus s., Remundars. keis., Mirmanns s., Kirjalax s., Blömstrv. s., Samsonar s. fagra, sowie Jarlm. s. ok Herm. (dafs die letztgenannte gedruckt ist [1917 in Kopenhagen], bat F. Jönsson, Litt. hist.? III s. 105, übersehen). Aufserdem sind auf Island einige als volkslektüre gedruckt (vgl. die literaturangaben!), aber diese drucke erfolgten in der regel nach sebr späten handschriften und sind aulserdem augenblicklich kaum aufzutreiben. 2) Leach hat jedoch in seiner arbeit ‘Angevin Britain and Scandi- navia’ (Cambr. Mass. 1921), in der er auf eine im ganzen verdienstliche weise die kulturellen und literarischen verbindungen zwischen dem Norden und den britischen inseln während der anglo-normannischen periode schildert, auch einige dieser sagas behandelt und sie in verschiedenen gruppen zusammenzufassen gesucht (a. a. o. 8. 382ff.).. Interessant ist seine be- handlung der ‘keltischen’ sagas, zu denen er unter anderem auch Sams. . s. fagra und Alafl. s. rechnet. Dafs eine derartige gruppierung, wie er selbst ausdrücklich hervorhebt (a. a. 0. 5. 288), vielfach ‘sheer gness- work’ sein muls, ist selbstverständlich. Auch seine darstellung der gruppe, die er unter der bezeichnung ‘eastern romance’ zusammenfalst, ist äufserst hypothetisch, und hier dürften ernstere einwände erhoben werden können. Wahrscheinlich im anschluß an Schück sieht er in vielen Iygisogur rein byzantinische produkte (a. a. 0. 8. 286): ‘Generally, one may suppose, the romance was translated in the East and taken home by the sea route, or through Russia. But at times the translation was made from Greek texts in Norway or Iceland’. Dals wir sagas haben, die einen in hohem grade orientalischen eindruck machen (z. b. Dinus s. drambläta, vgl. Leach a.a. o. s. 271 ff.), ist richtig, aber anzunehmen, dals sie direkt von Byzanz nach Skandinavien gebracht (und dort über- setzt!) wurden, ist sicher allzu kiihu, und die behauptung einer von diesen sagas (Viktors s. ok Bläus), dafs der künig Häkon Magnüsson ‘viele Ewz Dr’ 2 A nee: . A, . 0 9 War j 1° BE 7 7 - + Allgemeine bemerkungen über die lygisogur. xv Wir haben es nämlich hier mit literaturwerken zu tun, deren inhalt so gleichföürmig ist, dafs man sie recht gut mit den verschiedenen bildern eines kaleidoskopes vergleichen könnte: die bestandteile sind im grolsen ganzen immer dieselben, der unterschied zeigt sich nur in ihrer verschiedenen zusammen- setzung. Hat man drei oder vier dieser sagas studiert, so kennt man in gewissem sinne die ganze gattung. Doch kommt es einem bei näherem eindringen in die sagas vor, als ob das urteil über sie im allgemeinen vielleicht doch um eine ahnung zu streng ausgefallen wäre. Zunächst sind sie doch nicht alle so minderwertig, wie man bei einer flüchtigen durchsicht: meint. Sagas wie Flöress. ok sonahans, Viktorss.ok Bläus, Valdimarss., Gibbons s.,, Sigurdars.pogla und Vilhjälmss. 8j6Ö08, um nur einige von den besseren zu nennen, können doch einerseits infolge ihrer deutlichen abhängigkeit von kon- tinentaler (bes. französischer) mittelalterlicher dichtung dazu beitragen, ein licht auf diese zu werfen, andererseits sind diese und mehrere andere sagas auch für die isländische literaturgeschichte keineswegs wertlos, da eine literatur nicht gerecht beurteilt und richtig verstanden werden kann, wenn man nicht alle ihre perioden, auch die verfallsperiode, gründlich kennt. Auch vom stilistischen und lexikographischen standpunkte haben diese sagas ihre bedeutung, und aufserdem mufs speziell betont werden, dals sie für die folkloristik von nicht geringem interesse sind.!) dieser sagas aus dem griechischen ins norwegische übersetzen liels’, braucht man nicht im geringsten so zu bewerten, wie der verfasser geneigt zu sein scheint. Mit griechischen literaturwerken gab sich, soviel bekannt ist, zu jener zeit niemand im Norden ab und man dürfte der wahrheit. näher kommen, wenn man annimmt, dafs die ausgesprochen orientalischen motive, die wir in vielen dieser sagas finden, ihren weg nach Norden über die kontinental- europäischen länder genommen haben, in die sie mit der kulturellen strömung gebracht wurden, die als folge der kreuzzüge vom Orient ing Abendland flutete. — Vgl. auch Le Roy Andrews, The Lygi- sogar (in Pabl. of the Soc. f. the Advancement of Scand. Study II s. 255 ff.), wo diese sagas als gattung verdienstvoll behandelt werden. 1) Jiriczek hat in seiner abhandlung „Zur mittelisländischen Volkskunde“ (ZfdPh. 26 s. 2ff.) aus ihnen eine interessante blumenlese von motiven gegeben, eine sammlung, die der jetzige herausgeber vervollständigt hat. Einen teil dieses materials — den, welcher mit den in diese ausgabe aufgenommenen sagas im zusammenhange steht — findet. xVvI Einleitung. Wollen wir diesen letzten ausläufer der isländischen saga in wenigen worten charakterisieren, so können wir sagen, dafs wir hier werke von verfassern vor uns haben, die offenbar sich selbst dessen bewufst gewesen sein müssen, dals alles, was sie schrieben, reine dichtung war und die nicht, was man in gewissem sinne von den verfassern der älteren !ygisogur sagen kann, wenigstens ihrem eigenem gefühl nach, die träger und vermittler einer sagenhistorischen tradition, an die sie selbst glaubten, gewesen sind. Natürlich ist dies nicht so zu fassen, als ob diese sagas selbst sich als !ygispgur hinstellten, — im gegenteil sucht man oft die glaubwürdigkeit derselben zu verteidigen.!) Sonst hätten sie sicher nicht die grolfse popularität erwerben können, deren sie sich offenbar erfreuten. Man entlehnt hier frisch und froh nicht nur aus den tber- setzten riddarasogur, sondern in weitem ausmalse auch aus älteren und jtingeren fornaldarspgur, deren schon an sich phantastische motive oft völlig ins absurde getrieben werder. Was bei der lektüüre dieser sagas vielleicht am stärksten in die augen fällt, sind die endlosen und stereotypen schlacht- schilderungen, voll der geschmacklosesten übertreibungen. Die quellen zu diesen haben wir natürlich in den ritterromanen man im kommentar und in den einleitungen zu den sagas zusammengestellt, das übrige material wird wohl seinerzeit zusammen mit einer behandlung des stiles und der sprache dieser sagas veröffentlicht werden können; hier läfst dies der raum leider nicht zu. — Natürlich mülsten auch sämtliche zur gattung gehörige sagas so bald wie möglich herausgegeben werden, damit wir ein ‘corpus’ dieser sagas bekommen, wie Fas. I—III, aber nach modernen prinzipen hergestellt. Die grölste schwierigkeit besteht dabei in der entscheidung, welche sagas aufgenommen werden sollen, da ja diese dichtung bis in die neuere zeit hinein weiterging und die verfasser der jungen sagas oft ein bedeutendes talent darin ent- wickeln, ihren sagas ein altertümliches gepräge zu geben. Der einzig sichere weg dürfte der sein, nur solche sagas aufzunehmen, die in (alten) pergamenthandschriften sich finden oder unzweideutig davon kunde geben, dafs sie einmal in solchen vorgelegen haben. Sonst kann man leicht das pech haben, als echt auch sagas aufzunehmen, die nichts als geschickt gemachte nachahmungen, apokryphen, sind. Maurer hat in seinen auf- sätzen ‘Über isl. Apokrypha’ (Germania 13 s. 59ff. und 20 s. 207 ff.) wie in seiner abhandlung ‘Die Huldar saga’ (München 1894) einige sagas (vor allem die Armanns s. und die Huldar s.) als reine apokryphen nachgewiesen. ı) Vgl. den prolog zu Flöres s. ok sona hans. Allgemeine bemerkungen über die Iygisogur. XVII zu suchen, in erster linie in der Piörekssaga und der Karlamagnus saga, die beide auf Island ungemein populär waren. Auch die seeschlachtschilderungen, von denen es in den sagas wimmelt, sind schablonenmälsig und in die länge gezogen, aber hier, wo die Fornaldarspgur die quellen bildeten, merken wir doch oft den versuch, der darstellung ein wenig von individueller gestaltung zu geben. Dals riesen und trollkonur (skessur),!) berserker, zwerge, wunderbare ringe und natlüru- steinar, fliegende mäntel usw. hier eine dominierende rolle spielen, braucht kaum noch erwähnt zu werden.?) Die sprache ist von vielen lehnwörtern durchsetzt, der stil verrät grölseren oder geringeren einfluls der tibersetzungsliteratur.?) Alles weist darauf hin, dals wir im zeitalter des verblühens der literatur sind. Und doch versteht man gut, warum die ent- wicklung gerade diesen weg nahm. Wie natürlich ist es nicht, dals man in einer harten und schweren zeit, wie das 14. jh. auf Island vielfach war, von der wirklichkeit loskommen wollte — die zu beschreiben, das besorgten die trockenen annalen zur genüge! — und in die wunderwelt des märchens sich flüchtete. Und es liegt etwas imponierendes und zu gleicher zeit etwas rührendes in dieser glühenden lust zu schreiben und zu dichten, die nie erlischt, so wenig auch der motive sind und wie eng auch der horizont. Die drei sagas, die in dem vorliegenden hefte der ASB vereinigt wurden, wurden von dem gesichtspunkte aus aus- gewählt, dafs sie zusammen ein ungefähr vollständiges bild der isländischen !ygisogur geben sollten. Die erste, Egils saga ok Äsmundar, steht ja der wirklichen fornaldarsaga noch nahe, hat aber zugleich viele reine märchenmotive aufgenommen und steht merkbar unter dem einfluls der übersetzungsliteratur. In der zweiten, Ala flekks saga, herrschen die märchen- ı) Diese werden oft mit einem pornologischen anstrich geschildert; vgl. den kommentar a.m.o., bes. EA k. 5, 11, sowie F. Jönsson, Litt. hist.? II 8. 789, wo, obschon kaum mit recht, hierin eine äufserung des durch die Üübersetzungsliteratur gesunkenen geschmackes gesehen wird. 2) Vgl. F. Jönsson a.a.o. 1II s. 98 ff. s) Vgl. Cederschidöld’s ausgezeichnete einleitung zu FSS. sowie iiber den stil der übersetzangsliteratur Meilsners gründliche darstellung in ‘Die Strengleikar’, Halle 1902. Sagabibl. XVII. b xvIll Einleitung. motive noch stärker vor, während gleichzeitig auch hier ein deutlicher nichtnordischer einschlag zu merken ist, — hier sicher hauptsächlich keltischer herkunft. In der dritten saga, Flöres saga konungs ok sona hans haben wir einen isländischen ritterroman vor uns, dessen voraussetzungen vor allem in der kontinentalen mittelalterlichen literatur wurzeln. II. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana, 8& 1. Inhalt, komposition und stil der saga. Der könig Hertryggr von Rüssiä hat zwei töchter, Brynbildr und Bekkhildr, die beide geraubt werden, die erstere von dem riesen Gautr in der gestalt eines raubtieres, die zweite von dessen bruder Hildir im kleide eines geiers. Der könig tut ein gelübde, dafs der, der ihm seine töchter zurückbringe, als belohnung ihre hand und ein drittel des reiches erhalten solle. Eine zeit darnach kommt Äsmundr berserkjabani auf seinem schiffe an und ist des königs gast (k.1—2). Dieser Asmundr kämpft nun mit Egill einhendi, der den landvarnarmaödr des königs, Rognvaldr, getötet hat, und besiegt ihn, schenkt ihm aber wegen seines mutes das leben, und es wird blutsbrüder- schaft geschlossen (k. 3—4). Äsmundr und Egill machen sich nun auf, um nach den töchtern des königs zu suchen, und kommen endlich nach Jotunheimar, wo sie bei niemand ge- ringerem als der königin Arinnefja gastfreundliche aufnahme finden. Während As tochter Skinnnefja jetzt grütze für die gäste kocht, erzäblen diese ihre lebensgeschichte (k. 4—5). — Äsmundr sagt, er sei der sohn des königs Ottarr von Hälogaland und der Sigriör, der tochter des jarls Öttarr von Jötland. Während der jagd trifft Asmundr Ärän, den sohn des R6dfän, des königs von Tartariä, und schliefst blutsbrüdersehaft mit ihm (k. 6). Sie segeln nun nach Tartariä, wo sie finden, dals Rööfän unterdessen von zwei brüdern aus Blokumannaland erschlagen worden ist, die sich auch des reiches bemächtigt haben. Die blutsbrüder greifen jetzt die eindringlinge an und besiegen und töten sie in einer geeschlacht. Arän wird könig, stirbt aber bald darauf. Asmundr begräbt ihn, einem gelübde getreu, das sie einander beim schlielsen der blutsbrüderschaft a u Ar Ar +Iı i Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana, xIX gegeben haben, auf das stattlichste mit pferd, hund, habicht und waffen und bringt selbst drei nächte bei dem toten im grabe zu. In der ersten nacht tötet und frilst der tote Ärän seinen habicht und seinen hund, in der folgenden sein pferd. Als in der dritten nacht Äsmundr einen augenblick ein- geschlummert ist, füblt er sich plötzlich von dem toten an den ohren gepackt und dieser reilst sie ihm ab, worauf Asmundr dem Arän den kopf abschlägt und den grabhügel mit all den schätzen, die er dorthin führen liels, verlälst (k. 7). Darauf hat Asmundr einen kampf mit zwei berserkern, Hrerekr und Siggeirr, den brüdern des königs R60fän, zu bestehen. Diesen gelingt es endlich, ihn gefangen zu nehmen, aber zur nachtzeit glückt es ihm, sich von seinen fesseln zu befreien und die berserker zu erschlagen. Er bekommt nun den ehrennamen „berserkjabani“ und erhält von Aräns bruder Herrauör, der nach Arän könig geworden ist, ein stattliches schiff, mit dem er in die see sticht und zu könig Hertryggr segelt (k. 8). Egill, der jetzt das wort ergreift, erzählt, dals er der sohn des königs Hringr von Smälgnd und seiner gemahlin, der königin Ingibjorg, der tochter des jarls Bjarkmarr von Gautland, sei. Als er ein alter von 12 jahren erreicht hat, fällt er im walde einem riesen in die hände, der ihn mit in seine höhle nimmt, worauf er sieben jahre lang das vieh des riesen hüten muls (k.9). Einmal zeigt Egill dem riesen in der dämmerung die augen im kopfe einer lebenden katze und macht ihm weis, dals das goldaugen seien, die er anstatt Beiner eigenen einsetzen und mit denen er in der finsternis sehen könne. Der riese lälst sich bereden, Egill dieses experiment mit ihm selbst vornebmen zu lassen. Egill sticht ihm die augen aus und entkommt, mit einem bocksfell angetan, aus der höhle.e Nachdem er eine zeitlang in gesellschaft Borgars auf wikingerfahrten zugebracht hat, wobei er den ge- fürehteten berserker Glammaör besiegt (k. 10), sieht er eines tages, als er an land gegangen ist, wie ein riese und eine riesin miteinander um einen goldring kämpfen. Egill fällt den riesen an, der ihm den rechten arm abhaut, worauf Egill die flucht ergreifen muls. Er bekommt jetzt den beinamen „einhendi“. Er kann jedoch immer noch kämpfen, denn ein rwerg schmiedet ihm ein schwert, das er trotz seinem ab- h* xx Einleitung. gehauenen arm führen kann. — Da die grütze jetzt allerdings fertig, aber noch zu warm zum essen ist, ergreift auch Arinnefja das wort, um ihre erlebnisse zu erzählen (k. 11). Arinnefja ist die tochter des riesen Oskruör, des königs von Jotunheimar, und seiner gemahlin, der königin Küla. Als die jüngste von achtzehn schwestern wird sie von den anderen schlecht behandelt, ruft daher Thor an und gelobt, ihm ihren besten boek zu schenken. Thor kommt und legt sich zu der ältesten schwester, welche die anderen aus neid sofort töten. Auf dieselbe weise ergeht es allen den übrigen, bis Arinnefja allein tbrig ist. Sie wird nun die erbin aller der anderen und bekommt von Thor die tochter Skinnnefja, die jedoch wegen eines von ihren mutterschwestern ausgesprochenen fluches jetzt um eine ganze elle kürzer ist als zur zeit ihrer geburt. — Jetzt verliebt sich Arinnefja in den königssohn Hringr von Smälond, aber als sie dorthin kommt, um seine braut Ingibjorg zu verhexen, wird sie entdeckt und ergriffen und muls ihr leben dadurch erkaufen, dafs sie drei kleinode herbeischafft (k. 12). Um diese zu suchen, muls sie sich in den abgrund begeben, kämpft unter dem Lükänüs-berge mit drei hexen und schläft bei dem fürsten der finsternis, in dem sie Odin zu erkennen glaubt. Weiter trinkt sie für die ge- mahlin des königs Snjär einen gifttrank aus. Auf diese weise kommt sie schlielslich in den besitz der drei kleinode: eines mantels, der im feuer nicht brennen kann, eines hornes, das nie ausgetrunken werden kann, sowie eines brettspieles, das auf der einen seite von selbst spielt. — Jetzt ist die grütze fertig und die mahlzeit wird beendigt (k. 13). — Am nächsten tage zeigt Arinnefja den blutsbrüdern ihre kleinodien, unter denen Egill seine hand wiederfindet, die Arinnefja — denn sie ist das trollweib, um dessen willen Egill mit dem riesen gekämpft hatte — mit lebensgras am leben erhalten hat. Arinnefja setzt nun die hand an und diese ist ebenso gebrauchsfähig, wie zur zeit, ehe sie Egill verlor. — Arinnefja erzählt nun, dals es ihre oheime Gautr und Hildir waren, die die töchter des königs entführt hätten, und dals sie bald mit ihnen hochzeit halten würden (k. 14). — Die blutsbrüder werden jetzt durch einen Arinnefja gehörigen spiegel ver- wandelt, so dafs sie so grols wie trolle werden, aber viel Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. xxI schöner, als sie früher waren. Sie kommen nun in der gesell- schaft Arinnefjas zur hochzeit, die trolle werden getötet, die königstöchter gerettet und auf einem tuche, das durch die luft fliegen kann, von Jotunheimar fortgeführt (k. 15—16). Die blutsbrüder ehelichen nun die töchter Hertryggs. Arinnefja kommt zur hochzeit und versöhnt sich mit der königin Ingibjorg, die ihr zum abschiede einen trog mit butter schenkt, so grols, dafs sie ihn kaum tragen kann, und Äsmundr schenkt ihr zwei speckschwarten, die ein schiffspfund schwer sind (k. 17). Egill wird könig von Serkland und bleibt in dem, lande. Asmundr regierte lange in Hälogaland. Sein sohn war Ärmößr, der mit Eöny, der tochter des königs Häkon Hämundarson von Danmork, verheiratet war. Armöör wurde von Starkaör im bade erschlagen, was die letzte schandtat Starkaös war. Nach dem tode Brynbhilds verheiratete sich Äsmundr mit der tochter des königs Soddän von Serkland. Als ihm verrat drohte, liels er sich ein riesenschiff bauen, Gnod. Er schlofs sein leben bei Hlesey und man sagt, dals Odin selbst ihn mit seinem speere durchbohrt habe. Gnod ging mit 3000 mann besatzung auf den grund „und enden wir hier diese saga“ (k. 18). Es geht aus dieser inhaltstibersicht hervor, dafs die saga aus drei kleineren sagas besteht, die durch eine rahmen- erzählung verbunden sind. Wir haben es hier mit einer methode der komposition zu tun, die sehr gebräuchlich ist sowohl in der allgemeinen märchenliteratur wie in den islän- dischen märchensagas!), deren inhalt oft zum grolsen teil aus den lebensgeschichten, @fisogur, der handelnden personen besteht. Betrachten wir zuerst die saga in ihrer ganzheit von stilistischem und sprachlichem gesichtspunkte, so können wir sofort leicht konstatieren, dals wir uns in der verfallsperiode der isländischen sagadichtung befinden: im stile fehlt es an der frischen einfachheit und der wohltuenden knappheit, die im hohen grade die Islendingasogur auszeichnet, sowie an dem individuellen gepräge, das in höherem oder geringerem grade für diese charakteristisch ist. Auf der einen seite finden wir im stile eine überfülle der ausdrucksweise, die der echt ein- heimischen literatursprache fremd ist, auf der anderen seite ı) Vgl. komm. zu k. 5, 18. xxlI Einleitung. zeigt eine genaue untersuchung der sprache und des stils, dals der verfasser in überraschend hohem grade nur stereotype ausdrucksweisen und sprachliche klischees anwendet, die direkt älteren literaturwerken, einheimischen wie übersetzten, ent- nommen sind.!) Der wortschatz verrät in nicht unbeträcht- lichem grade den einfluls fremder sprachen, z.b. haverska, riddari, streti, vaga, pröfa, ndttura u.2.2)... Wenn so die saga für den, der sie an den Islendingaspgur milst, sich als ein recht schwaches produkt ausnimmt, so schlägt doch das verhältnis beinahe in das gegenteilige um, wenn wir sie mit der übrigen isländischen novellistischen literatur des späteren mittelalters vergleichen. Der verfasser der EA hat doch eine nicht verächtliche fähigkeit, aus seinen vielen heterogenen motiven ein ganzes zu schaffen, das eine recht unterhaltende lekttire darstellt, und das stereotype des stils und der sprache tritt bei ihm doch bei weitem nicht so stark hervor wie bei vielen anderen erzeugnissen dieses genres. Man merkt sofort einen grolsen unterschied, wenn man zu sagas geht wie die Vilhjälms s. 8j60s, Viktors s. ok Bläus, Gibbons saga, Flöres saga ok sona hans u. a, die unter einem weit unmittelbareren einfluls der ausländischen ritter- dichtung stehen. Sieht man von einigen personen- und ortsnamen sowie einigen sicher entlehnten motiven ab, s0 stehen wir doch hier im grolsen und ganzen auf nordischem boden, während wir z. b. in den eben genannten sagas mehr oder minder das gefühl haben, es mit einer blolsen bearbeitung eines ausländischen originals zu tun zu haben. Der stil ist auch weit volkstümlicher und einfacher als in jenen, und die vorbilder für die vielen stereotypen wendungen können wohl öfter in den einheimischen sagas als in der über- setzungsliteratur gefunden werden. Ohne eine „ehrenrettung“ der saga versuchen zu wollen, dürfte man deshalb behaupten können, dals sie inhaltlich wie stilistisch höher steht und weit mehr nordisch ist als viele andere zu derselben gattung 1) Dieses geht auf eine, wie ich hoffe, recht iberzeugende weise aus den belegen für stehende ausdrücke und stereotype wendungen hervor, die ich in reicher menge im kommentar gesammelt habe. 2) Fr. Fischer verzeichnet in seinem buche, Die Lehnwörter des altwestnord. (Berlin 1909) s. 146, 30 lehnwörter aus unserer saga. Egils saga einhenda ok Äsınundar berserkjabana. XXIII gehörige sagas und recht gut den vergleich mit sagas aus- halten könnte, die eine weit grölsere bertihmtheit erlangt haben und gewöhnlich zu den wirklichen „Fornaldarsogur“ gerechnet werden, wie 2. b. die Orvar-Odds saga und die Bösa saga U.2.!) & 2. Die quellen der saga. Wir haben eben darauf hingewiesen, dals die saga in bezug auf sprache, stil und motive spuren einer ziemlich starken beeinflussung durch die tibersetzungsliteratur, die rittersagas, zeigt. Dieser einfluls ist jedoch mehr von äulser- licher art gewesen, und eine dieser sagas als direkte quelle für irgend eine partie unserer saga nachweisen zu wollen, wäre ganz sicher unmöglich. Die wirklichen quellen der saga sind im gegenteil hauptsächlich einheimisch nordischer art. Betrachten wir zuerst Äsmunds efisaga, so finden wir sofort, dals wir eine gewöhnliche fornaldarsaga vor uns haben, mit all den ingredienzen, woraus eine solche bestehen soll. Bestimmte quellen für diese saga nachweisen zu wollen, wäre natürlich ein recht unsich?res unternehmen, da derartige schilderungen überall eine durchgängige tber- einstimmung zeigen. Der schilderung der EA stehen hier drei fornaldarsogur am nächsten: Die Orvar-Odds saga, die Bösa saga, sowie die (teilweise historische) Jömsvikinga saga. In der Orv.-Odds a. wird (k. 36,9) ein Herrauör Hüna- konungr genannt, eine Übereinstimmung mit der EA, die kaum rein zufällig sein kann.?2) An die Orv.-Odds s. (k 32,7) er- innert auch die schilderung der flucht Äsmunds, in der die gleichheit schlagend ist, wenn auch ähnliche schilderungen sich in mehreren anderen sagas®) finden, und wir können 1) Vielleicht hat Nyrop (Nord. Tidskr. f. Fil, N.R.V 3.228) den aus- ländischen einfluls auf unsere saga etwas übertrieben, wenn er behauptet, dafs diese „in ihrer ganzen äulseren form und in vielen nebenepisoden eine beträchtliche beeinflussung durch die fremdländische romantische dichtung, besonders durch die ritterromane verrät, wie sie in der fran- zösischen literatur vorliegen“. Für den schlufs der saga mit der dort hervortretenden „heirstswut“ hat sein urteil auf jeden fall berechtigung, aber dieser ist auch unbedingt die schwächste partie der sag8. 2) Vgl. EA k. 7,3 sowie den komm. s) Vgl. EA k.8,6ff. sowie den komm. XXIV Einleitung. mit ziemlich grolser wahrscheinlichkeit es für gegeben ansehen, dals EA hier aus der Orv.-Odds s. entlehnt hat, die ja im allgemeinen an das ende des 13. jhs. gesetzt wird,!) während die EA beträchtlich jünger ist. — An die Bösa saga (s. 21) erinnert zunächst das brüderpaar Hrarekr und Siggeirr,?) die dort auch auftreten. Der kampf mit Bolabjorn und Vfsinn?) zeigt weiter grolse ähnlichkeiten mit der schilderung der Bösa saga (s. 57). Die frage, welcher der sagas hier die priorität zuerkannt werden soll, muls unbeantwortet gelassen werden, da die sagas ungetähr gleich alt sind.*) Auch die schilderung der begegnung zwischen Herrauör und Asmundr hat eine direkte entsprechung in der Bösa saga (s. 12). — Mit der Jömsvikinga saga (s. 76) stimmt schliefslich die eben erwähnte seeschlacht gegen Bolabjorn und Visinn®) ziemlich genau überein. Die wahrscheinlichkeit scheint dafür zu sprechen, dals sowohl die Bösa saga wie EA hier durch die schilderung der Jömsvikinga saga, die sich grolser popularität erfreute,’) beeinflulst worden sind. Der eigentliche kern von Äsmunds «fisaga besteht aus der schilderung seines verhältnisses za dem blutsbruder Ärön und seines kampfes mit demselben im grabhügel. Das ein- gehen der blutsbrüderschaft (k. 6, 9ff.) wird recht aus- führlich und im grolsen und ganzen in übereinstimmung mit dem geschildert, was wir aus anderen quellen tiber die damit ver- bundenen zeremonien und die einzelnen punkte des vertrages erfahren. Zu dem ersten punkte: dals der überlebende den tod des blutsbruders rächen solle, haben wir viele parallelen ,®) ebenso zu dem zweiten, der die eigentumsgemeinschaft ı) Vgl. Mogk, Norw.-isl. Lit.? s. 836. ») Vgl. EA k. 7,3. s) Vgl. EA k.7,6ff. sowie den komm, *) Vgl. Mogk a.a.o. 8. 846. 6) Vgl. EA k.8,11ff. Auch in der Bösa saga ist Herrauör der eine partner. °) Vgl. besonders EA k.7,7 mit der im komm. angeführten ent- sprechenden stelle der Jömsv. saga. ?) Vgl. Mogk, a.a.o. s. 819f. e) Vgl. Fms. III s. 213; Fas. II 8.445; Saxo (Olrik) I s. 169. Egils saga einhenda ok Äsmundar berserkjabana. xXV zwischen den blutsbrüdern betrifft. Diese sollten eiga allt at helmingi!) oder saman eiga fengit fe ok öfengit, bat er peir fengi?) oder gera felag med ser.:) Bezüglich des dritten punktes, der pflicht des überlebenden, den toten blutsbruder im grabhügel zu bestatten und ihm schätze und waffen, streit- ro[s usw. mit ing grab zu geben (vgl. EA k. 7,11), haben wir es mit einer uralten vorstellung zu tun, die in Hkr. 18.20 folgender- malsen formuliert wird: sagdi hann (Odinn) svd, at med prilikum audaefum skyldi hverr koma til Valhallar, sem haun hafdı a bal, .... en eptir gofga menn sikyldi haug gera tıl minningar.‘) Im nahen zusammenhange damit steht der vierte punkt, die pflicht des überlebenden, drei nächte bei dem toten im grabhügel zu sitzen. In einer ursprünglicheren form finden wir dieses motiv bei Saxo,5) wo geschildert wird, wie Asmund (!) und Asvid ‘unverbrüchliche freundschaft schlossen und einander einen heiligen eid schworen, dals derjenige von ihnen, der länger lebe, seinem toten genossen ins grab folgen solle: so fest war ihr bund und ihre freund- schaft, dafs keiner von ihnen das licht des tages sehen wollte, wenn der tod den anderen geraubt hatte”. Die fortsetzung der schilderung Saxos stimmt im grolsen und ganzen ziemlich genau mit EÄ k. 7,12ff. überein. Asvid stirbt und wird mit pferd und hund im grabhügel beigesetzt. Asmund ist bei ihm im grabe, wohin man ihm essen bringt. Der grabhügel wird von Erik erbrochen und ein mann an einem seile niedergelassen. Asmund stellt sich in den korb und lälst sich in die höhe ziehen. Der schrecken ist grofs, als Asmund sich zeigt, bleich wie eine leiche und aus einer frischen wunde blutend. Alle fliehen, aber Asmund ruft sie zurück und erzählt von seinen erlebnissen bei dem toten im grabhügel. Asvid war während der nächte wieder lebendig geworden, hatte ibn angefallen und ihm u.a. sein linkes ohr abgerissen. In einem gedicht schildert Asmund, was ihm geschehen ist: ı) Flat. Is. 279. 2) Gull-Pör. s. k.2 (s. 6). s) Fas. II s. 401. *) Vgl. weiter Laxd.k. 7,21; Eg.s. k. 55,3; Saxo (Olrik) I s. 255. 264; ibid. II 8. 58. 5) (Olrik) I s. 264 ff. xxVI Einleitung. Grum han sin Ganger med Tand flenged og tyyged, vanvittig aad han sin Hund, venmes jeg maatte. Ej dog med Hest eller Hund nejes han kunde; brat han sig vendte mod mig, kradsed med Klo mig, flenged og flaaed min Kind, afrev mit Ore. Ustraffet slap han dog ej, ilde jeg slog ham: Utyskets Hoved jeg hug, skar det med Svardet, rask gennem Troldtejets Krop rammed en Pel jeg. Das gedicht wird mit folgenden worten eingeleitet: Ej med Grund I ter jer undre, at jeg gusten er og bleg; hvo der lever blandt de dede, falmer hen som Lev ı Host, die noch einmal im innern des gedichtes wiederholt werden und dasselbe abschlielsen. P. E. Müller!) war der meinung, dafs Saxo damit stef oder den kehrreim wiedergeben wollte. Dagegen meint Olrik?), dals wir hierin eine in der isländischen literatur recht oft vorkommende ‘wiederholung der endzeile der gesänge von toten, erscheinungen und ähn- lichen übernatürlichen dingen’ zu sehen haben. Da in Dänemark nichts entsprechendes sich findet, meint Olrik, dafs dieser zug eine stütze für die annahme eines isländischen ursprungs dieser episode sei. Schon P. E. Müller?) hat gesehen, dafs wir es in EA und bei Saxo mit derselben sage zu tun haben. Auch Olrik*) hat gefunden, dafs wir in Saxos schilderung ‘dieselbe sage haben, die in abenteuerlicherer gestalt uns aus dem 14.jh. in Egils saga einhenda vorliegt”. Da die quelle Saxos offenbar wenigstens teilweise versifiziert war, so können wir uns dieselbe wohl am ehesten in der gestalt einer wirklichen fornaldarsaga in prosa, aber mit eingestreuten lausavisur vorstellen. 5) Was das motiv selbst betrifft (der lebende lälst sich zu- sammen mit dem toten begraben), so findet sich dieses in der form, in der wir es bei Saxo und in EA haben, sonst nirgends in der literatur, aber verschiedene entferntere parallelen können ı) Nots uberiores s. 194; vgl. ibid. s. 164. ®) Kilderne I s. 77£. s) Sagabibl. II s. 617. *) Kilderne I 8. 66ff.; II s. 53. 5) Vgl. Mogk, Norw.-isl. lit.?2 s. 847. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. XXVIl sowohl aus der isländischen literatur wie aulserhalb derselben beigebracht werden. Im eddagedichte Siguröarkvida en skamma!) bestimmt die sterbende Brynhildr, dafs fünf mädchen und acht diener auf demselhen scheiterhaufen verbrannt werden sollen wie sie selbst und der tote Sigurör, aulserdem zwei habichte.. Eine nahe parallele dazu haben wir in der be- schreibung einer bestattung bei schweden in Rufsland durch den arabischen verfasser Ibn Fadhlan:?) Die dienerinnen des toten häuptlings werden gefragt, wer von ihnen ihrem herrn in den tod folgen will, worauf eine zusammen mit dem toten zugleich mit einem hunde, zwei ochsen, zwei pferden, einem hahn und einer henne verbrannt wird. Vgl. weiter Flat. I s. 88: dat varu log Svia, ef konungs misti vid, at dröttningu skyldi setja € haug hjda honum, N.G.L.I s. 33: Nu fer leysingi leysingiu, oc er gort frelsis ol beggia beirra, ba gegna born beggia arve. En ef bau verda at brotom, ba ero bat grafgangs menn; skal grafa grof i kirkiugarde, oc setia bau bar i, oc lata bar deyia; take skapdrottenn bat ör er lengst livir, oc fade bat sidan; Isl. pj60s. II s. 388f. — Von grolsem interesse sind weiter einige doppelgräber aus dem 4. jh. n. Chr., die sich in Skandinavien (in Schonen und auf Gotland) finden und in denen man die skelette zweier männer nebeneinander ausgestreckt fand.?) ‘Die leben der beiden männer waren aneinander gekettet wie z. b. das der frau an das des mannes ... Die grabbeigaben zeigen indessen, dals es sich hier nieht um mann und frau, auch nicht um herr und diener handelt’‘) ... ‘Es liegt nichts vor, was uns hindert, in dem Havorgrabe zwei brüder zu sehen, von denen der eine den anderen tiberlebt hat, um ihn zu rächen, und dann ibm in dasselbe grab gefolgt ist’.5) — Dals es bei den galliern sitte gewesen ist, dafs die blutbrüder einander nicht überleben ı) Str. 67ff. (Bugge s. 258f.); vgl. auch Helg. Hund. II str. 46 (Bugge s. 199f.): „nü eru brüdir | byrgdar € haugi, | lofda disir | hja oss lidnum“. 2) V. Thomsen, Ryska rikets grundl. 8. 40f. ®) Vgl. Knut Stjerna, Fasta fornlämningar i Beovulf (in Antikvarisk Tidskrift f. Sverige B. 18 nr. 4) s. 3ff. #) 8.8.0. 8. 19. ®) 2.2.0. 8.25. xxVIll Einleitung. wollten, zeigt uns eine stelle bei Casar.!) Damit können ein paar stellen aus der altnordischen literatur zusammengestellt werden, die zeigen, dals mitunter ein mann bei der nachricht vom tode eines freundes selbstmord beging.?) In der mehrzahl der oben erwähnten fälle haben wir einen ausdruck für die überall herrschende vorstellung zu sehen, dals der tote seine frau oder seine diener drüben in der anderen welt mit sich haben mulste.?) Die indische witwenverbrennung ist ein beispiel dafür, eine sitte, die schliefslich in ein nur symbolisches opfer übergeht) (vgl. hiermit die bestimmung in EA über die drei nächte im grabhügel). In der allgemeinen märchenliteratur baben wir auch ver- schiedene beispiele für dieselbe sitte; vgl. z.b. Grimm nr. 16 (I 8. 61): Sie (die königstochter) hatte das gelübde getan, keinen zum herrn und gemahl zu nehmen, der nicht verspräche, wenn sie guerst stürbe, sich lebendig mit ihr begraben zu lassen ..... dagegen wollte sie ein gleiches tun, und wenn er zuerst stürbe, mit ihm in das grab steigen;:) Taus. u. eine nacht (Weil-Fulda) I 8.367 (Sindbads 4. reise): „Dies ist der gebrauch unseres volkes: der lebende mann wird mit seiner gestorbenen frau und die lebende frau mit ihrem gestorbenen mann begraben, damit sie !) De bello gallico III k. 22: soldurios ... quorum hac est condicio, uti omnibus in vita commodis una cum iis fruantur, quorum se amicitie dediderint; si quid his per vim accidat, aut eundem casum una ferant, aut sibi mortem consciscant,; neque adhuc hominum memoria repertus est quisquam, qui, eo interfecto, cutius se amicitie devovisset, mortem recusaret. Vgl. hiermit Gesta Romanorum (Übersetzung von Grässe) k.6 s.9. Es gab einst einen gewissen mächtigen, aber tyrannisch gesinnten kaiser, der eine gewisse sehr schöne königstochter ehelichte. Als nun die verlobung ge- schehen war, so leisteten beide gegenseitig einen eid, da/s, wenn eins von ihnen eher stürbe, das andere aus allzu gro/ser liebe sich selbst töten solle (vgl. k. 61, 8. 107. [= das vorhergehende)). 2) Vatnsd. k. 23,9 (vgl. komm.); Saxo (Olrik) 18.65: Bei der nachricht von Hundings tod ‘wollte er (Hadding) Hunding dieselbe ehre erweisen und ihn nicht überleben, und er erhängte sich da vor den augen des volkes’. ®) Vgl. Stjerna a.a.o. 8.18f. und die dort zitierte lit., sowie B.-P. 1.128. *) Vgl. Stjerna 8.2.0. 8. 23. 5) In einer polnischen variante dieses märchens soll der überlebende gatte nur drei tage am grabe wachen (Bolte-Polivka I s. 127; vgl. EA!). Dasselbe verblafste motiv findet sich auch bei Grimm nr. 195 (II s. 206); Vgl. B.-P. III s. 420, anm. Egils saga einhenda ok Äsmundar berserkjabana. xXIX auch nach dem tode vereinigt bleiben.“1) Vgl. schliefslich Aarnes reg. nr. 612, Schraders Reall. unter Totenhochzeit, Bestattungsbeigaben sowie Hoops’ Reall. unter Totenopfer ($ 4), Grabbeigaben. Von den beim eingehen der blutsbrüderschaft gebräuch- lichen zeremonien erwähnt EA nur die blutmischung, und diese ist zweifellos dabei auch das wichtigste moment gewesen und wurde sicherlich als ein symbol für das innige verhältnis der blutsbrüder zueinander betrachtet.?2) Im nahen zusammen- hange mit der blutmischung steht die andere zeremonie, die in EA nicht erwähnt wird: at ganga undir jardarmen: ein langer rasenstreifen wird aus der erde geschnitten, doch so, dafs er mit ihr an beiden enden noch zusammenhängt. Darauf wird er in der mitte in die höhe gehoben und hier wird als stütze ein speer daruntergestellt.e. Unter diesen rasenstreifen mulsten nun die blutsbrüder treten, und hier, auf der erde, von der der rasenstreifen abgehoben worden war, sollten sie die blutmischung vollziehen, vekja ser blöd ok läta renna saman.°) Was das gehen undir jardarmen symbolisieren soll, ist sehr schwer zu entscheiden.*) An dritter und letzter stelle kommt dann der eid: at sverjaz ? fostbredralag.°) Gewöhnlich wurde Jedoch kein wirklicher eid geleistet, sondern die blutmischung und das gehen undir jardarmen wurden als eid betrachtet (vgl. EA: heldu menn bat ba eida). — Vgl. weiter Weinhold, Altn. leben, s. 287ff.: Kälund, Aarb. 1870, s. 290ff.; Olrik, Kilderne I, 8. 59ff.; V. Gudmundsson in Prjär ritgjördir tileink. P. Melste?, 8. 29ff.; F. Jönsson, Norsk-isl. kulturforh. (1920—21) 8. 181, sowie die artikel Blutsbrüderschaft und Eidbruder in Hoope’ Reall. 1) Vgl. ibid. II s. 120. 2) Vgl. V. Guömundsson in Prjär ritgjördöir s. 49: 'Deir.... skyldu skoda hvor annan sem reglulega bra&dur, er veru af sama bergi brotnir’. ®) Vgl. Gisla s. k. 6,11; Föstbr. s. 8.6. Mitunter erfolgte die blut- mischung in der fulsspur; vgl. Brot str. 17 (Bugge s. 240); Saxo (Olrik) I s. 45. 4) Guömundsson sagt darüber (a. a. o. 3.50): ‘Ganga föstbreöranna undir jardarmenid täknar pannig nyja f@ding, pannig ad peir fedast ür skauti hinnar sameiginlegu mödur, jaröarinnar, sem endurbornir br&dur”. 5) Vgl. Gisla s. k. 6,11. xxXX Einleitung. An einer stelle nennt Saxo!) einen könig Asmund, ‘vor dem die könige Norwegens sich abzustammen rühmen, denn sie führen ihr geschlecht in gerader stammreihe bis eu Haldan’ (Asmunds vater). Der hier genannte Haldan kann niemand anderer sein als Hälfdan gamli, der an mehreren stellen der isländischen literatur genannt wird.2) Doch wird niemals ein Asmund als sohn Hälfdans erwähnt. Man hat jedoch an- genommen,°) dafs wir in diesem Asmund eben den zu sehen haben, der sich mit seinem toten blutsbruder begraben lälst. In k.18 der EÄ wird gesagt, dals Asmundr nach dem schiffe Gnod den namen Gnodar-Äsmundr angenommen habe. Ob dieser, der eine uralte nordische sagenhistorische person ist, wirklich von anfang an mit dem Äsmundr identisch ist, den wir in EA und bei Saxo haben, ist jedoch recht zweifelhaft. F. Jönsson®) ist der meinung, dals diese identifizierung nur eine erfindung des verfassers der EÄ ist. P.E. Müller°) dagegen meinte, dals wir es in beiden fällen mit ein und demselben Äsmundr zu tun haben: ‚Wir haben also grund zur annahme, dals einmal ein norwegischer gaukönig gelebt hat, der Asmund hiefs und ein berühmtes schiff hatte und von dem die sage ging, dals er eine zeit im grabe seines freundes zugebracht hätte. Wann oder wo in Norwegen dieser Asmund gelebt hat, davon wissen wir ebenso wenig wie von seinen sonstigen taten’. Eine stütze für die riehtigkeit dieser annahme haben wir unleugbar in der tatsache, dals Gnodar-Äsmundr in den fornaldarspgur gewöhnlich in verbindung mit anderen vornebmen geschlechtern gebracht wird. In der Bärdar 8.6) wird Äsmundr als besitzer des schiffes Gnod erwähnt. In der Grims s. lodinkinna’) wird ein Ingjaldr, der sohn eines Asmundr, hersir aus Norwegen, erwähnt. I. heiratet Dagny, döttur Asmundar, er vid Gnod var kendr, en systir Olafs liösmannakonungs; vid henni atti hann bann son, er Asmundr het, er sidan var föstbrödir Odds ens Y) (Olrik) II s. 17. 2) Hyndlylj6ö, Hversu Noregr bygdiz, SnE. ®) P.E. Müller, Not® uberiores 8. 194; Olrik, Kilderne I 8. 67. +) Litt.-Hist.? 1I 8. 820. 5) Sagabibl. II s. 617. e) (N. Oldskr. 1860) #. 42. ?) Fas. II s. 153. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. XXXI viöforla ... er oöru nafni het Qrvar-Oddr. — Oläfr wird auch in der Hrömundar 8. Gripssonar!) erwähnt; Sa konungr red fyrir Gordum ... er Olafr het, hann var sonr Ginodar- Asmundar. Auch in der Illuga s. Gridarföstra?) wird Gnodar- Äsmundr genannt: Dessi Illugi vard sidan föstbrödir Gnodar- Äsmundar.>) Vgl. schliefslich das Mälshättakvadi:‘) Asmundr tamdi Gnod vid gjaälfr, sowie Grimn. str. 49:5) Grimni mik hetu | at Geirradar |, en Jalk at Asmundar. G. Brynjülfseon hat wahr- scheinlich zu machen gesucht,®) dafs wir in diesem Äsmundr, der von Ödinn besucht wird (vgl. EA k. 18,10, wo gesagt wird, dafs Odinn Äsmundr mit seinem speere durchbohrte) Gnodar- Äsmundr zu sehen haben. — Aus den hier zusammengestellten belegen scheint hervorzugehen, dals auch Gnodar-Asmundr im 12. jb., ebenso wie Saxos könig Asmund, auf dieselbe weise wie etwag später die Hrafnistu-männer Ketill hoengr und Orvar- Oddr zum stammvater der helden gemacht wurde. — Wie es sich nun auch mit der identität von Gnodar-Asmundr einerseits und dem Asmundr Saxos und der EA andererseits verhalten mag, sicher ist, dafs wir in diesem letzteren eine alte sagengestalt zu sehen haben, und die schilderung bei Saxo scheint zu zeigen, dals wir von ihm und seinem bluts- bruder einmal eine fornaldarsaga mit eingestreuten versen gehabt haben. Der verfasser der EA braucht nur den namen Äsmundr sowie die grabepisode gekannt zu haben, und auf dieser grundlage hat er dann Asmunds «fisaga gedichtet, die ja schon dadurch ihr geringeres alter gegenüber Saxos schilderung verrät, dafs Asmunds blutsbruder zu einem tartarischen prinzen, Ärän, gemacht wird. .... Als quellen dieses teiles von EA können wir folglich eine öursprünglich norwegische lokalsage sowie ältere fornaldarsogur betrachten. ı) Fas. II 8. 365; vgl. Griplur 1,10 (Rimnas. I s. 353). 2) Fas. III s. 660. 3) Vgl. die hs. AM 591h, 4° von EA, die in k. 18, nach hljop fyrir borö hinzufügt: sa het Illugi er ba konz einn af ok var füstbrodir Asmundar (Ill. s. Gridarf.). *) Ed. Möbius, Halle 1873, 8. 5 str. 8. 5) Bugge s. &6f. °) N. Oldskr. 1860, Häv. s. isf. 8. 121 f. anm. xXXXI Einleitung. Nach Norwegen führt uns auch im grolsen ganzen Egils efsaga,!) in der das Polyphem-motiv das dominierende ist. In der schilderung der blendung des riesen durch Egill haben wir nämlich offenbar eine nordische version der sage von Odysseus und Polyphemos?) (Od. IX) zu sehen. Das motiv kommt übrigens in mehreren isländischen sagas vor: 1. in der Marfu saga (Unger) s. 1054 ff.; 2. in der Orvar-Odds saga k. 11,4ff.; 3. in der Hrölfs saga Gautrekssonar (Detter, Zwei Fornald. s. s. 35ff.; 4. in der Hälfs saga k.5,6ff. — Das märchen hat drei hauptmotive: 1. die blendung, 2. die flucht im bocksfell, 3. die ringepisode. In der Marfu saga geht die blendung auf folgende weise vor sich: zwei mönche sind von einn jotunn gefangen worden, mjok fjandligr, er at latinu mali kallag monoculus Ti beim londum, Pviat hann hefir eitt auga i midju enni. Der eine wird sofort von dem riesen in seiner höhle aufgefressen, der zweite nimmt dann des riesen jarntein, brifr teininn ör eldinum ok pveitir gloanda framan T augat jotninum. In Hrölfs s. Gautr. tötet der riese vier von Hrölfe kameraden. Während nun Hr. auf den riesen mit dessen eigenem schwerte einhaut,?) ferdi Asmundr jarn- teinana gloandi i augu honum, ok eptir bat skundudu pheir i braut. Hälfs saga: foru tveir menn at sakja vatn til lekjar, er fell af bjargi framm. Par sa beir brunnmiga (= ‘qui mingit in puteum’, 9: ein jotunn) ok sogöu Hjorleifi konungi. Sidan heitir konungr broddspjöt T eldi, ok skaut lıl hans. — Das motiv ist hier verblalst, während in Orv.-Odds s. sich nur die episode mit dem steinewerfen wiederfindet (Od. IX, 480 ff.). 1) Egils vater, könig Aringr, ist vielleicht dieselbe person, die iu der Sturlaugs s. starfsama als norwegischer jarl genanut wird. Auch er hat eine tochter namens Asa; s. Fas. Ill s. 592. 2) Über das Polyphem-motiv vgl. W. Grimm, Phil.-hist. Abb. der kgl. Akad. d. Wiss. zu Berlin (1653) s. 1ff.; Nyrop, Nord. Tidskr. f. il, N.R.V 8.216ff.; Köhler, Kl. Schriften I s.181ff.; ders., Z.d. Ver. f. Volksk. 15 (1905) 8.460f., Laistner, Rätsel der Sphinx 1I 8.109 ff.; Hackman, Die Polyphem- sage in der Volksüberlieferung (Helsingfors 1904); Settegast, Das Polyphem- märchen in altfranz. Gedichten (Leipzig 1917); Polivka im Archiv für Religionswiss. I 8. 305 ff. 377; Hollander in Journ. of Engl. a. Germ. phil. II 8.61ff.;, M. Moe in Norges Land og Folk XIV:1 ». 641 ff, sowie B.-P. Ili 8. 375f. 3) Vgl. komm. zu k. 15, 18. Egils saga einhenda ok Äsınundar berserkjabana. xXXIll Auch auf den Faröern findet sich das motiv. Vgl. Jakobsen, Fr. Folkesagn og Event. s. 265ff. (Risin og Lokki): Lokki ger ikki vandarı enn at hann drepur hanan kjd risanun og setur seg sjalvan uppa vagliö i durunun at gala. Risin.... fer fram og uttar i dir; men Lokki hevur glett jadnstong ti eldinun og rennir i eygad ad honun, so hann doyr. Vgl. auch ibid. 8. 271ff. (Genta og drongur { risahedlinun), 273f. (Risin, id lokkadi smädreingir i netiö), sowie 609 (Risadreingirnir). In Norwegen finden wir das motiv an mehreren orten (Gul- dalen, Sunnfjord, Gudbrandsdalen, Telemarken). Am beachtens- wertesten ist hier das märchen aus Sunnfjord,') da wir hier auch die episode mit den katzenaugen haben: Jau ein .Dage dar tok han Tussen sin katte, aa stakk Augaa ut paa haanaa aa seite so Tinauge inn alte ısta’en. Die katze fährt jetzt berum und der riese wundert sich über den anblick. Der junge erklärt da, dals die katze „baade Sylv aa Gull“ sieht. Der riese lälst sich jetzt von dem jungen zinnaugen machen. Der junge sitakk so ut dei andre, aa seite inn dei nye. Auf dieses märchen gründet sich ganz sicher die darstellung von EA, während die entsprechende episode der Marfu s. und der Hrölfe 8. Gautr. wahrscheinlich literarische bearbeitung aus- ländischer originale ist.?) Die flucht im bocksfell aus der höhle des riesen geht in der Odyssee so vor sich, dals Odysseus sich unter. dem bauche des grölsten widders anhängt. Damit stimmt das faröische märchen Risin, id lokkadi smädreingir f netid:°) teir (dreing- irnir) goymdu seg undir bukinun d seydunun og sluppu so ült. Sonst geschieht die flucht in den westnordischen varianten zu dieser saga überhaupt) in der weise, dals der fliehende sich ı) Vgl. Nyrop a. a. 0. s. 229f.; Berge, Norsk sogukunst 8. 39f.: „Guten so stöypte Tinauge te Trolle“. 2) Vgl. M. Moe in Norges Land og Folk XIV s. 641f. — Das motiv, daß man ohne weiteres augen einsetzen und herausnehmen kann (bes. katzenaugen), ist recht volkstümlich; vgl. Berge a. a. o. 8. 162: Paa veien flei han (hanen) op i det treet, hvor einene til katten hang paa kvistene, og saa tok han dem med sig. Da han kom hjem til jordhytten, sette han forst einene ind igjen paa katten, usw.; Grimm nr. 118 (ll s. 113f.). 148 (112.191); B.-P. II s. 278. 555; Ill s. 93. 434. s) Jakobsen a.a. 0. 8. 273£. *) Vgl. Hackman a. a. 0. 8. 171 ff. Sagabibl. XVII, c XxXIV Einleitung. das fell eines von ihm geschlachteten bockes anzieht. Vgl. Mariu s. s. 1057: hann brifr einn bukkinn, er sterstr var, ok kıtlar hann sva klokliga med lindaknifi sinum, at bukkrinn md deyja, en ekkı epa. Hann fler af honum belg med ollum leörum ok hornum; bys hann sva vid morni, at hann er kominn i belginn.!) Das ringmotiv, das nicht von anfang zur Polyphemsage gehört, scheint durch byzantinischen einfluls frühzeitig mit derselben verknüpft worden zu sein und kommt nun in ganz Europa mit ausnahme von Griechenland, Deutschland und Finnland vor. Von Skandinavien haben wir blofs diesen beleg aus EA, und das motiv ist hier stark verblafst, wie dies auch in dem oghuzischen märchen der fall ist, das in diesem punkt EÄ am nächsten steht:2) Bissat ist auf die gewöhnliche weise aus der höhle des riesen entkommen. Dieser bietet ihm jetzt einen ring an, den B. annimmt, aber jetzt fällt der riese ihn an. Es gelingt ihm endlich, dem riesen den kopf ab- zuschlagen. — Wie das motiv ursprünglich ausgesehen bat, erfahren wir aus einem gälischen märchen:3) Conall ist dem riesen entflohen. Aus der höhle herausgekommen, verhöhnt er den riesen, der ihm zum lohne für seine verschlagenheit einen ring zuwirft. C. steckt den ring an seinen finger. Der riese fragt nun den ring: „Wo bist du?“ und dieser antwortet: „Hier bin ich!“ Schon nähert sich der riese dem C., als dieser einen raschen entschluls falst und sich den finger abschneidet (der ring will nämlich nicht von dem finger heruntergehen), den er mit dem ringe ins meer wirft. Der riese geht jetzt der stimme des ringes nach und ertrinkt.*) Vgl. weiter Nyrop a.a.o. 8. 218f., sowie Hackman a.a. o. s. 174 fl. Egils kampf mit dem vikinger Glammaödr5) hat ein inter- essantes motiv aufzuweisen: die waffe, die unfehlbar den feind tötet, dessen name dem besitzer der waffe 1) Vgl. auch Isl. Dj688.Ils.352; Ritt. s. 127 (schwein anstatt des bockes). 2) Vgl. Hackman a.a.o. 8. 99f. °) Vgl. Hackman a.a.o. 8.28f. sowie Jacobs, Celt. Fairy Tales 3. 41 ff. *) Vgl. Settegast a.a.o. 8. 23f. 152ff., der gegen Hackmans ansicht über die ursprüngliche funktion des ringes polemisiert und diese in seinem ‘leuchten oder sichtbar-machen’ erblickt. 5) K. 10, 16 ff. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. xxXXV bekannt ist,!) ist aber im übrigen ganz eine regelrechte fornaldarsaga-seeschlacht, die keine züge enthält, die wir nicht auch in anderen Zygisogur wiederfinden könnten. Auch der kampf mit dem riesen?) verwendet durchaus nur loci communes. Interessanter ist die folgende zwerggeschichte, auch wenn wir durch einen vergleich mit sonstigen schilderungen dieser art in der isländischen literatur konstatieren müssen, dafs wir es auch hier mit keiner originellen schöpfung des verfassers der saga zu tun haben. Das motiv des ‘dankbaren zwerges’ ist in märchen- sagas und neu-isländischen volksmärchen gewöhnlich und tritt in den verschiedenen sagas mit weitgehender übereinstimmung der details auf, weshalb wir hier das recht haben dürften, von einem stehenden motiv zu sprechen. In der Hektors saga k.7 (8.39 ff.) trifft ein ritter einen zwerg in einem rjödr. Der zwerg ist litill ok hötr; hann var svartr sem kol, hofuö- mikill ok barraxladr, rangnefjadr ok rifinn, kjaptrinn ut bil eyrna. Der zwerg sucht eine zwergmaid zu vergewaltigen, diese wird aber von dem ritter befreit, worauf der zwerg for begar niör T joröina, bar sem hann var kominn. Der vater des mädchens wohnt, sagt sie „i steini bessum, er bu ser her standa. ... Hrtlada ek at sakja mer valn ı skjölum“. Der ritter trifft nun mit ihrem vater zusammen und bekommt von diesem zum danke einen schild, ein schwert und eine salbe — „bau bera ba natluru, at eigi megi ber eitr granda mega, ef bu ert meö beim smurdr“. Auch in der Haralds saga Hringsbana finden wir dasselbe motiv (k. 10): H. kommt, am kopfe verwundet, zu einem lekr und wäscht hier seine wunde. Nü sem hann hefir bar hitla stund dvalız, ser hann kvikendi nokkut ganga at leeknum; bat hafdı skjolu f hendi, en bo eerit undarligt i mannsmynd. Deita stardi d konungsson; en sem hann sa hat, tök hann gulihring einn ok kastadı til bessa; en bat tök vid meö hlatri ok hrinum stöorum ok skilöi bar eptır sina skjou ok gekk i burt. Nü sem litil stund var lidin, ser hann lägvaxinn mann ganga bar at sem hann var, ok melt:: „Vertu heil ok sell! ok haföu hbokk fyrır bat, at bu gladdır ı) Vgl. den komm. zu diesem paragraphen. 2) k.11,1ff.; vgl. den komm. e* xXxxXVI Einleitung. barn mitt ok gafst pri gullhring ... ok bykkia ek vita, at bu munir Ti nokkrum naudum staddr vera, einnin bil greida wtla af mer, pa seg mer skjott hetta“. ... Konungssonr melt:i: „Eigi hugda ek hegoma hann til launa, vi litit mun mer rikdomr stoda, skuli ek nu dauda bida af säarum, en bo mun ek eigi neita greida binum“.... Sie gehen in den stein des zwerges hinein. Sad konungssonr bar dyrgju dvergs ok born beirra. ... Der zwerg heilt seine wunde in 14 tagen. Pjalar-Jöns s. 8. 16f.: Gestr gekk at beim steininum, er mestr var, ok drap vidö hendi sinni; urdu bar begar dyrr ad. Der zwerg und die zwergin mit namen Svanır und Svama kommen heraus. ... Zum danke dafür, dals der zwerg ihnen sein schiff leiht, bringen sie ihm flesk mikit ok smjer. Das schiff findet sich € einum miklum bjargsteini, der sich öffnet, als der zwerg anpocht. ... „Nu er her skip, er ek vil lja ber, ok meli ek bat um, at a fais annat rum, ba annat er skipat, ok bangat se jafnan byrr, er bit vilid sigla“ Sigurdar 8. pogla k. 6 (s. 17ff.): Halfdan kommt im walde zu einem grolsen felsen vaxinn ner sem hus; er steht neben einem bache, an dem er sich niedersetzt. Hann ser ba ofan fra ser eitthvert kvikendt, er honum poötti undarligt; a bri var mannsmynd; hat var ül- limastort ok hendr fölsidar, en fotleggirnir stutlir, sva at eigı vdru bverrar handar. Pat glotti vi‘) H., ok var sem utan vid legi augun [a bvi]. H. wirft einen stein auf ihn, worauf der zwerg mit einem schrei verschwindet. Vilhjälmr tadelt Hälfdan wegen seiner tat — „Dvi at ner oll troll ok alfar eru hefnisom, ef beim er misgort eör misbodit, ok eigi siör leggja bau kapp a at launa vel, ef beim er vel til gort“. H. wird auch von der rache des zwerges getroffen. — Am folgenden tage geht Vilhjälmr zum bache; dvergsbarnit sat vid leekinn. V. tok gullhring af hendi ser ok rendi at barninu; en bat skeldi upp ok hlö, greip begar upp hringinn ok haföi brott, ok hvarf pvi nest. V. bekommt dann von dem vater des kindes ein schwert. Isl. pj608s. II 8.311: En hegar hann (fjarhirdir) stendur bar hugsandı, ser hann barn taka vain ür leknum. Hann gefur barninu fingurgull, og verdur pad glatt vid gjöfna; sidan hverfur bad inn ti stein, er bar var skamt fra. Ad vörmu 1) So die hs. Rask 31; die ausg. hat: viö Dat glotti H. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. XXxvil spori kemur üt dvergur og heilsar manninum, og bakkar honum fyrir barn sitt, og spyr hann, hvadö hann vilji piggja af ser i stadinn. Ibid. 8.413f.: Hün (Helga) geingur leingı, bangad bil hun kemur ad lak; par kemur barn ad leknum og sekir vatn. Helga letur gullhring i valnsföluna hja barninu. Ad litili stundu lidinni kemur dvergur tıl Helgu. Hann bakkar henni fyrir barnid sitt, och bydur henni heim til sin. Er hilft ihr dann mit rat und tat.!) — Interessant ist zu sehen, wie literarisch erstarrt dieses zwergmotiv ist, da eg ja in so vielen sagas so gut wie unverändert vorkommt. Da nun auch die übrigen zwerggeschichten, besonders die mit dem motive des zwergs als waffenschmieds, das sicher älter als das jetzt behandelte ist, zum allergröfsten teil schablonenmälsig und literarisch gestaltet sind, und da es auch in der modernen nordischen volkstradition mit wenigen ausnahmen an wirklich individuell gestalteten erzählungen von zwergen fehlt, dürfte man wohl behaupten können, dals wir es in dem nordischen zwerge nicht mit einer gestalt zu tun haben, die dem echten volksglauben angehört, sondern am ehesten mit einer gestalt des reinen volksmärchens. Ganz anders verhält es sich z. b. mit den alfen (a/far), die ganz sicher, nach beispielen aus alter wie neuer zeit zu urteilen, wesen gewesen sind, an deren existenz das volk fest geglaubt hat.?) In Arinnefjas efisaga zeigt sich deutlicher als in den übrigen partien von EA, dals wir es hier mit keiner wirk- lichen fornaldarsaga zu tun haben. Sowohl Thor wie Odin treten hier auf,?) aber nicht als in das leben stolzer häupt- linge eingreifend und dasselbe leitend, sondern in verbindung mit dem trollweib Arinnefja, eine kombination, die stark an die mittelalterlichen vorstellungen von der verbindung des teufels mit hexen erinnert. Odin wird sogar ausdrücklich hofdingi myrkranna ‘der fürst der finsternis’ genannt. Einige recht ı) = Ritt. 8. 171f.; vgl. auch Fms. Ill 8.179 £. (Dorst. p. boejarmagns), sowie Ritt. 8. 10. 109. 227. ») Vgl. de Boor in Festschrift für Mogk s. 536 ff., dessen kurze, aber gute darstellung des motives von dem dankbaren zwerge (2.2.0. 8.553) durch die von mir angeführten belege vervollständigt werden dürfte. ») Vgl. k. 12, 4ff.; 13, 9f. XxXVIll Einleitung. interessante märchenmotive finden sich hier eingestreut, die, wie es scheint, hauptsächlich aus dem volksmärchen und älteren sagas desselben typus wie EA genommen sind.!) Von ganz besonderem interesse ist hier das selbstspielende brett- spiel, eines der kleinodien, die Arinnefja herbeischaffen muls, um sich loszukaufen, ein motiv, das wir sowohl in der fest- ländischen mittelalterlichen literatur wie in alten kymrischen märchen wiederfinden. In letzter linie ist es wohl aus dem Orient gekommen, woher ja auch das schachspiel stammt. Zu diesem ungemein interessanten motive des schach- oder brettspieles, das von selbst spielt, haben wir in der mittelalterlichen europäischen literatur mehrere parallelen, doch mit dem unterschiede, dals hier mitunter beide seiten von selbst spielen, nicht, wie in EA, nur die eine. Die quelle von EÄ ist aller wahrscheinlichkeit nach die Karlam. s. ge- wesen, die die einzige isländische saga (aulser EA) ist, die das motiv hat. Dies ist ein weiterer beweis für die tatsache, dals die Karlam. s. auf Island ungemein häufig gelesen und hoch geschätzt war; vgl. Karlam. s. s. 203: bar (im zelte) sjnduz tofl sjalf leikag oörum til skemianar (vgl. damit die ältere version ibid. 8. 323 [nach hs. a]: En um kveldum at nativerdi ok fyrir ok eptir er bar leikit med allskyns toflum). Das motiv scheint, nach seinem vorkommen im Mabinogion zu urteilen, keltischen (ursprünglich wohl orientalischen) ursprungs zu sein; vgl. Mab. (Guest) I s. 365: And he (Peredur) beheld a chessboard in the hall, and the chessmen were playing against each other, by themselves. — Unter den ‘dreizehn kleinodien Britanniens’ kommt auch ‘Gwenddolens schachbrett’2) vor: wenn die figuren aufgestellt waren, spielten sie von selbst. Das brett war von gold und die figuren von silber. Vgl. weiter The romance of Sir Gaheret,°) in der der held in einem verzauberten schlols mit einer elfin schach spielt: ‘the pieces, consisting of massive statues of gold and silver, move at the touch of the magic rod held by the player’; in dem Roman van Walewein‘) (= Gawain; unsichere datierung; handschrift ı) Vgl. den komm. zu k. 12 und 13. 2) Vgl. Mab. (Guest) II s. 355. ®) Ibid. I 8. 388. *) Ed. Jonckbloet I—II. Leiden 1846 — 48. Egils saga einhenda ok Äsmundar berserkjabana. xXXxXIX von 1350), der zu dem Artuskreis gehört, haben wir das motiv in naher tbereinstimmung mit EA (blofs eine seite spielt); vgl. ibid. II s. 149, 13f.: Dar spranc ene vinde vor thant | Daiter nieman toe ne dede hant; ibid. s. 150, 9ff.: Ende alsi getrect hadde alsoe, | Die vinde an dander side quam vort doe; | Ende te met dat hi vort trac sijn spel, | Sach hi dander spel spelen alsoe wel. Vgl. auch Perceval le Gallois ou le Conte du Graal IV!) 8. 79 (v. 22461ff.): Lors prist .1. paonnet errant, | St vos di quil le traist avant; | Autresi tost, par grant esgart, | Retraist li gius de lautre part.|... Puis retrait lauire vistement, | Et autresi isnielement | Retraist li gius; et id que fist? |?) — Möglicherweise haben wir eine erinnerung an diese selbstspielenden figuren in dem neuisl. ausdruck: ‘tefla vid sjalfan sig’.) — Ein anderes merkwürdiges brettspiel haben wir in Sig. s. pogla s. 49: „En su nattüra fylgir taflı bessu, at sa, sem bat a, man jafnan meira hlut hafa, vid hvern sem hann ad, ok hverr sem hann vill at meira hlut faı“; Vilbj. e. Bj. k. 1: Nü hugsar konungr, at tafl hans var hja honum, ok sa matt: aldrı lata, er bat atti, ef sjalfr tefldi. Das motiv, ein brettspiel von einem troll od. dgl. zu holen, ist gewöhnlich; vgl. Kjaln. s. (Posthumus) s. 42, wo Diüi aus- er wird, um „sekja tafl til Dofra, Kisten mins, ok foera mer“; Il. pj6ds. II 8.468: „Du skalt sekja tafl, sem eg d hja Daladrottningn, systur minni;, Ritt. 8. 282. — Über brettspiel (tafl) und schach (skaktafl) vgl. Daviösson, Isl. skemt. s. 274 ff.; F. Jönsson, No.-isl. kulturforh. s. 171; Fiake, Chess in Island (1905), sowie Hoops’ Reall. unter Brettspiel” Gehen wir schlielslich zur rahmenerzählung über, so bemerken wir sofort, dals das eigentliche hauptmotiv: die entführten königstöchter, die befreit und deren retter mit ihrer hand belohnt werden, ein allgemeines märchenmotiv ist, ?) 1) Ed. Potvin. Mons 1864. ®) Vgl. auch den Roman van Lancelot, ed. Jonckbloet I, s’Gravenhage 1846, s. 123f. (v. 18391 ff.). s) sl. pj6ds. IL s. 413. 480. +) Vgl. x. b. Asbj.-Moe II s. 151: die prinzessin wird von einem troll entführt. Der lohn für ihre befreiung: sie selbst und die hälfte des königreiches; Campb. III s. 9ff.: drei töchter eines ritters, von einem meeresungeheuer entführt, um mit drei riesen verheiratet zu werden, werden von drei brüdern gerettet. XL Einleitung. das der verfasser in einer form gekannt hat, die ziemlich genau mit derjenigen tbereingestimmt haben muls, die wir z. b. in „De tre kongsdetre i berget det blaa“!) finden: Die drei töchter des königs werden entführt. Wer sie findet, soll die hälfte des reiches und diejenige von ihnen, die er sich wiinscht, zur gemahlin bekommen. Ein hauptmann, ein leutnant und ein soldat ziehen aus, um nach ihnen zu suchen, zwingen einem ‘erliten kall med sidt skjeg’ die auskunft ab, wo diese sind, und werden dank dem soldaten aus ‘berget det blaa’ gerettet. In diesem märchen sind andere motive mit dem rettungsmotive verwoben worden, aber dieses ist doch das wesentliche, und wenn wir den modernen firnis abziehen, 80 erhalten wir ein märchen, das von ganz derselben art gewesen sein muls wie das, das der verfasser von EA gekannt hat, und das wohl ursprünglich norwegisch gewesen ist, mag er es nun auf Island selbst oder in Norwegen kennen gelernt haben. — Auf diesem motiv als hauptstamm ist dann die rahmen- erzählung durch kompilierung verschiedener gebräuchlicher fornaldarsaga-motive aufgebaut worden.?2) Dals der verfasser die Volsungasaga gekannt hat, geht deutlich aus den namen der töchter des königs Hertryggr, Brynhildr und Bekkhildr, hervor, die offenbar von dort genommen sind.) Der kampf zwischen Asmundr und Egill‘) zeigt einige recht frappante übereinstimmungen mit der Orvar-Odds saga (k. 18, 1ff.) sowie der Jömsvikinga saga (s. 35), weshalb man wohl annehmen muls, dals der verfasser u. a. diese als quellen benutzt hat. Die ankunft der blutsbrüder in Jotunheimar 5) zeigt recht grolse tibereinstimmungen mit der Grettis saga (k. 61, 8) und hat wohl entweder diese selbst oder das dieser episode der Grettissaga zugrunde liegende volksmärchen als quelle gehabt. Die motive am schlusse der saga, z. b. das lebens- gras,®) der wunderbare spiegel,’) das fliegende tuch®) 1) Asbjernsen, Norske Folke-eventyr. Ny samling. 3. utg., Kria og Kbh. 1914, 8. 224 ff. 2) Vgl. den komm., wo sich parallelen in weitem ausmalse auf- genommen finden. s) Vgl. EA, komm. za k. 2,1. *%) k. 4, 1ff. s) k. 5, 6f. °) k. 14,12. 14. 7) k. 13, 8, 8) k. 15, 2. Egils saga einhenda ok Äsmundar berserkjabana. XLI u. a. sind alle weit verbreitete märchenmotive, die auch in vielen anderen isländischen fornaldar- und Iygisogur vor- kommen.!) Dafs der verfasser die Starkad-dichtung gekannt hat, geht aus seiner schilderung am ende der saga,?) wobl auch aus dem namen Visinn,?) hervor. Schliefslich erinnert die episode, die die geschenke Arinnefjas behandelt, *) auf eine so frappante weise an eine stelle im Hauks pättr häbrökar (ungefähr von 1300), dals man versucht ist, eine entlehnung von dort anzunehmen. — Natürlich gilt für die ganze eben versuchte orientierung ber die quellen von EA, dafs es bei einer saga wie dieser für uns sehr schwierig ist, direkt festzustellen, welche quellen der verfasser gebabt hat, eher bekommen wir dadurch und durch die im kommentar gegebene belegsammlung eine vorstellung von dem milieu, aus dem die saga erwachsen ist und von ihrer näheren oder ent- fernteren verwandtschaft mit anderen sagas derselben gattung. & 3. Verfasser und abfassungszeit. Der verfasser der EA tritt, wie aus den obigen be- merkungen und aus dem textkommentar hervorgeht, uns bei- nahe als ein kompilator entgegen, der sowohl die einheimische wie die übersetzten fremden literaturwerke kennt und eine bedeutende vertrautheit mit nordischen lokal- und volkssagen verrät. Man könnte vielleicht auf grund der eben erwähnten tatsache zu dem schlusse geneigt sein, dals die saga ebensogut in Norwegen wie auf Island entstanden sein könnte, wie man für andere sagas derselben gattung wie EA hat wahrscheinlich machen wollen,5) aber glaubhafter ist, dals wir in ihr ein rein isländisches produkt zu sehen haben. Dafür spricht u. a. folgendes: 1. die sprache zeigt keine norwagismen; 2. alle pergamenthandschriften sind isländisch; 3. der verfasser zeigt eine vertrautheit mit ieländischem volksmärchenstoff und mit fornaldarsygur und anderen gagas, wie man sie nur einem 1) Vgl. den komm. zu diesen stellen. 2) k. 18,7 8) k. 7,5. *) k. 17,13. s) Vgl. Liestöl, Norske trollvisor og nortöne sogor (Kria 1915) 8. 239 ff. XLII Einleitung. Isländer zutrauen kann; 4. die /ygisogur aus dem 14. jh. sind nach der ansicht der meisten forscher sämtlich auf Island entstanden. — Dals ein derartiges konglomerat von verschiedenen bestandteilen, wie die EA darstellt, in der form, wie sie jetzt vorliegt, nicht als eine mündliche erzählung (frasaga) existiert haben kann, ist offenbar. Sie ist im gegenteil am ehesten als eine novelle zu betrachten, die ein wirklicher ‘schriftsteller’ geschrieben hate. — Die exakte datierung der saga bietet natürlich grolse schwierigkeiten, da sie auf so verschiedenartigen quellen aufgebaut ist. F. Jönsson meint,!) dals sie „ikke bebover at vre yngre end omkr. 1300“. Wegen des vorkommens eines lpogmaör bei den trollen meint er, dals die saga die isländischen Ipogmenn nach 1272 voraus- setzt. Dies ist jedoch vielleicht ein etwas übereilter schlule, da wir in Norwegen die institution der logmenn bereits weit früber haben.?2) Wollten wir nach den sagas urteilen, die EA am nächsten stehen und aus denen sie wahrscheinlich ent- lehnungen gemacht hat, so würden wir am ehesten zu einem zeitpunkt um 1325 kommen. Viel später kann die saga kaum entstanden sein, da die sprache eine relativ klassische form hat und da man nicht sagen kann, dals sie so von dem stile und den motiven der riddarasogur durchtränkt ist, wie die am ende des 14. jhs. abgefalsten Iygisogur.?) — Das alter der handschriften stimmt auch ganz gut mit einer derartigen datierung überein. Wenn wir von der ältesten erhaltenen handschrift (AM 343a, 49%) zwei glieder zurück zu rechnen haben, so kommen wir ungefähr zu dem eben erwähnten zeitpunkt. g 4. Einen einfluls der EA auf spätere sagas können wir vielleicht in ein paar fällen verspüren. In der Sorla saga sterka aus dem 15. jh.*) kommt eine episode vor, die beinahe wort für wort (blofs mit kleineren veränderungen und zusätzen) 1) Litt.-hist.2 II 8. 820. 2) Vgl. die belege bei Fr.? II s. 602. 3) Vgl. z. b. die Hjälmters saga ok Olvis (Fas. II s. 453 ff.) sowie die mehrzahl der sog. Iygisogur suörlanda. *) Fas. III 8. a5U fl. oe Pr Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. XLIII mit einem teile der schilderung des zweikampfes zwischen Asmundr und Egill übereinstimmt.‘) In der Ulfs saga Uggasonar finden wir eine 80 weitgehende übereinstimmung nicht nur in motiven, sondern auch in personennamen, dals wir, auch wenn wir die weit getriebene stereotype gleich- förmigkeit der motivwahl bei den späteren Iygisogur in betracht ziehen, das recht haben dürften, eine direkte be- einflussung dieser saga, die bedeutend jünger ist als EA, durch die letztere anzunehmen.?) In den Ormars rimur°) kann man ferner recht deutliche reminiszenzen an Egils efısaga in der EA erkennen. In der 1. rima wird von einem könig Hringr af Gautlandi erzählt, der eine tochter Äsa hat. ‘Wenn man sich aulserdem erinnert, dafs der riese in den rimur Bjarkmarr heilst, hat man nicht weniger als vier übereinstimmende namen, und zwar beidemal in der einleitung einer erzählung’.‘) In der apokryphen Huldar saga>5) schlielslich finden wir auch reminiszenzen an EA.®) — Aus diesen beeinflussungen wie aus der grolsen anzahl von papierhandschriften zu EA geht hervor, dals die saga auf Island grolse verbreitung und popularität erlangt hat. & 5. Handschriften. AM 343a, 4°, perg. Die hs. besteht aus 110 in lederband mit holzdecken gebundenen blättern, mit ca. 30 zeilen auf jeder seite, und enthält 15 jüngere sagas. Nach Rafn (Fas. II 8. VIII) ist die hs. ‘ad likendum skrifud & 14du Ööld’; Gislason (44 Prover 8. VII) setzt sie an das ende des 14. jhs. oder den anfang des 15. jhs., Gering (Isl. Ev. 1I s. XXIX) an den anfang 1) Vgl. k. 4, 10f. 3) Hier einige beispiele für gemeinsame züge: das erste kapitel der Ülfs 8. Uggas. erinnert stark an EA k. 5,8 ff. (auch die pornologische auffassung von skessur findet sich hier); Ajorvapn (vgl. komm. zu EA K. 10, 16); barkabiti (komm. zu EA k. 4, 10); die namen Arinnefja, Skinnhüfa, Gormr und Skroggr; vgl. schliefslich den komm. zu EÄ a.m. o. 3) Vgl. F. Jönsson, Litt. hist.? III 8.137; Mogk, Norw.-isl. Lit. s. 727; Liestöl a. a. o. s. 122f. *%) Liestöl a. a. o. a. 134. 5) Maurer, Die Huldar saga, München 1894. 6) Vgl. den komm. zuEAam.o. XLIV Einleitung. des 15. jhs., ebenso auch Jiriezek (Bösa s. s. XII) und (sicher mit recht) E. Olson (Yngv. s. viöf. s. 11I: ‘eher nach als vor ca. 1400°).1) Boer, Orv.-Odds s. (Leiden) s. V und Kälund, Katal., geben blofs ‘15. jh.” an. Die orthographie und die lautlehre der hs. sind ausführlich beschrieben bei Olson a.a. o. 8. XXIVff. — EA findet sich hier auf bl. 14r—21v. Kapitel- einteilung, wenn auch ohne kapitelnummern und -rubriken. Die initialen am anfange der kapitel, für die der schreiber platz gelassen hat, sind doch später nie eingesetzt worden. Die saga hat keine überschrift. Bl. 18v (von hvarkı upp sidan k. 10, 18 — yröi [bess] k. 12, 5) ist teilweise unlesbar, aber mit hilfe von aufnahmen nach der fluoreszenzmethode ist es mir gelungen, durchgehends sichere lesungen zu erhalten (der text in Fas. III s. 387ff. zeigt, dafs der abschreiber es für aussichtslos angesehen hat, zum mindesten ftir die untere hälfte des blattes, die hs. hier lesen zu wollen; die in Fas. III auftretenden abweichungen vom texte sind daher hier recht zahlreich; vgl. den anhang!). Bl. 19v zeigt einen undentlichen streifen mitten auf der seite, ein wenig nach links sich ziehend, der ungefähr 15 zeilen umfalst (ungefähr von foru beir ba tıl borda k. 14,2 — bar pekti Eyıll hond sina k. 14,8). Auch hier habe ich grolsen nutzen von der fluoreszenzmethode gehabt, aber ein paar wörter sind vollständig weggerieben und treten daher auf der photographie nicht hervor. Im übrigen ist die hs. recht deutlich, ausgenommen den einen oder anderen buch- staben, seltener ein ganzes wort (= A). AM 589e, 4°, perg. Aus dem 15. jh. nach Kälund, Katal. ‘Parait dater du milieu du 15° siecle’ (Ant. russes II 8. 420), 2) ‘mun skrifuö & ofanveröri l5du öld, er lika mä räda af vi ad & seinasta bladinu stendr 1487’ (Rafn Fas. III s. X [über die bs. AM 589, 4%). EÄ steht hier auf bl.5v—13. Die ha. ist im allgemeinen deutlich und so gut wie überall lesbar (= C). AM 577, 4°, perg. Von ‘15. aarhs. slutning’ (Kälund, Katal.), ‘Af utliti at räda fr& 15du öld’ (Rafn Fas. III s. VIII). Kurze beschreibung der orthographie der hs. Rafn a.a. o. 1) Eine zusammenfassung der beweise a.a.0. 8. LXXIVf. 2) Gislason, 44 Prover, s. VII (589d): „Vistnok fra den anden Fjerdedeel af det 15. Aarh.“. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. XLV Von EÄ findet sich hier nur der schluls (auf bl. 1—3v) von var nidr skipat k. 15,13. Die hs. ist ziemlich deutlich mit ausnahme der ersten seite, die ziemlich schwer zu lesen ist. Auch hier habe ich die fiuoreszenzmethode angewandt (= B). Papierhandschriften: AM 168, fol.; 169a, fol.; 169e, fol.; 203, fol.; 340, 4°; 526, 4°; 582, 40; 501h, 4°; 109a, 8°; Rask 35; Nykgl.sml. 1709, 4%; 1711, 4°; 1715, 40; 1735, 4°; 1736, 4°; Kall 250, fol.; 612, 4°; Holm. 56, fol.; 5, 4°; 30, 4°; 1, 8°; Ups. R. 697, 4°; 709, 4%; Lund 4, 4°, Auch auf Island finden sich eine ganze menge papier- handschriften von EA: 1) IBinf. 228, 4°; 271, 4%; 413, 4°; 185, 8°; 199, 8°; 224, 8°; IBmf. Vidb. B. 91; Lbs. 221, fol.; 354, 4%; 980, 49 (@eschmaben 1687); 1940, 40: 479, 8° (ge- schrieben 1778); JSig. 627, 4°. Im British Museum schliefslich finden sich drei hss. von EA: ?) Add. 4874; 4884; 24969. Bei einem vergleiche der pergamenthandschriften findet man leicht, dals die hss. A und C (und offenbar auch B, das leider ja nur den schluls der saga enthält) nicht nur derselben redaktion der saga, sondern auch derselben handschriftenklasse dieser redaktion angehören. Die abweichungen beschränken sich auf einzelne worte und stilistische variationen. Nur an ein paar stellen haben die abweichungen von C wirklich in- haltliche bedeutung (vgl. k.7,7 wie 8,13).3) Sonst hat bald ı) Für auskünfte über diese hss. bin ich dr. phil. Jön Helgason zu dank verpflichtet. 2) Frl. dr. phil. Asta Kihlbom hatte die güte, mir mitteilungen über diese hss. zu machen. 8) Wie unwesentlich die varianten sind, geht aus der folgenden beispielsammlung hervor, in die nur die stärksten abweichungen auf- genommen worden sind (sämtliche varianten anzuführen, wäre vollständig unnötig und auch aus raumgründen unangebracht). 8. 10, 17—18. hugnaöiz —menn : hugnadi Asmundi bar vel ok hans monnum Ü. — 8. 13, 2. AB- mundr— vera : Eigi er bat, sagdi Asmundr. — 8. 17,5. vaskara mann : ok erum vit nü sattir add. C. — 5—6. vill— badir : viljum ganga 1 stad Rognvalds C. — 21. Viglogi C: Viglog A. — S. 20,3. ok—bolfimliga fehlt inC. — 8, 22,8. tak hris : far C. — 9. mun— plagat : ok munu eigi ofvel gestirnir GC. — 8. 23,1. herda— fyrst : hrifa a pri C. — 8. 27,7. kvez — buinn : kvad ser bat vel lika C. — 8. 28,12. Jötlandi : Bretlandi AC (in A beinahe ausradiert). — 14. Peir— bau : Sidan fara beir til sjovar, ok bat var eigi langr vegr. Par väru fyrir C. — 8. 30,1. Gormr XLVI Einleitung. die eine, bald die andere handschrift zusätze, bezw. aus- lassungen, so dals man kaum sagen kann, das eine von ihnen : Gromr C. — 8. 31,5. skallann : en sverdit beit eigi, en duptit hraut dr skallanum add. C. — 8.35, 3. ser: en Asmundr bagdi add. C. — 6. hofud af Arani : a halsinn, sva at af tok hofudit C. — 8. 39, 3. bar sundr : # sundr # midjunni C. — S. 44,12. d jö—fonnu : d auöri joröu sem & 8nj0o C. — 13. nu fjora : ba prid C. — 5. 45, 22. glyrmur : glyrnir A (geändert < hlyrnir); in C unlesbar. — S. 46,20. honum : ser A. — 8. 47,4. IV: brjär C. — 5. at hellinum : afhellinn A. — 11—12. hlammadi — hellisgölfinu : slettuz filjarnar um hellisgölfit C. — 8. 50,5. Vikingar — upp :: Egill eggjadi sina menn, ok gafuz vikingar upp i beirra vald C. — 7—8. bar—hernaöi : er eigs getlit, hvat til tidenda beri C. — 8. 52,15. langan : digran A. — 8. 53,1—3. lokit—stund : lokit sogu minni C (lokit sva in A ist konjektur, ein ! ist jedoch vielleicht noch am ende der zeile zu sehen). — 6. hann— fullveldr : nu se fullollinn C. — 9. mik drifit: float C. — S. 54,1. Gautr : Gauti C. — S. 56, 11. mer—a : bötti voenstr af ollum beim, sem ek hafdi set C. — 8. 57, 1. Bjarkmars : Bjartmars C. — 8. 59, 3. Snja : Snia A, bar C. — tölf— bikar : merkr- staupi C. — S. 65,3. konungr verda sehr undeutlich in A; C hat statt veröa vera. — 5. eldri— Tryggva sehr undentlich in A. — 7. bykkı—vist sehr undeutlich in A. — hrart—liggja : hvers ykkr verör um audit at nd beim, bvi ber liggja ekki C. — 11—12. um—okkr : hvert lid bu vilt veita okkr C. — 14. minnar sehr undeutlich in A. — 15. minar sehr undeutlich in A. — 8. 67,10. bera ek : berik A. — 8. 71,7. Dumbs : Dums A, Soll C. — 8. 72, 9—10. frendkonu— ungang Ü’s text; bat frendkonu sinni ok sinn umyang A. — 10. var, mit diesem worte beginnt die hs. B — 12. skjarkala : skjakala B, skarkala C. — ok yalaskap : mikinn ok galasamlig leti BB — 8. 73,2. nu fehlt in B, C. — hoföu alt : attu B, C. — hringrinn— göör : hringinn enn göda A, hring bann B, hringinn bann C. — 12. gekk : gengr inn B, C. — 15. finna — et : leita at svadi bvi enu B, leita at sverdi Gauts bvi enuC. — 16. Fjalarr : Jokull ©. — S. 74, 14. ok— hrila : ok skyidu bar bruögumarnir liggja B, skylılu Dur brüöyumarnir t liggja C. — 15. skyldu— för : ganga üt, gengr B,C. — S. 76,4. flektuz : flektız A. — 8. 77, 11—12. beim — gersemar : vel datrum sinum ok svd him fostbreörum, ok faerdu beir honum marga yöda gripi B — 8. 18,5. Regin : Grelent C. — 10. Konungr fagnar : Tryggvi konungr fagnadi B, C. — nu ollum fehlt inB, C. — 11. veizla : er konungr veitti brullaup detra sinna add. B, C. — S. 80, 12. likliga : kunnliga B, C. — 13. sarına : til, en konungr var sem hann vaknadi af svefni add. B. — S. 81,4. Zu : As B,C. — 6. austr : fyrir Noreg, ok fannz monnum mikit um skipabünad beirra; en er beir koma austr add. B. — 18. Armöör : Aulmöör B, Augmundr C. — Eönyjw : Oddnyju C. — 19. Hakonar : Haka B. — 8. 82, 2—3. dtti — skipi : vann bat til at sakja einskipa brullaup sitt B; vard hann at sekja drullaupit einskipa C. — 8. 83,9. a: inni BC. Egils saga einhenda ok Äsmundar berserkjabana. XLVII sich durch fülle, bezw. knappheit des ausdruckes mehr aus- zeichnet als die andere. Dals A nicht die urhandschrift sein kann, geht schon aus der nicht geringen anzahl von ver- schreibungen, fehlerhaften buchstaben, sowie überspringungen von worten und buchstaben hervor, die in dieser hs. vor- kommen. Zwei für A und C gemeinsame fehler (von denen der zweite sich auch in der hs. B findet) echeinen wir fest- stellen zu können: k. 6, 11 haben beide hss. fehlerhaft £ Bretlandi für das richtige f Jöllandi. Ein späterer ab- schreiber hat den fehler gemerkt und Brei auszuradieren versucht, doch ist dieses noch deutlich sichtbar. Der zweite fehler, (allen drei hss. gemeinsam) steht in k.15,16: hringrinn enn gödi, wo A hringinn enn goda hat, B hring bann und C hringinn bann. Man könnte ja auch annehmen, dals dieser fehler sich schon in der urhandschrift gefunden habe, aber wahrscheinlich ist er doch erst später entstanden (vgl. dagegen den komm. zu k. 14,3). Da diese fehler indessen den hss. A und C, bezw. A, B und Ü gemeinsam sind, sind sie offenbar schon in der hs. vorgekommen, auf die sie alle zurückgehen (Y), und da diese bereits diese fehler gehabt hat, kann auch sie nicht die urhandschrift der saga gewesen sein, sondern mals ihrerseits mittelbar oder unmittelbar eine abschrift dieser urhandschrift sein, welche wir X nennen. — Nach dem fragmente der hs. B zu urteilen, hat diese bs. gegenüber A so viele übereinstimmungen mit der hs. C auf- zuweisen, dals man mit einer gemeinsamen vorlage für die bss. B und C rechnen zu können scheint (Z). — Wir würden dann ungefähr folgenden stammbaum erhalten: Was die papierhandschriften betrifft, so gehören sie alle zu derselben handschriftengruppe wie die pergamenthandschriften und scheinen in letzter hand auf eine von diesen zurück- zugehen. Dies gilt in erster linie von der hs. AM 340, 4° pap,, XLVIUI Einleitung. die sich sogleich als eine direkte abschrift der he. A erweist. Zur A-klasse gehören weiter die hss. AM 109a, 8°, pap. (mitte des 17. jhs.), 582, 4°, pap. (17. jh.), 168, fol., pap. (ende des 17. jhs.), 169a, fol, pap. (17. jh.), 169e, fol., pap. (ende des 17. jhs.), 203, fol., pap. (17.jh.). Rask 35, pap. (18.jh.), Holm. 5, 4°, pap. Zu dieser klasse scheinen auch sämtliche auf Island vorhandene hss. der saga zu gehören, mit alleiniger ausnahme, wie es scheint, der hss. Lbs. 479, 8°, und JSig. 627, 4%, Die hss. des British museums scheinen alle drei zur A-klasse zu gehören. Zur B-C-klasse gehören AM 591h, 4°, pap. (2. hälfte des 17. jhs.), AM 526, 4°, pap. (anfang des 18. jhs), Holm.1, 8%, pap. (ca. 1660), Holm. 56, fol., pap. (ea. 1685), Holm. 30, 4°, pap., Lbs. 479, 8°, JSig. 627, 4%. Die hss. von Uppsala, Ups. R. 697, 4°, pap., und R. 709, 4°, pap., sind beide sehr schlecht (über R. 709, 4°, vgl. gleich weiter unten). Die hss. der kgl. bibliothek zu Kopenhagen sind alle junge abschriften der perg. hss. Ausgaben. 1. Die Editio princeps der saga wurde im jahre 1693 in Uppsala von Petter Salan!) herausgegeben und trug den titel: Fostbrödernas Eigils och Asmunds saga. Af Gamla Göthiskan uttolkad och med nödige anmärkningar fürklarad, af Petter Salan. Tryckt i Upsala Ähr 1693; 4°. pp. (14) + 162 (+ 12). Diese ausgabe, die von gelehrten, aber in Rudbecks stil abgefalsten anmerkungen begleitet ist, ist wohl als die schlechteste der sagaeditionen jener epoche zu betrachten, und der text, der mit der hs. Ups. R. 709, 4° übereinstimmt, wimmelt buchstäblich von groben fehlern.?) Eine übersetzung ins schwedische und lateinische ist dem texte beigegeben. 1) Vgl. über diesen Gödel, Fornn.-isl. litt. i Sverige, s. 155ff. 159. 164. 168. 2) Vgl. einen ausspruch von Arne Magnusson in einem brief an Torfeus (Arne Magnusson, Brevveksliing med Torfzus. Kbh. & Kria 1916, 8. 237): ‘Er ei riett ord i peim Islendska textanum og versiones ennu verri. ... par ero og Note his, mesti grautur, verr enn Rudbeckiana’. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. IL 2. Abdruck der obengenannten ausgabe; heraus- gegeben Uppsala 1697 ohne titelblatt. Die überschrift: Hier biriar Soguna af Eigle og Asmunde Fosbradrum(!). Hie ineipit historia Egilli & Asmundi fratrum foederatorum (Ups. 1697). fol. pp. 64. — Ebenso wie die vorige ausgabe auf kosten Ol. Rudbecks herausgegeben. Der text ist mit einer lateinischen tibersetzung versehen. Im übrigen gleich der vorhergehenden. 3. Die ausgabe von Rafn in Fas. III s. 365 bis 407 (Kbh. 1830). Im grofsen ganzen recht zuverlässig, wenn auch keineswegs fehlerfrei. Die hs. A, die hier zum ersten male zugrunde gelegt wurde, ist an verschiedenen stellen fehlerhaft gelesen und bei schwierigeren partien durch C ersetzt worden, ohne dafs dies vermerkt wird. Die textberichtigungen werden nirgends als solche angegeben. Der variantenapparat ist schliefslich sehr unvollständig und die varianten willkürlich ausgewählt. 4. Die ausgabe von Valdimar Asmundarson in Fas.? III ».273 bis 307 (Reykjavik 1839).) Ohne neue kollationierung der hss. Im grofsen ganzen nur ein abdruck der vorher- gehenden ausgabe, obwohl an ein paar stellen verbesserungen vorgenommen wurden. 5. Die vorliegende ausgabe will den text der hs. A genau wiedergeben, die als die älteste und beste hs. der saga zugrunde gelegt wurde. An ein paar stellen jedoch, wo C einen ursprünglicheren text als A zu bieten scheint, ist der text der erstgenannten hs. malsgebend gewesen, was auch in der regel der fall war, wo A ein wort oder den einen oder anderen buchstaben unrichtig ausgelassen hat oder direkte fehler zeigt. Alle abweichungen vom texte von A sind durch klammern kenntlich gemacht worden. An einer sehr geringen anzahl von stellen hat A allen versuchen getrotzt, eine absolut sichere lesung zu erhalten und hier mulste, neben heranziehung des textes der hs. C, ganz vereinzelt zu konjekturen gegriffen werden. Das variantenverzeichnis auf seite XXVIIIf. und der kommentar geben tiber die wichtigeren dieser text- stellen auskunft. In einer wirklich kritischen ausgabe der 1) Vgl. die textveränderungen in dem anhang. Sagabibl. XVII. d L Einleitung. saga hätte allerdings in dieser beziehung absolute vollständig- keit erzielt werden können, doch wäre der reelle gewinn davon sicherlich äulserst gering gewesen. — Die orthographie ist nach den für die ASB-ausgaben geltenden prinzipien normalisiert worden. Das formsystem dagegen ist das der hs. 86. Die Rimur. Egils rimur einhenda oder Eiglur. Dieser rimur gibt es zehn, von je 50 bis 60 strophen. Jede rima wird, wie gewöhnlich, mit einem mansongr,!) einem elegischen liebeslied eingeleitet, das in demselben versmals abgefalst ist wie die rima, die es einleitet. Das versmals ist wechselnd; mit jeder neuen rima beginnt ein neues. Sämtliche versmalse können jedoch als blofse variationen des runhent?) betrachtet werden (am häufigsten- ist das sog. ferskeytt), — Der dichter spricht von sich selbst als einem alten kötner: V,5. Küra heldr i kotkarls stett kann eg litinn hofmanns rett, hiröi eg ei um hispriöd neitt hverninn er bad gömlum leitt. Er nennt an einer stelle Ovidius.?) Odinn bann er Ovidius fann vil eg ytum bj0da, par er sd mann sem mest alt kann um mardir ljöda. Die letzte strophe (X, 45) lautet: Byrjad hef eg bögur um stund, bragnar Eiglur kalla, let eg her vid 1joda sund litla skenitan falla. ’) Vgl. hierüber Dorkelsson, Om Digtningen pä Island i det 15. og 16. Ärhundrede, Kbh. 1888, s. 121f.; Wisen, Riddara-Rimur (GNL) s. IIIf. 2) Vgl. Dorkelsson, a.a.0., 8. 123f.; Wisen a.a.o., 8. 5ff. 5) Wahrscheinlich kennt er diesen nur durch lektüre anderer schrift- steller; vgl. Sig. 8. pogla 8. 112f.: „Kann vera, at birtiz her, sem meistari Ovidius segir, ok maryir aörır fredimenn, at um slikt mundi fam trüa mega“. Fl. s. ok Bl. k. 3,9: En bau namu ba bök, er heitir Ovidius de arte amandi. Egils saga einhenda ok Äsmundar berserkjabana. LI Die rimur folgen der saga olıne die geringsten ab- weichungen, mitunter wörtlich.1) Die personennamen treten jedoch in etwas abweichenden formen auf: könig Rödiun heilst Rüdent, der berserker Visinn Visinyromur, Borgarr Borgadur, Gautr Gauti, Skinnnefja Skinnvefja (oder Vefja), Litkanüsfjall Lipusfjall. — Die rimur scheinen wohl auf eine hs. von EA zurückzugehen, die der hs. C sehr nahe gestanden hat.?2) Im gegensatz zur saga schlielsen die rimur schon mit der tötung der trolle (= k.16 der saga). Man hat deswegen die meinung ausgesprochen,®) dafs die rimur auf eine redaktion von EA zurückgehen müssen, die von der erhaltenen ein wenig ab- weicht. Diese möglichkeit kann ja nicht bestritten werden, aber die absolute übereinstimmung der rimur mit der saga in der form, wie diese jetzt vorliegt, spricht doch gegen eine derartige annahme.. Eher wäre man daher geneigt, an- zunehmen, dals der dichter der rimur den schluls mit absicht ausgelassen habe, da dieser die schwächste partie der saga ist, die eigentlich nur durch aufzählung einer menge von namen sich auszeichnet, dagegen aber keinerlei spannende ereignisse aufweist. — Die entstehung der rimur wird allgemein um 1500 angesetzt.®) ı) Als probe können einige strophen aus der rima VIII angeführt werden (vgl. EA k. 12,6): „Stdast la eg bad meö Bor Meyjarnar geröu ad miaela bad pad vil eg ytum tina, ad munda eg barnid eiga, alög fylgdu yfriö stör pet skyldi hverfa oskap ad d einka döttur mina. og aldri dafna me[i]ga. Dei er hun Vefja i vexti Ljot, vil eg bad ytum Iysta alnar legri er nu sndt en adur var hün med fysta.“ 7) Beispiele für übereinstimmungen mit C: hjassi mit doppel-s; Viglogi (A Viglog); der könig Snjar wird nicht mit namen genannt. s) Vgl. Dorkelsson a.a.o. 8. 152; Mogk, Norw.-isl. lit.2 8. 727. *) Hss.: Holm. 22, 4°, membr. fragm. (aus der ersten hälfte des 16. jhs.); Holm. 1, 4°, pap. fragm. (1644); AM 146, 8°, pap. fragm. (erste hälfte des 17. jhs.); Ny kgl. sml. 1135 fol. (abschrift von AM 146, 8°, hergestellt, als diese noch vollständig war). d* LII Einleitung. III. Ala flekks saga. & 1. Inhalt, komposition und stil der saga. König Rikardr von England und seine gemahlin, die königin Sölbjort, haben keine kinder und sind betrübt darüber. Ein armes paar, Gunni und Hildr, wohnen in einer hütte nahe beim schlosse und ernähren sich von der jagd in einem ihnen gehörigen wald. — Der könig ruft die großen seines reiches zusammen und teilt ihnen mit, dafs er auf kriegsfahrt auszuziehen be- absichtige. Die königin lälst jetzt den könig wissen, dals sie ein kind erwartet, worauf der könig den befehl gibt, dafs dieses ausgesetzt werden solle, wenn es ein knabe sei, aber aufgezogen, wenn es ein mädchen sei (k. 1). Der könig segelt ab und nach einiger zeit bringt die königin einen knaben zur welt, der von zwei hörigen im walde Gunnis ausgesetzt wird. Gunni findet den knaben, nimmt ihn mit sich nach hause und tut so, als ob seine frau das kind geboren hätte. Sie können doch dem knaben keinen namen geben, denn sie vergessen während der nacht jedesmal den namen, den sie ihm am vorhergehenden tage gegeben haben (k. 2). Der könig kommt jetzt nach hause und wird in kenntnis gesetzt, dals die königin einen sohn geboren habe und dals dieser getötet worden sei, was er jedoch nicht glauben will. Gunni gibt dem knaben den namen Ali flekkr, ein name, der an ihm ‘haften’ bleibt. Gunni und Hildr gehen jetzt mit Ali zu einem gastmahl des königs; die königin glaubt das kind wiederzuerkennen und der könig merkt, dals es sein sohn sei. Äli bleibt jetzt bei seinem vater, während Gunni und Hildr, vom Könige reich belohnt, nach hause ziehen (k. 3). Eines abends trifft Ali die leibeigene Blätonn, die den fluch über ihn ausspricht, dals er sich sofort zu ihrer schwester Nött begeben und deren mann werden miisse. Äli antwortet damit, daß er Blätonn in eine steinplatte verwandelt, auf der die Knechte feuer anzünden sollen, und wenn es ihm gelingt, von Nött loszukommen, soll B. zerspringen. Äli verschwindet vom königshofe (k. 4). — Ali irrt in den wäldern umher, trifft schlie[slicb ein weib, das Hlaögerdr heilst und die tochter der Äla flekks Bay. LIII Nött ist, und bekommt von ihr gute ratschläge, wie er von dieser loskommen könne. Äli begibt sich jetzt in die höhle Nötts. Nött ist nicht zuhause, aber endlich kommt sie unter donner und getöse. Nött lädt ihn zu ihrem abscheulichen essen ein, aber er lehnt ab, ebenso auch, als sie will, dafs er mit ihr zusammen zu bette gehen soll. Am nächsten morgen ist das troll- weib verschwunden und Ali sieht sich in der höhle eingesperrt, aber Hlaögerös hund befreit ihn und bringt ihm essen und kleider (k. 5). — Ali kommt zum mädchenkönig Dornbjorg in Tartarf& und wird freundlich aufgenommen (k. 6). — Die jarle Älfr und Hugi von Indfäland kommen nach Tartarfä, Älfr um Pornbjgorgs hand zu gewinnen. D.’s landvarnarmadr Bjorn wird von den jarlen im kampfe geschlagen und muls fliehen. Ali (oder Stutthedinn, wie er sich bei Pornbjorg nennt) besiegt die jarle. Hugi fällt und Älfr kehrt nach Indien zurück (k. 7). Äli hält hochzeit mit Dornbjorg, aber während der nacht kommt Glödarauga, der bruder Nötts, und verwandelt Ali durch ‘alpg’ in einen wolf. Äli belegt seinerseits G. mit ‘dlog’ (k. 8). — Ali wütet nun als wolf unter dem vieh, zuerst im reiche Dornbjorgs und dann in dem seines vaters. Schlie[slich stellt Rikarör eine jagd auf den wolf an, aber diesem gelingt es zu entkommen (k. 9). — Eines abends kommt der wolf zu Gunni und Hildr, bekommt von der letzteren zu essen, läuft dann fort und tötet drei hirtenjungen des königs. Jetzt stellt der könig neuerdings eine jagd auf den wolf an, und dieser wird von dem könige selbst gefangen. Man ist eben im begriffe zu bestimmen, auf welche weise der wolf getötet werden soll, als Hildr vortritt und den könig bittet, das leben des wolfes zu schonen. Das geschieht auch und Hildr fährt mit dem wolfe nach hause. Während der nacht wird der zauber gebrochen und Äli bekommt seine wirkliche gestalt wieder (k. 10). — Ali kehrt jetzt zu seinem vater zurück, während G1l6darauga nach den ‘aloy’, die Ali auf ihn herabgebracht bat, von den mannen Pornbjorgs gehängt wird (k. 11). — Eines nachts kommt Nött im traume zu Ali und peitscht ihn mit einer eisernen peitsche, so dals sein ganzer körper mit wunden bedeckt ist. Diese wunden, sagt sie, könnten nur von ihren brüdern geheilt werden, und wenn dies nicht innerhalb von zehn jahren geschehe, miisse Äli sterben. Äli liegt nun an LIV Einleitung. seinen wunden darnieder. Er erzählt seinem vater, dals er mit Pornbjorg verheiratet sei, und es werden boten nach dieser ausgesandt (k. 12). — Pornbjyrg fährt sofort nach England. Darauf schifft sie sich zusammen mit Ali ein, um heilung für seine krankheit zu suchen, und sie reisen weit umher, bis sie zu dem jarl Älfr in Indiäland kommen, wo sie erfahren, dals Nött drei brüder habe, Jotunoxi, Leggr und Liör, die am ende der welt wohnen (k. 13, 14). — Dornbjorg fährt nun mit Ali ans ende der welt und wird von Jotunoxi freundlich auf- genommen, der gegen das versprechen Pornbjorgs, sich mit ihm zu verheiraten, Ali durch seine brüder heilen läfst. Er verspricht auch, in diesem fall seine schwester zu töten (k. 15). — Jotunoxi sucht nun Nött in ihrer höhle auf und tötet sie, indem er ihr die kehle zerbeilst, und kehrt darauf nach hause zurück. Ali ist jetzt vollkommen wiederhergestellt und wird durch zwei der mannen Jotunoxis, Mandän und Andän, die J. ihrem vater, dem jarl Pollonfüs, geraubt hat, bei Leggr und Liör abgeholt. Ali schlielst während der heimfahrt blutsbrüderschaft mit ihnen und teilt ihnen mit, dafs: er Jotunoxi töten wolle. Dieser feiert nun seine hochzeit mit Dornbjorg, der es während des hochzeitsfestes gelingt, die trolle betrunken zu machen, worauf sie und Ali mit hilfe des jarl Älfr, der sich zur rechten zeit mit seinen mannen ein- gefunden hat, Jotunoxi und alle trolle töten. Jytunoxi hat jedoch im augenblick des todes ‘alog’ auf Ai gelegt: er soll nicht rast noch ruh finden, ehe er HlaögerdÖr, die tochter der Nött, die ja früher ihm beigestanden hat, gefunden habe (k. 16). — Ali verschwindet jetzt aus Indfäland und sucht nach Hladgerör. Er kämpft im walde Myrkviör mit einem riesen namens Kolr und erschlägt ihn. Er kommt dann zu dem bauern Bärdr, der in Svenä (= Svi)jJ6d en mikla) wohnt, wo Eireikr könig ist. Von B. erfährt er, dafs Hlaögerör beim könig ist und am nächsten morgen als hexe verbrannt werden soll. Am nächsten morgen begeben sich Ali und Bärör zur königshalle und Ali gelingt es im letzten augenblicke, Hlaögerdr zu retten (k. 17). — Der könig verheiratet sich nun mit Hladgerör. Äli fährt heim nach England, wo er nach dem tode seines vaters könig wird. Seinerzeit folgt ihm sein sohn Öläfr nach (k. 18, 19). a nt in — rn Fa Als flekks saga. LV Wie wir aus dieser inhaltsübersicht ersehen, ist die saga ebenso wie EÄ reich an ereignissen und an motiven der verschiedensten art, aber die geschicklichkeit des verfassers, aus diesen ein zusammenhängendes und konsequent durch- dachtes ganze zu machen, steht beträchtlich hinter der des verfassers von EÄ zurück. In den ersten fünf kapiteln befinden wir ung fast durchgehends auf dem boden des reinen volks- märchens, und es ist beinahe so, als ob wir ein isländisches volksmärchen vor uns hätten. Dann schiebt der verfasser den ‘mädchenkönig’ Dornbjorg und die um sie entbrennenden kämpfe ein: hier sind wir auf dem gebiete der riddarasogur mit all den zügen (besonders kampfschilderungen), die für diese gattung bezeichnend sind. Dann kommt das werwolfsmotiv, wiederum ein echtes märchenmotiv, dann die eigentümliche krankheit Älis und seine reise, um für dieselbe heilung zu suchen, ein motiv, das wir in den romantischen sagas wieder- finden, wenn auch das milieu und der verlauf der ereignisse in der Älafl. saga viele märchenhafte züge hat und mitunter recht stark an die darstellung von EÄ erinnern. Weiter haben wir noch Älis suchen nach Hlaögerdr mit der für die haupt- handlung vollständig unnötigen und an sich schablonenmälsigen schilderung des kampfes mit dem riesen, die ebenfalls sehr stereotyp ausgeführte erzählung vom aufenthalte Älis beidem bauern Bärör, sowie schliefslich die recht dramatische dar- stellung der befreiung Hladgerös. Dals könig Eireikr sich sofort mit der frau verheiraten will, die er eben als hexe verbrennen lassen wollte, ist ja unmotivierter als recht ist und geht natürlich zuletzt auf die ‘heiratswut’ zurück, die alle sagas dieses genre kennzeichnet. Der rote faden, wenn wir schon in einer saga wie dieser von einem solchen sprechen können, wird von den ‘älog-motiven’ gebildet: den ver- wünschungen, die Nött und ihre geschwister über Äli aus- sprechen. Diese ‘alpg’ haben allerdings ihre entsprechungen in anderen /ygisogur wie in modernen isländischen volks- märchen, kommen aber, so viel ich weils, nirgends in einer derartigen anhäufung vor wie in dieser saga, in der die eigentliche handlung im grolsen ganzen aus ihnen und den folgen, die sie für den helden und seine feinde haben, besteht. Dank diesen ‘alog’, die unheimlich und tibernatürlich in ihrem LVI Einleitung. ursprunge und unentrinnbar in ihren wirkungen sind, hat die saga nicht nur eine gewisse höhere einheitlichkeit, sondern auch ein moment von spannung erhalten, das in einer zeit, in der der glaube an zauberei und beschwörungen noch lebendig war, ihr sicherlich eine nicht geringe popularität verschafft hat. Der stil der saga ist im grolsen ganzen einfach und volks- tümlich, die einzelnen sätze sind kurz und der periodenbau einfach. Wir finden sogar mitunter eine knappheit im ausdrucke, die eher auf einen mangel an fähigkeit der sprachbehandlung zu deuten scheint als auf die bewulste konzentration des sprach- künstlers, die den echten isländischen sagastil auszeichnet. Sehr selten begegnen uns hier wendungen, die für die unter dem einflusse der tbersetzungsliteratur entstandenen sagas charakteristisch sind, wie z.b. in k.3,4: at ollum beim bar komnum verdr mikill priss ok gledi 4 hollinni ok hofwöborginni, sowie präsenspartizipien wie eptirspyrjandi, leitandi. Auf der anderen seite verwendet auch diese saga ebenso wie EÄ in grolser ausdehnung stereotype wendungen und sprach- liche klischees, was aus der im kommentar gegebenen belegsammlung hervorgeht. Beachtenswert, ja für eine so späte saga einzig dastehend, ist die geringe anzahl von lehn- wörtern, wie etwa kurteisliga, pröfa, streti, ess, priss, hofuöborg, vin, para und einige andere. Aus diesem gesichtspunkte stellt sich die saga als eine der isländischesten Iygisogur dar, die wir besitzen. Dass die namen in weiter ausdehnung aus- ländisch sind, ist eine andere sache, — es gehört sich nun einmal in diesen sagas, dals die namen so exotisch wie möglich klingen müssen. 8 2. Die quellen der saga. Bei einer genaueren untersuchung der in der saga vor- liegenden motive findet man, dals diese zum grolsen teile einheimisch sind. Einige von ihnen sind von bedeutendem interesse und überhaupt kann man sagen, dals es dem ver- fasser keineswegs an stoff fehlt, eher zeichnet sich sein werk durch eine anhäufung von motiven aus, die er jedoch küust- lerisch zu gestalten nicht imstande war. Die saga beginnt wie ein echtes volksmärchen: der könig und die königin Ala flekks saga. LVII wohnen in ihrem reiche, das arme alte paar (karl und kerling) in ihrer hütte. Diese zusammenstellung begegnet uns auch in anderen, älteren Zygisogur, z. b. Fas. III s. 648: Svidi hefir karl nefndr verit; hann atli eitt gardshorn hardla skammt fra konungshollunni; hann attı kerlingu, er het Hildr (l); Hrölfse 8. kr. 8.3: Ein ey la bar skammt fra borginni; bjö bar i einn karl, er Vifill het, hann var aldavinr Halfdanar konungs. In den isländischen volksmärchen ist das motiv in dem grade gewöhnlich, dals J. Ärnason davon sagen kann (Isl. pj6ös. II s. 305): „Die märchen erzählen beinahe alle von ‘köngi og drottningu {i rfki sinu, og karli og kerlingu { koti sinu (garös- horni)’“; vgl. weiter ibid. s. 323, anm. 1. 413. 431. 434; vgl. schlie[slich Vigk. s. küahird. 8.4 (diese saga wird wohl am besten zu den volksmärchen gerechnet): Nu% vihr sogunni bil fateeks bönda, er bjö bar # koti einu skammt fra borginni, ok Spakr nefndie; kona hans het Hıldr (!). In k.If. haben wir auch das aussetzungsmotiv, auch dieses in der allgemeinen märchenliteratur aulserordentlich häufig und von uralten ahnen.!) Es besteht kein zweifel, dals während der heidenzeit auch in Skandinavien aussetzung von nengeborenen kindern stattgefunden hat, und auch nach der einführung des christentums machte man wenigstens sein recht auf sie geltend, auch wenn sie in der praxis immer seltener wurde und selbst für leute in kärglichen verhältnissen als schimpflich galt.2) — Zu dem motive, wie es in der Älafl. ». vorkommt, haben wir aus der isländischen literatur mehrere nahe parallelen, vor allem in der Hard. s. und der Finnb. s.; vgl. Hard. s. 8.19ff: da gerdi Torfi sik sva reidan, at hann vildi lata barnit üt bera —. Er gibt seinem föstri Sigurör den auftrag, das kind zu tortima, dieser bringt das aber nicht übers herz, sondern setzt das kind vor einem hofe aus. Der bauer sieht es, tekr upp barmit ok hefir heim med ser, ok letr Helgu konu sina bregdaz sjuka, ok segja hana hafa fedda mey bessa. Hann let ausa vatni ok nefndi Dörbjorgu; Finnb. 8. 8. 4fl.: Da melti hann (Äsbjern) til Dörgerdar: „Nu wtla ek 1) Vgl. Schraders Reall. unter Aussetzungsrecht 8 7. 2) Vgl. Gunnl. s. 8.3; vgl. weiter den komm. zu k. I,5 sowie das unten angeführte beispiel aus der Finnb. s. LVIII Einleitung. til binys rida eptir vanda, en ek veit, at bü ert med barni ok mjok framat. Nü hvart sem hat er, ba skal eigi upp ala, heldr skul bera ut betta barn.“ Hon sagdi, at hann mundi pat eig gera — „sta vitr ok rikr sem bu ert, bviat betia vert et öhryriligsta bragd, ho at fülekr maödr geröi, en nu allra helzt, er yOr skortir ekki göz“ ... „ef Du gerir eigi eptir but sens ek segi, muntu missmidi ad sja ok allir beir er af minu bodi bregda eda eigi sem ck vil vera lüta“... Das kind wird ge- boren. Sidan fekk hon menn til at bera üt barnit ok bua uns sem vandi var d. Pessir menn bäru barnit or gardi ut ok logdu nidr milli steina tvegaja ok raku yfir hellu mikla ok letw flesk i munninn barninu ok gengu sidan brott... Svd er sagt, at bann sama dag, er Pörgerör vard lettari, sendi Syrpa bönda sinn at vita ser um brungras, hbviat hon gerdi mart föstru sinni bat er hon burfti at hafa. Sva bar til bann dag, at hann hljöop um grjot ok haga; ha heyröi hamn barns graät, ferr nu ok snodrar einart um hvern stein ok bur til er hann finnr barnıt,; prifr unp sidan, ok syniz allfugrt. Hann kastar % stakkblud sitt ok hleypr heim til Syrpu ... Sidan bad hon, at hann taki skinnfeld beirra ok beri innarr a stofw — „ok skal ek leggjaz niör ok lata sem vit eigim barn betta“. — Auch in dem folgenden erinnert die schilderung an die darstellung der Älafl. s, und im ganzen ist die übereinstimmung so grols, dals wir wahrscheinlich hier, wie an ein paar anderen stellen (E. 9, 1ff. sowie k.15,5 [die namen]) zur anname berechtigt sind, dals Älafl. s. von Finnb. s. entlehnt hat. Vgl. als weitere belege Gunnl. s. 8.3, Fjör. fsl. p. s. 444 ff. (Dorst. p. uxaföts K. 4f.); Sams. s. fagra s. 22; Heiör. 8. s. 14; Asbj.- Moe II s. 16ff.;; Campb. III s. 350f. (mit Älafl. s. in dem interessanten punkte übereinstimmend, dals das kind anfangs ohne namen ist [vgl. den komm. zu k. 2,4]); Gesta Rom. (Grässe) k. 20 (s. 45). Wir kommen nun zu derepisodemit der ambättBlätonn (k.4, 1ff.), dem fluche, mit dem sie Äli belegt und dessen gegenfluch. Da indessen alle die ‘alog-motive’ der saga (k.8,3ff.; 12, 1ff.; 16,18) von einem gewissen standpunkte aus zusammengehören, 8o erscheint es am besten, sie hier im zusammenhange zu behandeln. Betrachten wir zunächst die Blätonn-episode, so ist es offenbar, dafs Bl. hier in der rolle Ala flekks saga. LIX auftritt, die sonst die böse stiefmutter!) spielt in märchen, in denen konungsborn urdu fyrir stljüpmedra skopum,?) d.h. vou diesen mit ‘alog’, n. pl., eigentlich ‘auflegung’ belegt werden. Das verbum leggja a ist in derartigen verwünschungen stehender ausdruck, mitunter ergänzt durch mela um ‘etw. von etw. sagen’, ‘etwas mit nachdruck, mit solcher kraft der worte sagen, dals das gesagte in erfüllung geht”. Beinahe immer kann indessen der, gegen den die ‘alog’ gerichtet sind, unter einer oder mehreren bedingungen von der verwünschung sich losmachen, obgleich der, der sie ausspricht, oft hinzufügt: „en bat mun aldri verda“. Schon in der Blätonn-episode findet sich auch noch ein anderes motiv, das mit dem hauptmotiv oft untrennbar vereinigt ist: Das kind bekommt die macht, seinerseits einen fluch über die stiefmutter aus- zusprechen, ein fluch, der in erfüllung gehen soll, sobald das kind von dem unglücksschicksal befreit ist, das die stief- mutter ihm auferlegt hat.?) Das resultat des fluches kann — wie in der Blätonn-episode — das sein, dals man gezwungen wird, eine bestimmte person aufzusuchen und die eine oder andere verbindung mit ihr einzugehen (vgl. auch das suchen nach Hlaögerör in k. 16, 18), aber gewöhnlich handelt es sich um die verwandlung in ein trollweib oder in ein tier. Auch andere ‘alog” finden sich, z. b. Alis gegenfluch in der Blätgnn-episode, durch den Ali ja Bl. in eine stein- platte verwandelt oder in der Glödarauga-episode (k. 8,3 ff.), wo Äli dem G. ‘auflegt’, dals dieser solange auf einem kasten sitzenbleiben und schreien soll, solange Äli unter seinem fluche steht. Schon in den Edda-gesängen!) finden wir beispiele für 1) Diese pflegt jedoch für ihre verfluchung reellere gründe zu haben als Blatonn, die gegen Ali ja nur anführen kann, dafs dieser „hefir mik aldri kvatt med göoöum ordum“. 2) Sverris 8. 8.7; vgl. die allgemeine einleitung s. XII. s) Vgl. fsl. pj6ös. II s. 306: ‘Stundum eru köngsbörnin svo andrik . ad pau hefoa sin & stjüpum sinum, med pvi ad leggja aptur & per, og verda pa ummeeli peirra alt eins ad ähriusordum, og ummeli stjlipanna, pö aldrei sjäist pess nokkur deili fyrr n& siöar, ad börnin seu tjölkunnug”. +) Vgl. Skirn. str. 27ff., bes. str. 29 (Bugge s. 94) [vgl. komm. zu K. 8,5]; Reginsm. str. 2 (Bugge s. 213): „aumlig norn | sköp 088 ? drdaga, | at ek skylda 1 vatni vada“; Grögaldr str. 3 (Bugge s. 338): Ljotu leikboröi | skaut fyr mik en levisa kona, | sü er fadmadi minn foöur; | bar bad hon mik koma, | er kuamtki veit, möti Mengloöu. LX Einleitung. alog, jedoch natürlich nicht so im detail ausgeführt wie in der späteren literatur. In den historischen sagas gibt es natürlich nicht viel platz für derartigen ‘aberglauben’,!) aber umso zahlreicher werden die belege, wenn wir zu den forr- aldarsogur, den Zygisogur und den isländischen volksmärchen kommen,?) wo diese motive in einem geradezu erstaunlichen ausmalse und in erstaunlicher variation auftreten, wenn auch gewisse typen vorherrschend sind (vgl. die belegsammlung in anm. 2). 1) Vgl. jedoch Föstbr.s. 3.39; Austf.s. 8.27; Laxd. k. 30, 21; 37,38; Eyrb. k. 20, 19f.; Grt.s. k. 35,19f.; 78,13; Njäla k.6,8; Fms. V 3. 300; X s. 172. ?) Im folgenden führe ich einige belege für alog aus der isl. literatur an, jedoch ohne die verwandlungen in tiere hier aufzunehmen, ein motiv, das im folgenden zusammen mit dem werwolfsmotive be- handelt wird. Die gleichheiten mit den besonderen ‘alog-motiven’ der Alafl. s. fallen leicht in die augen und sind aufserdem mitunter in klammer kenntlich gemacht worden: Vilhj. 8.3j. k. 26: „En bö let ek bat ummelit . ef sa er nokkurr fyrir ofan mold at til vildi heyra, ba drafni af honum hold ok har, ok braöniz i sundr sem tjara @ eldi, ok missi bedi heyrn ok syn, minni ok mal“; Br.-Olvis s. k. 2 [Raudr]: „ek skal leggja a pik: hvar sem bü ser konu, hvärt heldr hon er gipt eör eigi, skaltu fa ölidandi girnd til hennar, sva fair bu eigi framm komit binum vilja med henni, skaltu lifit missa af hugarangri; bat annat, legg ek a bik, at begar [bü) ert staddr i störrı mannhattu ok att at verja if bitt, skal bitt sverd eigi bita, tan einn nakinn maör hlaupi undir hoggil“. — Sidan do Raudr; Ulfars s. 8. 145f. [Dröttning]: „bö skal ek litit meela fyrir ber ok breörun binum ...: begar ykkr bitr sem bezt sverd i bardaga, skulud bit allir tolf vera feigir ok standa daudadamdir fyrir eins manns vapni“; Ülfhams s. k. 4 [Dröttning]: „pess öska ek, at ber gangi flest allt i möti; ok bat legg ek nu d bik, at bü gangir ; haug Varnar, ok verdir bar fastr med ögleöi, ok bar blifa alla bina daga, ok skal her enginn Or beim aloguns koma, utan ein jungfrü, sem finnaz kann fridust“ [vgl. Älafl.s. k. 8,7]; die jarlssöhne belegt sie mit den alog, dafs die „girnd, sem bit nältürliga hafid til kvenna, skulud bit bar hafa til fugla“. ... „Legg ek bat nü a bik“, segir konungsdöitir, „at bik takt bralar ok hafı bik & skög, ok kyndi bar bal upp, hvar af bü skalt fanga bana“ [vgl. Alafl.s. k.4,3; 8,6]; Sig. s. pogla s. 18: Halfdan hat ein zwergenkind mifshandelt. Im traume kommt der alte zwerg zu ihm und sagt: „ek legg bat a bik, at engi konungsson skal hafa farit meiri svivirdingarferö a norörlondum en bü, ok aldri hedan af skaltu bykkja utan litilmenni hja odrum hoföingja- sonum“. .... Dvergrinn laust meö sprota III hogg 4 hofud honum, ok fylgdi Bi ver mikill, en siöan hvarf bessi dvergr © burt. — H. hat starkes kopfweh, als er aufwacht [vgl. Alafl.s. k.12, 1]; Fas. I s. 40ö£. = m 03 3 =»... Pe Zver Zu Er [er "eg Äla flekks suga. LxT Für einen dieser typen: ‘die stiefmutter spricht über ihren stiefsohn den fluch aus, er solle keine rast und ruhe finden, bis er nicht eine bestimmte jungfrau gefunden habe’ (vgl. Älafl.s. k. 16, 18) hat man bereits darauf hingewiesen, dals er in der [Hedinn]: „vit erum orönir fyrir svd miklum atkvaedum ok anaudum, ok okkrir menn, at ver berjumz bedi natr ok daga, ok hefir bessw gengit marga mannsaldra ... en Ödinn hefir brtta lagit & 0ss, ok ekki annat til undanlausnar, en nokkurr kristinn maödr beriz viö oss, ba skal sa eigi upp standa, er hann drepr, ok ba er hverr sa leystr fra sinni dnaud“; Fas. II s. 151f. [Lopthena, die von ihrem trollkonuhamr befreit worden ist]: „Grimhildr, stjupmodir min [matti] mer, sva talandi: ‘Nu skal ek bat launa ber, Lopthana! at bü hefir synt mer brjozku ok bverüd, sidan ereck kom fi rikit; let ek bat vera unmelt, at bü verdir at enni ljötustu trollkonu, ok hverfir norör til Gandvikr ok byggir bar afhelli ok sitir bar 4 stöörenni vidö Hrimni, brödur minn, ok eigiz bit viö bedi margt ok illt, ok hafı bat verr, sem verr herdir sik; bu skalt ok vera hvimleid olum, badi trollum ok monnum; Pü skalt ok’, saydi hon, ‘t bessarri anaud vera alla bina «fi ok aldri ör komaz, nema nokkurr mennskr maör jati ber beim 3 hlutum, sem bü beidir, sem ek veit at engi mun vera: sa er enn fyrsti, at biggja at ber lif, sd annarr, at kyssa bik, ok sa er enn pridi, at byggja eina seng ok bü, sem pllum mun first um fara’“ [vgl. Alafl.s.k. 4,2; 8,7]; ibid. s. 384£.: l&t hann [ Halogi konungr] gera til bess galdra, at beir yrdi bar aldri innlenzkir, ok lagöi hann a, at beirra «ttmenn yrdi jafnan ütlegir af sinum eignum; ibid. 8. 432: ]. weigert sich, Ö. zu heiraten, der ihren vater getötet hat; OÖ. vard reidr riö ok mealti: „Ek skal launa ber illyröi bin, ok legg ek bat a bik, at bu sert builik at vexti ok yfirlitum sem Skellinefja, systir min, ok ... byggir helli bann, sem vid Djüupamödu er, ok komiz aldri ör bessum dlogum, fyrr en nokkurr velborinn maör verör til bess at eiga ik, ok... bö aldri fyrr en ek er daudr“. ... „Pat let ek ummelt“, segir 1., „at b% njötir bessa rikis beöi illa ok skamma stund“; ibid. III s. 344f.: Mondull melti ba: „Ef Grimr heföi nü matt mala lengra, ba hefdi hann sva fyrir- melt ber ok fleirum oörum, at bü hefdir morknat sundr ok ordit at engu nema dupti“; ibid. 8.479: Hjalmter gekk heim at hollinni; hann sd ba stjupu sina ganga a mölti ser; honum leiz hon ekki frynilig, hon var bd bedi ljdt ok leidinlig yfirlits, ok öfogr 1 dsjonu. Hon mealti: „Vel er bat, Hjalmter! at vit hofum fundiz“. Hann kvez hat eigi lasta kunna. Hon segir: „Nü skal launa ber püstrinn, er bu gafst mer fyrir longu; bat legg ek d bik, at bü skalt hvergi kyrr bola, hvarki ndtt ne dag, fyrr en bü ser Hervoru Hundingsdötiur, nema d skipum binum ok 4 tjaldi“. Hjalmter melti: „Ekki skaltu fleira a mik leggja, bvi kjaptr binn skal opinn standa ... Hamrar hair standa niör viö skipalegit; bar skaltu d stiga, sinum feti a hvarn hamarinn, en fjorir prelar foöur mins skulu kynda eld undir ber, en vidö ekkert skaltu lifa, nema bat sem hrafnar fera ber, bar til ek kem aptr“ (vgl. mit diesem wichtigen belege Alafl.s, LXII Einleitung. kymrischen erzählung von Kulhweh und Olwen') in einer form vorkommt, die den isländischen belegen sehr nahe steht, und bei dem studium der keltischen volksmärchen frappiert einen sofort der umstand, wie häufig derartige flüche in der keltischen märchenwelt sind. Natürlich ist es äulserst schwer, den beweis zu führen, dafs das eine oder das andere der hierhergehörigen motive eine direkte entlehnung von den kelten sei, aber die übereinstimmung zwischen den isländischen alpg-motiven und den keltischen geasa?) geht mitunter so weit,?) dals man sich k. 16,18, sowie Hälfd. s. Eyst. s.18ff. und k. 8, 14); ibid. ». 657f.: „Du, 'Signy!“ segir hon (Grimhildr), „hefir lengi € semd mikilli ok salu setit, en ek skal bat allt af ber taka, ok bat legg ek d bik, at bw hverfir 1 burt, ok byggir i helli, ok veröir en mesta trollkona,; bü skalt Gridr nefnaz; dottir bin skal fara med her, ok hverr madr, sem hana litr, skal fella til hennar mikla dst; bu skalt hvern myrda, er bu ser I hennar seng .... ok aldri skaltu fyrr frelsuz af bessum alogum, en bu hittir bann mann, er eigi hraediz bitt et Oyurliga sax, ba er bü reidir bat; en med bvi at beim mun bat ögurligt synaz, mun sd ekki finnaz“ ... Hildr malti ba: „Yılda ek, Grimhildr! ati ek launadi ber bin alog, ok bat mali ek um, at gOrum feti standir bü a skemmu pbessarri, en oörum heima a konungsholl; brelar skulu bar kynda bal [mikit] 4 milli fota ber; bat bal skal standa bedi netr ok daga, ok oll skaltu nedan af eldi brenna, en ofan frjösa, at aldri fair bu bina ro; en ef vit maögur komumz dr bessum alogum, bad skaltu deyja, ok detta ofan # balit“. Grimhildr tök ba til mals: „Mjok heimskligt er okkart tal, ok vil ek at hetta haldiz hvarki“ — Hildr sagdi, at bat yröi at standa [vgl. Alafl.s. k. 4, 3—4, bes. Blätonns letzte replik: „Dat vil ek, at betta haldiz hvarki“, und das folgende: Al kvad beita verda statt at standa]; ibid. s. 515f. 560. 589; {sl. Ev. I s. 222f.; Hrölfs s. kr. 8. 31; Gautr. s. s. 28f.; Strengl. s. $f.; Ragn. s. lodbr. 8.128; EA k. 12, 5; fst. pj6ds. I s. 53. 62. 70. 74. 81. 96. 109. 114. 116. 151. 154. 169. 185. 211. 229. 235. 305. 471. 473ff. (spez. zu bemerken); II s. 180. 208f. 243. 278. 306f. 311. 344. 368. 391. 397. 401. 428; Ritt. 8. 50. 156. 159. 163. ı) Vgl. Falk, Ark. 9 8. 311ff.,, 10 s. 26ff.; Hälfd. s. Eyst. einl. s. 18f. 2) Über geasa vgl. Hull, Old Irish tabu or geasa, in Folklore 12 (London 1901) 8. 40ff, bes. 8. 65; Nutt, Studies on the legend of the holy graal (1885) s. 212. s) Vgl. z.b. folgende belege, wenn man sie mit dem eben zitierten isländischen zusammenbält: Campb. 11 s. 344f. (The muime): “I am setting it as crosses, and as spells and as the decay of the year on thee, that thou be not without a pool in thy shoe, and that thou be wet, cold, and soiled, until thow gettest for me the bird from which that feather came”. And he said to his muime: “I am a.8.0..... that thou be Äla flekks Baga, LXIIT kaum des gedankens an irgend einen zusammenhang zwischen ihnen erwehren kann, was ja an sich keineswegs unwahr- scheinlich wäre, wenn wir an die lebhaften verbindungen denken, die in der wikingerzeit und später zwischen den nord- leuten und den kelten bestanden. Berühbrungspunkte mit der keltischen märchenwelt ergeben sich auch, wenn wir nun zu dem werwolfsmotiv der saga (k. 85—10) übergehen. Dieses motiv, das in der märchenliteratur der verschiedensten völker auftritt,!) findet sich auch an mehreren stellen der altwestnordischen literatur: im Biselarets 1j65, der vierten der ins norwegische übersetzten und unter dem titel Strengleikar zusammengefalsten verserzählungen der französisch-englischen dichterin Marie de France aus dem 12. jh.,2) sowie in den späten Tjödels saga und Jöns saga leikara, von denen die erste auf Bisclaret zurtickgeht, °) während die zweite in wichtigen punkten der Älafl. s. sehr nahe steht.*) So ist hier die werwolfsnatur des königssohnes nicht angeboren oder erworben wie in Biselaret, bzw. in der Tjödels saga, sondern von einer bösen stiefmutter standing with the one foot on the great house and the other foot on the castle; and that thy face be to the tempest, whatever wind blows, until I retwrn back”; ibid. s. 424f. 434. 462 464; ibid. III s. 228; Macdougall, Folk and hero tales s. 2. 35. ı) Vgl. Herz, Der Wehrwolf. Stuttg. 1662. 2) Vgl. Strengleikar eda Lj6dabök, ed. Keyser u. Unger, Chria 1859; Leach, Angevin Britain a. Scandinavia (Cambridge Mass. 1921) s. 202 ff. s) Die schilderung des brechons des zaubers erinnert in der saga (k. 6 ff.) stark an Bisclarets 1j6d. Als der hvitabjorn (= Tj6del) die ritter- kleider sieht, kann er, beobachtet wie er ist, den gestaltenwechsel nicht vornehmen: En ba dyrit sd skrüdann, vildi bat med engu möti viö hann taka eör til hans leggja. Der eisbär wird nun allein gelassen und als man zurickkommt, sieht man, hvar maör liggr i seenginni fagr ok friör; kennir konungr Tiodel sinn gödan vin, en oörumegin i herberginu ljotan ham med myrkri ok fylu. (Nach der hs. Rask 31.) *) Vgl. Jans s. leikara (nach Holm. pap. 8° nr. 17 bl. 15r): Vargr sd, er herra Jön gaf lif, var einn konungssonr af Flemingjalandi (Sigurör), ok hafdi ordit fyrir horöum alogum af sinni stjüpmödur,; hafdi hon lostit honum meö ülfhanzka, ok sjndiz hann af bvi vargr vera; ... hafdi hon sva [yrir malt, at hann i beim dloyum skyldi vera, bar til at nokkurr veri svd heimskr, at hann kyri heldr varginn en mikit veraldar gull eör soemdir. LXIV Einleitung. ‘auferlegt’.‘) Nun hat man wahrscheinlich gemacht, dafs das werwolfmotiv, wie es in diesen sagas auftritt, keltischen ursprungs ist, da wir sowohl in der mittelalterlichen keltischen literatur wie in den modernen irischen volks- märchen es in einer ausgestaltung finden, die sehr genau mit den nordischen versionen übereinstimmt.?) Zu diesen kommt nun auch die Alafl.s., in der allerdings die böse stiefmutter, bzw. die treulose gattin, durch den knecht Glödarauga ersetzt wurde, die aber sonst auch in details grolse übereinstimmungen mit der keltischen Werewolfs Tale?°) zeigt, in der wir auch entsprechungen zu dem gegenfluche finden, den Äli über Glödarauga ausspricht.*) Auch auf nordischem boden finden wir indessen viele nähere oder fernere parallelen zu diesem werwolfmotive der Älafl. s. sowohl in fornaldarsogur, Iygisogur wie volksmärchen. Als wir oben das alogmotiv im allgemeinen behandelten, wiesen wir darauf hin, dals die verwandlunginirgendeintier durch ‘alog’ ein äulserst häufiges motiv sei, ja man findet bei einer übersicht über die hierhergehörigen parallelen, dafs es vielleicht das häufigste aller einschlägigen motive ist. In den unten an- geführten beispielen sind vor allem solehe aufgenommen worden, die nahe verwandtschaft mit der Älafl. s. zeigen, aber auch andere, wenn sie in irgend einer beziehung von grölserem interesse sind.>) ı) Das werwolfmotiv tritt ursprünglich ohne deuteragonisten auf, aber später ist es mit einem zweiten motive, einem alog-motive, kombiniert worden: ‘that in which an enchanter transforms a man into bestial shape by means of external magic. The röle of the magician is played by the faithless wife’ (Kittredge, Arthur and Gorlagon [in Studies & Notes in Philol. & Lit. 8., Cambr. Mass. 1903] s. 170). ı) Kittredge a.a. 0. passim; Leach a.a.o. 8. 211ff. s) Vgl. Kittredge a. a. vo. 8. 150ff. 255f.; Leach a.a.o. 8. 212f. 4) Vgl. Kittredge a. a. o. 8. 221, anm.; 8. 255, anm. 3. 5) Hrölfs 8. kr. 8.50: Hon (Hvit dröttning) ljstr nu til hans (Bjarnar) med ülfhanzka ok segir, at hann skyldi verda at einum hidbirni olmum ok grimmum — „ok nyjta ber b6 enga fezlu adra en fe fodur bins; skaltw drepa bat ber til matar meirr en demi se til, ok aldrei skaltu Or bessum alogum fara, ok skal ber bessi minning verri en engi“; Ulfhams rimur I, 15 f. (Rimnas. Il s. 135): Forlog stodu a fylki beim | ferlig, sva mä greina |... um vintr skyldi hann vorgum likr | ok vard d skög at sveima (vgl. ibid. III, 41 [Rimnas. II 5. 148]). Vols.s. 8. 15ff.: Deir (Sigmundr ok Äla flekks saga. LXV Wir kommen schlieflslich zu dem interessanten dlogmotiv in k. 12,1, wo Nött im traume zu Ali kommt, ihn auspeitscht und ihm ‘auflegt’, dals nur ihre brüder ihn von den wunden sollen heilen können, die er durch die milshandlung erhalten hat. Wir haben es hier mit einem motive zu tun, das in der märchenliteratur vieler völker vorkommt: eine person, die von einem feinde verwundet worden ist, kann von niemand anderem als von diesem selbst oder einem seiner angehörigen geheilt werden.!) Das motiv gründet sich auf die primitive auffassung, dafs eine wunde ein besonderes intimes verhältnis zwischen dem, der sie erhalten, und der person (oder der waffe), die Sinfjotli) finna eitt hüs ok tra menn sofandi 4 hüsinu meö digrum gull- hringum. Beir hofdu ordit fyrir oskopum, bviat ulfahamir hengu € hüsinu yfir beim. Et tiunda hvert degr mättu beir komaz 6r homunum. BDeir varu konungasynir. BDeir Siygmundr foru 4 hamina, ok mattu eigi dr komaz, ok fylgdi su natltüra, sem aör var, letu ok vargseroddu. ... Eptir bat fara pbeir til jaröhüss ok erw bar til bess, er beir skyldu fara ör ulf- homunum. Pa taka beir ok brenna £ eldi ok badu engum at meini verda. Oki beim Öskopum unnu beir morg fregöarverk 1 riki Siggeirs konungs; {al. Pj608. I s. 608: Pad er sagt um björninn, ad hann 86 madur i dlögum, og eigs birman börn, en bau verdi ad hünum, ef hün ner ad sla yfir bau hramminum; ibid. II 8. 338: Sigurör hat sich geweigert, die tochter seiner stjüpa zu heiraten. Diese war da zornig gewurden og lagt d sig, aö hann skyldi hverfa üt a sköga og verda ad morauöum hundi hvern dag, en halda sinni mynd 4 nöttunni, og skyldi bessi alög vera © 10 dr; ba skyldi kann hljöta ad hverfa heim aptur og eiga döttur sina, ef honom bekti bad ba betra, en ad eiga hana nü viljugur, nema hann feingi einhverja hina voenstu köngsdöttur, til aö vera hjd ser og «iti med henni 3 börn, dn bess hun nokkurn tima sei hann, eda reyndi til ad hlaupa burt frd honum; N. Folkev. I 3. 144: De var strie stjukmori, | auka ho syndi stor,; | skapt’ a i ei villande hind | som spring’ e pd eyeskog; ibid. IL s. 46: Dei toke liten smädrengjen | og kjevde i svanakiste, | pä Lavrans kasta dei folahamen | so ingjen utav de visste; ibid. 8. 49: ... „eg skö strjuke av deg folahamen | og sjov att i han gange“; ibid. 8. 49f.: So slo ho til med ufsegreipi | i den sama stund: | „De skö blive tvo ville bjennar | og gange i grene lund“..... „So lengje skö de bjennar vera | pd ville skogje gange, | tıl de taka bäne or mo’is-maga | og fe de upp til manne“; ibid. s. Bif.; III s. 39; isl. pj6ös. II s. 367. 386f. (= Ritt. s. 65 ff.). 425. 443f.; Ritt. s. 48; Asbj.-Moe II s. 170ff.; Berge, Norsk Sogukunst s. 19. 5öf.; Grimm nr. 76 (I s. 266). 169 (II s. 231); Mab. III s. 229; Jacobs, More Celt. Fairy Tales s. 3. 88f.; B.-P. III s. 93. 1) Vgl. Schoepperle, Tristan and Isolt (London und Frankfurt a. M. 1913) s. 377. Sagabibl. XVII. e LXVI Einleitung. sie ausgeteilt hat, begründet.) Auch hier finden wir be- achtenswerter weise, dals die nächsten parallelen zur dar- stellung der Alafl. s. auf keltischem boden zu finden sind.?) Dals der held, um geheilt zu werden, sich in ein land begeben muls, dals so entfernt ist, dafs es nicht ‘by means of chart or compass’ erreicht werden kann, ist auch seinerseits ein zug, der mit diesem motive zusammengehört.3) — Auch in der altwestnordischen literatur finden wir indessen ein paar parallelen zu dem hauptmotive, aber die frage ist, ob diese belege nicht in letzter hand auf die Tristrams saga zurück- gehen, was ja auch mit der in rede stehenden stelle der Älafl. s. recht wohl der fall sein kann.‘) Die übrigen in der saga vorkommenden motive sind von geringerem interesse. Im kommentare sind parallelen zu ihnen verzeichnet, aus denen hervorgeht, dals wir es hier mit ge- wöhnlichen stereotypen I/ygisaga-motiven ohne individuelle aurgestaltung zu tun haben. Bei der untersuchung von EÄ haben wir gesehen, dals, obwohl die saga als reine !ygisaga betrachtet werden muls, wir doch in ihr gewisse motive und personen gefunden haben, die uns direkt zur fornaldarsaga hinführen. In der Älafl. e. 1) Vgl. Schoepperle a. a. o. 8. 386. 2) Vgl. die irische sage The sick-bed of Cuchulainn: ‘The same night two women come to him while he sleeps, and strike him one after the other until he is almost dead. He falls into a wasting illness’. — Er kann nur von Fand geheilt werden, die sich nach seiner liebe sehnt. C. muls vorber einen kampf ausfechten, um F. zu gewinnen. Das tut er, wird mit F. vereint und kehrt geheilt nach hause zurück. Vgl. Schoepperle 2.2.0. 8.381; vgl. auch den komm. zu k. 12,4, wo das zitat aus der Tristrams saga besonders wichtig ist. ®) Vgl. Schoepperle a. a. 0. 8. 390. *) Vgl. Haralds rimur Hringsbana, rima V (zitiert nach Scand. studies II 8. 268): [der berserker Hermod, der von Harald im zweikampfe zu boden gestreckt wurde]: „Yow have taken my life. I know little of trolldom, yet I shall be avenged. I have a noble sister of grim disposition. Until you meet her your wound will never heal. My sister loved me most of all, she will treat you shamefully, and let you try the gallows“; vgl. auch Rem. 8. keis. 8. 40: „Mali ek nu bat um, sem haldag mun, at bvi jarni, sem stendr € binu hofdi, komi engi 4 burt nema sü jungfrü, sem bu breyr mest eptir, en bat mun aldri verda: heldr muntu deyja af bessarri litlu skeinu“. m [ wo Äla Aekks saga. LXVII ist dies indessen nicht der fall. Der held selbst, Ali, wird allerdings zu einem sohne des königs Rikarör von England gemacht, der noch in einer zweiten !yg:saga vorkommt: in der Hälfdanar 8. Bronuföstra, wo auch gesagt wird, dals dieser Rikarör nach dem dafürhalten einiger fadir Alaflekks!) ge- wesen sei, aber der zusatz der hs. b der Älafl.s. tiber Hälfdan Bronufostri ist wahrscheinlich nur eine schreiberinterpolation (nach der Hälfd. s. Bronuf.), da man nicht begreifen kann, weshalb er in der hs. a (d.h. A) weggelassen worden sein sollte, wenn er wirklich von anfang zur saga gehört hätte. Ein zweites ist, dafs es vielleicht, wie die stelle in der Hälfdanarsaga Bronuföstra nahe zu legen scheint, eine tradition von einem könig Äli flekkr in Eugland gegeben hat,2) mag nun dieser wirklich existiert haben oder — was wahrscheinlicher ist — eine erdichtete person sein. Die namen Älfr und Hugi, söhne Ingifers (Ingifreys), zeigen eine kenntnis der Ynglingasaga, während die Finnbogasaga für mehrere der anderen namen der saga die quelle gewesen zu sein scheint.?) $ 3. Verfasser und abfassungszeit. Dals die saga auf Island geschrieben wurde, unterliegt m.e. keinem zweifel. Das alter der saga können wir, wie dies bei den meisten !ygisogur der fall ist, nicht genau fest- stellen, aber wegen des seltenen vorkommens von lehnwörtern und wegen der einfachheit der sprache wäre man wohl am ehesten geneigt, die saga in etwas ältere zeit als um 1400 zu setzen,t) eine datierung, die auch zu dem alter der er- haltenen pergamenthandschriften stimmt. Beträchtlich älter kann sie jedoch kaum sein, da sie ja deutlich das gepräge des verfalls zeigt und es zu einem früheren zeitpunkte wohl kaum denkbar gewesen wäre, dals ein verfasser, der eine so verblüffende kenntnis der verschiedenartigsten sagamotive ge- zeigt hat, wie der verfasser der Älafl. s., aus diesen nicht mehr ı) Vgl. den komm. zu k.1,1. 2) Der beiname flekkr scheint in der bedeutung, die er in der saga hat, auch auf die britischen inseln hinzuweisen. °®) Vgl. den komm. zu k. 15,5. *) F. Jönsson, Litt. hist.? III s. 110: ‘fra omkr. 1400’. e* LXVIII Einleitung. zustande gebracht hätte als das recht dürftige und einfache produkt, als das man die saga vom literarischen standpunkte doch bezeichnen muls. !) &4. Handschriften. AM 589e, 4°, perg. Aus dem 15. jh. (Kälund). Die Älafl. s. steht hier auf bl. 20—23r. Der anfang fehlt und die saga beginnt mit den worten heim til Indiadlands k. 7,11. Verschiedene blätter sind am oberen und äulseren rande stark beschnitten, wodurch der text an einzelnen stellen gelitten bat. Die schrift ist sonst deutlich und so gut wie tiberall lesbar.?) Die hs. enthält aulser der Älafl. saga vier andere sagas, dar- unter EA. Vgl. über das nähere die einleitung zu dieser saga [= A]. AM 571, 4°, perg. Aus dem 16. jh. (Kälund) (Fas. III s. XIII: ‘ad ägizkun fr& 15du öld’). Die fragmente der Älafl. saga, die die hs. enthält, stehen auf bl. 1—3v. Bl.1—2 beginnt mit den worten: Konungr melti (= Konungr tök sva til mals in unserem texte) k.3,8 und schliefst mit den worten: Petta likadi ollum (— Qllum likadı beita vel in unserem texte) K. 9,4. Bl. 3 beginnt mit: En er hann k.17,4 und geht bis zum ende der saga. Die schrift ist sehr deutlich und überall lesbar [=B]. AM181k, fol, pap. Ungefähr von 1650 (Kälund). Enthält nur die Älafl.s. [= a]. AM 182, fol, pap. 17.jh. (Kälund). Frakturschrift von J6n Erlendsson. Die Älafl. s. steht auf bl. 40—48 [= b]. Die übrigen papierhandschriften: AM 181i, fol.; 181m, fol.; 395, fol; 588b, 4°; 588e, 4°; 588p, 4°; 592a, 4°; Ny kgl. sml. 1160, fol.; 1717, 4°, 1718, 4%, Holm. fol. nr. 47; 4° ar. 5; 4° ar. 6; IBmf. 201, 8°; IBmf. Viöb. B24; B 117; Lbe. 272, fol.; 840, 4°; 980, 4°; 1940, 4°; JSig. 27, fol.; 634, 4°; 408, 80; Brit. Museum Add. 4860. 1) Man merkt leicht, welch grofser unterschied in bezug auf die erzählerkunst und fähigkeit der sprachbehandlung zwischen EA und Alafl. s. besteht. 2) Interessant sind in dieser hs. einige wörter (fem. i1-stämme) ohne u-umlaut: skamm, hall, bakk (für skomm, holl, bokk). Wahrscheinlich haben wir hier mit norw. einflufs zu rechnen. Vgl. Bj. K. Dörölfsson, Um fslenskar orömyndir & 14. og 15. üld (Rvik 1925) s. 20. Äla fekks saga. LXIX Die handschriften A,a und B, b: Bei einer vergleichung der hss. zeigt es sich, dals hs. a eine direkte abschrift von A darstellt, zu einer zeit hergestellt, als diese noch vollständig war. Die abweichungen der hs. a sind alle von äulserst geringer bedeutung und sind nur der freiheit zuzuschreiben, die jeder abschreiber gegenüber seiner vorlage zu haben glaubte. In einer ähnlichen weise verhält sich hs. b zu B, nur dals wir hier nicht eine genug weitgehende Übereinstimmung finden, um sicher feststellen zu können, dals b eine direkte abschrift von B sei. Auf jeden fall steht sie dieser aber so nahe, dals wir sicherlich das recht haben, den text, den B+ b geben (Bb), mit dem zu vergleichen, den wir in A-+a finden (Aa), — Bei einem vergleiche zwischen Aa und Bb finden wir sofort, dafs wir es nicht in demselben hohen grade, wie es bei den has. von EÄ der fall war, nur mit unbedeutenden varianten zu tun haben, sondern dafs wir vielleicht mit einigem rechte von zwei redaktionen der saga sprechen könnten, einer ausführlicheren und weitschweifigeren (Aa), und einer konzentrierteren und knapperen (Bb),!) obwohl gleichzeitig hervorgehoben werden muls, dafs nur sehr wenige abweichungen von wirklicher ı) Hier einige beispiele: s. 92, z. 6—7. böttiz—eiga: fehlt in B; 8. 93,10. En— feÖuna: fehlt in B; s. 96, 8—10. ok mikils—rikit: ok landvarnarmadr B; 3. 97, 14—20. Meykonungr — lidinu: Porbjorg melti: „Hverr vill nu vera fyrir lidinu?“ Kvez hon mundu ganga meö beim manni, er pat vill d hendr takaz B; s. 97, 21—23. Jarlar— manna: Jarlarnir vdru bd komnir ner Re: ok hoföu fylkt lidi sinu B; s. 100, 11—15. Rikarör— hans: letr hann beygar enu beziu menn saman kalla ok fretiir ba rada, en beir skutu allir til hans um betta vandredi B; 8. 102, 7—8. En—varginn: fehlt in b; 8. 104,6—7. Pa—pörum: fehlt in b; s. 105, 3—4. Ali— kurteisliga: fehlt in b; s. 107, 10—14. Rauör — ren: Raudr kemr nü 4 riki Borbjargar, ok segir kennt sitt erendi b; s. 107, 22—s. 108,4. Hon—veizlu: ok segir hann henni, hversu farit hafdi, sidan hann skildiz viö hana b; 8. 108, 14—15. en— trollkonu: ok kom bat til einskis b; s. 110, 7—8. skilja-—-menn: fehlt in b; 8. 112, 1— 2. Jotunoxi —talaz: fehlt in b; 8. 114,7. en—.ol: fehlt in b; s. 116,21 — 117,6: Par— Hlaögerdr: varu bar Il konn. Ah spyrr bönda at heilt, hann kvez Bärdr heita. „Hverr reör riki bessu?“ sagdi Ali. Hann kvad hann Eirik heita — E: er her komin kona ein, er nefniz Hiaögerör“ B; s. 117, 11—18. Litllu—saman: Litlu sidarr kemr innarr kona Bardar ok berr mat fyrir ba; s. 118, 19—20. Skiljaz— gard: fehlt in B; s. 119, 1—2. Konungr— vel: fehlt in B; s. 119, 11—12. ok riör — skipi: fehlt in B. LXX Einleitung. bedeutung vorkommen. Deshalb muls auch die möglichkeit zu- gegeben werden, dals wir in Aa nur den versuch eines schreibers zu sehen haben, die darstellung durch verschiedene zusätze und abschweifungen reicher zu machen. Andererseits ist es auch denkbar, dafs Bb an einzelnen stellen den text zusammen- gezogen hat. Man kann, wie es scheint, keiner von ihnen unbedingt den vorzug geben, da Bb keineswegs frei von feblern ist!) und da Aa bisweilen bessere lesarten aufzuweisen hat. An ein paar stellen zeigt schlielslieh Bb im vergleiche zu Aa, einschübe.?2) Sieht man indessen von den eben erwähnten ab- weichungen ab, so findet man, dals die bss. doch in vielem einander recht nahe stehen, ja in gewissen partien der saga ist die Übereinstimmung beinahe wörtlich. Auf jeden fall ist es selbstverständlich ausgeschlossen, dals eine der erhaltenen pergamenthandschriften die urhandschrift der saga sein sollte. Bis zu dieser haben wir wenigstens noch mit einem, wahrscheinlich noch mit zwei gliedern nach aufwärts zu rechnen. Die übrigen papierhandschriften haben keine be- deutung, da keine von ihnen auf eine verlorene pergament- handschrift zurückzugehen scheint. Beachtenswert ist, dals sie so gut wie alle der Bb-klasse angehören, ein umstand, dem man jedoch kaum grölsere bedeutung zumessen kann, wenn es sich um die entscheidung des gegenseitigen ver- hältnisses der handschriftenklassen und des vorzuges der einen vor der anderen handelt.°) 8 5. Ausgaben. Die Älafl. s. ist bis jetzt noch nicht herausgegeben worden. Doch hat Jiriezek in seiner abhandlung Zur mittel- isländischen Volkskunde einen auszug aus der saga nach ı) Vgl. z.b. s. 89, 3. kvatt: kent B; 8. 95, 2. beidiz— ganga: beidir hann dyrrveröi inn at ganga B; 8. 101,4—5. ok beir— varginum: fehlt auffälligerweise in b; 8. 103, 16. eigi: fehlt in b(!). 2) Vgl. 8s.113,1. a bak aptr: svd at hon spyrndi fotunum 1 ketilinn ok steypti ollu soöinu eldheitw a milli föta ser add.b; 8. 113,5. til kola: Eptir betta sez hann niör viö soöketilinn ok etr allt sem eptir var # katlinum add. b. 3) Bez. der untersuchung der handschriften von Reykjavik, bezw. des British Museum, vgl. die einleitung zu EA. Äla flekks saga. LXXI der papierhandschrift AM 182, fol. publiziert (ZfdPh. 26 s. 17—22, entsprechend k. 1—6, 5 und 8—11 dieser ausgabe). Die vorliegende ausgabe der saga fulst auf der hs. AM 589e, 4° (= A) als der ältesten, vollständigsten und wenigstens in gewissem sinne auch besten pergamenthand- schrift. A ist, wie schon oben erwähnt wurde, fragmentarisch und der text mulste daher im anfang der saga (bis heim til Indialands kap. 7,11) aus der abschrift der hs. A, AM 181Kk, fol. (a) ergänzt werden. Dies war auch an den stellen der fall, wo der text von A weggeschnitten ist (vgl. den vorhergehenden paragraphen), was im text durch klammern !) kenntlich gemacht wurde, eine bezeichnungsweise, die auch für die stellen an- gewandt wurde, an denen kleine verbesserungen vorgenommen werden mulsten. An ein paar stellen sind wörter, die offenbar fehlerhaft in die hss. hineingekommen sind, ohne weiteres aus- gelassen worden. Im übrigen verweise ich auf die bebandlung der bss. im vorhergehenden paragraphen sowie auf den kommentar, in dem einige interessantere textstellen be- sproechen wurden. 86. Die rimur. Ala flekks rimur gibt es von drei verfassern aus dem 17, 18. und 19.jh. Die ältesten stammen von Gisli Jönsson aus Melrakkadal (} 1670 oder 71) (handschriften: Lbs. 974, 4° und JSig. 384, 8%). Ihre anzahl beträgt 12 und sie stimmen voll- ständig mit der saga überein. 1) Auch wenn nur ein einzelner buchstabe weggeschnitten ist, ist er in der regel in klammern gesetzt worden. LXXII Einleitung. Iv. Flöres saga konungs ok sona hans. & 1. Inhalt, komposition und stil der saga. Nach einem prologe, der die verschiedenen arten der sagas behandelt und in dem ein gutes wort für die märchensagas und ihre glaubwürdigkeit eingelegt wird (k. 1), schildert die saga, wie der könig Flöres von Traktfä, der ein mächtiger monarch, aber noch unverheiratet ist, auf einer heerfahrt zur see nach Kartagiä vertrieben wird, wo könig Kastüs regiert. Am hof desselben hat sich als a ein herzogssohn aufgehalten, Abel von Lungbardf, der jetzt in sein land zurückgekehrt ist, um seinem vater in der regierung nachzufolgen (k. 2—3). Flöres verliebt sich nun in Kastds’ tochter Elfn4, bewirbt sich um sie, erhält aber einen korb. Er zieht fort, kehrt aber während Kastüs’ abwesenheit zurück, nimmt die stadt ein, plündert sie und entführt Elinä, die er bei seiner heimkunft in der obhut eines markgrafen zurückläfst, während er selbst nach entfernten teilen seines reiches zieht (k.4—5). Nach einiger zeit bringt Elin& drei söhne zur welt, die der markgraf Felix, Fenix und Ajax taufen lälst (k. 6). Kastfüs kommt zurück, findet aber seine stadt geplündert und seine tochter entführt. Zusammen mit herzog Äbel zieht er nun auf einen rachezug gegen Flöres aus, nimmt nach einem harten kampfe Segris, die stadt des mark- grafen ein, und macht sich darauf mit seiner tochter und ihren söhnen auf den heimweg (k. 7”—8). Eines nachts verschwindet jedoch das schiff, auf dem sich alle die königlichen personen befinden, spurlos und man vermutet, dals alle dabei umgekommen sind (k. 9). Bei seiner heimkunft erfährt Flöres zuerst, dals Elinä ihm geraubt wurde, dann auch die katastrophe, die bei ihrer heimfahrt stattgefunden hat. Er verheiratet sich nun mit Ermingerör, der tochter des königs Filipüs von Svävä, und sie schenkt ihm eine tochter, El&n& (k. 10). Der herzog Sintram von Fenedi wirbt um sie, wird aber von Flöres abgewiesen. S. zieht wieder fort, indem er rache droht (k. 11). Sintram und seine beiden brüder, Reinald von Süsä und Bertram von Segard, sammeln nun ein grolses heer, um gegen Flöres zu ziehen. Unter anderem erhalten sie die hilfe dreier hervor- ragender krieger, die Unüs, Sekündfäs und Tertiäs heilsen. Flöres saga konungs ok sona hans. LXXIII Sie kommen nun mit ihrem grolsen heere nach Traktiä, wo unterdessen Flöres eine gewaltige heeresstärke gesammelt hat. Unter anderem sind ihm sein schwiegervater, könig Filipüs und sein mutterbruder, herzog Rikardö von Hölmgarör, zu hilfe gekommen, welch letzterer zwölf berserker in seinem heere hat (k. 12). Nun beginnt die grolse schlacht. Reinald fällt im kampfe gegen Rikard, der seinerseits von Tertiüs’ hand getötet wird (k. 13—14). Flöres erschlägt Bertram, während Unts Flöres’ fahnenträger Rüngä tötet (k. 15). Sintram wird nun von Filipüs gefangen genommen. Filipüs und seine mannen miissen indessen vor den heftigen angriffen von Tertiüs zurück- weichen und schlielslich fliehen (k. 16). Nach einem tapferen kampfe gegen fünf berserker und viele andere wird Unäs gefangengenommen und ebenso auch, nach heldenmütiger wehr gegen die tibermacht, Sekündüs (k. 17). Tertiüs streckt Filipüs nieder, mufs aber schliefslich den kampf aufgeben und wird, nachdem er wunder von tapferkeit verrichtet, gefangen genommen. Flöres steht jetzt als sieger auf der walstatt (k. 18). Die gefangenen werden nun auf einer anhöhe mitten im lager untergebracht und man geht zur ruhe. Flöres steht indessen während der nacht auf und begibt sich zu dem hügel, wo er ungesehen zeuge des nächtlichen gespräches der ge- fangenen wird. Sintram schlägt vor, dals sie alle ihre aben- teuer erzählen sollen, und macht selbst den anfang, indem er berichtet, wie er einst von Piörek von Bern aus der gewalt eines fiagönden drachen gerettet wurde, der ihn verschlungen hatte (k. 19). Darauf ergreift Unts das wort und erzählt, dals er in seiner kindheit Felix hiefs, und dals er zusammen mit seinen brüdern und seiner mutter Elin& einem markgrafen entführt wurde. Während der fahrt wacht er eines nachts auf und findet sich auf einem wracktrümmer auf dem meere treiben. Er wird von einem fahrzeug aufgenommen, das ihn nach England führt, wo könig Grand6 ihn aufziehen lälst. Der könig hat eine tochter und einen sohn, welch letzterer auf Unds eiferstiehtig ist und ihn in die höhle eines drachen lockt, unter dem vorwande, dafs sie dort grolse mengen von gold finden würden. Unäs wird in der höhle, aus der man ohne hilfe nicht herauskommen kann, von dem königssohne verlassen, rettet sich aber, indem er sich auf den rlicken des LXXIV Einleitung. drachen setzt, als dieser aus der höhle fliegt. Er tötet dann den drachen, wird aber von diesem in seinen todeszuckungen blutig geschlagen und hält sich in einer hütte verborgen, bis seine wunden geheilt sind. Er trifft dann die königstochter und erhält von ihr ein schiff mit besatzung. Sie tauschen treu- gelübde und nehmen darauf voneinander abschied. Unüs tötet nun den königssohn und begibt sich sodann auf heerfahrt (k. 20). Sekündüs beginnt seine erzählung genau so wie Unts. Beim schiffsbruch rettet ihn ein geier vom ertrinken, der ihn in seinen horst im lande Gasköniä bringt. Er nährt sich von der speise, die der geier seinen jungen ins nest bringt. Sehliefslich wird er von einer königstochter und ihren mädchen aus dem neste gerettet; sie bringen ihn zum könige, der ihn aufziehen läfst. Zwischen S. und der königstochter keimt liebe auf, was zu verleumdungen gegen S. führt. Auf vorschlag des königssohnes, der S. wegen seines rulımes neidisch ist, wird nun $. ins gefängnis geworfen, aus dem er schlie[slich von der königstochter gerettet wird. Darauf ztindet er den palast des königs an, lälst ihn und seine mannen in den flammen um- kommen und zieht mit der königstochter fort (k. 21). Die lebensgeschichte des Tertiüs beginnt auf dieselbe weise, wie die erzählungen seiner beiden vorgänger. Eines nachts während der seefahrt, erzählt er, waren alle in schlaf versunken. Da hatte ein meerungeheuer, das margygr genannt wird, das schiff angefallen und es versenkt. Die margygr aber ergriff den Tertiüs und schwamm mit ihm zu einer mit heidekraut bewachsenen insel, die sich sofort in die luft erhob und in schneller fahrt mit ihm davon flog. Nach drei tagen senkte sie sich und schien mit ihm in die tiefe zu sinken. Er wird indessen von fünf seejungfrauen gerettet, die ihn in ihr reich auf dem meeresgrunde führen. Da er indessen weder essen noch trinken will, führen sie ihn hinauf zu dem Rheinstrom, werden aber am ufer von einem riesen überrascht und werfen sich erschreckt in das wasser. Der riese trägt nun Tertiäs mit sich nach hause und er wird zusammen mit der neu- geborenen tochter des riesen aufgezogen. Die zeit vergeht und es entsteht liebe zwischen T. und der riesentochter, die er schlie[slich zur frau nimmt, worauf er zusammen mit ihr Flöres saga konungs ok sona hans. LXXV auf einem schiffe, das ihm sein pflegevater verschafft hat, diesen verlälst. Zuletzt wird er herzog auf der insel Karbön (Kordübän) (k. 22). Damit ist das gespräch der gefangenen zu ende und Flöres kehrt in sein zelt zurück. Am nächsten morgen sollen die gefangenen hingerichtet werden, aber Flöres erzählt nun, was er während der nacht gehört hat, und behauptet, dafs die gefangenen sicher seine eigenen söhne seien. Nach vielen verhandlungen und schwierigkeiten kommt es zu völliger ver- söhnung und Sintram bekommt Elend zur gemahlin. Unäs (Felix) fährt hierauf nach England und verheiratet sich mit seiner königstochter, nachdem er in einer seeschlaebt den könig von Schottland, Guimar, besiegt und getötet hat. Sekündüs (Fenix) wird herzog von Gasköniaä und Tertiüs (Ajax) wird könig von Affrikä, während Sintram und Elena tiber Fenedf herrschen. Ihre söhne sind Bertram und Reginbald, der vater des Herburt, der Falborg, die tochter des könig Artüs, entführte, ‘wie in der Piörekssaga erzählt wird’. In ihrer komposition erinnert die saga an EA. Wir haben auch in der Fl. son. eine rahmenerzählung, allerdings von grölserem umfange als in EA, und in diese eingefügte @fisogur. Die rahmenerzählung baut sich im wesentlichen auf den schilderungen der kämpfe auf, die durch die entführung der königstochter Elinä und durch die abweisung der bewerbung Sintrams um die tochter von Flöres verursacht sind. Die gefangennahme Sintrams zusammen mit seinen verbiündeten gibt dem verfasser gelegenheit, zur nachtzeit sie vor Flöres’ ohren ihre schicksale erzählen zu lassen; dies geschieht in 4 kleineren erzäblungen, die sämtlich auf sehr phantastischen märchenmotiven aufgebaut sind. Dann setzt die rahmen- erzählung wieder ein: Flöres hat seine söhne erkannt und nun kommt friede und versöhnung zwischen vater und söhnen zu- stande, worauf schliefslich die obligatorischen heiraten erfolgen. Wenn die komposition also klar und einfach ist, so kann dasselbe nicht von dem stile gesagt werden. Bei einer vergleichung mit den beiden vorhergehenden sagas merken wir sofort, dafs wir hier vor einer neuen stilart stehen, von der wir allerdings schon in jenen, vor allem in EA, anfänge verspürt haben, die aber erst hier konsequent durchgeführt LXXVI Einleitung. erscheint; es ist der stil der riddaraspgur, der sich hier durchgesetzt hat; sprache und stil stehen unter deutlichem einflusse der übersetzungsliteratur, auch wenn der verfasser der saga natürlich nicht in so hohem grade wie die tibersetzer der fremden dichtwerke das bestreben zeigt, durch verschiedene mittel wie alliteration, endreim usw. dem stile ein so poetisches aussehen zu verleihen wie möglich.!) Der verfasser liebt lange perioden und zeigt überhaupt eine ziemlich reiche tiberfülle in seiner ausdrucksweise,?) er lälst die personen lange reden halten, und die sprache erhält oft einen nicht ganz schwachen rhetorischen anstrich. Ein zug von sentimentalität, der der einheimischen literatur durchaus fremd ist, tritt oft hervor.®) Viele für die riddarasogur kennzeichnenden stereotypen wendungen kehren hier wieder.*) Der einflufs des gelehrten stils verrät sich nicht selten.5) Der fremde einfluls zeigt sich auch in der recht grofsen anzahl der lehnwörter, die die gaga hat, z. b.: haverskr, nattüra, kurteiss, jungfru (fru), for- djarfa, margreifi (greifi), vakta, speari, port, burtstong, hertygi, fanga (fang'), vaga, kompann, vin, streti, dyflissa, konstr. — Ver- gleichen wir die saga mit anderen ablegern der riddarasogur (z. b. Sigurdar s. pogla, Jarlmanns s. ok Hermanns, Vilbjälms 8. 8j6ds, Rem. s. keis.), so finden wir einerseits viele übereinstimmungen, sodals das oben gesagte im grolsen ganzen auch als charakteristik dieser sagas dienen und die Fl. son. also in vielem als typisch für die art betrachtet werden kann, andererseits zeigt sie doch nicht in so hohem grade die weitausgerponnene lang- stieligkeit, die für die allermeisten sagas dieser art so be- zeichnend ist. Der verfasser hat doch eine nicht verächtliche fähigkeit, aus den zusammengestoppelten motiven ein ganzes zustande zu bringen, das für moderne leser allerdings wenig ») Vgl. jedoch z.b. k. 3, 2: ven ok kurteis, vitr ok vinsel. 2) Vgl. z.b. k. 23, 14: at hann skyldi gera sik at beim manni sem hann vildi her um. s) Vgl. k.10,2: bar var hugr hans allr, sem hon var; k. 10,1: Pykkir honum mikill skaöi eptir sin born ok einkanliga eptir frü Elinu; k. 10,5: hon var Elena nefnd eptir beirri, sem Flores konungr hafdi mest unnat. 4) Vgl. den komm., 8. m.o. 5) Vgl. k.1,3: er bar eptir breytanda; 5, 24: „aldri verd ek Flöres konungi unnandi“, Flöres saga konungs ok sona hans. LXXVII reiz hat, das aber seinerzeit sicherlich lebhaft gebilligt wurde; die sprachlichen klischees und die stereotypen wendungen verwendet er mit einer gewissen virtuosität und mitunter würzt er seine darstellangen mit ein paar körnchen einer ironie,!) die erfrischend wirkt, oder mit einem sprichworte, das der darstellung einen nordischen anhauch gibt.?) Die geschmacklosen übertreibungen, die in diesen sagas oft vor- kommen, finden sich zwar auch hier,°) aber doch bei weitem nicht in dem malse wie sonst oft. & 2. Die quellen der saga. Bei einer saga, die in so hohem grade wie Fl. son. ab- gedroschene motive verwendet, in jedem einzelnen fall die quellen feststellen zu wollen, dürfte wohl unmöglich sein; man wird sich daher im allgemeinen begnügen müssen, — wie dies auch im kommentar geschehen ist, — die verschiedenen belege für das betreffende motiv zusammenzustellen. Dals die saga ganz oder teilweise eine direkte übersetzung eines oder mehrerer ausländischer originale sein sollte, ist sehr unwahrscheinlich, obwohl es in diesem wie in so vielen anderen fällen unmöglich ist, exakt zu beweisen, dals das nicht der fall gewesen sein kann. Wir finden jedoch recht viele parallelen zu den einzelnen motiven auch auf nordischem boden, und au[serdem trägt doch sprache und stil ein anderes gepräge als in der Üübersetzungs- literatur. Was zunächst den prolog betrifft, so hat dieser seine quelle hauptsächlich in der Piöreks saga.‘) Von besonderem interesse ist, dals der verfasser bei der klassifizierung der sagas einen unterschied zwischen den tibersetzten riddarasogur und den im lande entstandenen Iygisogur zu machen scheint.) Die saga selbst baut sich, wie bereits erwähnt, in einer rahmenerzählung und vier @fisogur auf. Dies ist ja eine gewöhnliche kompositionsmethode®) und es ist auch nach dem 1) Vgl. k. 11, 6. 9; 20, 11. 20. 2) Vgl k.5,8; 19,6; 25, 5. ») Vgl. k.8,4. 5; 12,3; 13,5; 15,3. ı) Vgl. den kommentar. | 5) Vgl. k. 1, 2—3, sowie Jiriezek, ZfdPh. 26 3. 4. 6) Vgl. komm. zu EA. kap. 5, 18. LXXVIII Einleitung. inhalt keineswegs so sicher, dals wir hier, wie F. Jönsson an- zudeuten scheint,!) eine entlehnnng aus der Placidussaga vor uns haben,?) wo doch die darstellung eine ganz verschiedene ist. Dagegen haben wir in diesem wie in mehreren anderen fällen3) in der Blömstrvallasaga eine recht schlagende parallele zu unserer saga.!) Dals die Tröjumannasaga die erzählung von Elenäs entführung) inspiriert hat, ist wohl sicher. Sehr interessant ist die übereinstimmung, die an mehreren stellen der saga mit der jüngsten redaktion der Orv.-Odds saga°) zu beobachten ist, die vielleicht für die be- treffenden motive als eine der quellen von Fl. son. zu betrachten ist. Bei der margygr-episode?) haben wir es wahrscheinlich mit einer entlehnung aus Oläfs saga ens helga und aus dem Speculum regale zu tun, während die gefängnis- episode stark an eine schilderung in der Hrölfs 8. Gautreks- sonar erinnert.®) Die Guimar-episode?) ist eine stereotype geeschlachtschilderung im gewöhnlichen stile der fornaldarsogur, während die schilderung von Sekündüs’ rettung durch die fünf jungfrauen!®) so aussieht, als ob sie direkt aus einem ritterromane genommen wäre. Die langen kampfschilde- rungen!!) stammen wohl aus der Diöreks 8. und auch die Kariamagnuss. kann hier als vorbild gedient haben, da der verfasser auch sonst, besonders bei den namen,!?) diese saga benutzt hat. Die Pidrekss. ist die quelle, aus der der ver- fasser am häufigsten geschöpft bat, und er nennt sie ja selbst 1) Litt. hist.* III s. 111. 2) Vgl. Heil. manna sog. II s. 193 ff., bes. 8. 200f. ®) Vgl. den komm. 8.m.o., bes. k. 21,2ff. Die übereinstimmung beruht wohl zum grufsen teile auf dem umstande, dafs sowohl Blömstrv. s. wie Fl. son. in nahem zusammenhange mit Pidreks s. stehen, aber man könnte vielleicht auch eine direktere beziehung zwischen Fl. son. und Blömstrv. s. annehmen, mag nın die letztere wirklich so spät sein, wie man gewöhnlich annimmt, oder, was mir trotz der späten überlieferung glaublicher erscheint, bedeutend älter sein als man im allgemeinen meint. 4) Vgl. Blömstrv. s. (ed. Möbius) s. 36ff. sowie den komm. zu Fl. son. k. 24,1. 5) k. 5,5; vgl. Mogk, Norw.-isl. Lit.? 8. 884. 6) Vgl. k. 21, 2ff.; 22, 6f. 12. 1) k. 22, 3. 8) Vgl. k. 21, 12ff. °) k. 27, 4ff. 10) k, 21, 6ff. 1) k, 8, 3f£. u. bes. k. 13—18. 12) k, 8,8; 10,5; 12,5. 9; 21,11. Fiöres saga konungs ok sona hans. LXXIX am ende der saga.!) Aus ihr stammen u.a. mehrerenamen?) und auch verschiedene der motive, z. b. Sintrams abenteuer mit dem fliegenden drachen,°) die geierepisode,?) die schilderung der sekonur,>) sowie, wie oben erwähnt der prolog. Nach einer stelle der saga sieht es so aus, als ob der verfasser die Diöreks s. noch in ihrer vollständigen gestalt, und nicht, wie sie jetzt vorliegt, ohne abschluls gekannt hätte. ®) Erwähnungswert ist endlich der umstand, dals der verfasser, der die Diöreks 8. ausdrücklich zitiert,‘) die verwandtschafts- verhältnisse der personen, die er hier nennt, abweichend von Didreks s. wiedergibt, was wohl am ehesten so zu erklären ist, dals er die Didreks s. wohl kannte, sie aber bei der abfassung der Fl. son. nicht vor sich hatte. %& 3. Verfasser und abfassungszeit. Dals wie beinahe bei allen zu dem genre gehörigen sagas auch der verfasser dieser saga ein Isländer ist, kann als sicher betrachtet werden. Wann die saga geschrieben wurde, ist nicht genau zu bestimmen, aber auf grund der sprache, der quellen der saga und ihren handschriften Können wir sie wahrscheinlich nicht später als ungefähr 1350—75 setzen. Dals die saga populär gewesen ist, davon zeugen die vielen papierhandschriften. & 4. Handschriften. AM 343a, 4°, perg.®) Fl. son. steht hier auf bl. 21v —30v. Bl. 27 ist später eingeschoben,?) ebenso wie das kleine er- gänzungsblatt 28. Sowohl schrift wie orthographie und form- 1) k. 28,3. 2) Sintram, Reinald, Reginbald, Herburt, Falborg, Rüngä, Susä, Segard u.a. s) k. 19, 6ff. ‘) k. 21, 2f. 6) k. 22, Sff. e) Vgl. k. 22, 6; im komm. zu dieser stelle sind die worte ‘lag dem verfasser ein vollständiger text der Piöreks s. vor’ nicht allzu buchstäblich zu nehmen; vgl. das unten in der einleitung gesagte. ?) k. 28, 3. 8) Vgl. über diese handschrift die einleitung zu EA s. XLIIIf. °) Wie auch bl. 35, mit welchem es zusammenhängt. Dies hat Kälund offenbar übersehen, da er nur bl. 35 nennt und erklärt, dals dieses im 17.jh. eingeschoben worden sei (Katal.). LXXxX Einleitung. system setzen diese beiden blätter ins 17. jh.!) Im tibrigen ist die handschrift deutlich und überall lesbar, aufser in der linken oberen hälfte von bl. 22r, wo ich zur fluoreszenzmethode greifen mulste, um einen sicheren text zu bekommen (= A). AM 586, 4°, perg. Aus dem 15. jh. nach Kälund Katal. Fl. son. steht hier auf bl. 7r—12v. Nach bl. 9 fehlen jedoch zwei blätter?) (entsprechend k. 12, 7: bau hofdu | bar fyrir radit — k. 20,12: | en ek hljop ofan). Die schrift ist, besonders auf bl. 1lr sehr gedrängt, aber doch eigentlich überall deutlich und lesbar (= B). AM 577, 4°, perg.®) Die hs. entbält auf bl. 77r—82v ein fragment von Fl. son. (von k. 3,3: Kalstüus bessi helt lengi strid — k. 11,4: ok var bar en dyrli | gasia). Die hs. ist hier überall lesbar, am ende (auf der letzten seite der hs.) jedoch mit einiger schwierigkeit (= C). Papierhandschriften: AM 527, 4°; 125, 8°; Thott 514, 8%: Kall 613, 4%; Holm. 4°, nr. 16;*) Lund 4, 4°; IBunf. 201, 4°; 228, 4%; 22, 80; 108, 8°; 185, 8°; IBmf. Viöb. B 25; B 29; Lbs. 221, fol.; 634, 4°; 661, 4°; 1680, 40%; 1784, 80%; JSig. 27, fol.; 635, 4°; 408, 8°; Brit. Museum Add. 4860. Bei einem vergleiche der drei pergament- handschriften zeigt es sich, dals die varianten höchst un- bedeutend sind, wohl sogar noch von geringerer bedeutung als bei den hss. von EA. A und B gehören am nächsten zusammen, während C mitunter einige wortvarianten, kleinere zusätze und abschweifungen hat. Die ungemein nahe verwandtschaft der hss. zeigt sich auch in mehreren gemeinsamen fehlern.5) ı) Ein vergleich der beiden blätter mit den während der bischofs- zeit Dorlakur Skülason’s in Hölar (1627—1656) entstandenen has., x. b. mit Holm. perg. 4° nr. 3 und 4° nr. 12, zeigt so grolse gleichheiten, dafs man vielleicht annehmen darf, dafs die blätter von dort stammen. 2) Dies ist von Kälund nicht bemerkt worden. s) Vgl. über diese hs. die einl. zu EA s. XXVIIf. *) Gödel, Katal. 3. 280 verzeichnet sie unrichtig unter dem titel Flöres saga ok Leö, was aber eine ganz andere saga ist. 5) Gemeinsame fehler in ABC: s. 128, 13. Syley (C: -ar); s. 129, 23. Segia (A), Siggia (B), Segria (C) [weiter unten haben alle has. Segris (Sigris), weshalb also die vorlage hier wohl undeutlich gewesen sein muls]; s. 140, 8. Sasa; gemeinsame fehler in AB: s. 121,4. litin skemtun; s. 136, 2. fekk övit; 8. 142,9. Terstiüs; 8. 177, 3. Felix (für Fenix). Flöres saga konungs ok sona hans. LXXXI Bis zur urhandschrift haben wir also sicherlich mindestens zwei glieder zurückzurechnen. Die papierhandschriften scheinen alle auf die eine oder andere der erhaltenen pergamenthandschriften zurückzugehen und haben deshalb kein besonderes interesse.1) %5. Die ausgabe. Die saga ist bis jetzt nicht herausgegeben worden.?) Der vorliegenden ausgabe wurde die hs. AM 343a, 4° (A) zugrunde gelegt, als die älteste und allein vollständige hs. der saga. Wo von A abgewichen wurde, ist dies durch klammern kenntlich gemacht worden. Es handelt sich dabei meistens um unbedeutende verschreibungen von A,3) aber an ein paar stellen hat sich der text von A als erbeblich schlechter heraus- gestellt als der von B. In diesen fällen sind die varianten dieser hs. in den text aufgenommen worden. Über diese stellen wird im kommentar rechenschaft gegeben.) Rimur zu dieser saga sind verschiedene male gedichtet worden, aber sie sind alle von so jungem datum, dafs wir uns hier nicht mit ihnen beschäftigen können. Zum schlusse spreche ich allen denen, die mich bei der arbeit freundlich unterstützt haben, meinen herzlichsten dank aus, in erster linie meinen verehrten lehrern, prof.dr. O.v. Friesen und prof. dr. B. Hesselman in Uppsala, von denen besonders der ı) Erwähnenswert ist, dafs sie in der regel keinen prolog haben. Bez. der untersuchung der hss. von Reykjavik und des Britischen Museum gilt das bei der besprechung der hss. von EA gesagte. 2) Jiriczek druckt in seiner abhandlung ZfdPh. 26 s. 4, anmerkung den prolog ab (nach papierhs. AM 527, 4°). s) Besonders scheint der schreiber die neigung gehabt zu haben, die genetivendung 8 auszulassen. *) Vgl. außerdem s. 128,21, wo A die form umturnudu (!) hat; s. 147,16, wo A nach skar üt dr noch hinzufügt: skil sarınu (?), sowie den verdrehten text auf s. 158, 21: dvergrinn var i (was jedoch auf dem später eingeschobenen blatt 27 vorkommt). Sagabibl. XVII. f LXXXI Einleitung. erstere dem werdegang meiner arbeit im einzelnen gefolgt ist. Unschätzbar ist auch die hilfe, die mir während der ganzen zeit von meinem freunde, bibliothekar dr. phil. Jön Helgason in Kopenhagen, zuteil wurde, dessen nie versagender gefälligkeit und groflser sachkenntnis meine arbeit vielfache förderung ver- dankt. Für förderung und unterstützung meiner arbeit habe ich weiter auf das herzlichste zu danken prof. dr. K. Liestöl in Oslo, dozent dr. E. Wessen in Uppsala, prof. dr. Finnur Jönsson in Kopenhagen, prof. dr. Siguröur Nordal in Reykjavik, dozent dr. C. V. v. Sydow in Lund, bibliotheksamanuens lic. phil. D. Strömbäck in Uppsala sowie amanuens lie. phil. H. Andersson in Uppsala, welch letzterer für mich die photographische auf- nahme der hss. nach der fluoreszenzmethode ausgeführt hat. Den redakteuren der ASB statte ich meinen dank dafür ab, dafs sie meine arbeit in ihre serie aufnahmen. Besonders wende ich mich dabei an prof. dr. E.Mogk in Leipzig, der mir wertvolle ratschläge und winke gegeben und mir beim lesen der korrekturen geholfen hat. Von den verwaltungen und den beamten der universitäts- bibliothek und der königlichen bibliothek in Kopenhagen, der königlichen bibliothek in Stockholm und der universitäts- bibliothek in Uppsala hatte ich mich der bereitwilligsten unterstützung zu erfreuen. Für die tibersetzung des kommentars und der einleitung danke ich universitätslektor dr. phil. A. Wolf in Uppsala (ein- leitungen und kommentar zu Älafl.s. und Fl. son.) sowie studien- assessor dr. phil. W. Böttger in Leipzig (kommentar zu EA). Mein dank gebührt schliefslich auch dem herrn verleger, der die drucklegung der arbeit nach möglichkeit beschleunigt und stets das grölste entgegenkommen bewiesen hat. Uppsala, im Juli 1927. Äke Lagerholm. Erklärung der abkürzungen. Aarb.: Aarboger for nordisk Old- kyndighed og Historie. Kpbh. 1866 fi. Adon. s.: Adonius saga (Rask 31, pap.). Amb. s.: Sagan af Ambales kongi. Rvik, E. Dördarson, 1886. Ann.: Annaler for nordisk kyndighed og Historie. 1837— 65. Ark.: Arkiv för nordisk flologi If. Kria 1883 —88 (I—IV), Lund 1889 ff. (VE). Asbj.-Moe: Asbjernsen og Moe, Norske huldreeventyr og norske ‚folkeeventyr. I—II. Kria 1914. Äsın. s. vikings: Sagan af Äsmundi vikingi inum irska. Rvik, E. börd- arson, 1866. B.-P.: Bolte-Polivka, Anmerkungen zu den Kinder- u. Hausmärchen der brüder Grimm. I—IIl. Leipzig 1913—18. Br.-Olvis s.: Bragda-Qlvis saga (AM 395, fol., pap.). Campb.: Campbell, Popular tales of the West Highlands. New edition. I—IV. London 1890—93. Dä&m. s.sp.: Dämusta saga spekings (Rask 32, pap.). DgF.: Danmarks gamle Folkeviser ed.Grundtvig. I-V. Kbh. 1853—90. Dinus s. drambl.: Dinus s. drambläta (AM 184—1885, fol., pap.). Fas.: Fornaldarsögur norörlanda ed. C.C. Rafn. I—III. Kbh. 1829—30. Old- Kbh. Fas.?: Fornaldarsögur norörlanda ed. V. Asmundarson. Rvik 1895 — 89. Fertr. 8. ok Platös: Fertrams saga ok Platös (Rask 32, pap.). Fjör. ridd. 8.: Fjörar riddarasögur. Ütg. H. Erlendsson og E. Dördar- son. Rvik 1852. Fjör. isl. p.: Fjörutiu Islendinga- pettir. Ütg. D. Jönsson. Rvik 1904. Fms.: Fornmanna sögur. I— XII. Kbh. 1825 — 35. Forns.: Fornsögur. Hrsg. v. G.Vig- füsson u. T. Möbius. Leipzig 1860. Fs.: islenzkar fornsögur. I—IIL Kbh. 1850-83. Fr.?2: Fritzner, Ordbog over det gamle norske Sprog. 2. Udg. I—Il. Kria 1886 — 96. FSS.: Fornsögur suörlanda, ed. G. Cederschiöld. Lund 1884. Gab.s. ok Vig.: Gabons 8. ok Vigoles (Holm. pap. fol. nr. 47). Gibbons 8.: Gibbons saga (Holm. pap. fol. nr. 47). GNL: Samfund til Udgivelse af gammel nordisk Litteratur. Grimm: Kinder- und Hausmärchen gesammelt durch die Brüder Grimm. Hrsg. v. P. Neuburger. I—-U. Berlin o. J. (1916). Grt.s.: Grettis saga Äsmundarsonar. Hrsg. v. R. C. Boer. Halle 1900 (ASB 8). Har.s. Hringsb.: Haralds saga Hrings- bana (Rask 31, pap.). f* LXXXIV Hedins s. ok Hlodvis: Sagan af Heöni og Hlödvi. Ütg. J. Jönsson og S. Egilsson. Rvik 1878. Hektors s.: Hektors saga ok kappa hans (AM 948a, 4°, pap.). Herc. 8. ok Sept.: Herkulianus saga sterka ok Septus frekna (AM 930, 4°, pap.). Hrings s. ok Hringv.: Sagan af Hringi og Hringvardi syni hans. Rvik, Skuli Thoroddsen, 1909. Huga s. skapl.: Huga saga skaplers (Holm. pap. fol. nr. 60). isl. pj6ös.: J. Ärnason, {slenzkar pj6oösögur og efintyri. I—II. Leipzig 1862 —64. Jarlm. s. ok Herm.: Jarlmanns saga ok Hermanns ed. H. Rydberg (Eskilstuna realskolas ärsredogör- else 1917). Kbh. 1917. Rleiderk.: Falk, Altwestnordische Kleiderkunde. Kria 1919. Mab.: The Mabinogion. By Lady Ch. Guest. I—IIl. London 1849. NGL: Norges gamle Love. I—V. Kria 1846—95. Nik. s. leikara: Nikuläs saga leikara (Rask 32, pap.). Nit.s. fr.: Nitida saga hinnar fregu (Rask 32, pap.). Ritt.: Rittershaus, Die neuisländisch. Volksmärchen. Halle 1902. Seew.: Falk, Altnordisches Seewesen (= „Wörter u. Sachen“ IV. Band). Heidelberg 1912. Erklärung der abkürzungen. Sig. s. fötar: Sigurdar saga fötar ok Äsmundar (Holm. pap. fol. nr. 66). Sigrg. s. fr.: Sagan af Sigrgardi frekna. Rvik, E. Dördarson, 1884. Sigrg. s. ok Valbr.: Sigrgarös saga ok Valbrands (Ny kgl. sml. 1695, 4°, Pap.). Sig. s. turn.: Siguröar saga turnara (Rask 32, pap.). Sig.s.pogla: Sagan af Sigurdi pögula. Ütg. Einar Pördarson. Rvik 1883. Djal.-Jöns s.: Sagan af Djalar-Jöni. 2.ütg. Rvik, J6n Helgason, 1907. Ulfars s.: Ülfars saga ok Onundar (Ny kgl. sml. 1695, 4°, pap.). Ülflams s.: Ülfhams saga (Kall 613, „4°, pap.). Ulfs s. Uggas.: Ülfs saga Ugygasonar (AM 395, fol., pap.). Vigkzns s. küahirdis: Sagan af Vig- kzni küahirdi. Rvik, E. Pördar- son, 1886. Vikt.s. ok Bläns: Viktors saga ok Bläus. (Holm. pap. fol. nr. 46). Vilhj. s. sj.: Vilbjalms saga 8sj6ds (Rask 32, pap.). Villif. 8. fr.: Sagan af Villifer freekna. Ütg. E. Dördarson. Rvik 1885. Vilm. s. vid.: Sagan af Vilmundi vid- utan. Ütg.G.Hjartarson. Rvik 1878. Waffenk.: Falk, AltnordischeWaffen- kunde. Kria 1914. Zwei Isl.-gesch.: Zwei Isländer- Geschichten. Hrsg. v. A. Heusler. 2. Aufl. Berlin 1913. Hier sind vor allem die sogur verzeichnet, die nur in Reykjavikausgaben erschienen sind oder nur in handschrift vorliegen. — Die übrigen schriften der an. lit. sind, soweit sie dort erschienen sind, nach den ausgaben der ASB, sonst in der regel nach den letzten ausgaben zitiert. Die Edda- lieder sind nach Bugges ausgabe angeführt. Egils saga einhenda ok Asmundar berserkjabana. König Hertryggr in Rüssia und seine beiden töchter. Deren ältere, Brynhildr, wird beim nüssesuchen von einem hjasi entführt. J, 1. Hertryggr hefir konungr heitit; hann red fyrir austr {f Rüssfa; pat er mikit land ok fjolbyggt ok liggr Kap. IL Titel fehlt in beiden membranen. Papierlıss. haben ver- schiedene titel, z. b. AM 169a, fol: Sagan af Eigle einhendta; AM 582, 4°: Hier Byriar Sögu af Eigle ein- hendta; AM 168, fol: Hier biriar saugu af Eigle hinum einhendla og Asmunde. Salan [1697] hat als rabrik: Hier biriar Soguna af Eigle og Asmunde Fosbradrum (!); Fas.: Sagan af Eigli einhenda ok Asmundi berserkjabana. Kälund und Gödel in ihren katalogen und Hermannsson in seiner bibliographie geben der saga den gleichen titel, den sie in dieser ausgabe hat. 1. Hertryggr: Lind hat nur diesen beleg. Ein könig H., der in Garda- riki regiert, kommt indes vor in der unveröffentl. Hringssaga ok Tryggva sowie in den Geöraunir (= Hrings- rimur ok Tryggva) (Rimnas. II 8.172): Hertrygg nefni ek hilmir Dann, hann reö Gardartki. Dessen tochter trägt den namen Brynhildr (!) (Rimnas. II 8. 173). — H. wird an mehreren stellen der saga T’ryggvi benannt (z.b. k. 5,1). Sagabibl. XVII. Hertryggr— heitit: gewöhnl. ein- gang in späteren sogur, vgl. Gibbons saga k. 1: Vilhjalmr hefir konungr heitit; hann red fyrir Frakklandi; FSS. 8.1; Alex.s. s.1; Hälfd. s. Eyst. k. 1,1. Vgl. dagegen Njäla k.], 1: Mordr het madr, Grt.s. k. 1, 1, sowie andrerseits den sehr nachklassischen eingang zu Flöres saga ok sona hans. 2. Rüssia (in A geschrieben Ruzsia) (i in endsilben); vgl. Vilhj. s. sj. k. 31: Fulgida ... var allra meyja fridust. ok bar eptir varu hennar handyrdir; FSS. s. 57f.; Sams. 8. fagra s. 1; Heidr. s. 8. 34. 2. 1 skemmu: gewöhnl. in fornald- arsog. ala benennung der wohnung vornehmer frauen (vor allem von königstöchtern), während das ge- wöhnliche ‘frauengemach’ dyngja genannt wird. Skemma bed. sonst gewöhnl. ‘vorratshaus’ od. ‘schlaf- raum’, die letztere bedeutung jedoch selten auf Island. Vgl. Guömundsson, Privatbol. 8. 247 ff. 2. 3. var— kollud: vgl. Vols. 8. 8. 57: Hann (Heimir) atti systur Brynhildar, er Bekkhildr het, pviat hon hafdi heima verit ok numit hannyröi. — EA hat hier aus der Vols. 8. entlehnt. 4. nü byr hon sik usw.: die königs- tochter und ihre skemmumeyjar, typischer zug in den von der ritter- dichtung beeinflufsten späten sogur; vgl. Nik.s.leikara bl.36v: /konungr] II. 8 Bekkhildr wird entführt. Eg. Asm. ok ganga üt & stretit, ok fylgöu peim scemiligir hofmenn. 3. En er }x&r väru komnar fyrir grasgardö nokkurn, heyrdu baer gny mikinn ok sä fljüga einn Ögurligan gamm. Synduz peim hans vaengir breidaz üt yfir borgina, ok kemr mikit II. a myrkr. sendir eptir sinnt döttur; bjö hon sik ok sinar skemmumeyjar ok gekk ti hollina fyrir foöur sinn, Here. 8. ok Sept. k. 5 (3. 59): Hon (konungs- döttir) byr sik sem bezt hon kunnt, ok gengr svd til hallar med sinum skemmumeyjum; Kirj. 8. s. 8, 1al. “Ev. 1s. 212. 1.streti: , 1 oO 15 I4 Zweikampf zwischen Egil und Äsmund. Asmundr kvez pess allbtinn. Deir ganga nü & land ok reyndu sfnar fpröttir, ok var ner um med liösmonnum peirra ; ok um kveldit settuz peir { samdrykkju ok söfu af um nöttina. 6. En um morguninn töku peir Äsmundr ok Egill väpn sin ok boröuz sterkliga, ok primr skjgoldum spilti hvärr fyrir görum; var pä& söl f fulla sudri. Egill malti p&: „Viltu eiga leik penna lengr?“ „Eigi er enn mikit um preytt“, sagdi Äsmundr, „ok eigi mun konungi pykkja rekit sitt erendi, ef vit haettum sv4 büit* 7. „Dü munt räda“, sagdi Egill. „Hversu gamall madr ertu?* sagdi Asmundr. „Ätjän vetra“, sagdi Egill. „Tak väpn pin, ef pü vilt lengr lifal“ sagdi Asmundr. Berjaz peir nt gdru sinni, ok sfniz & sem peim sd daudinn viss, sem til er hoggvit. 8. Ok sem s6öl er komin { ütsudr, melti Egill: „Betra »tla ek okkr at hztta pessum leik“. 4 „Hra&zla gengr per til pess“, sagdi Asmundr; bann hafdi pä fengit eitt sär. „Ver pik nü pä!“ sagdi Egill. 3. scfu — nöttina: ‘schliefen die ganze nacht hindurch’; af ist adv. zu sofa; derselbe ausdruck k. 6,4; 8,5. 5. Drimr— oörum: vgl. Svarfd. (Fs.)s.26: „Pat er vandi vdrr“, segir Moldi, „at pria skjoldu skal taka hvdrr ok hlifa ser med, ef hoggnir verda“,;, Korm.s. 8.21: hjd hvarr pria skjoldu fyrir görum til Onyts. Vgl. Weinh., Altn. Leben s. 300. Über einvigi s. komm. zu k. 8,4. 6. var— sudri: gewöhnliche art der zeitangabe, besonders wenn es sich um kampfschilderungen handelt; vergl. Fms. III ». 176; Piör. s. I s. 226f., Riddaras. 8. 164; Blömstrv. 8. 8. 33. 7. „Viltu—lengr?“ vgl. Orv.-Oddss. k.18,4: „Viltw leik benna optarr?“ segir Hjalmarr; ibid. k. 26,8; Vilm.s. vid. 8.17: „Skulum vit lengi breyta leik benna?“ 9. rekit— erendi, näml., E.’s haupt zu holen, sva bit: w vid sva büit, at sva bünu, 'hoc rerum statu’. 13.14. synie—hoggvit; vgl. Adon.s. k. 14 (bl. 168 v): beim bötti sa avalt til dauda korinn, sem sverdit er at reitt; ibid. k.43: ner bötti beim hvarr til dauda demdr, er sverdit var pa at reitt; Blömstrv.s. 5. 32: sva potli beim sem hja varı, al heim mundi sigrinn viss, sem hoggva atti. 14. sci—uütsuör: vgl. oben $ 6. ütsuör 'slidwest’; vgl. landsuör ‘süid- ost’, ülnorör 'nordwest’, landnorör “nordost”. Diese bezeichnungen kommen von Norwegen und be- ruhen auf der hauptrichtung der norwegischen kliste von südwesten nach nordosten nördlich von Kap Stadt; der ausgangspunkt ist West- Norwegen. 8 6-8: vgl. Fas. III s. 429 (Sorla s. st), wo die schilderung sehr an EA erinnert. Fortsetzung des kampfes. 15 Söttuz peir pä i priöja sinn. Atti Asmundr 4 ekki annat at gera en hlifa ser, ok fengit hafdi hann nü prjü sär. 9. Ser hbann nü, at eigi mun svä büit duga; kastar nü sverdinu ok hleypr & Egil. Verör honum nü bäg hondin, ok beraz peir vida um vollinn; en svä kemr, at Egill fellr. Hafdi hvärr slitit hjälminn af oörum. 10. „Eigi nenni ek“, sagdi Asmundr, „at bfta sundr f per barkann, er sverd mitt er fjarri.“ „Sä er per nü beztr“, sagdi Egill. „Dat mun nd voga verda“, sagdi Äsmundr. 3. eigi— duga: gewöhnlicher aus- druck mit kleineren variationen in kamfschilderungen; vgl. Austf. 8. s. 162 (Droplaug. s. k. 10): sa hann, at honum mundi eigi sva built duga; Eg. 8. k. 65,25. Vgl. auch Fas. III 5.499: Hann ser, at eigi muni sva buit standa mega; ibid. s. 428. kastar — sverdöinu: vgl. Weinh. Altn. Leben s. 303; Fas. III s. 449; Eg. 8. k. 65, 25. 4. bagr: “unbequem”, ‘hinderlich’, vgl. oben k. 3,3; gewöhnlich als beiname in der form bagt (Lind). 4.5. beraz— vollinn: vgl. Kjaln.s. 8. 58: [Büi] för undan vida um vollinn. 7—8.16 2.2. Eigi — skorit: vgl. Fas. III 8.450 (Sorlas.st.[vom15.jh.]): Pa melti Hogni: „Fjerri mer er nü sverdit Sigrljömi, er ek pess helzt viö barf, ok mun bat bykkja illa atunnit, ef ek bit bik a barkann, sem troli gera, ok ef sva er, sem sagt er, at bü sert manna hugadastr, ok fullhugi kalladr, pa liggdu her nü kyrr, ok biö min, a medan ek tek sverdit!“. Auch hier begnadigung und waffenbrüderschaft. Vermutlich haben wir hier eine entlehnung aus EÄ, doch ist die schilderung in Sorla s. st. zusammenhängender, weshalb man versucht sein könnte zu glauben, dafs in EA, wie diese jetzt vorliegt, ein satz hinter fjarri weggefallen ist. Die schilderung in Sorlas.st. ist ohne zweifel die quelle, die Tegnör für den anfang seines gesanges Frithiof beiAngantyr in der Frithiofssaga verwendet hat. Die übereinstimmungen sind bis- weilen beinahe wörtlich. Sorla s. st. war ja auch wie die Friöpj.s. von Björner in seinen Nord. Kämpadater (1737) veröffentlicht. 7. 8. „Big — barkann“: sehr ge- wöhnliches motiv in lygisogur. Doch tritt es schon auf in Eg. #. k. 65, 26: en Egill greyföiz at niör, ok beit t sundr i£ honum barkann; le Atli par if sitt. F. Jönsson hielt es in der 1. Aufl. der Eg. s. (ASB 1891 8.220) für das wahrscheinlichste, dals dieses motiv von den romantischen sogur in die Eg.s. eingedrungen sei, aber in der 2.aufl.(ASB 19248. XXV], anım. 2) ist er mehr geneigt, an die realität des motives zu glauben, was wohl auch das richtige ist, wenn man bedenkt, wie blutdürstig im buch- stäblichen sinne des wortes die alten Nordländer waren. Man glaubte nämlich, dafs das trinken von blut ınut und stärke verleihe, vgl. z. b. Hrölfs s. kr. 8. 69 ff. (k. 23): der feige Hottr wird durch den genufs von blut mutig und stark, wird Ajalti enn hugprüdi; vgl. ferner die folg. stellen: Fas. Ill 8.241: Hann (Grimr) at hratt, ok drakk blod bedi or Eg. Äsm. IV. a 16 Äsmundr und Egill versöhnen sich. 11. Hljöp hann pä eptir sverdi sfinu ok hljöp at Egli, en bann 14 svä kyrr, sem här hans veeri skorit. Äsmundr meeti: „Engum manni ertu lfkr, Egill! Stattu nü upp, ok vil ek nü bod pat, er pü hefir ddr bodit mer, at vera pinn föstbrödir“. 12. „Mikit pykki mer fyrir pvi“, sagdi Egill, „ä ek pä at launa per lifgjof“. „Eigi mun ek drepa pik“, sagdi Asmundr, „en pat vil ek, at pü farir med mer til konungs. Kömu p&4 menn peirra beggja, ok b4du p& sattaz. Takaz peir nd { hendr, ok sverjaz i föstbredralag eptir fornum sid. monnum ok fenadi; ibid. 8. 573: Brana svarar: „Hvarki er ek bloö- drekkr, ne manneta; Orv.-Odds 8. (Leiden) s. 65: vikingalog: „ek vil aldri hratt eta ne lid milt ok ei blöö drekka;, Alafl.s. k. 16,3: en hann (Jotunoxi) svarar engu, ok greyfiz niör at henni (Nött troll- konu) ok bitr 4 sundr i henni barkann, ok drekkr ör henni blööit. — Das ist nach meiner meinung das ur- sprüngliche; dann ist die grausame methode zur anwendung gekommen auch ohne darauf folgendes blut- trinken, wenn es galt, einen gegner ohne waffen zu töten, u. schliefslich ist es geradezu ein stehendes motiv geworden. Vgl. die belege bei F. Jönsson (zu Eg. 8. k. 65,26) sowie aulserdem: Häv.s. isf. 8. 54 (stark an die schilderung in EÄ erinnernd); borst. p. uxaföts k. 10 (Fjör. isl. p. 8. 459), Orv.-Odds s. (Leiden) 8. 133; Hard. s. s. 114; Fas. Il s. 452; ibid. III s. 331; sl. Pj6ds. II s. 247. 283. 297. 441; sowie aus unverüff. sogur: Vilhj. s. 3j6ös k. 45 (bl. 66r): Apir [fell] ofan @ hann, ok vildibita a hans barka, en tennrnar varu ba ekki til; Ulfss. Uggas. k.4 (8.787): ... Dar til Ulfr datt, ok etladi karl at bita hann a barkann; Sigrg. 8. ok Valbr. k. 21 (8. 401): ok # vi bili, er V. etlar at bita hann a barkann, var gripit um hals honum usw. — Noch heute gibt es auf Island ein spiel, welches barka- biti genannt wird, vgl. Daviösson, Isl. skemtanir s. 168. — Vgl. endlich Kahle, Z. d. Ver. f. Volksk.13 s. 213f. Zus.15 2.9. voga: ält. vaga < mnd. wagen; vgl. Fischer, Die Lehnw. 8. 42. Zur situation vgl. Austf. sog. 8. 83f. 1. Egli: für älteres Agli. 2. hann— skorit: zu dieser stelle, die einen rauhen humor atmet, kenne ich keine parallelen. 3. 4. „stattu — fostbrödir“: vgl. Fas. II s. 410: Dorsteinn ... melti: „Alls a ek kosti viö ik, en ck vil gefa per nu lif, ok Pat med at vit verdum föstbreör“. 5. „Mikit— put": e-t er fyrir e-u ‘etw. steht etw. and. hinderlich im wege”. 5. 6. fauna—lifgjof: vgl. Fas. III 8.541: Halfdan ... spurr eptir, hvat manna bat mundi vera, er hann hafdi bangat sent tillekningar, eör hverjum hann mundi lifgjof eiga at launa. 9. sverjaz — sid: waffenbrüder- schaft nach zweikampf u. wikinger- kampf ein gewöühnliches motiv, vgl. Vogt zu Vatnsd. k. 7, 21f. (vgl.auch Rolands kampf mit Olivier in Girard de Vienne); über waffenbrüder- schaft s. Einl. in zusammenhang mit der behandlung d. motiveg ‘lebendig begraben zusammen mit sein. waflen- bruder’; vgl. unten k. 6, 9f. Egill und Asmundr treten in den dienst des künigs. 17 Egill und Äsmundr ziehen aus, um die köünigstöchter zu suchen; treffen Eg. Asm. mit dem trollmädchen Skinnnefja zusammen und werden von deren V mutter Arinnefja gastfreundlich aufgenommen. V, 1. Deir büa nü ferd sfna ok koma til Tryggva konungs. Asmundr kvaddi konung; en hann tök honum vel ok spurdi, hvärt hann hefdi fundit Egil enn einhenda. 2. Äsmundr kvez hann fundit hafa — „ok hefi ek eigi set vaskara mann, ok vill hann nü ganga i stad Rognvalds ok vit b4dir, at verja land pitt“. „Ef pü vilt selja mer trä Pina“, sagdi konungr, „at pit gangid { hans stad, p& mun ek taka szttir af ykkr.“ 8. Äs- mundr kvez pat gera vilja Var Egill p& til kallaör, ok geröuz peir Asmundr landvarnarmenn konungs, ok sätu par 10 um vetrinn. At jölam hafdi konungr vinabod, ok jöladag enn fyrsta spurdi Konungr eptir, hvärt nokkurr vari s& par kominn, at honum kynni at segja, hvat ordöit mundi af detrum hans; en pat kunni enginn at segja. 4. Lysti konungr p& peim skil- mäla, sem hann hafdi & gort. Egill sagdi: „Pat veeri roskum monnum gott til fjär at vinna*. Eptir jölin för hverr til sins or [23 5) heimilis. 5. Degar hävetri var lidit, settu peir Egill ok Äsmundr skip sitt & 8j6, ok voldu & fjöra menn ok tuttugu; en sä het 20 Viglogi, sem peir settu fyrir Kap. V. 1. Tryggvi: oben k. 1,1 wird dagegen der könig Hertryggr genannt; vgl. Harald Schönhaars sühne Sigtryggr u. Tryggvi. Letz- tere ist sicher nur eine kurzform, gebildet aus dem ersteren. H. hat daun in der tat nur einen sohn gehabt mit diesem namen, Sigtryggr, welcher Tryggvi genannt worden ist. Vgl. auch Tryggvi Bravallakappı. S. Lind, sowie Olrik, Ark. X s. 256. 5. vill— Rognvalds: dafs ein mann, der eines fürsten hirömadr getötet hat, sich mit dem fürsten versöhnte dadurch, dafs er in die stellung des toten eintrat, war nichts ungewöhn- liches, vgl. Fms. VII s. 39; Njala Sagabibl. XVII. p&, sem eptir väru. En peir k. 153, 16: Hafdi jarl d pvi rikra manna hatt, at Flosi gekk 1 pä bjionustu, sem Helyi Njalsson haföi haft; vgl. auch Vogt zu Vatned. k. 5, 20. vill— badir: pleonasınus, vgl. F. Jönsson zu Eg.s. k. 8,9. 8. taka— ykkr: ykkr, denn Äs- mundr hatte ja sein versprechen, dem könig Egils haupt zu bringen, nicht erfüllt. 12. joladag enn fyrsta: ein jahr ist nun vergangen, seit Bekkhildr entführt wurde, vgl. k. 2, 1 ff. 19. hävetri, n.: velr, m.; dagr, m.: miödegi, n. 21. Viglogt: so hs. C, während A Viglog hat. Ein personenname Viy- 2 vgl. 18 Sie ziehen aus, um die königstöchter zu suchen. Eg. Äsm. sogduz mundu leita konungsdwtranna, ok eigi aptr koma, fyrr Vv a en }pser fyndiz annathvärt lifs eör dandar. 6. Sigldu peir nü { haf, ok vissu aldri, hvert peir skyldu fara; konnuöu peir eyjar ok ütsker ok fjallbygdir, ok föru svä allt sumarit. En at vetri väru peir komnir norör at Jotunheimum, ok logdu peir par undir skög einn, ok bjugguz Jar um, ok settu upp laugr istzwar belegt durch den namen Symeon Wiglaugz-, Wigh- looksson in DN (vgl. Lind), aber in anderen urkunden wird dieser Viglogason, Vigloga 38. ge- schrieben. Vgl. auch den schwert- namen Gunnlogi Haäv. ». isf. 8. 12, Gislas. k. 2,23. Die form Viglog er- scheint verdächtig, u. Viyloygi ist ganz sicher die richtigere der beid. formen. 1.2. sogöuz — daudar: eine regel- rechte heitstrenging, obgleich der ausdruck strengja heit nicht ver- wendet wird. Solche heitstrengingar wurden gewöhnlich zum julfest at bragarfulli gemacht; vgl. Heiör. s. 8.5: Einn jolaaptan i Boölm ba strengdöi Angantjr heit at bragar- fulli, sem siövenja var til, at hann skyldi eiga döttur Yngva konungs at Uppsolum Ingibjorgu; andere berühmte heitstrengingar waren die der Jomswikinger, Jömsv.s. 8.5öff., sowie die von Harald Schönbnar, Hkr. Is. 103. Vgl. F. Jönsson zu Eg. s. k. 3,1, Weinh., Altn. Leben 8. 462, sowie Hoops Reall. unter ‘Minnetrunk”. 2. lifs— daudar: lifs als adv. ge- braucht; vgl. Iv. 8. k. 3,27: Iven lagdi a pat alla stund at nd honum annathvart lifs eöa daudum; Ial. Av. 1s.65: menn vissu ugjörla, hvart hann var lifs eör lidinn; Njäla k. 14,10; vgl. ferner Kölbing zu Flör. 8. ok Bl. k. 8, 19, sowie Nygaard, Norr. Synt. 8 124, anm. 2. 3, 4. konnuöu— utsker: gewöhn- liche alliterierende verbindung; vgl. Hkr.18.128: Hann (Haraldr) hafdi ja leidangr üti hvert sumar ok kannaöi eyjar ok ütsker; Hrölfs. s. kr. 8.5: ok letr ba kanna landit upp ok ofan, eyjar ok üutsker; Friöpj. s. k. 10,6; Orms p. Störölfss. k. 6 (Fjör isl. p. s. 209). 5. norör— Jotunheimum: in ältest. zeit (z.b. in den Eddaliedern) wurde Jotunheimar in den äufsersten nord- osten am himmelsrand jenseits der Elivdgar verlegt. Später lokalisierte man J. im nordöstl. Norwegen (im nördl. teil von Finnmarken), vgl. Heiör. 8. 8.1: Sva er sagt, at € fyrnd- inni var kallat Jotunheimar norör # Finnmork, en Ymisland fyrir sunnan millım ok Haloyalands. Infolgedessen wurde J. oft mit Finnmork identi- fiziert, und eigenschaften, welche die Finnen (Lappen) auszeichneten, wurden auf die vermuteten einwohner von J., die riesen, übertragen. So ist Finnmork (= Jotunheimar) vor allen anderen das land der trolle geworden, und als solches tritt es in EÄ auf, ebenso wie noch heute die norwegische volksdichtung dorthin ‘Trollebotn’, ‘Trolle- heim’, 'Skomebheii’ verlegt. Vgl. Müller, Sagabibl. 111.250, Petersen, Gammelnord.Geogr. 8.200 ff., Liestöl, N. trollvisor s. 191f., sowie artikel ‘Jotunheimar’ in Hoops Reall. 6. bjuyguz um: buaz um, gewöhnl. ‘sein nachtlager bereiten’, hier ‘in quartier gehen’, ‘ein lager auf- schlagen’, Sie kommen nach den Jotunheimar. 19 skip sitt. 7. Sogdu peir sinum monnum, at Jeir skyldu par Eg. Asm. dveljaz um vetrinn — „skulu vit Egill“, sagdi Asmundr, V „kanna land petta, en ef vit komum eigi aptr at sumri, pä& skulu per fara, hvert sem ydr Iystir“. 8. Ganga peir nü & morkina, ok skjöta dyr ok fugla til 5 matar ser. Väru peir & morkum, svä at mänudum skipti, ok fengu stundum engan mat. Eitt sinn kömu Jeir { dal einn; 4 ein var har ok eyrar slettar, en upp yfir skögr ok hamrar. 9. Dar sä Jeir mart geitfe ok feita hafra; räku peir saman feit, ok töku einn feitan hafr ok sogduz skyldu skera hann; ok pvi nsst heyra peir kva&klat upp yfir sik. Stukku }& burt allar geitrnar, ok vard beim lauss hafrinn. 10. Deir sä [3 0 kvikendi uppi f homrunum; pat var meira & )verveginn en 2—4. „skulu — Iystir“: ähnl. ver- haltungsbefehle an verschied. stellen in den fornaldarsog. ; vgl. Bös. 8. 8.22: Um morguninn sagdi Bosi monnum sinum, at beir Herraudr mundu ganga a land ok kanna skoginn ok vita, hvers beir yröi visir — „en per skulid bida okkar her mänud, en ef vit komum Pd eigi aptr, pa skuli ber sigla, hvert sem per vilid“; Hrölfs. s. kr. 8. 20 (k. 7). 5. 6. skjöta— ser: stehender aus- druck in fas. von leuten, die in den wäldern umherirren; vgl. Büs. 8. 8.22: hoföu bat eilt til matar, sem peir skutu, dyjr ok fugla, en stundum hoföu peir ekki nema ber ok safa; Orv.-Odds s. k. 38,12: „po hefi ek hessu helzt vanız, er ek hefi legit ui d morkum, at skjdta dyjr eda fugla til matar mer“; Heiör. 8. 8.36; Fas. II s. 18; Piör.s. I s. 35; Riddara s. 8. 3. 6. sva—skipti: ‘so lange, dals mehrere monate vergingen’; vgl. Bragöa-Mägus 8. 8. 55: „‚bött ber sitidö Dar viö marga menn sva at vetrum skipti“; Pörd.s. hr. (N. Oldskr. 1860) 8. 99. 8. a ein—slettar: vgl. Grt.s. k. 61,8 (Grettir im Porisdalr): A ltil fell eptir dalnum, ok slettar eyrar baöum megin. Litill var bar solargangr. 9. mart—hafra: vgl. komm. zu 8 15 unten. 11. kveklat: kvakla = kvaka, ‘zwitschern’, ‘gackern’ von vögeln; vgl. Grt. s. k. 61,11: Hvert kveld, er halfrekkvit var, heyrdi hann hoat upp i dalnum, ok pa hljop feit allt til ens sama bols hvert kveld. 13. kvikendi — hedina: dies. eigen- tümliche verhältnis zwischen länge u. dicke ist offenbar ein charakterist. zug bei vielen schöpfungen d. volks- phantasie; vgl. Fas. II 3. 149: Hon (Geiriör Gandvikrekkja) var eigi herri en sjau vetra gamlar stulkur, en sva digr, at Grimr hugdi, at hann mundi eigi geta feömt um hana; Vilhj. s. sj. k. 34 (bl. 61r) (von den boten der riesen): bar bö einn langt af oörum, ok pötti beim p6 digrö hans meiri en h&d; borst. P. uxaf. k. 10 (Fjör. isl. p. 8. 456): Ok er hann (Borsteinn) kemr mjok til vatnsins, sa hann stulku ganga med vatnsfotur; hon var ekki foraös ha, en ögnar digr; Sneglu-Halla p. k.4 (Fjör. isl. p. 3.283): dvergr: hann 2* Eg. Asm. Y. a 20 Sie treffen dort mit Skinnnefja zusammen. h&dina; pat var svä hvellt sem bjalla, ok spurdi, hverir svä djarfir vzeri, at stela vildu hafri dröttningarinnar. 11. Asmundr melti: „Hver ertu en fagra ok en bolfimliga? eör hvar r&Ör dröttning pin?“ „Skinnnefja heiti ek“, sagdi hon, „en mödir min Arinnefja; hon er dröttning her f Jotun- heimum, ok byr skammt burt h&dan; mzttu pit finna hana heldr en stela.“ var eigi herri en preveit barn, en allra manna digrastr ok heröamestr; Ulfs 8. Uggas. k. 2 (s. 780): mer leiz hann (der riese Skjalgr) vera sem 16 alna a h&ö ok 17 d digrd; vgl. Taus. u. eine Nacht (Weil-Fulda) IV 8.274: Er war viel dicker als lang. 1. hvellr: ‘klar’, ‘scharf’, ‘durch- dringend’ (von einer stimme n.dgl.). bjalla: ‘schelle’; < ags. kirchen- sprach. bella, s. Fischer, Die Lehnw. 8. 24. 3. „Hver—bolfimliga 2“: vgl. Fas. Ill 8. 619: „Avat heitir bu en fagra ok fesela?“ (auch hier zu einem troll- mädchen); Ridd.s. 3. 70: „En frida ok en fagra“; Barl.s. 8. 20: „Bü enn skynlausi ok enn fafrodi“; Tristr.s. 8. 91; Mottuls s. 8. 232. — Die aus- drucksweise gehört der höfischen ritterdichtung an. bolfimliga: bolfimligr: ‘rasch und geschmeidig in seinen körperbe- wegungen’. (bolr, m.: ‘rumpf’, ‘körper’.) Wohl als ironie zu fassen, wenn wir an die schilderung denken, die wir soeben von dem troll- mädchen erbalten haben. — Bei dem gedanken an die pornologische auf- fassung von skessur, was in diesen sogur gewöhnlich ist (vgl. Jiriezek, ZfdPh. 26 s. 9), und besonders im hinblick auf den hvilutollr, der gleich unten erwähnt wird, könnte man (da bolfimligr an. Aey. ist) möglicherweise ein bölfimligr (röttir falste man alle fertigkeiten, geistige wie kör- perliche, zusammen. Der grolse meister war hier Ödinn, vgl. Hkr. I s. 17: Hann (Ödinn) kunni fyrst allar (ipröttir) ok bo flestar. Die vornehmste fertigkeit war skald- skapr, die man ja speziell auf Odinn zurückführte.e Unter den körperlichen fertigkeiten sind zu erwähnen: 1. waffenübungen; 2. wettlauf (skeid); 3. springen verschiedener art (hlaup; at stikla); 4. schlittschuhlaufen (at renna a isleggjum); 5. Schnee- schuhlaufen (skidafar); 6. ring- kampf (fang, fangbrogd, glima); 7. schwimmen (sund). Zu den ihrottir können auch die in den sogur 80 oft erwähnten leikar ge- rechnet werden, vor allem knattleikr (= ballspiel) und skinndrdttr oder skinnleikr, sowie die fertigkeit im brettspiel (tafl) und schachspiel (skaktafl); vgl. Weinh., Altn. Leben s. 293 ff.; Bjarnason, Ipröttir forn- manna, Rvik 1908; Ö. Daviösson, {sl. skemtanir 8. 37 ff.; Hoops Reall. unter ‘Leibesübungen’. 10. sriptingar: ‘ringkampf, bei dem man den gegner zu boden zu werfen sucht’; hier ist von dem gewöhnlichen ringkampf die rede, nicht von der verwickelteren glina ; vergl. Davilsson a. a. 0. 8. 55f.; ständig in den später. sogur wieder- kehrend; vgl. Vilm. s. viö. 8. 17: Uröu har sva miklar sviptingar, at flest tok upp at ganga, er fyrir var; Sigrg. s. fr. s. 391: Tokuz beir pi d, ok uröu med heim hardar sviptinyar; Karlam. s. s. 201; Fıns. II s. 188. Eg. Äsm. | 0 Eg. Äsm. VI. VII a 1 = 15 langskip med gödum drengjum skipud. 20 28 Sie schlieisen waffeubrüderschaft u. segeln nach Tattariä. gera, hvärr sterkari var, ok skildu svä, at peir väru bädir mödir. 9. D& taladi Arän til Asmundar: „Ekki skulu vit väpnaskipti pröfa, pvi pat verör skadi okkar beggja. Vil ek, at vit sverjumz f föstbr&dralag, at hvärr skal annars hefna, ok eiga f& saman, fengit ok 6fengit“. Dat fylgdi ok svardaga peirra, at hvärr sem lengr lifdi, skyldi läta verpa haug eptir annan, ok läta par { svä mikit f&, sem peim petti söma. 10. Sidan skal sä, sem lengr lifir, sitja hj4 enum dauda III nxtr f haugi, ok fara sidan burt, ef hann vildi. Voktu ser sfdan bl6d, ok l&tu renna saman; heldu menn pat pä eiöda. 11. Ärän baud honum nt at fara til skipa med ser, ok jä sinn fararblöma; en med pvi at Asmundr var p& fi Jötlandi med Öttari jarli, mödurfodur sinum, p4 16t hann Ärän räda. ‘ Die wikinger Bolabjorn und Visinn werden im seegefecht besiegt; Aran stirbt; Asmundr kämpft mit dem toten im grabhligel. VIE, 1. Deir fara nü til skipa Äräns, ok väru pau X Arän gaf Äsmundi helming liös ok skipa. Asmundr bad, at peir mundu sigla til Hälogalands, ok vildi hann hafa padan sitt lid ok skip. 2. Ärän sagdiz fyrst vilja sigla til sins lands, ok koma sv& til Hälogalands, at landsmenn metti ejä, at peir vari ekki stafkarlar. Asmundr bad hann räda. Sigldu peir sidan { haf, ok gaf peim vel byri. Asmundr spurdi, hvärt R6dfän konungr xtti ekki fleira barna. 3. Ärän sagdi, at hann ztti son, er 4. füstbredralag: wird in der ein- leitung zusammen mit dem motiv ‘jebendig begraben mit dem waffen- bruder’ behandelt. 89-10: vgl. einleitung ! 12. fararblöma: fararblömi, m., ‘fahrtschmuck’, d. h. ‘die prächtige ausrüstung der schiffe’; gebräuchlich in späten sogur; vgl. Sigrg.s. fr. =. 8: undruduz allir benna fararblöma; Vilhj. 8. 8j. k. 34 (bl. 61 v): matti bar sja mikinn rikdom d beim farar- blöma, sem beir hoföw; Cläris. k.12,5. 12. 13. Asmundr— sinum: vgl. Jömsv. 3. 8.32: Var hann (Vagnn) ymist a Fjöni med Aka, fodur sinum, eda $ Borgundarhölmi med Veseta, mödurfodur sinum. Kap. VII. 15. langskip: ‘kriegs- schiff” (herskip). Die gröfse wird durch die zahl der ruderbänke an- gegeben. Das kleinste langskip war prettänsessan, das gewöhnlichste tvitugsessan;, halfpritugt skip (mit 25 ruderbänken) wird zu störskip ge- rechnet. Grölsere schiffe als Dritug- sessur waren selten; vgl.unten komm. za k. 18,8 ff. sowie Seew. s. 97 ff. Äräns bruder Herraudr u. seine oheime Hreerekr u. Siggeirr. 29 Herraudr het, viö döttur konungs af Hünalandi — „er hann b»di vaskr madr ok vins#ll, ok stendr hann til rikis f Hüna- landi. annarr Siggeirr. Fadir minn 4 braör II, heitir annarr Hrorekr, en Deir eru berserkir ok illir vidreignar, ok ekki pokkaszlir af landsmonnum. 4. Konungr hefir mikit traust 4 peim, pvfat peir gera pat, er hann vill. Deir liggja { hernadi ok foera konungi gersemar“. Er nü eigi getit um peirra ferd, fyrr en peir koma vid hafnir Rödfäns konungs. Dar s& peir fljöta XII herskip ok II dreka svä vena, at enga sä peir slika. 5. Dar väru komnir breör tveir utan af Blokumannalandi; het annarr Bolabjorn, 1. Herrauör: kommt so gut wie susschliefslich in den fas. vor; in Svarfd. s. (Fs.) 3. 18 wird jedoch ein jarl A. 4 Suipj060 genannt, der viel- leicht historisch sein kann (doch wird er ebenda 8. 33 jarl a Gautlandi ge- nannt, weshalb er dieselbe person sein dürfte, die in den fas. auftritt, vgl. Flat. I s. 526; Bös. s. 8. 4; Ragn. s. loöbr. 8. 116); vgl. Orv.- Odds s. k. 36,9, wo ein H. Huna- konungr genannt wird; s. Lind sowie Nerman, Svärges hedna litt. s. 191f. 3. Hrerekr: selten als name histor. personen auf westnordischem boden; dagegen ganz gewöhnlich als name besond. von dänischen sagenkönigen und wikingerhäuptlingen; im alt- schwed. sehr gebräuchlich (Rerik); vgl. Lind, Lundgren und Nerman 8.2.0. 8.197f. In Bös.s. 8.21 treten zwei brüder, Hr. und Siggeirr, auf, offenbar identisch mit dem brilder- paar in EA; in Villif. s. fr. s. 36f. kommt ein könig Hrerekr i Bjarma- landi vor, in Fertr. 8. ok Platös k. 11 (bl.198 v) ein Hrerekr af Grikklandi. 4. Siggeirr: kommt nur als fingiert. name vor. Ein dänischer könig Siggeirr Flat. 18.96; vgl. Lind und Nerman a.a.o. s. 198. berserkir: vgl. komm. zu Flöres s. ok sona hans k. 12, 16. 10. dreka: dreki, m., bat seinen namen von der ausschmückung der steven mit drachenhäuptern; vgl. Flat. I 8.360: Helgi hafdi latit gera drekahofud a skip heirra upp d stafnana; diese drachenhäupt. waren oft vergoldet; vgl. komm. zu k. 2,7. Kleinere drachenschiffe als Drilug- sessur (vgl. oben komm. zu k 7,1) werden nicht erwähnt. Das gröfste historisch beglaubigte war der dreki des dän. königs Knut mit 60 rum (Hkr. II s. 353); vgl. dagegen die unhistorische Hälfd. s. Eyst. k. 12,1: Hann (Ulfkell) hafdi XXX langskipa ok dreka einn sjautugan at rüumalali; vgl. Schröder zu Hälfd.s. Eyst. a.8. 0. sowie Seew. 8. 39ff. 105 ff. 11. utan: ‘von draufsen’, ‘von süden’ od. ‘von westen’; vgl. ulan af Miklagardi; in isl.-sogur gewöhn- lich in der bedeutung ‘von Island nach Norwegen’. Biokumannaland: ‘Walachei’, blo- kumenn: deren einwohner; vgl. Vilm. 8. vid. 8. 20: Buris, sonr Budianuss konungs 4 Blokkumannalandi. Bolabjern: < isl. boli, m. ‘bulle’, ‘junger ochse’ und dem verbreiteten namen Bjorn. Nur hier und in der späten, sicher von EÄ abhängigen Vigkoens s. küahirdis s. 11: drei brüder kommen mit acht schiflen Eg. Äsm. 30 en annarr Vision; Gormr jarl het fadir peirra. Die beiden wikinger Bolabjorn u. Yisinn töten könig Rödian. Deir hofdu drepit Rödfän konung, ok eytt vida laudit ok gort mikit bervirki. kveöda vid ludra. En er peir föstbredr urdu pessa varir, p& letu 6. En pegar landsmenn uröu varir, at eir rän var kominn, dreif at honum mügr ok margmenni. Vikingar ans land, risar, denen bzfa engin vapn. „Peir eru fra Blokkumanna- landi, ok heitir sd 1. Bolabjern, ok styrir hann lidi Jeirra bradra; 2. heitir Soti ok 3. Samr. Var pat erendi peirra hingat, at biöja konungsdöttur til handa Bolabirni“; vgl. Lind, Biuamn. 1. Yisinn: Lind hat nur diesen beleg; vgl. Saxo (Olrik I s. 304, II 8. 93): Wisinnus, ein gefürcht. rnssischer kämpe, der von Starkaör im zwei- kampf getötet wird; vgl. auch Visna skjaldmer in der Bravallaschlacht bei Saxo (Olrik II s. 67f. 74f.) und vielleicht Vilm. s. vid. 8.3: Visivaldr konungr i Gardar:ki. In Vision hat Müllenhoff (D.A. V 5.310) den namen der vülkerschaft Wizzi (Adam von Bremen) seben wollen, die südöstl. vom Ladogasee sals; vergl. Lind; Olrik, Ark. 10 8. 241; ders., Kilderne Il 8. 78, sowie Nerman a. a. 0. 8. 98 f. Gormr: vermutl. < Godormr. Die träger d. namens sind fast alles dänen. Von norwegern nur ein sicherer fall: @., Eiriks s. blödexar Ägrip 8, 11 (wahrsch. derselbe, der Fsk. s. 24 Gudormr genannt wird; Ulfss. Uggas. k. 3 (8. 84) wird ein Gormr risi ge- nannt. Mit der lesart von C: Gromr kann viell. der gutsname Gromsrud in Holand in Norwegen sowie der kreis Grums in Wermland in Schweden zusammengestellt werden. Unter den Bravallakämpfern wird ein Gromer Wermicus erwähnt; vgl. Lind und Olrik, Ark. 10 8. 230. 4. kvedu—lidra: stehend. ausdruck in späten sogur; luör: eine art 8- fürınig gebogene bronzeposaune von 1!/.—2'/, m. länge; vgl. Hoops Reall. unter ‘Musikinstrumente’. 5. mugr— margmenni: sehr ge- bräuchlicher alliterierend. ausdruck ; vgl. Fas. II s. 396f.; ibid. Ill s. 458. 465; Orv.-Odds s. k. 39,8. Auch im neuisl. gebräuchlich. vikingar: vikingr, ım., etymologie umstritten: 1. < Vik, landschaft um den Oslofjord; 2. < vik, f. ‘bucht’; vikingr ‘einer, der in buchten auf beute lauert’; 9. < vig (*wizn-): *totschlag’; 4. dasselbe wort, das z. b. enthalten ist im ags. Eofor- wicingas, 'habitants de Eofor-wie’ (= York) < lat. vieus in der bed. ‘bourg’, ‘ville’ (vgl. Wadstein, Le mut viking in Melanges Vising, 1925, 8.381 ff.). — Das wort hat schon früh eine herabsetz. bedeutung, welche sich mit der zeit noch verschärft; vgl. Gunnl. s. ormst. 8. 11: „hann er enn versti maör ok ransmadr mikill ok vikingr“; Kirj. 8. 8.8: „Her meö vipnsötti hann sjalfan mik eigi sem grimmr wvikingr, heldr sem heverskr hoföingi“;, Ridd.s. 8.1565: pann grimma viking (= den teufe)); Alex. s. s. 1ulf.: „ok kalli Iyörinn mık hafa verit ser viking en eigi reltan konung, ... vist em ek ba verör at deyja“; Barl.s. 8.50; Hälfd. 8. Eyst.k. 12,2; Eg.s. k.4,2; Grt.s. k.4,1. Eine entgegengesetzte ent- wicklung hat das wort berserkr gehabt, vgl. komm. zu Flör. s. ok s, hans k. 12, 16. Kampf mit den wikingern; Bolabjuorn wird von Ärän getötet. ol drifu til skipa, ok tökz badi hardr bardagi ok mannsk@Ör, Eg. Äsm. ok var pat langa stund, at eigi mätti millum sja. Arän bljöp VIEL 4 skip til Bolabjarnar, ok ruddiz um fast, ok hrokk allt undan honum. 7. Bolabjorn r&z möt honum. Arän hj6 til hans { beran skallann, [en sverdit beit eigi, en duptit hraut -ör 5 skallanum], ok stgkk sverdit sundr undir hjoltunum. Bola- bjorn hjö { möt i skjoldinn Aräns, ok klauf hann at endilongu, ok fekk Arän sär mikit 4 bringuna. 8. Stokklaust akkeri 14 & pilfarinu, ok greip Ärän pat upp ok rak { hufud Bolabirni, svä flyit sokk, ok kipti Arän honum üt af bordinn, ok sokk 2. eigi—sja: eig. ‘konnte keinen unterschied (zwischen den kämpfen- den) sehen’, ‘konnte nicht sehen, wer den sieg davontragen wlirde’; mit kleineren variationen ein ständig wiederkehrender ausdruck; vergl. Hektorss. k. 18 (s. 99): Dottiz engi mega $ milli sja, hvarum betr mundi veita; Pjal.-Jöns s. s. 25: Var Dut lengi, at eigi matti & mılli sja, hverir sigraz mundu; Fas.Il3s.411; Hkr. II 8.10 (yfir ja); Fms. III 8.77; Laxd. k. 49, 12. 5. beran skallann: vgl. Fas. 11 8.390f.: Hdrekr ... var... skollöltr um allt hofud, hauss hans var svd harör sem stäl (v.1. jarn), pri var hann jarnhauss kallaör; Jömsv. 8. 8. 76: Aslakr er maör sterkr ok skollöttr, ok hefir eigi hjalm a hoföi, ok etr framm berum skallanum um bardagann; Fas. III s. 330: hann (Bördr Hieseyjarskalli) atti framm berum skallanum, en bö a hann veri hoggvit med sverdum eör exum, pa beit ekki. 6. 6. duptit— skallanum: findet sich, ebenso wie der letzte vorher- gehende satz (en sveröit beit eigi), nur in hs. C, aber dürfte wie dieser in der saga ursprünglich sein; vgl. Jömsv.8. l.c.: En pat er sagt, at monnum syndiz, sem dust ryki ör skallanum, er heir hjuggu f, ok beit ekki @; Heöins 8. ok Hlodvis s. 14: hjö pa konungr til hans af oliu aflı $ hausinn, ok beit eigi sveröit heldr en i stein kemi, ok rauk ör skallanum; Hektors 8. k. 9 (s. 58): hoggr a hennar (gyltunnar) hrygg, ok hljöp dust a moti, en ekki beit a; Hkr. 113.492: Olafr konungr hjd til Doris hunds um herdarnar; sverdit beit ekki, en sv@a syndiz sem dust 'ryki ör hreinbjalbanum. 6. hjoltunum: hjalt, n., scheint ursprünglich ‘schwertheft’ bedeutet zu haben; im isl. jedoch nur in der bedeutung ‘parierstange’ am schwert (fremra hjaltit) sowie ‘schwertknauf’ (eptra hjaltit);, pl. hjelt wird für den ganzen handgriff verwendet. Dieser war zuweilen mit gold beschlagen: gullbüin hjolt; vgl. Waffenk. s. 241ff. 8. stokklaust akkeri: stokkr, ım., am anker, war der rechtwinklig zu den armen angebrachte stuck, welcher bewirkte, dals sich der anker im grunde festbuhren kunnte (hrifa vid). 9. Pilfarınu: Dilfar, n. ‘deck’ (= Piljur, f. pl.); vgl. Seew. 8. 48. 10. flyıt: < fly, n. ‘ankerflügel”, *‘ankerschaufel’. Fehlt in sämtlichen lexika. Muls mit norw. fli, f., ‘flik paa anker’ (hierzu ankarfli), ab- lautsform zu ags. flä, zusammen- gestellt werden; mit n-ableitung im isl. fleinn, wozu isl. altnorw. akkeris- Eg. Äsm. VII. 32 Vision wird von Asımundr getötet. hann til grunna. Visinn hljöp & skip til Asmundar, ok skaut at honum II kesjum { senn. Äsmundr skaut skildi fyrir adra, ok hljöp hon { gegnum skjoldinn, ok f handlegg Äsmundar fyrir framan olbogann, svä at f beini st6d. 9. Aödra kesjuna t6k Asmundr & lopti, ok skaut aptr & Visin, ok hafdi f ginit & honum, svä üt gekk um hnakkann, ok upp 4 mitt skaptit. Spjötit hljöp I siglutreit, svä langt gekk upp & fjoörina, ok hekk Visinn par daudr. fleinn. Auch neuschwed. ankarfly, n.; vgl. Torp, Nyn. et. ordb., und Hellquist, Sv. et. ordb. (fli— fly). — Zur situation vgl. Bös. 8. s. 57: En Herraufr greip upp eina stora ruddu at biljunum ok laust a nasir honum; Jömsv. 8. 8.76: pa tekr V. upp nefsteöja einn mikinn, er bar la & piljuni © skipinu ... ok sidan hefr hann upp steöjann med badum ey ok rekr stedjanefit © hofud slaki hölmskalla, sva at heilanum nam stadar; Ulfss. Uggas. k.3 (8.85): U. greip ba akkerislegg ok sendi i haus honum, sva hann for i mola. 1. 2. skaut — senn: die fertigkeit, im waffenkampf die liuke hand ebensogut wie die rechte zu ge- brauchen, war im norden alt; vgl. Hkr. 1 8.409: Hann (Olafr konungr) va jafnt badum hondum ok skaut II spjötum senn; ibid. Il s. 52°: Sva segja menn, at Tryggvi skaut badum hondum senn gaflokum; Vilhj. 8.8). K. 43 (bl. 65r): Da skytr hann at honum tveimr gaflokum di senn; vgl. andere beisp. Waffenk. s. 45f. sowie Spec. reg., einl. 8. 71. 2. kesjum: kesja, f.; zwei arten: 1.ein hoggepjot mit langem schaft, oft mit beiden händen geführt; 2. wurf- speer, mit langem blatt an kurzem schaft; dieser war so leicht, dafs gleichzeit. zwei geschleudert werden konnten; vgl. Waffenk. s. 78 ff. Eptir pat gäfuz vikingar upp, en 4.5. Adra— Visin: dieses motiv ist sehr gebräuchlich, auch in histor. sogur; vgl. Gisla s. k. 19, 34: Pa skytr annarr beirra spjott til hans; en Gisli tok bat a lopti ok skaut aptr, ok komr a Pörodd midjan, ok flö # gognum hann; Njäla k. 30, 6: Gunnarr ... tök enni vinstri hendi spjotit ok skaut a skip til Karls, ok hafdi sa bana, er fyrir vard; ibid. k. 54, 20. 86, 5. 129, 26. 145, 18. 150, 16; Hallfr. s. (Forns.) 8. 108; Bj. s. bitd. 8. 68; Fms. III s. 156; Villif. 8. fr. 8.57: Hervardr jarl.... greip spjöt eitt ok skaut at Huga; greip hann bat a lopti, ok sendi aptr at Hervardi, ok kom Pat a hann miöjan, ok fekk hann bar bana; Amb.8. 8.10: M.... skaut spjoti til konungs, en konungr greip hat a lopli ok sendi bat gegnum hann, ok fell M. dauör niör; Vilhj. 8. 8j. K. 44 (bl. 6ör); Bös. 8. 8. 57. 7. spjotit — siglutreit: vgl. Fas. Il 8. 442: bat hogg .. . klauf allan bükinn ok brynjadan manninn at endilongu, en sveröit kom i siglu- bitann ok fal baöda eggteinana; Bös. 8. 8.51: spjotit flaug € gegnum Sniöil ok sva langt i skipstafninn, at hann nisti hann bar vi. 8. gafue— upp: offenbar auf gnade u ungnade, ohne grid; vgl. dagegen z.b. Eyrb. k.62,9: Eptir hetta buöu vikingar at gefa upp virkit, en beir skyldu hafa lifs griö ok lima, Ärän stirbt. Asmundr bei dem toten im grabhigel. 33 Arän let hoggva alla fyrir bord. 10. Gengu sidan { borgina, ok fognudu landsmenn Aräni, ok väru bundin sär peirra. En efdan er Aröni gefit konungsnafn. Lysti hann pä skildaga peirra Äsmundar, ok gaf honum allt hälft viö sik. 1l. En er peir hoföu eigi fullan mänud heima verit, pä vard Arän bräddaudr einn dag, er hann gekk { holl sina. Var p& büit um lik hans eptir peirra sid. Äsmundr 16t verpa haug eptir hann, ok setti hj4 honum hest hans med sydli ok beizli, merki ok gll herkl&di, hauk ok hund. 12. Arän sat & stöli { ollum herkl&dum. Äsmundr l6t feera stöl sinn { hauginn, ok settiz par ä,; haugrinn var pä byrgör. En enu fyrstu nött reis Ärän af stölinum ok drap haukinn ok hundinn ok ät 1. let —bord: vgl. Laxd. k. 49,40: vgl. F. Jönsson, N.-isl. Kulturforhold Urdu peir Steiun handteknir ok hoggnir fyrir bord; vgl. Kälund im komm. 3. skildaga: skildagi, m. ‘ver- abredung’; -dagi ist hier nur ab- leitungsendung; das wort ist ver- mutlich nach dem muster von eindagi, m.: ‘gewisser festgesetzter tag oder zeit’ gebildet; vgl. A. Lindquist: Urg. dagan-, daga- in würtern des typus ahd. siohtago ... an. skildagi (Lunds Univ. Ärsskr. N. F. Avd. 1, Bd. 14, Nr. 25). 6. braddaudr: vgl. Sigrg. s. fr. 8.6: kina nött vard konungr braddaudr # rumi sinu (ermordet); Heiör. 8. B. 46. 7. buit— hans; vgl. Vatnad. k. 11,2: vor honum (Borsteini) pa veittr semiligr umbünaör eptir fornum si0; vgl. ferner Weinh., Altn. Leben ». 4741ff.; Kälund in Aarb. 1870 8. 367.; F. Jönsson, N.-isl. Kultur- forh. 3. 180 sowie art. ‘Toten- bestattung’ in Hoops Reall. 8.9. setti— hund: vgl. Fns.11s.224: f peirri ... grof ... var hann sekr heidöingi sjalfr grafinn af sinum [ylgdarmonnum, ok bar med honum hundr hans ok hestr at fornum 530; Sagabibl. XVII. 8. 180 und dort angef. lit. 9. Aran—stoli: vgl. Fms. X 8.213: „Sidan skaltu taka qullhring af beim manni, er d stoli sitr 4 miöjum haugi, knif ok belti, er hann hefir um sik“; Fas. III s. 246: „kann (der tote könig Hreggviör) skal sitja d stöli, ok skipa koppum hans til beggja handa honum, pbeir er fallit hafa“; Fas. II s. 368: sd peir at bar (i hauginum) sat d stoli dölgr mikill, bldr ok diyr, allr gulli kleddr; Njala k. 78,3: Deir urpu haug eptir Gunnar ok lelu hann sitja upp 4 hauginum; Vikt. 8. ok Bläus k. 16 (8.52): hd varu beir breör badir t haug lagdir, ok sat d sinum stöli hvdrr beirra, ok hoföu peir tafl d milli sin; Jar var ok kesjan ok brynpvarinn seit hjd beim, er peir hoföu att, med gull ok silfr; Bärd. s. (N. Oldskr. 1860) 8.42: fann hann ba niörgang 1 jorö,; Par sd hann Baknar sitja a stoli. 10. Asmundr — hauginn: über das motiv ‘lebendig begraben zusammen mit dem waffenbruder’ s. einl.! 12. reis — stölinum: dals die toten umgehen (ganga aptr), ist in isl.sogur ein besonders gebräuchliches motiv. Gewöhnlich sind es böse und rach- d Eg. Asm. VII 34 Der tote Arän lebt wieder auf. hvärtveggja. 13. Aöra nött st6d Ärsn upp, ok drap hestinn gierige menschen, die nach dem tode keine ruhe im grabe finden können, doch kann man als regel feststellen, dals alle toten, gleichgültig wie sie zu lebzeiteon gewesen sind, dem lebenden übel wollen, wenn sie nicht liggja kyrrir in ihren gräbern; vgl. Eyrb. k. 34,1: er d leiö sumanrit, urdöu menn pbess varir, at BPordifr ld eigi kyrr; mdttu menn ba aldri 4 fridi uti vera, begar er sol settiz. b. verwüstet schließslich die ganze gegend. Ähnlich ist die schilderung in Grt.s. k. 32ff.: der tote @Gladmr bildet einen schrecken für die ganze gogend, bis er schlielslich von Grettir besiegt wird. — Der tote liegt in sämtl. derartigen fällen unverwest (dfuinn) im grabe und wird zuweilen als bldr sem Hel en digr sem naut geschildert; vgl. ferner Svarfd. (Fs.) 8. 68. 70. 75. 110; Häv. 8. isf. 8. 7. 9; Flöam. s. (Forns.) s. 131f. 144; Eir. 8. rauda 8. 25f.; Laxd. k. 17, 5ff. 24,28f. 38,15; Eyrb. k. 53, 3ff. 54. 63, 4ff.; Isl. pj6ds. I 8. 222—317. Il 8. 83; Ritt. 8.66. — Kampf mit dem toten im grabhügel ist ein vor allem in fas. verbreitetes motiv. Gewöhnlich verteidigt der tote dabei seine schätze gegen eindringlinge; vgl. z.b. Hardars. 8.44 ff. (Isl.sög. II); Fas. II 8. 368 ff. Oft spielt der tote hierbei seinem feinde sehr arg mit; vgl. Fas. II 8. 370: Drainn ... setti }pd kler sinar a hnakka Hrömundi, ok sleit hold af beinum d lendar ofan; wenn draugrinn oder haug- buinn zum schluls unterliegt, wird er unschädlich gemacht, gewöhnlich durch abschlagen des kopfes; vgl. Flöam. s. (Forns.) s.131: heggr Porgils jpd af honum hofud, ok malir sidan yfir honum, at hann skuli engum manni at meini verda; Fas. II 8.346: An gekk af honum dauödum; hann hjö af honum hofufit, ok drö hann ült, ok stakk nefinu $ klof honum, at hann gengi eigi dauör; vgl. auch oben angeführte belege sowie Fljötsd. h.m. 8. 21. Dieser glaube war so tief eingewurzelt, dafs man noch im jahre 1598 einem toten mann das haupt abgeschlagen hat (vgl. P.E. Ölason, Menn og menmntir 1II se. 619f.).. — Zuweilen verbrennt man auch die leiche, um ganz sicher zu sein; vgl. Laxd. k. 24,29: Sidan letr hann (Öläfr) gera bal; er Hrappr brendr a bali, ok er aska hans flutt d sjd üt; Fas. II s. 371: Zj6 hann (Hro- mundr) svd hofudit af draugnum, ok brendi hann upp allan a bali; Grt. s. k. 35, 22: Foöru pDeir Ja til ok brendu Glam at koldum kolum. Eptir bat baru beir osku hans i eina hit ok gröfu Par niör, sem sizt varu fjdrhagar eda manna- vegir. — Vgl. schließlich zu der ganzen schilderung in EA die un- gedruckte Ulfhams 8. k. 6: Segir hon beim, at hverja ndtt opniz haugrinn med fjorum dyrum — „skulud bit“, segir hon, „taka hd fjora prela, sem med mer kömu, ok retta bd d spjdtskoptum sinum inn til draugsins, hverja hann mun alla 1 senn vilja eta. Gangi ba konungsson at ok taki jungfrü Ottu burt dr haugnum“. — Ganga peir nu 4 hauginn. Skellir ba Vorn kjaptinum, gripandi vid bralunum; peir ganga nü at henni, ok logöu hana med spjötum allir senn. ... Bar hann (konungsson) hana (Ottu) ut af haugnum med fiyjti. A. tök um hals draugnum ok snaradi Or hals- köunum. ... Er nü eldr tekinn, ok Vorn, d samt haugnum, uppbrend at koldum kolum. 35 ok sundradi, ok tök & tannagangi miklum, ok ät hestinn, svä Eg. Äsm. b16d fell um kjapta honum. Baud hann Äsmundi til matar VII. VII. med ser; [en Asmundr pagdil. Enu pridju nött tök Äsmund at syfja; vard hann pä eigi fyrr varr vidö, en Arän greip { eyrun 4 honum, ok sleit pau af honum bx&di. 14. Asmundr 5 brä p& saxi, ok hj6 hofud af Äräni; t6k hann sidan eld, ok brendi Ärän at osku, ok gekk sidan til festar. Var hann p& upp dreginn, en haugrinn byrgör, ok haföi Asmundr med ser pat fe, sem lagt var { hauginn. Äsmundr kämpft mit dem toten u. besiegt ihn schlielslich. Asmundr kämpft gegen die berserker Hrerekr und Siggeirr; unterliegt und wird gefangen, befreit sich aber und tötet die berserker. Aräns bruder Herrauör wird könig in Tattari&. Waffenbrüderschaft. VII, 1. Litlu sfdarr hafdi Äsmandr ping vid landsmenn ok spurdi, hvat peir vildu halda af pvi, sem peir Ärän hofdu saman bundit; en menn logdu par migjafnt til Deir menn, er Arän hafdi gefit Asmundi, vildu honum at fylgja. 2. Dessu nzst varö peim litit til hafs, ok s& menn pä sigla skip at landi, ok väru par komnir [peir] brodr, berserkirnir Hrogrekr ok Siggeirr, ok hugdu allir illt til pess. Äsmundr band peim 1-3 0 5 3. en— bagdi: findet sich nur in hs. C, aber dürfte in der saga ur- sprünglich sein; vgl. Grosnl. pättr (Eir. 8. rauda) s. 65: „hudrt ekal ek svor veita hans (des toten freundes) mdli eör eigi?“ Hann bad hana eigi svara; Liestöl (N. Folkev. II 8. 204, anm. zu Venill fruva str. 20): ‘At Venill ikkje svarar, er eit utalag av den gamle trui at vonde makter (eller det yvernaturlege) ikkje kann fä vald yver ein när ein tegjer; dei som vert bergtekne mä ikkje tala eller eta eller drikka, um dei vil sleppa ut att’ [‘dals Venill nicht antwortet, ist ein ausschlag des alten glaubens, dafs böse mächte (od. das übernatürliche) über einen keine gewalt erlangen können, wenn man schweigt; die von berggeistern entführt sind, dürfen nicht reden oder essen oder trinken, wenn sie entkommen wollen’]; ibid. 8. 212; vgl. auch Alafl. s. k. 5, 14. 7. gekk — festar: eine festr, f., ‘tangleine’, ‘seil’, gehört zu den dingen, mit denen ein ‘hilgelbrecher’ immer versehen ist; sie wird hier erst an dieser stelle erwähnt, ist aber vermutlich nicht lediglich als schab- lone zu betrachten, welche von hügelbrechersogur hereingekommen ist, da ja Asmundr der verabredung gomäls das recht hatte, nach dreimal 24 stunden den hügel zu verlassen. Kap. VIII. 14. varö—hafs: ‘ ge- schah es zufällig, dals sie aufs meer hinaus schauten’; vgl. Fas. III 8.456: konunginum vard hitit til ajoarins; ibid. 8.560: vard mer kitit til hafs; Njala k. 84,4; FSS. s. 234. 16. hugöu— bess: vgl. Vatnsd. k. 46,4: Enn fyrsta aptan veizl- g*+ 36 Kampf mit den berserkern Hreerekr und Siggeirr. sina forstgdu, en engir väru til at risa 4 möt peim. 3. För Asmundr til skipa sinna vid sina menn. En er berserkirnir vissu pau tidendi, sem par väru oröin, kolludu peir ser land all. Asmundr sagdi peim einkamäl peirra Äräns, ok kalladi ser hälft landit. Berserkirnir b4du hann burt verda, ef hann vildi halda lifinu. 4. Asmundr baud einvigi hvärum, sem vildi, ok lagi par land undir, en peir grenjudu f möti, ok bädu menn sina väpnaz, ok [tökz] pä bardagi med [heim]. Hafdi Asmundr lid minna, en landsmenn pordöu honum eigi lid at unnar var sen ferö berserkjanna, ok kviddu menn mjok vid beim; ähnliche verstimmung Svarfd. (Fs.) 8. 20f., wo zwölf berserkir erwartet werden, welche vaöa eld ok bita i skjaldarrendr. 1. forstodw: forstaöa, f., ‘hilfe’. 3. 4. kolludu — allt: sie waren ja brüder des toten königs Rödiän; vgl. oben k. 7,3. 6. einvigi: ‘zweikampf’; man unterscheidet zwischen einvigi, das auf beliebig grofsem oder kleinem platz stattfinden konnte, und Aölm- ganga, bei der der platz und der raum, innerhalb dessen sich die kämpfer zu bewegen hatten, genau abgegrenzt war. Entweder wurde dabei der kampfplatz mit steinen bezeichnet oder die kämpfer hatten sich innerhalb eines mit hasel- stöcken markierten feldes zu halten (vollr hasladr, hiervon der ausdruck hasla e-m voll, ‘jem. zum zweikampf herausfordern’) oder auf einer auf dem boden ausgespannten tierhaut (feldr, m.); vgl. ferner Korm.s. 8.21: Maör skal hafa 1II skjoldu (vgl. oben k.4,6), en er beir eru farnir, pa skal ganga da feld boat aör hafi af horfat. ... Sa skal hoggva er a er skorat. [skora d e-n til holms od. skora e-m (e-n) d hülm sind die gewöhnlichen ausdrücke für die herausforderung zum zweikampf.] Ef annarr verör sarr svd at bWÖ komi d feld, er eigi skylt at berjaz lengr. ... Sinn maör skal halda skildi fyrir hvarum peim er berz. Sa skal gjalda hölmslausn, er meirr verör sürr, brjar merkr silfrs i hölmlausn. Vgl. ferner zu dem ver- hältnis zwischen hoölmganga und einvigi Korm. 8. 8. 20: Bersi melti: „Bü, Kormakr! skoradir a mik til hölmgongu, en bar 4 möt byö ek per einvigi; pü ert maör ungr ok litt reyndr, en a hölmgongu er vandhwfi, en alls ekki a einvigi“. — Der holmgang, für welchen sich solche einzelvorschriften heraus- bildeten (hölmgongulog), scheint doch niemals ein gesetzl. rechts- mittel oder eine staatl. einrichtung gewesen zu sein; vgl. Korm. 8. 8. 85; Eg.s. komm. zu k. 65, 14; Kristni s. komm. zu k. 9,14; Weinh., Altn. Leben 3. 299f.; Finsen, Frist. inst. s. 116ff.; v. Amira, Germ. Recht 8. 275f.,;, Sommarin in Spräkl. upps. fr. fil. för. i Lund 1899 s. 97ff. sowie art. ‘Zweikampf’ in Hoops Reall. 7. leg —undir: vgl. Flöam. s. (Forns.) 8. 135: en Dat varu bad log, at menn vagu til arfs bess er fell d hölmt. grenjudu: über die berserker und ihr brüllen s. komm. zu Flöres s. ok sona hans k. 12, 16. Äsmundr wird gefangen. 37 veita. Fellu menn Asmundar allir, ok varö hann handtekinn; var pä komit at kveldi. 5. Urdu peir & pat sättir, at um morguninn skyldi hoggva hann & haug Äräns, ok gefa hann Ödni til sigrs ser. Var hann p&4 bundinn vid vindäsinn; en menn föru allir til lands, ok söfu af um nöttina f herbddum, ok bundu sär sin. Deir bradr lägu f litlu tjaldi skammt fr& herbüöunum, ok fätt manna meö peim. 2. 3. um morguninn — hann: eine hinrichtung fand nicht nachts statt, weil es als mord angesehen wurde, jem. nachts zu töten; vgl. komm. zu Flöres s. ok sona hans k. 19, 1. 3. 4. gefa— ser: in seiner eigen- schaft als kriegs- und todesgott war Ödinn der gott, der vor anderen menschenopfer erhalten mulste. Aus den nord. quellen zu urteilen, scheinen diese auf die weise aus- geführt worden zu sein, dafs man die opfer mit dem speer durchbohrte oder sie mit der speerspitze ritzte (marka geirsoddi), wodurch man den geopferten dem Ödinn darbrachte; vgl. Gautr. s. 5. 28 ff.: Pa stakk Star- kadr sprotanum a konungi ok melti: „Nü gefek ik Ödni!“ Dalet Starkadr lausan furukvistinn. Reyrsprotinn rarö at geir ok stoö 1 gegnum konunginn (a. 2. 0. 8. 30); nach Hkr. Is. 21f. liefs Odinn marka sik geirsoddi ok eignudi ser alla vapn- dauda menn; auch Njorör, Odins nachfolger, liefs marka sik Oöni, aör hann dö (ibid. # .22); vgl. auch Häv. str. 138 (Bugge 8.60f.): Veit ek at ek (Odinn) hekk .. . geiri undadr ok gefinn Odni, sjalfr sjalfum mer. — Indem man den speer über das feind- liche heer schleuderte, weihte man es dem Ödinn; vgl. Fms. V s. 250; ba nött ena somu gekk Eirekr 4 hof Odins, ok gafz honum til sigrs ser, ok kvad a Liu vetra frest sins dauda. . Litlu sidarr sa hann mann mikinn med sidöum hetti; sa seldi honum reyrsprota i hond, ok bad hann skjöta honum yfir lıö Styr- bjarnar, ok bat skyldi hann mela: „Odinn a ydr alla!“; Eyrb. k. 44,13: En er flokkr Snorra gekk nedan skriduna, ba skaut Steinhorr spjodti at fornum sid til heilla ser yfir flokk Snorra; vgl. auch EA k. 18,10: segja menn, at OÖdinn legdi hann (Asmund) med geirs i gegnum; vgl. ferner (ohne verbindung mit speer) Hkr. I s. 76: Sviar..... brendu hann (Olaf) inni, ok gäafu hann Odni ok bletw honum til ars ser, Heiör. s. 8. 44: kvez hann (Heidrekr) petta folk gefa OOni fyrir son sinn (v.1. ok gaf hann nu benna val Odnt); Sogubr. 8. 18: „allan hann val, sem fellr d peima velli, gef ek Oöni“; vergl. iiber menschenopfer ferner Hkr.1s. 337; Hallfr.s. (Forns.) 8. 102; Kristnis. s. k. 12, 17 (und komm.); Eyrb. k. 10,8 (und komm.); Vatnsd. k. 16, 13 (und komm.); Segerstedt, Nord. vapengudar, passim; Hoops u.' Schraders Reall. unter 'Menschen- opfer’, sowie dort angeführte lite- ratır. Über Odinn als speergott vgl. Wessen, Stud. t. Sveriges hedna myt. och fornhist. (Upps. Univ. Arsskr. 1924) 8. 176f. 4. vinddsinn: vindass, m. ‘spille’ d. i. winde am schiff; vgl. hierliber Schröder zu Hälfd. s. Eyst. k. 12,14 sowie Seew. 8. 8if. Eg. Äsm. YoL Eg. Äsm. VIII. 1 ö 0 38 ÄAsınundr befreit sich und tötet die berserker. 6. Nü er at segja frä Asmundi, at hann sat upp vid vindäsinn. Hann sd järnloku eina, er framm st6d ör vindäsnum; par hafdi komit { hogg mikit, ok reis 4 rondinni üfr hvass; par gneri Asmundr vid strengnum, ok skarz hann { sundr, pvi jarnit var hvasst. Var Asmundr pä lauss. 7. Braut hann nü fjoturinn af fötum ser. Vindr stöö & land. Asmundr hjö strenginn, ok rak skipit upp at sköginum, ok pvi nzst var Äsmundr & landi. Kom honum nü { hug, at glettaz nokkut vid berserkina, &dr hann fceri { sköginn. Ferr hann nü til tjalds pess, sem peir söfu inni, ok fellir 4 p& tjaldit. 8. Deir spruttu upp, sem inni väru, ok vard heim Ögreid ütgangan, pviat tjaldit fleektiz fyrir peim. Äsmundr hj6 { hofud Hroereki, ok klauf niör { jaxla. 2. jarnloku: jarnloka, f., ‘eisen- riegel’, ‘sperrhaken’”. 8. üfr, m., ‘'hervorstehende zacke’ (in übertragener bed. ‘streit’, ‘feindschaft’; setja ufa vid e-m). 4. gneri— strengnum usw.: ähn- liche sitaationen kommen sowohl in isl.-sogur wie fas. vor; vgl. Njäla k. 89,14: Grimr ser, at par liggr ex ein ok horfir upp eggin; G. skridr bangat til ok fer skorit af ser bogastrenginn vid exinni; Hardar s. (isl. sög. II) 8.53: Hann (Sigurör) velti ser ba Pangat at sem 0x ein ld, geir hann ba skorit af hondum ser strenginn, ok Pvi- nest galt hann spyrnt af ser fjotr- inum, med pvi möli, al af honum gengu bedi halbeinin; Sig. s. pogla 'k. 29 (8. 71): Hann (Sigurör) verör varr vid, at einn hellusteinn var ner honum, ok gnyr hann Jar vid sirenginn. Skerz hann skjdtt i sundr, ok eru ba hendr Sigurdar lausar; Orv.-Odds 8. k. 32,7: Pa ekr Oddr ser bar at, er ex la; hann gnijr bar vid bakinu, bar til er bogastrengrinn skarz, ok er Oddr var lauss a hondum, pad ok hann af ser fjotrinum. — Gewöhnl. hat Siggeirr komz üt, ok vildi hlaupa { der gefesselte seine wächter in schlaf gespielt (skemtat); vgl. ferner Fas. Il 8. 456 f. sowie Heinzel, Beschr. 8. 50. — Die ganze schilderung ist in allen diesen beispielen so überein- stimmend, dafs man hier von einem stehenden motiv sprechen kann, vgl. Orv.-Odds s. (Leiden) s. XXXIV. 7. strenginn: nämlich akkeris- strenginn. 8. 9. glettaz— berserkina: glettaz vidö e-n ‘sich mit jem. einlassen, um ihn zu reizen’, ‘jem. einen possen spielen’; ders. ausdruck Hardar s. 8.53 in ders. sitaation (vgl. oben). 10. fellir—tjaldit: vgl. Heiör. s. 8. 85: En ner miödri nott kom Angantyr par ok feldı a Fa Ljaldit ok drap pa alla niu brela; Hardar s. 8. 56: heir koma um nült, ok berja peim tjaldkülur (= ‘beulen’ am kopf), ok fella d Ja tjoldin; Jömsv. 8. 8. 6. 12. flektiz: ‘legte sich ihnen hindernd in den weg’. 13. jaxrla: jaxl, m., ‘backenzahn’ (dens molaris); kljufa e-n nidr i jJaxla ist ein stehender ausdruck; ein anderer ähnlicher ist kl. e-n i herdar niör. 39 Herrauör wird könig. Asmundr kommt zu ihm. sköginn. Asmundr hljöp eptir honum. 9. Siggeirr drap foeti, en Äsmundr hj6 eptir honum & hrygginn, fyrir nedan pat, sem hann var miöstr, ok t6k hann par sundr. Sidan för Asnundr { sköginn. Drepit hafdi hann X menn med berserkjunum. Menn leitudu hans, ok fundu hann eigi. 10. En äör[en dagr]inn var üti, kom Herrauör konungssonr med XX skipum, ok urdu honum allir fegnir. Spurt hafdi hann gll Pau tidendi, sem par hofdöu ordit. En sidan ätti hann ping viö landsmenn, ok Iysti sinni eign & landinu, ok beiddiz vidtoku; en enginn melti & möt, ok var hann til konungs tekinn yfir allt landit. En menn peir, sem fylgt hofdöu berserkjanum, väru burt reknir, en Herraudr tök fe peirra. 11. D& kom Äsmundr & fund Herrauds; hann kvaddi konung. Herraudr spurdi, hvat manna hann veri; hann sagdi til et sanna. Herraudr spurdi, hvärt hann hefdi drepit ber- serkina. Hann kvad pat satt vera. 12. „Dvi förtu p& 4 minn fund?“ sagdi hann. „Ek 54 minn engan betra“, sagdi Äsmundr, „en ek pöttumz p& drepa fleski { käl pitt. För ek pvi 4 pinn fund, at ek vissa, at mer N 5 mundi eigi tj& at fordaz pik, ok vil ek nü vita minn hlut, 20 1. drap— feti: eigentlich ‘stiefs mit dem fufs an’, d. h. 'stol- perte”. 2. fyrir— pat: man sollte Jar erwarten. $. tk — sundr: unpers. konstr. 4. meö berserkjunum: ‘die ber- serker eingerechnet’. 9. beiddiz viötoku: “begehrte an- genommen zu werden’, nämlich als herrscher über das land. „Pri förtu: pri für älteres hvi vgl. k. 5,139. — H. war ja ein neffe der erschlagenen berserker; vgl. Finnb.s. 5.33: Jarl setti raudan sem blöö ok melti: „Hui vartu sed ddaudahreddr, eptir slik storvirki, at bu fört d minn fund, eda vissir bu eigi bat, al engi mar var mer kerri $ landinu en Alfr magr minn ok hirömadr ?“ 17. 18. ek — betra: näml. kost. 18. 19. drepa — pitt: ‘es dir ganz zu gefallen zu tun’; vgl. Bisk. s. I 8. 717: honum botti... naliga fallit flesk © kal sitt; vgl. ferner Grt. s. k. 13,3: „er Dat vel, poat vit deilim kalit“: ‘nur miteinander zu tun haben’; Hkr. II s. 285: „eda mun hann (Knütr) einn atla at eta kal alt a Englandi?“ sowie Feilb., Ordb. II s. 355 (käl): „ji de no te flesks, man di kol suoles“ (Vens.), ‘opfordring til den ivrige om at give tid’. F. teilt mit, man glaubte, dafs ‘kälene var ikke gode “uden at soen havde veret idem“, 9: uden at de var kogte pä flesk’ |‘ dafs kohl nicht gut wäre, “aulser wenn schwein darin gewesen“, aulser wenn er mit schweinefleisch gekocht war’]. 19. 20. Föor— ik: vgl. Bös. s. s.11f.: Herrauör(}) sagdi: „...eör pvi fortu a minn fund, sva nerri Eg. Asm. vol 5 10 40 Waffenbrüderschaft. Ende der lebensgeschichte Asınunds. bverr vera skal. Mun ek verja mik, meöan ek get, ef ek & lifi at forda, en piggja betri kosti, ef boönir ern.“ 13. „Frett hefi ek ummali ykkur Aräns“, sagdi Herraudr, „ok ztla ek vel fallit, at taka pik i brödur stad, Pviat miklar meinvzttir pötti mer af räönar, er berserkirnir väru drepnir.“ 14. Sidan var Asmundr med Herraud, ok kom peim vel saman. Dvinzst bad Äsmundr hann fä Bör skip, ok vill fara { hernad, ok Herranör bad hann velja b&di skip ok menn, svä marga sem ek vilda, ok bad hann sitja hjä ser peim stundum, sem hann vildi. 15. Asmundr valdi XXX manna af lidöi hans, ok hafdi eitt skip. Skildu peir meO vinättu, ok lofudu, at peir skyldu bredr hittaz, hvar sem peir fynduz. Kolludu peir hann nü Asmund berserkjabana, ok endaz par nu min saga, at [ek] er pessi sami Äsmundr.“ 16. „Mikil pykki mer saga pin“, sagdi kerling, „eör hvat Iiör nä grautnum, genta?“ „Nü er komin & vella“, sagdi Skinnnefja. „Langt mun pä, 4ör en büinn er“, sagdi dröttning, „eör hvat segir pü til, Egill?“ mer sem Pü hefir hoggvit?“ „Ek vissa“, sagdi Bosi, „at mer mundi eig; bja, at fordaz pik, ef bü vildir Ulu til pin sla“; Eg. 8. k. 34, 5. 4.taka— stad: vgl. Vatnsd.k.5,20: „Sva liz mer a bik, sem ek muna gefa per lif; mun bat nü ok veenst til sonar bdta, at Pu yangir i sonar stad, ef Pu vilt meö mer vera“; vgl. Vogt im komm. zu dies. stelle in Vatnsd, 5. miklar— radnar: Zwei Fornald. s. 8. 44: „Undarligt pykki mer“, segir hann, „er bü reör eigt af meinvetiı bessa, er 088 gerir sva mikinn skada“. 10. ek vilda: Asmundr, der die ganze zeit von sich selbst in der dritten person gesprochen, fällt hier sus der rolle und nennt sich ek. vgl. Detter, So durchgehend in hs. C von $ 13 bis zum schlufs. 11. valdi — manna: k. 2,7. 17. genta: kommt in der älteren westn. literatur nur hier vor; vgl. ans späterer zeit Lbs. 728, 4°, 8. 132 (von 1745): dreissugar og lauslatar gentur, sem lata sig falar hverjum i te, sem hafa vill, fyrir litilsvega penninga; Visnakver Päls lögmanns Vidalins s. 147; Blöndal: ‘stor og tyk ung Pige’; fär. genta; norw. gjenta; schwed. jänta. Vielleicht gebildet zu ganti, m. (Rem. s. keis. s. LXIV [s. 275]), dän. gante, schwed. dial. gant; vgl. zu der bildung schwed. dial. fänta zu fant, gräbba zu grabb. Vgl. Torp, Nyn. et ordb., Heliquist, Sv. et. ordb. (jänta), Fischer, Die Lehnw. 8. 91. vergl. oben Egils eltern und seine schwester; seine kindheit. 41 Egils lebensgeschichte; seine jagend; Egill bei dem riesen. IX, 1. „Pat er upphaf minnar sogu“, sagdi Egill, „at Hringr het konungr. Hann red fyrir Smälondum. Ingibjorg het kona hans. Hon var döttir Bjarkmars jarls af Gautlandi. Dau ättu II born. Egill het sonr peirra, en ZEsa döttir. 2..Egill öx upp med hird fodur sins, par til at hann var XII vetra gamall. Kap. IX. 2. Hringr: selten als name historischer personen. In vor- historischer zeit mufs er doch — aus den vielen mit Ring- zusammen- gesetzten ortsnamen in Norwegen zu schlielsen — dort gebränchlich ge- wesen sein; nicht ungewöhnlich als name sagenhafter und erdichteter personen in allen nordisch. ländern. Doch ist es gewöhnl. ‘i sidari munn- melasögum ymist tengt vid Sviariki eöa Hringariki eöa p6 (sjaldnar?) vid Danmörku’ (J. Jönsson, Ark. 10 s. 138). Gebräuchlich besonders als name für den vater des belden. Vgl. Jönsson 8. 8. 0. 8.130 ff. sowie Lind; aulserdem kommt in Äsm. s. vikings ein Hringr kon. Gautlandi (3.5) vor, a. in Harald.s. Hringsb. k. 1 (bl. 138r) ein Hringr, der über Danmork, Hjaltland, Sudreyjar und Orkneyjar herrscht (verm. m. Ingibjorg[!)). Smalond: entweder die schwed. landschaft Smäland od. die kleinen inseln südl. von Seeland u. Fünen (vgl. den heut. namen Smälandshavet). Ingibjorg: einer der allerver- breitetsten frauennamen in Nor- wegen wie auf Island. Besonders häufig auch als name erdichteter personen; 8. Lind u. Nerman, Svärges hedna litt. s. 142f., sowie Wessen, Stud. t. Sveriges hedna myt. 8. 6öf. 3. Bjarkmars: [A hat Bjarckmars, C Bjartmars] vergl. Heiör. 8. s. 8 Bjartmars jarle (in R geschrieben Bjarmars); Haälfd. s. Eyst. k. 22, 3: Hann var mikill fyrir ser ok östyrilätr, Bjartmari jarli (hs. hat Bjarkmari) syni Raknars. Nach Linds ansicht beruhen die formen mit k auf fehl- schreibung, während sie Schröder (Hälfd. s. Eyst. einl. 8. 46 anm. 2) verteidigt. 4. Egill: sehr gebräuchlich in Norwegen wie auf Island als name sowohl historischer wie erdichteter personen. S. Lind. sa: iön-st., während die form Asa reiner Ön-st. ist. Die nicht umgelautete form ist in Norwegen ebenso überwiegend wie die um- gelautete auf Island. Verbreiteter in Norwegen als auf Island. Nicht so ungewöhnl. als name erdichteter personen; 8. Lind. 6. XII— gamall: in ältester zeit war das miündigkeitsalter in Nor- wegen und auf Island 12 jahre. Später, vermutl. um die wende des 10. u. 11. jhs., wurde es auf Island 16, in Norwegen 15 jahre. Olaf der Heilige zieht doch noch im jahre 1007 im alter von 12 jahren ins feld (Hkr. II s. 5); vgl. ferner Grägäs (Konungsb.) I s. 142; Eyrb. k. 12,1, komm.; Hälfd. s. Eyst. k. 1,5; Detter, Zwei Fornald.s. 8.9; Hrölfs s. kr. 8. 54; Kjaln. s. s. 10. 54; Bandam. s. s. 27 (Zwei isl. gesch.); Svarfd. (Fs.) s. 91; biör. s. I s. 32, Fas. III s.568; Kälund in Aarb. 18:0 8. 283 ff.; Maurer in ZfdPh. 2 s. 443; Symons, ibid. 18 s. 115; Detter- Heinzel, Sem. Edda II s. 323. Eg. Äsm. Eg. Äsm. IX. 1 or © 42 Der schwimmwettkampf. kappsamr ok Öödzll. Hann lagdi lag sitt vid drengi, ok lagdiz üt & sköga, at skjöta dyr ok fugla. Vatn mikit var i sköginum, ok väru par f eyjar margar. 3. Dar föru peir Egill 4 sund Jafnan, }viat peir vonön sik mjok vid ipröttir. Eitt sinn raeddi Egill um vid pä, hverr lengst mundi geta lagiz f vatnit, pviat svä var langr vegriun { )& ey, sem first var landi, at hana sä eigi, utan peir gengi upp { hä tr& til. Nu leggjaz peir & vatnit ok väru saman XXX; skyldi par hverr eptir vera, sem hann treysti ser eigi lengra at fara.. 4. Leggjaz peir nü um vatoit, ok väru sum sundin breiö mjok; Egill var fljötastr & sundinu, ok gat engi fylgt honum. Ok er peir väru langt frä landi komnir, p& kom poka svä myrk, at engi sä annan, ok 2. valn: ‘binnensee’; s. Larsson zu Friöpj. s. k. 11,19. 3. sund: schwimmwettkämpfe werden oft in den sogur erwähnt, und die fähigkeit, sich frei im wasser bewegen zu können (sund- fimt, f.), war ein sehr geschätzter ibrött. Bei den schwimmwett- kämpfen kam es oft darauf an, zu zeigen, wer am weitesten schwimmen konnte, aber noch üblicher waren wirkliche ringkämpfe im wasser, wobei es galt, den gegner. unter wasser zu drücken und ihn dort festzuhalten, bis er völlig erschöpft war (fera e-n $ kaf). Ein be- rühmter derartiger wettkampf war der zwischen dem isländer Kjartan Öidfsson u. könig Öldfr Tryggvason (Laxd. k.40,32ff.; Kristnis. k. 11,4ff.); vgl. ferner Hkr. 111 8.3041 ff.; Fns. II 8. 269£.; Flat. III 8. 407f.; Fas. III 8. 5851; Bragda-Mägus s. 8. 90; O. Daviösson, sl. skemt. s. 70 ff. sowie art. ‘Leibesübungen’ in Hoops Reall. und dort angef. lit. 7. i—til: nämlich at sja. 8. varu— XXX: vgl. komm. zu k. 6, 2. 10. sum sundin: näml. zwischen den holmen, 12. Joka—annan: wir haben es hier sicher mit einem durch magische mittel hervorgerufenen nebel za tun. Der riese (vgl. gleich unten!) ist es, der auf diese weise E. von dessen gefährten trennt und ihn in seine gewalt bringt. Gebräuchliches motiv in diesen sogur; vgl. Fertr. s. ok Platös k. 2 (bl. 189v): „mun ‚essi mikla villuboka, er vit hofum fengit ok i ratat, af beim (zwei trollen) send fyrir ljöotan seid ok galdrakyngju“; Vilbj.8.8j0ös k.3(bl. 46v):konungsson verirrt sich zu einem rjöör im walde. Nebel. Ein risi kommt aus dem walde hervor; Fas.Ills.413: derriese Skrimnir: „ek geröi beim megnan vind med poku, svd at peir skyldu hingat villaz, ok skulu heir allir helju gista, dör en pessi dagr er d enda“. Oft wird auch nebel oder sturm und unwetter zu anderen zwecken hervorgebracht, z. b. um jem. vor den angriffen von trollen od. über- mächtigen feinden zu schützen; vgl. Fas. III s. 566: Pegar farit var i ndnd be Grimu, pad laust avalt d hrid, ok uröu menn Söla aptr at snüua; ibid. 8.442: En er peir Hogni ... varu komnir at beim skiögardi, er var 4 kring skemmuna, laust. & Egils zusammentreffen mit dem riesen. 43 geröi p& vind kaldan. Viltuz peir nt & sundinu, ok eigi visei Egill, hvat af sinum monnum vard. 5. Hvarfladi hann nü um vatnit ll degr; kom hann pä at landi, ok var sv& mättdreginn, at hann vard at skriöa 4 land, ok reytti hann & sik mosa, ok lä par um nöttina; en at morni var honum nokkut hitnat. 6. Kom pä ör morkinni risi einn mikill. Hann tök Egil upp undir hond ser, ok malti: „Dat er vel, Egill! at vit hofum her fundiz; eru II kostir viö pik af minni hendi, annathvärt, svd mikilli boku, at enginn sa annan; Vatnsd. k. 12,11: „nokkur hulda ld avalt yfir, svd at ver nadum eigi“; Hrölfs. s. kr. 8.6. — Wir haben es in allen diesen fällen mit nebel bz. unwetter zu tun, das durch magische mittel (gerningaveör, -myrkr, -hrid, -hoka usw.) hervorgerufen ist; dieses motiv wird in den isl. sogur, jüngeren wie älteren, mit vielen variationen verwendet. Der raum gestattet mir nicht, hier beispiele anzuführen, nur folg. belegsammlung: Njala k. 12,16; Grt.8. k.81,4; Vatnsd. k. 34,12. 47,3; Eyrb. k. 40, 12f.; Gislas. k. 18, 18f.; Laxd. k. 35, 35; Föstbr. s. s. 36; Porl. p. jarlsskalds (Fs. s. 125); Reykd. s. 68ff.; Hard. s. s. 76. 87; Finnb.s. 8.63f.; Orv.-Odds s. (Leiden; var. in hs. E) s. 36; Detter, Zwei Fornald.-s. 8.32f.; Hkr.I s. 79. 876; II 8.12; Viglundars. (N. Oldskr. 1860 8.63f.); Jömsv.s. 8.80; Fas. Ils. 412; ill s. 279. 318 (vgl. ferner register ibid. III unter ‘gjörningaveör’); Fridpj. s. k. 5,10. 6,1ff.; Isl. pj6ös. I e. 450f.; II m. 163. 179. 189. 261; Ritt. 8. XXV (in den neuial. volks- sagen sind die geächteten [utilegw- menn] in vielem an die stelle der riesen getreten, und sie sind es daher sehr oft, die gjörningavedur hervorrufen). 2. hvarflaöi: hvarfla ‘sich ohne ein bestimmtes ziel vor- und rlick- wärts bewegen’, hvarfla i hofum. 4. reytii—mosa :: vgl. Sig. s. pogla k. 29: ok huldöu sinn likam med nefrum; Isl. pj6ös. I 8.172: vard Asmundr ad reyta d Pa mosa; Njala k. 153, 7; Austf.s. 8. 206£.: Eptir bat (das schwimmen hinüber zum holm) lagdiz hann (Gunnarr) par niör ok grefr sik # brukit (= ‘den tang’) ok firrir sik sva vid kulda. 7. 8. „Pat— fundiz“: stehender ausdruck, wenn man einem feind be- gegnet, den man lange zu treffen ge- wünscht; vgl. Fas. 11.439; IIl s. 462. 479. 642; Svarfd.s. (Fs.) 8. 13. 90; Gunnl. 8. ormst. 8.26; Grt.s. k. 22,3; zuweilen antwortete der andere gegner: „Ekki lasta ek Pat“; Svarfd. s. (Fs.) 8. 90; Gunnl. s. ormst. 3. 26; Fas. III s. 462. 479. 8. II kostir: ständig wieder- kehrender ausdruck in allen mög- lichen situationen, jedoch vielleicht am häufigsten im zusammenhang mit unterhandl. vor einer seeschlacht; vgl. Njäla k. 83, 9: „ok erw kostir tveir af 088 gorvir“, segir Grjöt- garör, „at ber gangid d land, en ver munum laka fe yÖvart; hinn er annarr, at ver munum sakja al yör ok drepa hvern mann, er ver fam“; Svarfd.s. (Fs.) 8.13; Lj6sv. s. (Fs.) 8. 242; Bragda-Mägus s. s. 141. 155 u.2.ım. z. b. fiskar, er Eg. Äsm. IX. Eg. Äsm. IX. IS 44 Egill im dienste des riesen. at ek drep pik, elligar hitt, at pü geymir geita minna, svä lengi sem ek lifi, ok sverir mer bar at eid“. 7. Egill dvaldi pat eigi, pvi pä var ör vondu at räda. Föru peir nü margar dagleidir, ok par til at peir kömu til hellis, er jotunninn ätti fyrir at rada. Jotunninn ätti C hafra ok marg/[t] geitfe annat; l&t hann pat standa & nidr- logum sinum, at peir skyldu aldri ferri vera. 8. Egill tök vid fjärgeymslu, ok väru geitrnar Öspakar; för sv4 framm lengi. En er Egill hafdi par verit XII mänadi, p& hljöp hann burt eitt sinn. En er jotunninn [vardö] varr pess, för hann eptir honum, pvfat hann var svä& margviss, at hann rakti spor lika & aj)6 sem & fonnu. 1. elligar hitt: hitt trotz des vorhergehenden kostir, vermutlich abhängig von annathrart. 2. sverivr— eidö: der riese hält es fir ausreichend, von E. einen eid zu fordern, dafs dieser ihm dienen werde. Trolle und riesen waren bekannt datür, dafs sie selbst ihre versprechen unverbrüchlich hielten. Ausdrücke wie ‘tröll eru 4 trygdum bezt’, ‘tröll ganga trautt d grid sin’, siord auf Island sprichwörtlich ge- worden; vgl. isl. pjöös. I s. 143. 3.0r—rada: stehend. ausdruck für eine schwier. situation; vgl. Jarlm. s. ok Herm. s. 12; Vigl.s. (N. Oldskr.) 8. 79; Njäla k. 138,4. 144, 42; vgl. ferner Hardar s. 8. 108: or horöu er at rdda, sowie R&m. 8. keis. 8.22: Dat er fornt ord, at ör hverjw vandredi rada betr tveir en einn; Hrölfs s. kr. B. 48. 5. 6. Jotunninn—hafra: vgl. im vorhergehenden k. 5, 9, 15, sowie Weinh., Altn. Leben s. 36f. 6.7. let— at: ‘beim abschlachten seiner tiere liels er immer die regel gelten, dafs’ usw. 11. margviss hat einen nebensinn: '"heimliches, libernatürliches wissen’; 9. Jotunninn fann hann f helli einum; hafdi hann nü fjöra daga & burt verit. Jotunninn sagdi, at vgl. fjolkunnigr, eigentlich ‘viel- kundig”. 11.12. rakti — fonnu: vgl. Fas. III 8. 241: Hann (Grimr) matti bedöi fara 4 8j0 ok vatni ef hann vildi; Hkr. I 8. 145: „badir (finnar) erw peir svd visir, at beir rekja spor sem hundar badi a ba ok a hjarni“ (‘ungefrörene, von schnee entblöüfste erde’ und ‘gefrorene schneekruste’). — Da der gegensatz 83506 — fonnu kaum natürlich erscheint, könnte man vielleicht, gestützt auf die zuletzt angeführte stelle, annehmen, dals an stelle von &jd, aja in der urspr. hs. />a gestanden hat, welches in den hss. sehr wenig von fa (sja) abweicht und leicht mit diesem ver- wechselt werden konnte, um so mehr, als es denkbar ist, dafs der ab- schreiber den äufserst gewöhnlichen gegensatz a 8jd — d landi im kopfe gehabt hat. — Wir erhalten dann einen natürl. gegensatz: ‘schneeloser boden — schnee’. — Zu dem vor- liegenden text vgl. Macdougall, Folk a. herotales s. 2: „Il can track the wild duck over the crests of the nine waves within nine days“, said the man. 45 hann hafdi verr gort, en hann ätti skilit. „Skaltu nt“, sagdi hann, „hafa hat, sem per er verra“. Sidan tök hann II steina, ok vägu hälfvett badir; par väru fastar vidö järnhespar. 10. Hann lasti psr at fötum Egli, ok sagdi, at hann skyldi petta draga. Detta erfidi ätti Egill VII vetr; en jotunninn var svä varr um sik, at hann sä aldri feeri sitt & at drepa hann. Egill zeigt dem riesen seine 'goldaugen’. Egill blendet den riesen (Polyphemos-motiv); er besiegt im seekampf den berserker Glammaör. X, 1. Dat var eitt sinn, at Egill för at leita geita sinna. Hann fann einn kott f sköginum. Egill gat nät kettinum, ok hafdi beim med ser. Kom hann nü seint heim um kveldit. D& var fallinn folski 4 eldinn. Jotunninn spurdi, pvf hann hefdi sv& seint heim kumit; en Egill sagdiz eigi vera lett büinn til gangsins, en kvad geitrnar vida räsa. 2. „Mik undrar“, sagdi jotunninn, „at pü finnr pat, sem pü leitar at, { myrkrinuf, „Pvi valda gullaugu min“, sagdi Egill. „Attu onnur augu en pau, sem ek hefi set?“ sagdi jotunninn. „A ek vist“, sagdi Egill. „Syn mer“, sagdi jotunninn, „gersemar pessar!“ „Rantu mik peim pä eigil* sagdi Egill. „Mer mun eigi gagn at peim“, sagdi jotunninn. „Engum gagnaz )au“, sagdi Egill, „nema ek büi um“. 3. Sidan fletti Egill upp stakkinum; sä jotunninn p& f glyrour kettinum innarr yfir eldinn, ok var sem stjornur skini. 1. hafti —skilit: vgl. komm. zu $ 6 über das verhalten von trollen bei eiden und versprechen. 2. halfvatti: = halfa vett (so C); vet auf Island = 80 pfd., in Nor- wegen = 1/2, skippund. Kap.X. 11. folski, m.: = norw. dial. faalskje, fölske; vgl. isl. folr ‘bleich’ sowie gr. noAıog ‘grau’; schwed. falaska, dän. falaske umgebildet nach aska. S. Torp, Nyn. et. ordb., unter ‘falske’; Fischer, Die Lehnw. s. 16. 15. gullaugu: vgl. Hauksb. s. 158: Mantikera (= tiger?) heitir djr; Dar er dmanns andlit ok prefaldar tenn 4 hoföi, bolr sem ens darga dyrs (= lüwe), sporör sem dad dıreka, gullaugu if usw. (= Plin. VIII, 30: oculis glaucis). 20. büi um: 0: ‘sie einsetze”. 21. 22. sd— glyrnur: nicht sa 1 [scil. stakkinum] giyrnur, sondern $ glyrnur; vgl. sjd 4 ljde. 22. glyrnur: ‘katzenaugen’; zu- weilen auch für augen von trollen u.a.: vgl. Hektors s. 8.27 — von einem berserkr: „er hans yfirlit likari trollsligum glyrnum en mann- ligum asjonum“; Fas. 11I 8. 481 zu einer skessa: „Illa er sa dükr kominn, Eg. Äsnı« j IX. X. [3 0 fr ö 20 46 Der riese wird geblendet. Eg. Asm. „Detta eru fagrir gripir“, sagdi jotunninn, „edr viltu selja mer X, 10 ek binda pik her vid süluna“. 5 jotunninn, „at mer verdi gagn at?“ augun?“ „Dä er ek verr birgr eptir“, sagdi [Egill]; „en ef pü vilt gefa mer frelsi ok leysa af mer fjotrana, p& mun ek selja per augun“. 4. „Muntu koma peim sv4 til lags“, sagdi „Viö pat mun ek leita“, sagdi Egill; „en sinasärt mun per pykkja“, sagdi Egill, „at pola atgeröirnar, pvfat spretta verör til hätt hvormunum, ok büa par um, sem pau skulu liggja. Skaltu pau ävalt burt taka, p& er Iysir, ok eigi inn setja, fyrr en dimmt er, ok mun 5. „P& muntu drepa mik“, sagdi jotunninn, „ok er pat nidingsverk“. „Dat skal ek eigi gera“, eagdi Egill. Dessu kaupa peir. Tekr jotunninn nt af honum hespurnar. „Nü hefir pü vel gort“, sagdi Egill, „enda vil ek nü pvi heita per, at ek skal per pjöna, medan 15 pü lifir“. 2 =) 6. Sidan bindr Egill jotuninn, ok tök einn tviangadan flein, ok rekr if b»0i augun & jotninum, svä pau liggja üt & kinnarbeinunum. Viö pat varö jotninum svä illt, at bann brä svä hart vidö, at hann sleit af ser oll bondin, ok fälmadi til Egils, ok reif af [honum] alla yfirhofnina. 7. „Nü ertu gefulauss“, sagdi Egill, „par fellu gullaugun ofan { eldinn, ok nytr peirra nü hvärgi okkar“. er Pitt här perrar, ok at Jinum glyrnum gengr“; Isl. pj6ds. I s. 261: Draugurinn rak upp glyrnunar heldur öfrynilega; ibid. s. 301. 341. 381; vgl. neuisl. setja € glirnurnar: ‘scharf ansehen’ (Blündal). 2. verr birgr: = falekari ' ärmer’. 6. sinasdrt: “empfindlich, wund an den sehnen’ [< sin, f.]. 1. atgeröirnar: >: "ärztliche be- handlung’ (durch die man gerir at meint e-8). spretta— hvormunum: ‘man muls die augenlider hoch auseinander reißen’ d.h. ‘viel platz für die neuen augen schaffen’; vgl. Stjörn s. 475: henr upp hvarmana. — hvorm. wird von sprelta regiert. „Ila hefir pi mik därat“, 16. 17. tvzangadan flein: vgl. Fas. II 8. 386: hann (Haärekr jarnhauss) ... hafdi # hendi flein tvloddadan (v.1.— angadan); Detter, Zwei Forn- ald.-8. 8.35: Risinn skytr 8 eld jarn- gaddi miklum ok var klofinn 4 endann annan, sem tveir angar veeri (ha. f); Grt.s. k. 66,4; Fas. Ill 8.486. Fleinn, ‘wurfspeer’, war vorzugsweise die waffe der riesen; vgl. Waffenk. 8. 66 ff. 17. rekr — jotninum: dieses motiv (Polyphemos-motiv) wird in der einl. behandelt. 22. darat: ssari veizlu; Jarlm.s. ok Herm. k. 16 (Holm. 56 fol; in der ausg. 8. 26 v.1.): beir (Kuflungar) badu konung at veita beim ba virding, at peir metti bjina 6 hollinni medan brudkaupit stadt yfir. 8. hugdow— radahagsıns: vergl. Hrölfs s. kr. 8. 19: er dröttning allkat, ok finnr engi annat d henni, en hon hyggi allgott til radahagsins. 12. skjarkala: skjarkali vw skarkali, m. ‘lärm’, ‘radau’; vgl. skark (bed. = vorhergeh.) schwed. dial.skarka *hahnenschrei am morgen’; s. Torp unter skark; im neuisl. nur die form skarkali, m. (Blöndal); vgl. Fas. III 8. 418: heyrir hann brak mikit i hellinum ok skarkala; hierzu adj. skarkalamikill ‘lärmend’; vgl. Fas. 1I s. 330: en um ferö Ans vard skarkalamikit. — Hinsichtlich der wortbildung haben wir vermutl. von dem subst. skark auszugehen, zu dem ein adj. *skarkali ‘geneigt zu skark' gebildet worden ist. Zu diesem ist dann das subst. skarkali gebildet. galaskap: galaskapr, m. ‘ausge- lassene frühlichkeit’, “ausgelassen- heit’; vergl. neuisl. gali, m. ‘aus- gelassene person’, 'possenreilser’; neunorw. gaale ‘einfaltspinsel’; vgl. ferner neunorw. gaare ‘narr, neuisl. gari vorhergeh.; isl. gäarungr ‘spottvogel’; isl. gar, n. ‘spott’, das zusammengehört mit neuisl. gd, f. ‘hundegebell’, ‘spott’ (< geyja ‘bellen’), das wort, von dem wir vermutl. auszugehen haben, wenn es sich um die entstehung des wortes gadlaskapr handelt. Dieses ist dann auf genau dieselbe weise ent- standen wie skarkali; s. Torp, Nyn. et. ordb. gaale, gaare — Das wort hat natürlich nichts mit neu- schwed. galen za tun, welches eigentlich ‘verzaubert’, ‘verhext’ (< gala: ‘zauberlieder singen’) be- deutet; vgl. lat. incantatus ‘ver- hext’. 15. selning: setningr, m. ‘fest- setzung’, ‘kommando’, ‘befehl’. haltum: hettir, m.pl. (< hattr, m.) ‘art des auftretens’, ‘benehmen’. Alle kleinodien werden auf das tuch gebracht. 73 margar adrar störskornar konur. 15. Fjalarr ok Frosti skenktu brüdunum, ok skorti eigi äfengan drykk. Liör nü & kveldit, ok geraz menn drukknir. D& stendr Arinnefja upp, ok kallar til sin logmanninn ok p4 föstbreör, ok segir, at peir skulu bera inn bekkjargjafır. 16. Var pä inn borit kladit ok skyrtan, tafl pat et göda, er [beir] broedr hofdu ätt, ok [hringrinn enn gödi], er Kkerling hafdi Att, ok margar gersemar adrar. Skroggr logmadr afhenti bekkjargjafirnar, en kerling t6k viö ok geymdi. 17. Tök hon y4 kledit, ok breiddi niör 4 vollinn, ok let par uppä god- gripina. Setti hon par til Skinnnefju, döttur sina, at bera pangat gull ok silfr; en hon gekk { hellinn, ok biör Frosta ganga med ser. Koma pau nü par sem pau skyldu liggja, Gautr ok Brynhildr. 18. Segir hon honum, at par med hans szengarstokki skal hann finna sverd pat et gößa, er Gautr ätti; gegir at ekki väpn beit 4 hann annat; en Fjalarr ok Hildir 1. störskornar konur: gewöhn- liches eigenschaftswort bei der be- schreibung v. trollen u. dergleichen ungeheuern; vergl. Grt. s. k. 35, 9 (von Gldmr): prellin rei inn hofudit, ok sjndiz honum (Gretti) afskremiliga mikit ok wndarliga störskorit; Fas. II s. 435: Hon (kerling) var störskorin mjok ok heldr grepplig i asjöenu; Fns. X 8. 174: syndiz hann (Dofri) ba heldr störskorinn. 2. skorti— drykk: vgl. Fas. III 8. 584: ok med bvi at drykkrinn var afengr, dutiw beir skjdtt nidr sofandi; SnE. 8. 189: Eigi skorti bar afenginn drykk, sva at flest folk sofnadi bar sem sat; afengr eo afenginn ‘stark’, ‘berauschend’. 6. Var— skyrtan: verbum im sing. trotz des pluralen subjekts; vergl. Orv.-Odds 8. k. 1,9: Nu ferr Grimr ok Lopthena med sitt foruneyli, sowie Boer zu dieser stelle. 9. t6k— geymdi: vergl. Fas. III 8.497: en hann tok ba vid hringnum ok geymdi. 14 —16. Segir— annat: dafs riesen, trolle und dergl. nur mit ihren eigenen waffen getötet werden können, ist ein sehr häuf. märchen- motiv; vgl. Njäla k. 30,21: „Aall- grimr hefir atgeir bann, er hann hefir latit seida til, at honum skal ekki vapn at bana verda nema hann“; Fas. 118.391: Kolr kroppin- bakr let seida til bzss, at ekki vapn skyldi at bana verda ollu hans af- sprengi, ultan sverdit Angrvadill; ekki jarn bitr bıu annat; Fas. III 8. 472: Sverd hekk yfir seng jotun- sins, buit allt meö gulli. Hon (Skinnhufa) melti: „Ekkert sverö bitr a hann, nema pbetta“; ibid. 8. 516: Hon (Hildisif) atti ekki fyrr at komaz dr sinum alogum, en hann (der riese) veri drepinn med hbvi sama sveröi, sem hekk yfir seng kans; Jarlm. s. ok Hera. 8. 40: En yfir hans seng hangir eilt sverd, sva goör gripr, at eigi fannz vildari, ok bat eina beit & Rudent konung; Fljötsd. h. m. s. 21: der riese, der mit seinem eignen Du ju 0 5 74 Die königstöchter werden auf dem tuche weggeführt. Eg. Äsm. munu fara { annan stad, ok segir, at jeir munu svä vid mega XV. XVI. püaz, sem peir komi f mannraun mikla. 1 1 0 > 19. Sidan ferr kerling inn f hellinn, ok kallar, at brüöunum vari mäl tilssengr. Taka peir Fjalarr ok Frosti f hendr brüdunum, ok leida pzr üt, ok getja per niör A kledit. 20. Sidan less kerling upp kl&dit, en fer döttur sinni glerit, ok bidör hana ganga til hellisdyra, ok bera glerit yfir hvern mann, sem üt gengr. — En par 1ida upp f lopt med kla&dit ok allt yat, sem & var. Nü kemr mikill danzleikr { hellinn, er brüödgumana skal üt leida. Die beiden riesen und alle trolle werden getötet; die waffenbrüder kehren zu könig Hertryggr zurück. XVI, 1. Prjä[r] väru dyrr & hellinum, ok var Skroggr logmadr fyrir einum med sina sveit; en Skinnnefja var fyrir peim dyrum, sem almüginn skyldi üt ganga. Brüdgumarnir väru leiddir um enar priöju. Dar üti fyrir var sinn afhellir til hvärrar handar, ok skyldu peir par hvila; väru peir vel tjaldadir. 2. Nü er peir skyldu Gt ganga, för f sinn helli schwert von Dürvaldr erschlagen wird: „Illa hefir bu mık svikit, ok meirr en ek atlada, at pü hefir tekit bat eitt vapn, er mer malti grand vinna“; Ritt. s. XXXIV£f. 175.195. 220; Camp. 18.6. III 8.349; Jacobs, More Celt. Fairy Tales 8. 181. — Das schwert war über des riesen seengarstokkr (m. 'bettkante, welche auch als sitz verwendet werden konnte’; vergl. Guöm., Privatbol. s. 220) aufgehängt; hier waren die waffen in der regel angebracht, um bei bedarf zur hand zu sein; vgl. mehrere von obigen beispielen sowie aulserdem Grt.s. k. 18,18: Dorfinnr ... geymdi saxit hja sang sinni; ibid. k. 19,28: „yfir seng Borfinns hangir kröokaspjöt et störa, er alt hefir Karr enn gamli“;, ibid. k. 55, 6: Saxit hekk uppi yfir Gretti (vgl. Kälund im komm.!); Häv. s. isf. 8. 34; Heidarv. 8. 8.9; Detter, Zwei Fornald. s. 8. 33. 36; Fljötsd. h. m. 8.18; N. Folkev. I s. 133 (str. 22). Zu 8.73 z. 16. Fjalarr — Hildir: statt Fj. hat C hier fehlerhaft Jokull; vgl. Fms. III 8. 186: 2 menn erw nefndir med Agda jarli, het annarr Jokull, en annarr Frosti. 2. büiaz— mikla: vgl. Eyrb. k. 61,6: ok biiaz sva vid ferdinni, sem hann mundi nokkura mannraun fyrir hondum eigu. 9. danzleikr: danzw dans, m. sizt ist nicht besonders ansprechend. Es dürfte auch kaum angehen, in 56 hier die bedeutung ‘aulserdem’ hineinzulegen, welche hier in den zusammenhang passen würde und welche 5d in anderer stellung auch haben kann, z. b. Sturl. II s. 198: sakir ındgsemdar ok bö vinattu. 8. 9. greip— fetrna: vgl. Bös. s. 8.51: Bösi kom bä at ok tdk feirna undan breilnum. 9. 10. brutu — halslidöunum: neben dem brechen des rückens ist dies die gewöhnliche art, riesen, troll- wesen und berserker, denen waffen nichts anhaben, zu töten; vgl. Fas. IIl s. 650: Hann keyrir flagdit niör vid steininn, sva hart at hryggrinn brotnar, ok let hon sva Üif sitt; Bärd. s. (N. Oldskr. 1860) 8. 36: setti knein 4% bakit svd hart at begar gekk dr halslidöinum; Bös. 8. 8. 28: Herrauör greip ba ti bedi eyrun a honum (dem stier) ok # granirnar ok snaradi hann sva dr halslidinum; Jok.s. (Posthumus) 8.77: bess neytti Jokull, ok bra Surti halkrok, sva hann fell, ok snaradi Jokull hann ör halslidöunum; Fıns. III 8. 129. 224; Sigrg.s. fr. 8. 28; Fjör. ridd.s. 8. 60; Liestöl, N. Trollvisor 8. 201; neuisl. snüua e-n ür halslidöunum. 11. 12. nzutigi trolla: vgl. Vilhj. 8. 8j. k. 6: V. soll die namen von 90 trollen sagen können. Die waffenbrüder ziehen zum könig Hertryggr zurück. 77 hellinum, ok rz&ntu olln, ok föru sidan heim med kerlingu, ok väaru pser systr par fyrir, ok uröu par fegnar heim. Sätu peir par um vetrinn {f g6Ou yfirlsti. 10. En um värit bjugguz peir burt at finna menn sina; en at skilnadi gäfu peir Arinnefju ok Skrogg logmanni Jotunheima, ok skildöu pau med vinättu. Hofdu peir { burtu p&r gersemar allar, sem ddr väru greindar. 11. Sidan föru peir möts vid menn sina, ok kömu til peirra { sidustu viku vetrar, ok urdöu med peim fagnafundir miklir. En pegar byr gaf, sigldu peir { haf, ok lettu eigi fyrr, en peir fundu Tryggva konung. Äsmunds und Egils hochzeit mit Brynhildr und Bekkhildr. XVII, ]. Trygg[vji konungr fagnadi peim vel ok deetrum sinum. Deir foerdöu konungi margar gersemar, ok sogdu honum allt et sannasta af ferdum sinum. Dakkadi konungr peim margfalliga sfna ferd. 2. Litlu sidarr l&t konungr stefna ping, ok & pvi pingi Iysti konungr fyrir monnum peim einkamälum, sem hann hafdi lofat peim, sem fyndi detr hans, nema peir vildu annat heldr, p& vill hann launa peim f gulli ok silfri. 3. En peir svorudu bädir senn, at peir vildu par eiga, ef pat veri peirra vili. En pser pöttuz peim lifgjof launa eiga, ok Bogdu, at eigi mundu per aöra menn kjösa, ef peirra veri kostr, ok urdu per endalyktir, at Egill fekk Bekkhildi, en Asmundr Brynhildi. 4. Let konungr ntı biaz vid brullaupi. En Egill kvez fyrst vilja finna fgdur sinn, e|lf] hann lifdi, ok vita, til hvers hann mätti »tla um riki pat, sem hann pöttiz eiga. En Äsmundr sagdiz vilja fara austr f Tattari& at bj60a Herraud, föstbr6öur sinum, f sitt brullaup. 5. Var nü &kvedin brullaupsstefna, ok nzr peir skulu aptr Koma. Er eigi annars getit, en peim toekiz pessi ferd vel. En er Egill kom til Gautlands, för [hann] 4 fund fodur sins, ok 8. stdustu-vetrar: in Norwegen be- gann das sommerhalbjahr am 14. april (sumardagr enn fyrsti, sumarmal), auf Island zwischen 9. u. 15.april, das winterhalbjahr am 14. okt. (veirnetr, f. pl.) bezw. 10.—16. okt.; vgl. Hoops Reall. unter ‘Zeitmessung. Kap. XVII. 20. 21. eigi mundi — kostr: vgl. Vilhj. 8. sj. k. 85: Hon (Astronomia) kvaz ekki annan mann kjdsa, bo um marga veri at velja; Vols. 8. 8. 55: „Dik vil ek helzt eiga, pött ek kjüsa um alla menn“. n 0 Eg. Äsm. xVll. a 10 78 Egill bei seinem vater Aringr. bräz hann ökunnigr vid, pvi hann hugdi hann longu daudan. 6. Sagöi hann nü fodur sinum allt, hv& farit hafdi ok Adr hefir sagt verit, ok syndi honum orrit & hendi sinmni, par sem hon hafdi verit af hoggvin, ok svä sverd hat, sem dvergrinn hafdi gort honum ok falrinn var &. Letu peir Regin dverg gera nü 4 pat medalkafla, ok var pat g6ör gripr. 7. Egill baud nü fodur sinum til brullaupsins, ok föru peir ok mödir Egils ok systir. En er pau kömu & fund Tryggva konungs, väru peir Herrauör ok Äsmundr par komnir. 8. Konungr fagnar peim nü ollum vel, ok var eigi langt at bida, dör par reis upp semilig veizla; mätti par heyra margskonar hljööferi, ok 8j4 margan hofmann; var par ok engi hlutr sparadr af peim beztum fongum, sem fäz mättu { peim londum. 1. brdag— vid: "benahm sich, als ob er ihn nicht wiedererkännte’; vgl. Vigl. s. (N. Oldskr. 1860) s. 59: „bregöst bu eigi ökunnig vid, bö beir etli mik bik vera“; Gautr.8.8.46: „Nü skaltu, nest er vit hittumz, bregdaz ei Ökunnigr vid, hvat sem ek meli“. 5. Regin dverg: mit einer ausnahme wird dieser name in Norwegen und auf Island nur von erdicht. personen verwendet (in Dänemark dagegen wirklicher personenname); besond. gebräuchlich als zwergname; vgl. SzemE. (Bugge) s. 205b. 212a. 214 — 2163; SnE. s. 101—105; Flat. I 8.350; 8. Lind. C hat statt dessen Grelent dverg; vgl. Grelant dvergr Sams. 8. fagra (Björner) s. 13. 6. medalkafla: medalkafli, m. ‘zwischenstück zwischen den beiden hjolt am schwert’; vgl.k. 7,7 sowie Waffenk. s. 10. 22. 10. 11. var—bida usw.: vgl. Cläris. k.5,7: Darf bar eigi langt um, at her springr upp svd fogr veizla, at usw. 12. margskonar hljööfeers: typ. stil der riddarasogur; vgl. Rem. s. keis. 8. 339 f.: Varu nü allra handa song- fers borin üt € möti: Remundi, 9. At pessarri veizla hofdu menn pat til horpur, gigjur, simfon (= *leier’, mlat.symphonia), salterium (musik- instrument mit 10 saiten). Sumir boröu bumbur (‘trommeln’), sumir leku i trumbur (‘trompeten’), aörir lofudu, aörir fors med skaldpipur (‘flöten’). Sumir leku organum (‘or- geln’), aörir timpanistria (pauken’); ähnliche schilderungen, vor allem bei hochzeiten, Fas. III s. 359; Sig. ». pogla s. 125; über musikinstrumente vgl. Daviösson, Isl. skemt. s. 265 ff., sowio Hoops Reall. unter ‘'Musik- instrumente”, sjd—hofmann: vgl. Mott.s. 8.221: mältti bar sja margan kurteisan mann ok fridar konur, hardla vel bünar. 13. 14. engi— londum: schablonen- mälsig; vgl. Piör. s. 18.73: Gerir nü dyrliga veizlu med ollum enum baztu fongum, er 8 varu landinu; iv. s. k. 7,19: var nü drukkit brüöhlaup heira meö allskyns samd ok nögum tilfongum; Bös. 8. 8. 61: Sidan bjuggur beir viö bruüöhlaupum sinum, Herrauör ok Bosi, ok skorti nu eigi tilfong beödi nög ok 960; Bandam. 8. (Zwei Isl. gesch.) 8. 57. Die hochzeit der waffenbrüder mit den königstöchtern. 19 skemtunar, at peir Egill ok Asmundr sogdu frä feröum sinum, Eg. Äsm. ok til sanninda um sogn peirra segir svä, at per väru par XVII. badar, Skinnnefja ok Arinnefja, ok sonnudu sogu peirra, ok pekti Ingibjorg dröttning Arinnefju, ok szttuz par p& heilum sättum. 10. St6d veizlan yfir fullan mänud; en at lidinni 5 veizlunni för hverr til sins heimilis, ok väru monnum valdar soemiligar gjafır. 11. Egill gaf Herraud skyrtuna, p& sem Bekkhildr hafdi gort, en Äsmundr gaf honum hringinn kerlingarnaut, ok sverd pat sem Gautr hafdi ätt. Tryggvi konungr var p4 madr gamall, ok bad hann Egil par sitja, kvez hann ekki lengi mundu lifa padan af. 12. Egill kvez fyrst verda at fara heim til Gautlands, en koma aptr innan XII mänada; lofadi konungr honum pat. Äsmundr bad Herraud fara med ser til Hälog[a]- lands, ok veitti Herrauör honum pat. 13. Arinnefja för heim aptr f Jotunheima, ok gaf Ingibjorg dröttning henni smjortrog svä mikit, sem hon gat Iypt, ok sagdi hon, at sä gripr mundi tor[ulgetr pykkja i Jotunheimum; en Asmundr gaf henni [3 5 II galtarflikki, ok väru pau sv& hung, at pau vägu skippund. 4. bekti—Arinnefju: vgl. k. 12,8 ff. 5. Stod—manud: vgl. Sig. 8. pogla 8. 125: st6O bessi veizla yfir manud med allan heiör, er beidaz kunni (dieser zeitraum in 5 fällen notiert); bjalar-Jöns 8. 8. 53: st6öd brullaupit halfan mdnud (9 fälle); Br.-Mägus s. 8.137: bessi veizla stöd 2 manadi; Ridd. s. 8. 147 (8 tage); Piör. s. II s. 36 (5 tage); ibid. 8. 42 (7 tage); ibid. 8. 61 (9tage); Laxd. k. 45,24: Var su veizla aget, pvi at viku var at bodinu setit. 5. 6. at lidinni veizlunni: diese konstruktion, die dativ. abs. ge- nannt zu werden pflegt, entspricht dem lat.abl.abs. und ist, wenigstens in gewissen fällen, sicher im anschluls daran gebildet; vgl. Hkr. I s. 106: at feldum VIIl konungum eignadiz hann (Haraldr) allan Drandheim; Fas. III 8. 358: At ollum saman- skipudum ok hbangat komnum var monnum f seti skipat; vgl. Heusler, Aisl. El.b.? 8 436; Nygaard, Norr. Synt. $ 229 anm. 2. 246b. 6. 7. varı —gjafir: vgl. Fas. III 8. 517: at beim endudum varı allir med agetum gjofum ütleiddir; Jok.s. (Posthumus) s. 82; FSS. 8. 84; Laxd. k. 7,23; Haälfd. s. Eyst. k. 21,6. — Beim abschied den gästen geschenke zu geben, war uralte sitte im Norden: leida gesta ut meö gjofum, leysa gesta med gjofum burt; vgl. Weinh., Altn. Leben ». 448. 16—19. gaf Ingibjorg — galtar- flikki: vgl. Fms. X s. 202f. (bättr Hauks häbrökar): ... „en ek sendi ykkr til föstra minnar, er Heiör heitir, ok byr norör viö Gandrik; hafıö rad hennar; ek sendi henni gullhring, er vegr 12 aura, ok 2 villigaltar-flikki gomul ok 2 tunnur smjor“; ibid. 8. 204: ba fer hann (Haukr) henni smjortunnurnar. Pa 80 Äsmundr bei scinem vater Öttarr. Eg. Asm. Dötti kerlingu pessir gripir betri, en |ött peir hefdi gefit henni XVII. byröi sina af gulli. Skilöu Pau med vinätte. XVIII. Asmundr bei seinem vater; Herrauds vermählung mit ZEsa, Egils schwester; Egill wird könig in Tattarıa; Asmunds zweite vermählung und der bau des schiffes Gnod; Asmunds tod. XVIII, 1. Dvin®st föru peir Äsmundr ok Herraudr & skip, ok hofdu peir dreka pä ena g6du, sem peir hofdu ätt, 5 Visinn ok Bolabjorn. Er eigi getit um peirra ferd, fyır en peir koma norör & Hälog[a]land; ok er landsmenn 54 dreka peirra, p&4 sagdiz Öttarr konungr vita, at pessir menn mundu langt at komnir. 2. En pegar peir väru landfastir, slögu peir .tjoldum. Äsmundr gekk & fund fodur sins vid tölfta mann. ı0 Hann kvaddi konung viröuliga.. Konungr pekti hann eigi, en mödir hans pekti hann, pegar hon s& hann, ok hvarf til hans. 3. Öttarr spurdi, vid, en Äsmundr sagdi til et sanna. melti hon: „Ulikr er Haraldr konungr 00rum monnum, betta erw gödar gersemar, ok eigi hefi ek slikar begit, ok ef betta verör honum eigi launat, bad mun ekki verda launat honum“. Hon tök undir sina hond hvara tunnu, en kastadi flikkjunum a bak ser, ok segir at henni bykkir meira verö bessi gjof en hinar badar — „ok visst föstri minn hvat mer polti beet“. — Wie es scheint, ist die übereinstimmung mit EA bier fast vollständig; vergl. auch Fms. III 8. 135: Dat var d einu sumri, at beir br&dr hoföu kaupferö norör til Finnmerkr, ok hoföu smjor ok flesk til kaups vid Finna. — Über die hohe wertschätzung der butter bei den lappen (= ? Jotunheimum, vgl. komm. zu k. 5, 6) vgl. komm. zu Vatnsd. k. 12, 8. — Betr. des speckes vgl. Asbj.-Moe II s. 211: „Naar du nu kommer ind, vil de alle kjepe fleskeskinken din, for flesk er sjelden kost i helvede“; Feilb., hverr sä maör vzri, er hon leti svä likliga Reis par nü upp ägat Ordb. I 8. 589 (unter helvede); B.-P. I s. 351: ‘in einer olden- burgischen [variante] ist der epender [der wunschdinge] der teufel, dem der arme... fleisch überbracht hat’; ibid. 8. 352: dän. variante desselben motivs. 2. byröi— gulli: vgl. Karlam. s. 8.403: „ef svd beriz at ver komumz yfir Rin, ba pbetti mer bat beira en bött mer vari gefin byrör min af gulli“; ibid. a. 537. Kap. XVII. 8. landfastr: ‘einer, der ans land gekommen ist, land erreicht hat’, von schiffen und leuten. 8. 9. slöogu—tjoldum: “schlugen zelte auf’; hier vermutlich = land- tjold; auch auf den schiffen wurden tjold verwendet, wenn sie im hafen lagen; vgl. Seew. 8. 10ff. 12. 18. lei—vidö: ‘so freundlich behandelte’ (likliga eig.'inzufrieden- stellender weise’). 81 veizla, ok sätu par mänud { miklum fagnadi, ok sogdu konungi frä ferdöum sinum, ok pötti konungi peim vel hafa til tekiz ok gefusamliga.. 4. Sagdi Herraudr pä Äsmundi, at hann vildi, at peir sigldi austr til Gautlands at bidja /Esu, döttur Hrings Herraudr vermählt sich mit Aösa. Egill wird künig in Tattariä. Eg. Äsm. XVIII konungs. ÄAsmundi pötti pat vel stofnat. En begar peim gaf 5 byr, sigldu peir austr { Gautland, ok fagnar Egill peim vel, ok peir Hringr konungr. 5. Hafdi Herraudr p& uppi ordö sfn, ok bad /Esu, ok var peim mälum vel svarat, ok var hon honum gipt med scemiligri heimanfylgju. Var pegar drukkit brullaup peirra, ok för pat vel framm. En at peirri veizlu lidinni, p& sigldu peir [Egill] ok Herraudr f Austrveg, en Äsmundr skyldi hafa vald yfir Gaut- landi, pegar Hrings konungs misti vid. 6. En pä peir kömu { Tattariä, p&4 var Trygg[v]i konungr andadr, ok var Egill par til konungs tekinn, ok bjuggu pau Bekkhildr par sidan. En Herrauör settiz at riki sinu sidan, ok kömu peir ekki norör hingat sfdfan. Asmundr för heim til Hälogalands, ok styrdi hann par lengi. 7. Armö6ör het sonr hans. Hann ätti Ednyju, döttar Häkonar konungs Hämundarsonar ör Danmork, ok er padan mikil »tt komin. Denna Ärm6d drap Starkadr enn gamli i laugu, ok var pat et sidasta Öskapaverk hans. 2. vel—tekiz: tekz e-n veg bil ‘etwas geht aus, läuft ab auf die oder die art’. 9. heimanfyigju: heimanfylgja, f., ‘“mitgift’; vgl. v. Amira, Germ. Recht 8.181; Weinh., Altn. Leben s. 241 f. 9.10. drukkit brullaup: der übliche fachausdruck; vergl. Weinh., Altn. Leben s. 245 f. 13. misti viö: e-8 missir viO ‘jem. stirbt’. 16. Herrauör — sinu: d.h. Huna- land. 18. Armödr (m Arnmödr): sehr verbreit. auf Island wie in Norwegen. Als fingiert. name nur bier und Flat. I 8. 354 sowie Nornagests p. (Bugge) s.67. Sicher in allen 3 fällen dieselbe person (vgl. unten). Eöny: nur hier sowie Haälfd. s. Eyst. k. 15, 2,5. 22,2. 24,2 Sayabibl. XVII. (mehrere papierhss. haben Oddny, ebenso die hs. C von EA): Eöny Hareks döttir Bjarmakonungs. Diese wird auch Sams. s. fagra (Bjürner) erwähnt, aber hier Oddny genannt; vergl. Lind sowie Hälfd. s. Eyst. s. 43 ann). 19. Hakonar — Hamundarsonar (B hat Haka): ein solcher ist sonst nicht bekannt. Dagegen wird Haki sekonungr, brööir Hagbarös oft erwähnt, so Hälfs s. k. 17,1 H. Hamundarson (seine tochter heilst hier Hagny); so auch Vols. 8. s. 62; vergl. auch Saxo (Olrik) II s. 29 ff. 37ff.; kommt auch in der Lejrechronik und in Annales Ryenses vor. 20. 21. Denna— laugu: Starkadr ist nach Saxo (Olrik I 3. 298) ge- boren ‘in dem land, an welches 6 10 Eg. Äsm. XVIIL Asmunds zweite ehe. 8. Brynhildr lifdi ekki lengi, ok giptiz Äsmundr sidan, ok fekk döttur Soddäns konungs af Serklandi, ok ätti at sakja brullaup sitt & einu skipi, pvfat peir vildu svikja hann, ok let Asmundr pä gera skip pat er Gnod het, ok hefir pat Schweden nach osten grenzt.... Die leute sagen, dals er vom riesen- geschlecht stammte’. — S. spielt eine hervortretende rolle am hofe des dänischen küönigs Frotho I1I und dessen sohnes Ingeld. Er hat in seiner jugend von Odin mannheit, dichtergabe und die lebenszeit von drei männern zum geschenk er- halten. Er soll indes während jedes dieser mannesalter eine freveltat ausführen (in Gautreks saga legt ihm Thor dieses unglückliche schicksal auf), deren erste Vikars opferung ist (vergl. oben komm. zu k. 8,5; Saxo [Olrik] I s. 300 f.). Über die zweite freveltat erhalten wir aus den quellen keine auskunft (nach Olrik, Danm. Helted. II s. 131 hat sie niemals existiert, sondern ist nur dazugekommen, damit die ge- wöhnliche epische dreizahl erfüllt werde). Die letzte freveltat ist die ermordung des künigs Olo vegetus durch Starkad (vgl. Hkr. I s. 46: Ali var konungr at Upsolum AXV vetra, dör Starkaör enn gamli drap hann).. Zwölf jarle, welche Ole feindlich gesinnt waren, dangen Starkad für 120 mark gold, ihn zu ermorden. 9. beschlielst, ihn im bade zu töten, weicht aber vor seinem scharfen blick zurück, und erst als O. sein haupt bedeckt hat, kann S. seine tat ausführen; vgl. Saxo (Olrik) Il s. 80 ff.; Olrik, Danm. Helted. Il 8.131 ff. — In EÄ wird der von Starkad erschlagene könig Armöor genannt, welcher zu 4s- nunds sohn gemacht wird. In gleicher weise auch in Nornagests pättr (Bugge) s. 67: Litlu sidarr heyröu ver nidingsverk Starkadar, er hann drap Armöd konung 8 laugn. — Über die Starkad-dichtung vgl. im übrigen Olrik, Danın. Helted. 11, sowie Nerman, Svärges hcedna litt. s. 92 ff. 2. fekk — Serklandi: Soddan < Sol- dan ‘sultan’ (vergl. Njäla k. 88, 8: Moddans : Moldans). Serkland bald als name für Afrika (‘das land der Saracenen’) verwendet, bald ist es eine bezeichnung für die länder um Euphrat und Tigris: Babylonien, Assyrien und Persien. Soldan af Serklandi kommt sehr oft in diesen sogur vor; vgl. Jok. 8. (Postlhumus) s. 80: „ek heiti Hrvitserkr, sonr Soldans konungs af Serklandi“; Sigrg. s. ok Valbr. k. 13: I Dann tima reö Soldan konungr fyrir Serklandi; Vikt.s. ok Bläus k. 30; Vilhj. 8. sj. k. 34; FSS. s. 261. 4. GnoO: vgl. gnyör, m. ‘lärm’; vgl. ferner Seew. 8. 87; Lex. poet. setzt die form Gnöd an, erklärt aber, dals die länge des vokales nicht ‘völlig gesichert’ sei; Vigf. Prol. zu Sturl. s. CXCVI übersetzt es mit ‘wavecrusber’; Baärd. s. (N. Oldskr. 1860) 8.42: Hann (Gestr) ser skipit Slodann ok #4 5 hundrud manna. Dat skip hafdi sva stört verit, at bat var eigi fert viö feerri menn. Dau väru kollud jafn- stör ok Gnodin er Asmundr stjrdi; Fas. 18.396: er bat ok flesira manna sogyn, at eigi hafı beiri gripr verit i skipi, en i bessu, at fraleknum drekanum Ellida ok Gnoö ok Orm- Asınundr wird von Ödinn getötet. 83 skip stoerst gort verit, syä menn viti, fyrir noröan Grikklandshaf. 9. Af pvi skipi tök Asmundr nafı. ok var kallaör Gnodar- Äsmundr, ok pykkir hann hafa verit mestr af fornkonungum peim, sem ekki styröu pj6ölgndum. 10. Hann tapadiz vid Hlesey, ok med honum meirr en )rjär püsundir manna, ok segja menn, at Ödinn legdi hann med geiri f gegnum, pä hann hljöp fyrir bordö; en Gnod sokk til grunna med ollum farmi sinum, ok hefir sidan engi hlutr fandiz af henni ok engu pvf, sem par var &, ok lükum ver par pessi sogu. inum langa, ad Norödrlondum. — Daß Gnod eine besatzung von 3000 mann gehabt haben soll, ist natürlich übertrieben, ebenso die an- gabe in Hälfd. s. Eyst. über ein and. derartiges rieseuschiff, Raknarsslodi (k. 26,2): bat hefir verit mest lang- skip gert 4 Nöregi, annat en Ormrinn langi; es hatte 15 mann 2 Äverju halfrumi, während sonst 3—4 die regel war; 8. Seew. 8.97f. — In Sams. s. fagra (Björner) s. 27 kommt eine Gnoö kerling vor. 1. fyrir— Grikklandshaf: ‘ Mittel- ländisches meer’; gewöhnlicher aus- druck; vergl. Ridd. s. s. 141. 165; Piör. 8. I =. 31. 252f. 347; Bös. 8. 8. 30. 2. 3. var - Gnodar-Äsmundr: vgl. einleitang. 5. Hlesey: < Hier, ein name des meergottes Agir. Hiesey ist das jetzige L®ss6 im Kattegatt. 6. Ödinn— gegnum: vgl. komm. zu k. 8,5 suwie Vols.s. 8.25; Bugge in Ark. 16 s. 34f. 9. lükum— sogu: hs. C hat hier fulg. zusatz: ok lükum ver her sogu beirra Egils ok Asmundar, fyrir bvi at bökfellit minkar en blekit (Fas.: blikkit) bykknar, augun Pyngjaz, tungan trenar, hondin meadiz, penninn sljöfgaz ok bila oll rilferin. Hafı beir bokk, er skrifat hafa, ok sva sa er las ok beir er til hlyddu ok sü er pPessa sogu hefir fyrst saman seit. AMEN. — Solche schlufsworte an die zuhürer u. &. sind sehr oft am schluls der saga angefiigt worden; vgl. z. b. Dinus 8. dr.: Geymi var Gud allra. Amen; Dam. 8.sp.: Nu fellr ü bessa sogu endir, en ver seum allir i Christs hendr,; Vikt. s. ok Bläaus: Styrki Qud 0oss alla, bedi konur ok kalla, ok svd skal sagan her falla; Hekt. s.: Hafi sa skomm fyrir, er skrifaöi; Blömstrv. 8. 8. 49: Hafi beir bokk, er hlyddu, en hinir skimpi, er skrif- uöu; FSS. 8.123; El.s. ok Ros. 8. 33. 139; Fas. IlI s. 364; Ridd. s. s. 213; Part. s. 8.45; Karlam. s. 8.75; Bös.s. 8. 63; Flöres s. ok Blank. k. 23,18; Röu. 8. keis. s. 372; Vigl.s. (N.Old- skr. 1860) 8. 91f.; Jömsv. 8. #8. 101; Cederschiöld, Gött. gel. Anz. 1892, 8. 713. 6* Eg. Äsm. XYIIl. Ala flekks saga. König Rikarör von England. Gunni und Hildr. Der könig zieht anf heerfahrt aus und gibt beim abschied den befehl, das kind, das die königin erwartet, auszusetzen, wenn es ein knabe sei. I, 1. Rikardr hefir konungr heitit; hann r&d fyrir Englandi. Hann var allra konunga vitrastr, sv& at hann vissi fyrir 6oröna hluti. 2. Hann ätti ser dröttningu, p& er Sölbjort het. Hon var hverri konu vxnni ok vitrari. Dau konungr ok 5 dröttning ättu ekki born, ok pötti peim pat mikit mein. Kap. I. Überschrift: in AM 181k, fol. (a): Hier hefst saga af Alafleck Rijgardzsyne; AM 182 fol. (b): Saga Af Ala Fleck; Jiriezek, ZfdPh. 26 8.17: Alaflekks saga; F. Jönsson, Litt. hist. III 8. 109: Ala flekks saga. 1. Rikarör: gewöhnlicher name in den riddarasogur; vgl. Vilhj. e. sj. k.1: Rikarör kon. Englandi; FSS. 8.43: Rikarör af Saxlandi; Rem. s. keis. 8. 1: Rikarör keisari 4 Sax- landi; Sigrg.s. fr. s. 3: Rikarör af Gardariki. — Zuerst wird der name im 12. jh. als lehngut auf den Orkney- inseln aufgenommen, weit später (im 14. jh.) in Norwegen, jedoch nicht auf Island. S. Lind. — In AM 182 fol. lautet der eingang folgender- malsen: Rikarör het konungr; hann var sonr Halfdanar Bronuföstra; vgl. Fas. IIl 8.591 (Hälfd.s. Bronuf.): Pau (Halfdan ok Massibil) altu bann son, er Rikarör het; hann vard konungr i Englandi eptir fodur sinn; bat segja sumir menn, at sa Rikardr veri fadir Alaflekks. 2. 3. hann—hluti: stehender aus- druck der späten sogur; vgl. Adon.s. k. 2: marga odoröna hluti vissi hon (drötining) fyrir; Vols. 8. 8. 56: Hann (Sigurör) var viir maör, svd at hann vissi fyrir Ödoröna hlulti; Br.-Mägus s. s. 111; Detter, Zwei Fornald. 8. s. 59; Orv.-Odds s. (Leiden) 8. 11; vgl. weiter Vols. 8. 8.38: Gripir ... var franımviss ok vissi fyrir orlog manna; Njäla k. 103,1; vgl. endlich Gibbons ». k.18: Droötiningin Dliskura hafdi af sinni kyngi ok trollskaparfullum visdömi fyrirsagt honum alla beirra fyriretlan; über forspair menn vgl. komm. zu borv. pättr (ASB. 11) k. 1,3. 3. Sölbjort: vgl. Fas. II s. 394 (der einzige beleg bei Lind); weiter Ülfhams s. k. 6: Alfsol ok Sölbjort, sowie Falk, Ark. 10 s. 34 note 2. Gunni karl und Hildr kerling. 85 3. Kotboer einn var skammt fr& hollinni. Dar ätti atsetu Älafl. I. karl, s& er Gunni het. Hann ätti ser kerlingu, p& er Hildr NH. het. Dau väru b&di mjok örik. Karl ätti skög, pann er honum pötti beztr af sfnum eigum; pangat för hann hvern dag at veida dyr ok fugla ser til matar. 5 4. Einn tima segir konungr, at hann vill läta büa skip ör landi, ok svä var gort, ok väru bin XVI skip. Sfdan velr Konungr med ser ena freknustu menn er f väru rfkinu, ok gerir pat bert fyrir alpydu, at hann xtlar at halda { leidangr ok z»tlar at vera f burtu f prj& vetr. til Konungs: 5. Dröttning melti p& „Ek fer eigi kona einsaman, ok er ek meÖ barni“. Konungr melti pa: „Ef pa fodir sveinbarn, p& skal pat üt bera, ok hverr er eigi vill pat gera, skal lifit läta“. 6. Dröttning fretti, pvi sv& skyldi breyta Konungr 15 meelti pa: „Ek 86, ef pat heldi lifi, at hann muni eiga fi b&di harda ok langa. En ef pü ätt mey“, segir hann, „pä& skal hana upp foeda“. 7. Dröttning var 6glgdö vidö pessi ord konungs. pau nü petta tal. Skilja Die königin gebiert einen knaben, der von zwei sklaven im walde ausgesetzt wird. Gunni findet das kind, nimmt es mit nach hause und gibt es für sein eigenes aus. II, 1. Degar sem konungr var nt allbtinn, p& gekk hann til skipa, ok kvaddi äödr dröttningu ok adra menn; sigldi sföan 1. Kotber— hollini. Über dieses äulserst häufige motiv: der könig und die königin in ihrem schlosse — karl ok kerling £ garöshorni, vgl. die einleitung. 2. Gunni: sehr häufig in Nor- wegen. Auf Island erst spät, wohl entlehnung aus Norwegen. — Kurz- name, gebildet von namen mit (Funn- als erstem gliede. S. Lind. menn at Oddny mundi fara eigi kona einsaman. 13. 14. ba—bera: vgl. Hkr. II 8. 83: Deir (islendingar) sogöu fra kristnihaldinu, at bat var lofat I logum, at eta hross ok bera ül born, sem heiönir menn, ok enn fleiri hlulir, ‚beir er kristnispell var 1; vgl. weiter den kumm. zu Kristni s. k. 12, 26; und den komm. zu Vatnsd. k. 37,1; Hildr: vgl. EA k. 1,2. Weinh., Altn. Leben s. 260 fi; 12. Ek — einsaman: stehend. aus- v. Amiras, Germ. Recht s. 183; druck; vgl. Fjör. isl.p. 8.442 (Porst. Schraders Reall. unter ‘Aus- p. uxaföts k. 3): En er d leid, sa setzungsrecht’, und die einl. 10 Älafl. II. or 1 = 6 Das kind wird ausgesetzt und von Gunni aufgenommen. { burt af Englandi, ok far fregd mikla hvar sem hann kom. En dröttning var eptir mjok h1j6d, ok kemr sü stund, er hon skal lettari veröa. 2. Hon fodir sveinbarn. Sä sveinn var bzxdi mikill ok veenn; hann hafdi flekk 4 hegri kinn. Dröttning skipar tveimr prelum at bera üt sveininn. Deir gera svä, taka barnit ok bera til skögar Gunna, ok bjuggu um undir einu tre, ok föru heim sidan, ok sogdu dröttningu, at Jeir heföu tynt sveininum. Hon trüdi pvf. 3. Einhvern dag gekk Gumni til skögar sins, ok »tlar at veida dyr. Hann heyrdi p& öp mikit, ok skundadi pangat, ok ser barn eitt, ok sfniz sveinninn fagr; tekr upp ok berr heim til kerlingar sinnar, ok synir henni ok segir, hvar hann hefdi fundit, ok biör hana leggjaz 4 gölf. 4. Hon gerir svä, ok lsetr sem hon fedi svein penna. Daun karl ok kerling unnu mikit sveininum, ok 6x hann par upp. En hvert pat nafn, sem Jau gäfu honum at kveldi, mundu pau aldri at morni. Kap. Il. 4. flekk—kinn: s. komm. zu k. 3, 2. Dröttning— sveininn: über das aussetzung-motiv bier und in anderen isl. sagas vgl. die einl. 15. 16. hvert— morni: vgl. Helg. Hjorv., prosa vor str. 6 (Bugge 3.172): Hjorvarör ok Sigrlinn attw son mikinn ok veenan; hann var boyull, ekki nafn festiz vid hann. — Dies ist, soweit bekannt, die einzige direkte parallele zu unserer stelle in der isl. lit.; vgl. indessen auch die fulg. stellen: Laxd. k. 16, 22: Hos- kuldr gaf honum (O:dfi) kenningar- nafn ok kalladi pa. Pat nafn festiz viö hann; Hrölfs s. kr. 8.84: Hrolfr konungr melti: „nafn hefir bu gefit mer, bat sem viö mik mun festaz, eda hvat gefr bu mer at nafnfesti?“ Hier wird festaz allerdings nur in bezug auf einen beinamen gebrancht, aber das so häufige wort nafnfestr deutet doch darauf hin, dafs es sich bei der namengebung gerade darum haudelte, dafs der name an dem kinde ‘haftet’, ‘sitzen bleibt’, was man erreichte, indem man zugleich mit dem namen dem kinde ein ge- schenk gab. — Dals Ali’s pflege- eltern sich nicht an den namen er- innern, den sie selbst ihm gegeben haben, kann seine ursache teils darin haben, dafs der name nicht durch irgend ein geschenk ordentlich an dem kinde ‘festgemacht’ wurde, teils darin, dafs sie ihm einen namen ge- geben hatten, der mit seinem wesen nicht übereinstimmte, da ja für eine primitive auffassung zwischen dem namen und seinem träger die intimsto verbindung besteht und daher jede person einen namen haben muls, der ihrem wesen entspricht. Der knabe war ja ein königssohn, und erst der name Ali, der ja ein rübmlichst be- kannter königsnpawme war, pafste ihm, nicht die bauernnamcen, welche karl u. krrling wahrscheinlich dem kinde zuerst zu geben versucht hatten. — Wie wirgaber auch diese stelle zu erklären haben, sicher ist, dafs wir es Der knabe bekummt von Gunni den namen Ali. Der könig kumwmt zurück und wird von der tötung des kindes in kenutnis Älafl. III. 87 gesetzt, will aber nicht daran glanben. Das kind bekommt von Gunni den namen Ali. Der könig entdeckt den betrug und nimmt Äli zu sich. Ill, 1. Nü skal par til mäls taka, er konungr kemr heim 6r leidangri, ok fann dröttningu. Hon sagdi honum, hversu hon hefdi breytt. Konungr spurdi, hvar peir v:eri, sem sveininn hefdöu üt borit. En peir gengu fyrir konung ok sogduz hafa deytt sveininn; en konungr kvez eigi trüa pvf. 2. Einhvern morgun st6d karl upp snemma, ok gekk at rümi pvf, er sonr hans lä {, ok p& maelti hann: „Sefr hi, Ali fekkr?“ En hann sagdi sik vaka. 3. Detta nafn bar hann sidan. D& var hann VIII vetra. Bzxdi var hann mikill vexti ok v.enn äliti. 4. Konungr Jatr nü büa veizlu ok til bj6da ollum beztum monnum, er { väru hans riki; ok at ollum peim par komnum hier mit einem äufserst interessanten motive von uralten ahnen zu tun haben; vgl. weiter folgende belege und lit.: Hkr. I s. 406; Gisla s. k. 18, 5f.; Svarfd. (Fa.) s. $1f.; Austf. 8. s. I18f. (hat pBotti pa monnum miklu heillavenligra at hafa tvau nofn); Fins. III s. 182; Fjör. isl. p. 3. 464 (Dorst. p. uxaf. k.14); ib. 8.525 (Olkofrap. k.1); Mabinogion (Guest) Ill 8.233; komm. zu Kristni s. k.11,17; Weinh., Alto. Leben s. 262 ff.; Detter-Heinzel, SemE. Il s. 318 f.; Kälund, Aarb. 1870 s. 274ff. Kap. III. 8. Ali: kommt sowohl in Norwegen wie auf Island als name für historische persönlich- keiten vor, gehört aber nicht zu den 8. Lind. flekkr: vgl. k. 2,2: hann (Ali) hafdi flekk a hagri kinn. Lind (Bivamn) führt noch zwei weitere personen mit dem beinamen flekkr an und nimmt an, dals seine träger den namen ‘wegen irgend eines sehr gewöhnlichen namen; körperlichen gebrechens’ bekommen hätten (od. flekkr < flekkja ‘grinsen’, ‘höhnisch lachen’). — Bei Ali hat man wohl aber grund zu der ver- mutung, dafs sein flekkr, sein ‘mutter- mal’, eher dem roten stern oder kreuze auf brust oder stirn ent- spricht, die in der französischen und deutschen mittelalterlichen epik ein zeichen edler geburt sind; vergl. Panzer, Hilde-Gudrun s. 207 sowie Leach, Ang. Brit. a. Scand. s. 327, welch letzterer meint, dals ‘the king-mark on Havelok’s shoulder may be fonnd again in the “flekk“ borne by Ali in Icelandic romance’; v.Sydow, Sigurds strid med Fävne 8.32f. [Lunds Uuiv.Ärsskr.NF, Avd.], Bd. 14, Nr. 16]; vgl. schliefslich die ‘schönheitsflecken’ in den oriental, märchen: z. b. Taus. u. eine Nacht (Weil-Fulda) I s. 54. 113. 118. 127 usw., sowie ‘the love spot’ Campb. 11T s. 49. j 12. at— konınum: vgl. zu dieser konstruktion (dativus absolutus) EA k. 17, 10. or 88 Der betrug wird entdeckt. Äli bei seineın vater. Älafl. III. verör mikill priss ok gledi { hollinni ok hufudborginni. 5. Gunni IV. 15 2 2 N o o ok kerling föru til veizlunnar; pau sätu ütarliga { hollinni. Äli var med beim, ok gekk innarr fyrir konungsbordit. Dröttning sat & einum stöli, ok er hon ser Äla, pä roönadi hon mjgk ok horfdi & hann. 6. Detta gat konungr skjött at lita, ok meelti til hennar: „Hvi horfir ph svä& 4 penna mann, eda pykkiz pü hafa set hann fyrr?“ 7. Dröttning svarar: „Ek pekki haon til fulls ekki, en p6 hefi ek set hann fyrri“. Konungr malti p&4: „Hvar er Gunni ok kerling hans? Komi pau her!“ Deim var sagt, at pau kami til konungs. 8. Ok peir gera svä, ganga fyrir konung ok kvedja hann. Konungr tök svä til mäls: „Grunr er mer 4, hvärt pau Gunni ok Hildr eiga penna mann enn unga, er her stendr, ok vil ek, at pit segid satt frä, hversu pat er til komit“. 9. Gunni tekr p& mäl: „Dessi sveinn er vist ekki okkarr sonr. Ek fann hann & skögi mfnum, ok hofum vit hann sfdan upp feddan“. Konungr fann pä af sinni vizku, at pessi sveinn var hans sonr. 10. Var p& bert gort fyrir alpydu, at Äli var konungs sonr. T6k konungr hann p4 med miklum heidri, en gaf Gunna karli g6ödar gjafir. För karl p& [ok] kella hans til sfns heimilis. 11. Var sv& slitin veizlan, ok var Ali heima med fodur sinum. Hann hafdi XVI leiksveina, ok gengu peir med honum üt ok inn. Blätynn belegt Ali mit dem flnche, dafs er ihre schwester Nött aufsuchen und ihr mann werden müsse; Ali seinerseits verwandelt Blätonn in eine steinplatte. Äli verschwindet vom königshofe. IV, 1. Blätonn het ambätt ein, er var f konungsgardinum. Hon var at ollu illa fallin. 1. priss: pracht, prunk; < mnd. pris; vgl. Fischer, Die Lehnw. s. 81. hofuöborginni: ‘die hauptstadt’. 2. satu ütarliga: ‘weit nach aulsen zu’, d.h. nahe an der tür, weit von dem hochsitze des königs; vgl. Njäla k. 22,5. 24. 25. Hann-—-leiksveina: vgl. EA k. 6,2. Eitt kveld var pat, er Ali Kap. IV. 26. Blatonn: ‘Schwarz- zahn’; als personenname nur hier; als beiname in Haraldr bldtonn Fins. XI s. 418 wie in Bjorn bl. Fas. II 8. 390; vergl. auch den beinamen blatannarskegg. 8. Lind, Binamn. 27. illa fallın: vgl. Vatnsd.k. 28,1: bedi var hann (Porölfr sleggja) bjöfr ok bo um annat störilla fallınn; Blätonn u. Äli belegen einander gegenseitig mit fliichen. 89 konungssonr var ti staddr einn saman, pä kom par Blätonn. Alafl. IV. Hon grenjadi hätt ok melti »vä: 2. „Dü, Älil“ segir hon, „hefir mik aldri kvatt med g6dum oröum, ok skal ek nü launa per hat: pü skalt begar { stad verda [at] fara & skög, ok eigi fyrr letta, en pü kemr til 5 Nöttar, systur minnar; henni sendi ek pik til bönda.“ 3. Äli mellti p&: „Dat meli ek um, at pü farir framm til eldahüss, ok verdir at einni hellu, ok kyndi pralar eld & per. En ef ek komumz frä Nött trollkonu, p& skaltu klofna f sundr, ok läta svä lifit,“ 4. D& meelti Blätonn: „Dat vil ek, at petta haldiz hvärki.“ Äli kvad petta verda statt at standa. Degar för Au skög, en Blätonn { eldahüs, ok vard hon at hellu, ok gerdu prelar 10 & henni elda; st6ö hennar »fi pann veg. 5. Sveinar sakna hans nü, ok leita at honum allsstadar ner borginni, ok finna peir hann eigi. Deir segja konungi ok dröttningu hvarf konungssonar. Konungr malti: „Nü er pat framm komit, er ek vissa fyrri, at pessi sveinn mundi fyrir Vigl. s. (N. Oldskr. 1860) s. 62: Kjowor ... var fjolkunnig mijok ok at oliu illa fallin; Bärd. =. (N. Oldskr. 1860) s. 5; Pörd. s. hredu (N. Oldskr. 1860) 8. 95. 2. grenjaöi: dieses verb wird be- sonders für das gebrüll der berserker gebraucht; 8. komm. zu Flöres s. ok sona hang k. 12, 16. 4—6. bü skalt—bönda: vgl. Sal. pj60s. II 8. 428: Loksins tekur hun (tröllkonan) drotiningu, og selur hana d nökkvann, og segir: „Melt eg um og legg eg a, lintu hvorki ferö ne flugi, fyrr en bü kemur til brödur mins £ undirheimun“. 6. Nöttar: Nött kommt als per- sonenname nur hier vor; als personi- fikation der nacht SnE. s. 16. 92. 7. maeli— um: mela um ist neben leggja a der stehende ausdruck bei verwünschungen («alog); 8. darüber die einl. 8. eldahuss: eldahüs, n. (m eld- hüs, n.): ‘küche’, in älterer zeit auch ‘schlafkammer’; vgl. Gudm., Privatbol. s. 200 ff. sowie komm. zu Eg. s. k. 38, 6 und Laxd. k. 29, 15. verdir—hellu: vgl. Isl. pj6ds. I s. 211: Vard hün (Puridur) ba svo reidö, ad hun lagdı bad a hann (Bjodslf), ad hann yrdi ad steini bar sem flestir fuglar a hann skiti, en hann let bad um melt a möli, ad hün yrdi ad standi, bar sem vindur naudadi mest a, og stendur hün nu efst d nordurhorninu a Öshliö; N. Folkev. I 8.154 (str. 18): Den tre’e ho [stjukmori] skapte i fjerustein, | han ligg’e ne med d; ibid. 8. 165 ‚str. 48): han (ormekongjen) flaug sund’e i flintestein. 12. statt: ‘bestimmt, sicher, ent- schieden’: < staddr (< stedja, schw. verb).. Man beachte die alliteration ! 3 5 Älafl. IV. miklum öskupum verda. v. un 10 90 Ali trifft mit HlaögerSr zusammen. 6. Veit ek, at hann er horfinn { trolla hendr, ok mun ek ekki leita hans.“ Vid petta allt saman gret dröttningin mjok särliga. Ali trifft mit Hlaögerör zusammen, die ihm gute ratschlüge gibt. Ali in Nötts höhle; wird von Hlaögerös hund befreit. V,1. Nü skal segja frä Äla, at hann liggr üti & morkum atjän de ok um sidir kemr hann { dal einn. Ali var pä illa kladdr. Hann ser p& büs eitt mikit; pangat gengr hann, ok ser par eina frföa konn. 2. Hon heilsar honum med nafni, en hann undrar Jetta geysimjok, ok m«elti svä: „Hvert er nafn pitt, kona?“ segir hann, „er pü heilsar mer en kunnugliga, en ek Jykkjumz eigi hafa set pik.“ 3. Hon maelti pä: „Gorla kenni ek pik, Alit« segir hon, „ok svä veit ek, hvert pü ert sendr. Fyrir dal pessum r&dr mödir min, er Nött heitir, ok til hennar ertu sendr. Fadir minn var mennskr maör, ok til hans bregör mer meirr at betr er, 1. 2. horfinn—hendr: vgl. Grt. s. k. 33,6: lidamenn tolduz undan ok soyduz eigi mundu hatla ser üb trollahendr um neetr; Laxd. k. 51,6: „en bü, festargarmr, munt fara ti trollendr |=t trolla hendr] i sumar“ (vgl. den komm.); N. Folkev. II 8.23 (str.18): han (Äsmund) totte kufta var hoste go | i trollehendar d gange. Kap. V. 11. Gorla— Ali: vergl. isl.pj68s.18.175: Gengr Dorgerdr ba ul apir og ser bar Asmund, og melli begar: „Her ertu kominn, Äsmundr, kenni eg big gjörla, draptu Nadd og fylgir ber hundr hans, veit eg erindi pitt, bu att ad sakja skatt af eyju bessari fyrir Olaf konung“; ibid. 8. 102: „Hvernig getur bu vitad nafn mitt, bar ed eg hefi aldrei sed big?“; Mabinogion(Guest)13.324: „How knowest thou, hag, that I am Peredur?“ „By destiny, and the foreknowledge that I should suffer harm from thee“. 13. 14. Fadir—er: sie ist also eigentlich ein blendingr oder ein hälftroll; ein sehr häufiges motiv der späten sogur, wie auch in zu- sammenhang damit die angabe, dafs das betreffende dem einen oder dem anderen der eltern nachartet; vgl. Sams. 3. fagra (nach AM 3432, 4°. bl. 13r; nicht ganz richtig bei Björner s. 31): „en Skrymir a döltur er Gerör heitir viö döttur Ayda jarls af Gnipalundi, ok er bat fogr mer ok bregör meirr $ mödur elt en foöur“; Fas. 11ll8.573: Brana melti: „Pat skaltu vita, Halfdan! at mensk er ek it adra elt, briat modir min var dottir Vilhjalms konungs ör Vallandi; . bregör mer meirr til hennar, en bö nokkut til hans“; Fjör. ridd. 8. s. 106: Meira bra bein til ınddur (mensch) en foöur (riese) cettar; Fjör. isl. p. s. 216 (Orms p. Störölfss. k.8): en hon kvez Mengloö heita, dofltir Öfötans nordan or Öfstansfirdi — „en vit erum systkin Äli bekummt von Hlaögerör gute ratschläge. 91 [ok heiti ek Hlaögerör]. 4. En er pü ferr { burt h&dan, muntu Alafl. V. hitta helli störan; honum styrir mödir min. En er pü kemr, muntu engan mann s8jä, pviat eigi er Nött heima, ok aldri kemr hon, fyır en langt er af nött. 5. En er hon kemr heim, mun hon fyrst neyta foezlu. Hon mun bj6da per at eta med 5 ser, en bat skaltu eigi gera. Hon mun segja, at pü skalt eigi mat fä. Dvi nxest mun hon til sangr fara, ok bidja pik at liggja hjä ser, en pü skalt pat eigi vilja; en pat mun henni illa lika, ef pü liggr i oörum stad; 6. en )6 mun hon sofna brätt. DA munt ok brätt sofna, ok eigi muntu vakna fyır en ıu byrgdar eru hellisdyrr. Burt mun )& Nött horfin. 7. D& skal ek senda per skikkjurakka minn med pä hluti, er ber parfaz, ok med pvi einu muntu lauss verda, at hann leysi yik üt. En ef hann ferr med flesk af svfni, p& tak pat; er pü kemr upp & pat fjall, er fyrir ofan er helli Nöttar, legg pat nidör {f gotuna, ok mun hon pä ekki eptir per fara; 8. enda © fartu nü f burt, pvfat mödir min veit, at pü ert her.“ ok Brüsi at fodur, en ek alta mennska mödur, en mödir hans er su en kolsvarta kelta, er bar er i hellinum hja honum“; Villif. s. fr. s. 3: var hann (Vigharör) at mödurinni risa eltar; ... kom opt a hann berserks- gangr, ok drap hann ba allt hvat fyrır var, bedi menn ok skepnur; Sams. s. fagra (Bjürner) 8.7; Grt. 8. k. 61, 11; FSS. s. 108. 1. ok— Hladgerdr: dieser passus feblt auffälligerweise in a wie in B, findet sich aber in b; weiter unten in $ 9 wird sie ohne weiteres Hlad- gerör genannt; es ist also so gut wie sicher, dafs sie schon bei dem zusammentreffen mit Ali ihren namen genannt hat, um so mehr, als er sie geradezu darum fragt. — Der name Hlaögerör ist selten. Lind hat nur einen beleg, Hlaögerör « Hladeyjum Fas. III s. 578, und zieht den namen Lathgertha bei Saxo heran (Olrik 1I s. 146f. 150f. = Ladgerd, eine norweg. walküre). In der Villif.s fr. s. 4 kommt eine Hlaöyerör vor, döttir Raums kunungs ör Jolun- heimum; Isl. pj6Ss. I s. 213: mödir Bergbörs het Hlaögeröur, og Ljo i Hlöökufelli (sie ist ein troll). — Zu der situation vgl. Isl. }j6ds. I s. 176, wo Porgerös tochter Hludvör sich gegen die mutter auf Asmunds seite stellt. & 4-8: Diese prophezeiungen der Hlaögerör, ihre ratschläge im einzelnen und dann die schilderung, wie ihre voraussagungen in allen punkten in erfüllung gehen, sind in guter übereinstimmung mit alteın, gutem sagastil; vgl. Ajals detaillierte ratschläge an Gunnarr in der Njala, passim, sowie FSS. s. CLIIf.; zu dem immer wiederkehrenden verb mun vgl. Flör.s. ok Bl. k. 17,7: „En hann mun undraz hardla mjok ok hbakka per gjofina. En sidan mun hann biöja pik, at bu komir aptr annan dag eptir at leika“ usw. Alafl. V. 1 > 92 Ali in Nötts höhle. Ali kvad svä vera skyldu, ok för hann { burt ör dyngjunni { pann hluta dalsing, er myrk[t] var {. 9. Hann kemr at einstigi; par vära { kloppud spor. Ali hafdi exi eina ser f hendi, er Hladgerör hafdi gefit honum; hann krakti exar- hyrnunni upp { sporit, ok las sik spor af spori, par til er hann kom upp & bjargit. 10. Hann ser par helli störan; pöttiz hann y& vita, at Nött trollkona mundi fyrir peim räda eiga. Snyr hann pä at hellinum, ok skjötliga gengr hann inn; par var bzdi fült ok kalt. 11. Hann settiz nidör vid hellisdyrr, ok beiö par allt til dagsetrs, ok kom flagdit eigi heim. En pä er vera mundi pridöjungr af nött, heyrdi konungssonr d[u]nur ok dynki störa; Zu 8.91 2.17. „bvtat mödir— her“: vgl. Isl. pj6ös. Is. 235: Hun fagnar vel fööur sinum og segir, ad hann skuli forda ser sem fljotast, bvi einn madur se her svo göldröttur, ad hann viti af honum; ibid. 8. 329: Degar hann kemur ad landı, veit Blavör af Hölkynngi sinni fyrir komu hans. 1. dyngjunni: dyngja, f. “frauen- haus’; vgl. Guömundsson, Privatbol. 8. 244 ff.; das wort bedeutet eigentl. ursprünglich ‘dinger, mistbaufen’; da aber das in der erde eingegrabene ‘frauenhaus’ gegen die kälte mit dünger gedeckt zu werden pflegte, wurde das wort allmählich auch für das haus selbst gebraucht. Vergl. Falk-Torp unter ‘dynge”. 2—5. Hann kemr—spori: stehend. motiv; vergl. Fas. II s. 147: bar (hinauf zu dem hellir der trolle) var einstigi upp al ganga.... Grimr tök hana (exina) begar upp, ok verd hann at krakja exinni d annat sporit, er hann st6O ? görw; ibid. III 8. 568f.: Halfdan kommt at einstigi nokkru; hann haföi exwi eina I hendi, er Ottarr jarl haföi gefit honum. H. gekk i einstigit; spor varı kloppud 1 berginu, en 2 milli spor- sa hann pä, at flagdit skauz f hellinn. anna var eigi skemmra en fjogra (B:sjau) alna. H. krekti axarhyrn- unni upp i sporin, ok las sik sva upp eptir skaptinu, bar til er hann komz upp 4 bjargit; Eyrb. k. 62,5; Gull-böris s. s. 15; Vatnsd. k. 30,7; Orv.-Odds s. (Leiden) 8.55; Hkr. II 8. 293. 9. bedi— kalt: gewöhnlicher aus- druck; vergl. Bärdar s. (N. Oldskr. 1860) 8. 42: bedi var bar (im Raknars grabhligel) fült ok kalt; ibid. s. 31; Grt. 8. k. 86, 11: Dar (im kerker) var bedi fült ok kalt. 10. beiö— heim: Dafs der troll bei der ankunft des helden nicht zuhause ist, ist ein gewöhnl. motiv; vgl. den komm. zu Hälfd. s. Eyst. k. 17,4. 11. 12. dunur— störa: lärm und getöse beim nachhausekommen des trolls ist ein stehendes motiv; vgl. Grt. s. k. 35,9: Ok er af mundi bridjungr af nött, heyröi Grettir ut dunur miklar, ibid. k. 65,1: ba er drö at midri nött, heyröi hann üt dynur miklar. Drinast kom inn i stofuna trollkona mikil; Isl. pjöds. II 8.468: Litlu sidar heyrir hün (Helga) hark uti og hellirinn fer ad skjalfa. Sidan kemur tröll- skessa % hellinn, mikil vexti og eriö Äli wird von dem skikkjnrakki befreit. 93 12. Hon var i skorpnum skinnstakki; 4 bakit, en & ter fyrir. et hafa. 13. Nött t6k sv& til orda: „Vel verdi Blätonn, syst[u]r minni, er hon sendi pik, Au, mer til handa ok böndal En pü 5 gerdir pat illa, er pü lagdir 4 hana.“ 14. Ali svaradi engu. Nött bj6 ser fadu, hrossakjot ok manna, ok baud Äla med ser til matar; en Äli neitadi pvi. Hon kvad hann eigi fyrr skyldu hafa, en hann yrdi feginn. 15. En er hon hafdi etit sem hon vildi, geymdi hon feduna, en bj6 ser sang meö peim hetti, at hon lagdi einn bed undir hofud ser; hann var gorr af geitskinnum. Band hon Äla at liggja hj4 ser, en pat vildi hann eigi. 16. Henni likadi pat ekki vel, en 6 sofnadi hon brätt, pvf hon var m6d. Konungs- sonr sofnadi ok skjött, ok eigi vaknadi hann fyrr en hann 5ä, 15 at alljöst var f hellinum, ok Nött var gll { burtu, en hellisdyrr byrgdar. 17. Ali stendr p& upp ok gengr til hellisdyra. Hann ser, at bora var ä hellisberginu; hann s& par ti, at skikkju- rakki Hlaögerdar var kominn, ok hafdi gort rauf & berginu hann tök eigi & lendar Alafl. V. Enga skepnu pöttiz Ali ferligri um 0 med tryninu. 18. fasmikil; Fas.IIl 8.653; Fjör. ridd. s. 8. 24; Detter, Zwei Fornald. s. s. 34. Zu 8. 92 z. 12. flagdit — hellinn: vgl. Hälfs s. k. 5,8: bussinn skaug inn f bjargil. 1. 2. Hon—fyrir: über stuit- kleddar en 8. den komm. zu EA k. 11, 5. Ban bönda: vgl. Bärdar s. (N. Oldskr. 1860) 3. 32: „atlar mik ser til handa ok frillu“. 1 Ali—engu: s. den komm. zu EA k. 7,13. 7.8. hrossakjot— manna: äulserst gewöhnliche zusammenstellung; vgl. Fas. III 8.412: hon (kerling) stöd viö brverpall einn, ok var at brytja bar niör mannakjot ok hrossa, ok var harla siörvirk at bessu; ibid. 8. 569: tvau troll sätu viö eldinn, annat kvennsvipt, en annat karlsvipt, ok hoföu soöketil 4 milli sin,; bar var i bedi hrossaslätr ok manna; Fas. II s. 114; Bärdar s. (N. Oldskr. 1860) 8. 32; Kristnis. k. 12,26 (komm.); Alafl. s. k. 16,2; Isl. Pjöds. I s. 155, II s. 333. 357. 414. 9. en— feginn: ‘ehe er froh werde’ 9: ‘vorlieb nehme mit dem essen, das sie ihm vorsetzen könne’. 12. 13. Bauö— ser; über die por- nologische auffassung von skessur, die in diesen sogur sehr oft hervor- tritt, vgl. den komm. zu EA k. 5,11. 16. Nött— burtu: vgl. B.-P. III 8. 38: ‘Der Menschenfresser aber kam allemal vor Mitternacht, wenn die Sonne ganz untergegangen ist, nach Haus und ging Morgens, ehe sie aufsteigt, wieder fort’. 18—20. skikkjurakki — iryninu: zu diesem motive kenne ich keine pa- rallelen, ausgenommen vielleicht Ali ferr pa ör kledum sinum, ok getr smogit 20 Ali irrt in den wäldern herum. 91 Alafl. V. üt Pessa boru, ok ser, at hundrinn bar a baki ser flesk af v1. a = svini; klacdi hafdı hundrinn medferdar, ok svä g6da fadu, at konungssonr mätti vel neyta. 19. Tekr hann peasa hluti alla af hundinum; neytir hann p& fedu sem hann Iysti; kladin vära Ala mätulig. En sem hann hafdi etit ok drukkit sem hann Iysti, byz hann til ferdar; gengr upp & fjallit, ok er hann kemr upp pangat, skerr hann fleskit niör { gotuna, pat er Hladgerör hafdi gefit honum. 20. Eptir pat gengr Ai & merkr ok sköga marga daga. Eigi kann hann nü veg til fudur sins, ok aldri veit [hann], hvar hann ferr. Ali kommt zum ‘mädchenkönig’ bornbjorg in Tartaria. Ihr landvarnarmaör Bjorn. VI, 1. Ä einum degi kom Äli ofan { eitt riki mjgk stört. Hann ser )& smä bei ok störa, ok eina borg mjok störa sä Haäv. str. 106 (Bugge s. 55): Rata munn | letomk rums um fad| ok un grjöt gnaga, wenn Rati (rafi) ur- sprünglich der name eines tieres, am ehesten woll der ratte, gewesen sein kann (vgl. ags. rt ‘ratte’, wie such das eichhörnchen ARatatoskr Grimn. str. 32 [Bugge s. 82]); vgl. Detter-Heinzel, SemE. II s. 125; vgl. auch 'Taus. u. eine Nacht (Weil- Fulda) IV 8. 159: fische, die berge zersplittern künnen. Dagegen haben wir verschiedene parallelen zu diesem mit beinahe menschlicher vernunft begabten skikkjurakki; vgl. Hälfd. s. Eyst. k. 16,14: Karl gekk a veg med honum ok sagdi honum, hvert hann skyldi stefna; hann gaf honum skikkjurakka sinn ok bad hann bar eptir fara, sem hann feri undan, ok fara aldri ba golu, sem hann vildi eigi fara; ibid. k. 16, 10: einn hundr (Selr) störr sem naul; hann hefir mannsvit ok er betri til vigs en tölf karlar; Hkr. I s. 183: Beir letu sida ihundinn IIIa manna vit, ok g6 hann til tveggja orda, en melti et bridja; ibid. 8. 314f.; Bärdar s. (N. Oldskr. 1560) s. 27; Njäla k. 70,11 ff.; Isl. pj6ds. 18.173 ff, 1I s. 179. 241. 267. 435; Campb. I 8. 218; vgl. weiter Hektors s. k. 10: eitt ess: „bat hefir ok ba ndtlüru, at ser a manni, begar bit finniz, 4 hverju gedi hann er vid bik, ok mun beim ba eigi hlifa, er ber erw ddyggir“, Finnb. s. 8. 36: Bjorninn var bedi mikill ok sterkr. Hann kunni manns mali. 7. skerr— gotuna: vgl. {sl. pj6ös. Il 8. 469: „Huün (Daladrotining) mun bera fyrir big mat, en bü skalt eingan bita borda, en 3 bita skaltu taka og stinga i vasa binn; ... begar bü ert komin a stad, mun hün senda a eptir ber 3 varga, 0g skaltu ba fleygja sinum bitanım i hvern“. In Alafl. s. müssen wir wohl an- nehmen, dafs man sich vorstellte, Nött selbst habe Ali verfolgen wollen, habe aber, vom schweino- fleisch angelockt, das das lieblings- gericht aller skessur ist (vgl. komm. zu EA k. 17, 13), die verfolgung aufgegeben. 95 Ali kommt zum *wmädchenkönige’ Dornbjorg. hann par. 2. Pangat gengr Ali, ok er hann kom at hallar- Älaf. VI. dyrum, beidiz hann af dyravordum inn at ganga, eptirapyrjandj, hverr fyrir pessarri borg r&di. Deir segja, at fyrir henni r&di einn meykonungr, ok stti hon par forrzdi, er Pornbjorg het — „ok hefir hon nytekit vid foöurleifd sinni*. 3. Sidan lofa peir 5 honum inn at ganga. Äli gengr nü inn fyrir meykonunginn, ok kveör hana viröuliga.. Meykonungr tök honum vel, ok epurdi hann at nafni; en hann sagdiz Stutthedinn heita — „ok eru br&d brautingja erendi, ok vilda ek vera her hjä ydr { vetr“. 4. Meykonungrinn jätar pvi, ok skipar honum hj& gestum & enn Ödwdra bekk. Dessi meykonungr var badi ven ok vitr. Kap. VI. 2. eptirspyrjandi: der- artige part. präs. sind für den ge- lehrten stil bezeichnend; vergl. Heusler, Aisl. Elem. b.? 8 430. 4. meykonungr: der ‘mädchen- könig’ ist eine sehr gewöhnliche gestalt in diesen sogur. Gewöhnlich wird sie als von vielen freiern um- worben dargestellt, die sie jedoch mit schimpf und schande abweist, ja sogar zur strafe für ihre ver- messenheit hinrichten lälst; vergl. Gibbonss. k.9 (8.32): Fllorentta ist so „full ofmelnadar, at hon vill sik konung kalla läta ok heldr briöj- ung af Indialandı“; ibid. 8. 33f.: „15 konungar hafa heöit Florentiu, ok bida beir bar i dag upphengdir a bessa pilara“;, Vikt.s. ok Bläus k.23 (8. 71f.;: Der 'mädchenkönig’ Fylgida i Indialandi. Als ein konungssonr sich um sie bewirbt, gerät sie in heftigen zorn: dröttningu setli stundum rauda sem blöö en stundum svarta sem jord; Detter, Zwei Fornald. s. 8.11; Sig. s. pogla s. 6f. Bornbjorg: So (mit n) durch- gehend in der hs. a (und A), während B und b die regelmülsige form Dor- bjorg haben. Die form mit n kommt auch in der jlingeren redaktion der Hrölfs s. Gautr. vor; vgl. Detter, Zwei Fornald. s. s. X1I. — Der name Porbjorg gehört in Norwegen wie auf Island zu den üblicheren frauen- namen. Als name eines ‘mädchen- königs’ auch in Hrölfs s. Gautr.; s. Lind. 5. nylekit — sinni: stehender aus- druck; vgl. Gunnl. s. ormst. s. 17: Knütr konungr ... hafdi nytekit viö foöurleifö sinni; Flör. s. ok sona hans k. 2, 2. 8. Stutthedinn: bedeutet ‘kurzer lederrock’; nur hier; vergl. einer- seits andere zusammensetzungen mit -heöinn, wie Bjarn-, Skarp- und Ulfhedinn, andererseits den bei- namen stuttfeldr. Vgl. Linds namen- wörterbücher. 9. erw—erendi: ‘des reisenden geschäfte sind eilig’; sehr hänfiges sprichwort, das an mehreren stellen der sogur vorkommt. Man hat dieses sprichwort zur erklärung der schwer zu deutenden zweiten strophe der Hävamäl herangezogen. Siehe F. Jönsson, Mälshättasafo, Kbh. 1920, s. 21 unter dbrautingi. 11. 12. skipar—bekk: gestir war in Norwegen die bezeichnung einer art königlicher leibwache, deren 10 Älafl. VI. vo. a 10 15 96 Ali beim “mädchenkönige’”. Ihr landvarnarmadr Bjorn. Stutthedinn kom ser { mikla kzrleika vidö meykonunginn, ok mat hon hann mikils vönum brädla]ra.. Allir unnu honum hugästum; en hann var fälätr. 5. Meykonungr spurdi sfna menn, hvat manna peir »tludu hann vera. En peir sogduz pat eigi vita, ok frettu hana, hvat hon »tladi. Hon sagdi p&: „Pat s»tla ek,“ sagdi hon, „at hann se konungezttar, ok hafi ordit fyrir älogum“; ok fell par niör petta mäl. 6. Bjorn het madr ok var frendi meykonungs ok mikils metinn af meykonungi. Hann vardi landit fyrir vikingum ok ränsmonnum, er gengu & rikit. Land petta, er meykonungr red fyrir, het Tartariä. 7. Sat Bjoern f yzta hluta landsins, f borg peirri, er Pölicänä& heitir. Var Bjorn af pvi sjaldan med meykonunginum. | Der jarl Alfr von Indiä, begleitet von seinem bruder Hugi, will sich um Dornbjorg bewerben; ein zusammenkommen der beiden wird aber von Bjorn verhindert. Schlacht, in der Bjorn besiegt wird. Ali übernimmt den befehl und besiegt die jarle. Hugi fällt, wird begnadigt und zieht wieder heim nach Indiä. = VuI, 1. Jarlar II redu fyrir Indf&. Deir hetu Älfr ok Hugi, ok väru Ingifers synir. Deir väru miklir hofdingjar, ok frettu peir til pessa meykonungs, ok safna ser lidi, ok föru til mitglieder im range gleich nach den gefolgsleuten (hirömenn) kamen. Ihre obliegenheiten bestanden in der ausübung des wachtdienstes am hofe und der ausführung ge- fäbrlicher aufträge für den könig. Wirklich organisiert wurde diese leibwache erst von Olaf dem hei- ligen; vgl. den komm. zu Eg. s. k. 18,3, sowie Hoops Reall. unter ‘Gestir’. — Enn «dri bekkr wird diejenige der beiden langbänke ge- nannt, auf der der hausherr seinen hochsitz hatte (et «öra ondvegi), im gegensatz zu der anderen, die enn deör: bekkr genannt wird; auch sie war mit einem hochsitz versehen, auf dem gewöhnlich der vornehmste gast seinen platz hatte (et deöra ondvegi); vgl. Guömundsson, Privatbol. 8. 184 f. sowie zur plazierung Stutthedins Orv.-Odds s. k. 37,4: „Sittu bar“, segir konungr, „sem mealtaz hird var ok gestir“. 8. Bjorn: in Norwegen wie auf Island sehr üblich, nicht selten auch als name für erdichtete und sagen- historische personen. S. Lind. 9. 10. Hann—ransmonnum: B. war also der landvarnarmadr des ‘mädchenkönigs’. Zur zusammen- stellung von vikingar und ransmenn vgl. EA komm. zu k. 7, 6. 12. Poölicand: vgl. Fjör. ridd. 8. 8. 35: Pölistana (personenname). Kap. VII. 14. Alfr: uralter name, häufiger in Norwegen als auf Island; nicht selten als name erdichteter gestalten. 8. Lind. 97 Bjorn wird von den jarlen besiegt. Tartarfäm pess erendis, at Älfr stladi at bidja meykonungsins; Älafl. VII. 2. en ef hon t«ki pvi fjla]rri, etludu peir at eyda rikit med eldi ok väpnum. Fara peir nü med XXX skipa til Tartariä, ok koma vid Pölicänäm. 3. Bjorn för pegar til bardaga vid p&, er hann vissi, hvers erendis peir föru, ok kvad pä eigi 5 skyldi sj4 meykonunginn, ok var pat harör bardagi. Jarlarnir gengu hart framm. S4 maödr var med peim, er Gergin h£t. 4. Hann meetti Birni { bardaganum, ok hafdi kesju eina f hendi, ok lagdi til Bjarnar; pat kom f lerit. Bjorn hjö kesjuna af skaptinu, ok komz med pat 4 flötta, ok II menn med honum. 5. Bjorn kom & fund meykonungs; hann segir henni ferdir jarlanna ok pat, at Älfr vildi biöja hennar. Dornbjorg ansar p& & pessa lund: „Hvernin er Älfr jarl at sjä‘“ „Ljötr madr ok illmannligr,* segir Bjorn.. Meykonungr frettir p&, hverr vera vildi hofuösmadr & möti jarlinum fyrir lidinu — „pviat eigi vil ek,“ segir hon, „eiga jarl; en Bjorn er särr, ok mä hann pvi eigi vera forstjöri ydvarr.“ 6. Enginn af monnum Pornbjargar vildi forstjöri vera. Meykonungr het p& at ganga med beim manni, er forstjörinn vildi vera fyrir lidinu. Stutthedinn segiz pat vildi til vinna, ok geriz hofdingi fyrir lidöinu; väru pat nerri CC manna. 7. Jarlar väru p& komnir 4 sletta vollu, er par väru ner borginni peirri, er meykonungr sat f, ok hoföu IllIe manna. Stutthedinn rför IL 0 Zu 8.96 2.15. Hugi: wahrscheinl. auf Island wie in Norwegen lehngut. S. Lind. Besonders oft scheint er als name von jarlen vorzukommen; vgl. die jarle Hugi digri und Hugi prudi Hkr. III s. 247; Hugi jarl Flöam. s. (Forns.) 8. 136; Hugi jarl Karlam. s. s. 242. Ingifers: so a, während B die form Ingifreys hat; vgl. Fas. Ill 8. 631: Ingifreyr konungr 4 Sviariki (hs. C hat die form Ingifer [!]); Hkr. 18.23: Freyr het Yngvi göru nafni. Vgl. Lind (unter Yngvifreyr) und die dort angeführte literatur. Die form Ingifer trifft man auch in den noch unedierten Hektors s. und Ülfars s. Sagabibl. XVII, 3. XXX skipa: gebräuchliche zahl; vgl. Orv.-Odds s. (Leiden) s. 53. 87. 4. Policanam: lat. akk.-forın. 7. Gergin: so a, während B Gregin hat; vgl. Piör. s. II s. 356: Gregen- borg (B: Gergenborg). 8. kesju: vgl. EA k. 7,8. 13. 14. „Ljötr — illmannligr“: B hat: ljötr maör ok karlmannligr; vgl. dazu Fjör. isl. pP. s. 153 (Hreidars p. k.2): Syndiz hann begar allt göruvis en aör — b6ö hotr ok karlmannligr. 19. ganga— manni: ganga meö e-m ‘jemanden heiraten’ (von der frau gesagt); vgl. Fas. Il 8. 359, wo der ausdruck in einer situation ge- braucht wird, die stark an die der Alafl. 8. erinnert. 7 Älafl. VII. YIIT. 1 1 2 2 a > a > a 98 Die jarle werden v. Stutthedinn besiegt. Älis hochzeit m. Dornbjorg. üt af borginni medÖ sina menn. Jarlarnir hofdu fylkt lidi sinu. 8. Stutthedinn rför nü hart framm ok allir hans menn & hendr 6vinum sinum. Stutthedinn ser, hvar Gergin berz allbraustliga; vendir hann p& f möti honum, ok heggr til hans med mz&ki bein, er meykonungr hafdi gefit honum, ok kom pat hogg & hegri oxlina, ok tök af hondina ok par med siduna ok fötinn annan fyrir ofan kneit, en annan fyrir nedan, ok fell Gergin daudr til jardar. 9. Hugi jarl ser nü fall hans, ok verör äkafliga reiör, ok snyr pegar möti Stuttheöni, ok leggr til hans med spjöti. Hann hjö pat af skaptinu, ok kastar eptir pat mzxkinum, en hleypr undir jarl, ok keyrir hann niör. 10. D& koma par nokkrir fylgdarmenn Stutthedins, ok hofdu pä handtekit Älf jarl. Einn af peim hj6 Huga banahogg. Stutt- hedinn gaf Alf jarli grid med pvi möti, at Älfr jarl sceri eida, at herja aldri 4 riki Pornbjargar. 11. Hann helt pegar fi burt med lid [pat], sem eptir var, heim til Indfälands, ok sez um kyrt. — Nü skal segja frä Stutthe[Ön]i; hann kemr heim til meykonung|s], [ok] segir fr& ferdum sfnum, en hon let vel yfir peim. Ali hält hochzeit mit Pornbjorg. Der knecht Glödarauga verwandelt durch ‘älog’ Ali in einen wolf. Ali legt seinerseits ‘älog’ auf Glödarauga. Ali als wolf. VIII, 1. Nü gerir Ali bert fyrir al)ydu, at hann er sonr Rikardar konungs af Englandi. Heimtir hann nü framm p[au] fogr heit, er meykonungr haf?di heitit at ganga med honum; mzlti meykonungr ekki { möti. 2. Var pä biz viö brulllau]pi; gekk Äli at eiga Dornbjorgu dröttningu, ok var veizla en bezta; ok um kveldit väru pau Ali ok dr[ött]ning leidd { eina seng { eina skemmu vel innan büna; var [bat] et vansta herbergi. 4. meki: mekir, m. ‘schwert’, mitunter als synunym mit sax ge- braucht (vgl. EA k. 16, 2), mitunter aber offenbar für eine andere art schwert verwendet. Meistens scheint das wort ein kleineres, zweischneid., oft reich verziertes schwert zu be- zeichnen; vgl. Waffenk. s. 14 ff. Kap. VIII. 20—22. Heimtir—moti: vgl. Jarlın. s. ok Herm. 3.17f.: Hefir hann (Jarlmann) nü konung a mal- stefnu ok dötiur hans, heimtir franım bau ummeli, sem honum väru lofud, ba er hann gekk 1 lıö meö konungi; ok er ba ekki getit, at konungsdöttir hefdi ba nokkur mölmeli um betta, 24. leidd— seng: vergl. Rem. s. keis. 8. 20: Til sengr vars bau leidd, junkers Remundr ok pbessi Jungfrü. 25. skemmu: vgl. EA k. 2,1. 99 Glödaranga verwandelt durch älog Ali in einen wolf. 3. Glödarauga het prell einn er [var f borginnil; hann Älaf. VI. var brödir Nöttar trollkonn. Hann kom f skemmu, er mey- konungi ok Äla var { fylgt. Ali var p& afklaeddr ollum kledum nema linkledum. 4. Dä melti prall med ögurligri raust: „Gott hyggr p& nü til, Älil“ segir hann, „at sofa hjä meykonungi; en nü skal ek launa per )at, [er pü] lagdir & Blätonn, systur mina, ok pvi legg ek pat & pik, at pü verdir at vargi ok farir & skög ok drepir b»di menn ok f[e], ok & pat f& grimmastr, er meykonungr ä, ok at pvi mest leggjaz.“ 5. Ali tekr pä svä til mäls: „Med pvi,“ segir hann, „at pü, Gl6darauga! hefir med fullum fjändskap A mik lagt, p& m&li ek pat um, at pü sitir & Jeirri somu kistu sem nü ok cepir upp yfir pik sem mest getr pü, alla )& stund, sem ek er i pessum naudum, svä at aldri hafır pü rd. 6. En ef ek kemz 6r pessi praut, p& skulu II pralar leida pik til skögar ok hengja & gälga. Glödarauga grenjadi pegar Ögurliga ok malti: 7. „Dat legg ek p6 enn til vid pik, Alil at p& er pü hefir eytt ollu fe { [riki] Dornbjargar dröttningar, skyndir pü { riki fodur pins ok eirir par hvärki f& ne monnum, ok ekki skal per til unda[n]- lausnar annat um pfna fi, nema at nokkur kona verdi til at bidja grida fyrir pik, p& er pt verör handtekinn, ok verdir pü 1) 0 af pvi lauss; en pat mun aldri 1. Glööarauga: 'glutauge’; nur hier; auga ist als zweites glied in beinamen recht häufig, z. b. jarn-, kyr-, slikisteinsauga; vergl. Lind, Binamn. Im neuisl. bedeutet der ausdruck gefa e-m glödarauga ‘jemand das auge blau schlagen’; vgl. Blöndal, 3. 4. afkleddr — linkledum: vgl. Hoensna-böriss. 8.15 (Zweilsl.gesch.): Gunmnarr reis ba upp ok gekk üt di tunit. Hann var i skyrtu ok lin- brökum; Heiödarv. s. 8. 45; Laxd. k. 37,11 und komm. 7. legg— bik: tiber alog vgl. die einleitung. 7. 8. veröir— vargi: über das werwolfmotiv vgl. die einleitung. verda.* 8. 9. d— fe: zu ergänzen: skaltu vera. 11. med fullum — lagt: vgl. Grt. s. k. 19, 5: böttuz heir honum eiga fullan fjandskap at gjalda; vergl. Kälund im komm. Beachte die alliteration ! 13. epir— bik: vgl. EA E. 14, 10 sowie Skirn. str. 29 (Bugge 8. 94): „Topi ok öpi, | tjosull ok öboli, | vaxi ber tär meö trega“. 20. eirir—monnum: vgl. Grt. 8. k. 21,3: ... hiöbjorn einn grimmr hljop ör hidi sinu ok varö svd ölmr, at hann eiröi hvarki monnum ne fe. 20. 21. ekki — undanlausnar: vgl. die einl. über alog. q* Älafl. VII. IX. 1 1 a De) a 100 Äli als wolf. 8. Svä vard pegar f stad; hljöp Ali & skög [ok] verdr at eipum vargi, ok svä grimmum, at hann drepr b&di menn ok hesta ok fe; en Glödarauga oepir ba&di nött [ok] dag, sv& at hann linnir aldri, ok fengu menn dröttningar af pessu enar mestu Önädir. Ali kommt als wolf in das reich seines vaters und zerreifst tiere und menschen. Ein preis wird auf seinen kopf gesetzt und schlielslich veranstaltet der könig selbst eine jagd auf ihn; Ali entkommt aber. IX, 1. Dat er af Äla at segja, at hann eydir oliu fe Dornbjargar dröttningar; en eptir pat för hann 4 burt & merkr ok sköga, ok um sidir kemr hann framm { riki fodur sins, ok reif par b&zdi menn ok fe til dauds, ok svä geriz hann par skcedr, at hann bitr einn veg fe til bana, pött pat se last i grindum. 2. Detta er sagt konungi. Rikarör konungr ltr nü saman kalla pä beztu menn, er { väru rikinu, ok sa[gdi] peim pat vandkva®i, er par hafdi gorz, at vargr sä var par kominn { rikit, svä skeÖr, alt ek]ki l&t ögort, ok dr&pi b&di menn ok fe, ok fretti pa räda. 3. En peir skutu allir til hans. „Dat er p& [mlitt räd,* segir konungr, „at ver leggjum [III] merkr silfre til hofuös varginum, ok gerum hann svä ütle[gan]; hat f& skal sä eignaz, er varginum verör at bana.“ 2. 3. bedi—hesta: B hat nur 14. sva skedör: nach sa im voran- menn ok fe, und dies dürfte das ursprüngliche sein; hesta ist ver- mutlich ein versehen, das von der stehenden phrase der kampf- schilderungen: drepr bedi menn ok hesta sich eingeschlichen hat; vgl. k. 9,2, und Finnb. 8. 8. 23 (von dem bär): drepr hann baedi menn ok fe. 4. linnir < linna: ‘hemmen, auf- halten’ (e-w); zu ergänzen ist hier Opinu. Kap. IX. 11. grindum: < grind £., pl. -ir u. grindr: ‘[transportierbarer] pferch; einfriedigung für vieh’; vgl. Grt.s. k. 21,5: Heldu engar grindr fenw fyrir honum (birninum). gehenden satze hätte man etwa fol- gende konstruktion erwartet: er sva skeÖr var, at usw. 16-18. Dat er—bana: vgl. Finnb.s. 8. 23 (k. 11), vielleicht die quelle zu unserer stelle der Älafl. s.: djern einn gekk bar (a Halogalandi) ok drap niör fe manna. ... Barör stefnir bing ok gerir bjorninn sekjan ok leggr fe til hofuös honum. — Es handelt sich hier ebensowenig wie in der Älafl. s. um ein wirkliches urteil, wodurch der bär für schuldig und der wolf für landsflüchtig erklärt wiirde: es ist nur eine Öffentliche kundmachung, dals die tiere straf- los von jedermann getötet werden Die jagd auf den wolf. Er entkommt. 101 4. Ollum likadi petta vel, ok var vid pat slitit pin[gijnu, Älafl. IX. ok för hverr til sinna heimkynna. En vargrinan rffr nidr hjorö . konungs slikt eör meirr en fyr[r], ok af pvi byr hann üt sina hird, ok »tladi at veidöa varginn, ok peir geta slegit hring um hann. 5. Konungr eggjar nü sina menn at ganga at varginum; 5 en { pvf bili p& hleypr vargrinn upp yfir mannhringinn par sem konungrinn var själfr fyrir, ok sidan fengu peir ekki vald 4 honum, ok föru peir heim vid sv& büit. Der wolf bei Gunni und Hildr, die ihn an den augen wiedererkennt, da diese bei seiner verwandlung unverändert geblieben sind. Der wolf wird von dem könig gefangen, auf fürbitte Hildrs aber geschont. Der zauber wird gebrochen. X, 1. Eitt kveld kemr vargrinn { garöshorn til Gunna ok Hildar. Dar l&t vargrinn allt { fridi, ok slett]iz { gard pann, könnten, und aufserdem, dafs ein preis auf ihren kopf gesetzt sei. Zu dem worte utlegr in dieser be- deutung vgl. NGL. I s. 45 ($ 94): Biorn oc ulfr scal hvervetna utlagr vera; vgl. weiter v. Amira, Thier- strafen u. Thierprocesse (Innsbruck 1891) 8. 41 ff. Za 8.100 2.17. I1I merkr— varg- inum: vergl. Eg. 8. k. 57,28: „her gengr bjorn um eyna, enn mesti spellvirki, drepr her bedi menn ok fenad, ok er lagt fe til hofuös honum“; weiter (von menschen gesagt) Fas. I s. 342: Konungr melti ...: „Ef An hefir undan komiz, ba legg ek 3 merkr silfrs til hofuös honum, ok geri ek hann ütleyan um allan Norig.“; Grt. 8. K. 51,11: Loydu beir Börir pa badir fe til hofuös @retti, brjar merkr silfrs hvarr beira; FSS. s. 15f.: Deir Ubbi jarl ok Karl keisari logöu 2 merkr gulis til hofuös beim bredrum; skyldi sa eiga beita fe, er beim visadi til beirra; Fjör. isl. p. s. 136 (Hrafns p. Hrütf. k.4); Eyrb. k. 32,6. Zu dem werte der summe vgl. den komm. zu Laxd. k. 12,15 und Hälfd. s. Eyst. k. 14,2. 4. hirö: zu der hird vergl. den komm. zu Eg.s. k. 8,2 sowie Hoops Reall. unter Hird und die dort an- geführte literatur. 6. hleypr-mannhringinn: häufiges motiv, auch wenn es sich um men- schen handelt; vgl. Häv. s. isf. 8. 21: Havardr stokk ut yfir mannhringinn, sva at hann kom hvergi vid, ok kom hvar fjarri niör; Gull-Pöris 8. 8. 40: Ba hljop Äsmundr ut yfir mann- hringinn, en Ketilbjorn annan veg; Hardar 8. 8.104: hann (Horör) pbreif exina or hendi Indrida, ok stokk ut yfir brefaldan mannhringinn ... I bridjasinni kom d hann herfjotrinn, ok ba gatw beir kviat hann, ok slöu um hann hring, ok stokk hann enn ut yfir hringinn, ok va dör brja menn; Fjör. ridd. s. 8. 18f.: < vi sama bili stokk A. ut yfir brefaldan mannhringinn, ok kom hvergi vid. Kap. X. 9. garöshorn: ‘hütte’ (= kotber k. 1,3). Bei Fr.? fehler- hafte übersetzung. [3 0 102 Der wolf bei Gunni und Hildr. Älafl. X. er var fyrir be karls. 2. Kerling ser petta, ok malti vid karl sinn: „Engi aug[u] hefi ek likari set, en { vargi bessum ok oa var { Ala flekk!“ „Ekki syniz mer svä,“ segir hann. 3. Kerling gekk pä framm ok { bür sitt, ok kom üt aptr ok hefir med ser trog ok Jar {f porur ok margt h[ark], ok setr niör fyrir varginn. Hann var pä allsvangr, ok tekr til at eta ör troginu, ok lykr pvi [yllu], ok hleypr { burt sidan ok & skög. 4. En kerling tök trog sitt ok ferr inn sfdan, ok er henni ti|örce]tt um varginn. 2. 3. Engi— Ala flekk: Bei ver- wandlungen bleiben die augen stets unverändert; vgl. Hrölfs s. kr. s. 50: Eitt kveld berr bat til, at karlsdöttir ser benna enn grimma bjorn, bjorn ferr at henni ok letr allblätt viö hana; € bessum birni bykkiz hon kenna augu Bjarnar konungssonar; Korm. s. 8. 37: Da er beir breör letu or leginu kom upp hja skipinu hrosshvalr. Kormakr skaut til hans palstaf ok kom d hvalinn ok sekktiz; pböttuz menn bar kenna augu Por- veigar;, Laxd. k. 18, 9: Sva syndiz beim ollum, sem manns augu veri ? honum (selnun; offenbar der tote Viga-Hrappr); Fas. II s. 116: da lagdiz hvalr at honum, ok skyldi skipinu vid veörinu, ok bötti honum manns auyu 3% honum vera; SnE. s. 88: Loki, in Friggs falkenkleid von G@eirreör gefangen: En er hann (@.) sa augu hans, ba yrunadi hann, at maör myndi vera. Ritt.s.XXIX£.; ibid. 8. 4. 56; Gering, Weissagung u. Zauber (Kiel 1902), anm. $6. 4. bür: ‘“vorratshaus’; vgl. Guö- mundsson, Privatbol. s. 227 ff. 5. pprur: < para, f.: ‘schalen’, ‘küchenabfall’; vergl. norw. dial. pora, f. ‘vrakede levninger, avfald’ (Torp); schw. dial. (Bohuslän) parer ‘bodensatz beim käsen’ (Rictz); neuisl. para (pl. pörur) ‘Skreelling’, 'Afskrab’: pörur af eplum, kartöflum (Blöndal). — In isl. lexika kommt nur die form par, n. vor (mit aus- name von B. Hald., der para, f. 'seg- mentum cutis v. carnis’ hat); der dat. pl. pprum, der sich an mehreren stellen findet (Cläris. k.16,15, Post.s. 3.649), kann ebensogut von para, f. kommen wie von par, n. Die lexika missen also an diesem punkte er- gänzt werden. — Üb. die etymologie des wurtes 8. Fischer, Die Lehnw. s. 89 und Torp unter pora. 5. hark: in A nicht mehr zu sehen; & hat hark, b und mehrere andere papierlss. hask (vgl. Jiriezek, ZfdPh. 26 8. 21). Die forn hark, n. ist sicher die richtige, auch wenn sie in die lexika nicht aufgenommen ist, die dagegen harki, m. ‘geschabsel’, harka, schw. v. ‘zusammenraffen, -scharren’ verzeichnen. In norw. dia. haben wir die form hark ‘guschabsel’, weshalb diese form wohl auch verteidigt und in die isl. lexika aufgenommen werden könnte. 8. tiörett: in A sind die beiden ersten buchstaben beinahe unleser- lich, können aber ti sein; die fol- genden (3—4) sind weggeschnitten; die folg. zeile beginnt mit tt; a hat: er mjok tiötolud um varginn; zu der für A vermut. lesart vgl. Grt.s. k.34,4: Pa var sva mikit ord a aptrgongum Glams, at monnum var ekki jafn- törett sem bat. — Er henni—-varginn bedeutet dann: ‘sie redet oft von dem wolfe’ (mit Gunni). Der wolf wird gefangen, auf fürbitten Hildrs aber verschont. 103 Dat er nü af varginum at segja, at hann hlj6p & skög, ok Älafl. X. reif fe til da|uda, ok &] pessi nött drepr hann prjä hjardarsveina konungs. 5. Ok um morguninn lstr konungrinn dt fara hird sina, ok ztlar at veida varginn, ok er nü hringrinn ferfaldr. Allir menn af enum n»stu heruöum väru pangat komnir med konungi; par väru au b&di Gunni ok Hildr. 6. Hirömenn konungs sekja nü [halrt at varginum. Hann »tlar p& at stekkva üt yfir hringinn; { pvi kom själfr konungrinn ok gat hanl[djtekit varginn, ok fretti p& konungr sina menn, hvern dauddaga peir vildu at vargrinn hefdi; en peir |b4]du hann räda. 7. I pvf bili kom framm Hildr kerling fyrir konung, eva malandi: „Vilda ek, herral“ segir [h]on, „at per g&fiö varginum griö; en ek vil äbyrgjaz, at hann geri engum manni mein.“ 8. Deir er [hj]ä st65u b4du konunginn eigi svä gera. Konungr tekr sv& til mäls: „Veita mundi Ali per, Hildr! bessa [b]oen, ef hann veri her, ok fyrir hann, Hildr! vil ek veita per pat, er ph biör“. 9. Hon pakkar p& konungi pelss]a gjof, ok ferr heim med varginn, ok sv4 Gunni karl. En konungr ok hans menn fara til hallar, ok var p4 komit [at] kveldi dags. 10. Alla pessa nött vakir Hildr { hvilugölfi sinu yfir varginum, ok er kemr [at] miöri nött, p& kemr svefnhofgi at Hildi; ok er hon vaknar, ser hon mann liggja { hvilugölfinu. 11. Dekkir hon par Äla flekk. En vargshamr sä, sem hann hafdi { verit, l& par nidri fyrir hj& [bJonum. Hildr stendr pä upp skyndiliga ok vekr Gunna ok biör hann upp standa, ok segir honum, hyat um er, ok [selgir, at hann fari til ok brenni sem skjötast Jenna vargsham; or ui 0 tz 0 nn ot 4. hringrinn ferfaldr: vergl. die beispiele im komm. zu k. 9,5. 23. huflugölfi: hvilugolf, n. ‘bett- alkoven’, vgl. Guömundsson, Privat- bol. 8. 222f. 24. svefnhofgi: der gestalten- wechsel kann nicht vor sich gehen, wenn der werwolf beobachtet wird; vergl. Bisclarets 1j6ö (Strengleikar 8.35): „Aldregi man hann (B.) her taka kledi sin 2 augliti ydru, ne or ganga ham sinum fyrir svd morgum monnum“. 29. brenni— vargsham: dals die abgelegte tierhaut verbrannt wird, ist eine unerläfsliche bedingung, wenn dio befreiung endgültig sein soll; vgl. Ulfhams s. K.5: Konungs- son verfolgt zwei kraniche bis zu einer eiche, unter der sie ver- Älafl. X. Qt 104 ok hann gerir svä. Äli bekommt seine menschliche gestalt wieder. 12. En Hildr tekr ser vin, [ok] sez undir heröar honum ok dreypir vi 4 hann, ok tekr hann pa at naraz skjötliga, ok er hann mätti [m]sla spyrr hann, hverr honum hefdi komit ör änaudum. Ali vard feginn, er hann s& [f]östru sina, ok var D&4 gekk Gunni at Äla, ok fagnar par Sofa pau nd pat er [ejptir var n&tr oll { til sin. par fagnafundr. hvärr gdrum. goöum fridi. schwinden. Er fällt die eiche: Dar sja beir standa undir jaröhus eitt; bar ganga peir niör, ok sjd bar tver jungfrür sofa 2 sang einnt. „.. Konungsson segiz nu vilja geta meyjanna, en biör A. brenna kraku- hamina ft eldi; Gibbonss. K.19 (8. 62): Die tierhaut der königin wird 4 bjortuw bali verbrannt; Sigrg. s. fr. 8. 32: Dröttning hleypr at henni (gyltunni) ok brifr © burst hennar. Var hon ba laus ör alogunum. Dröttning tok haminn ok kastadi til Stiganda, en hann tok hann ok brendi. Sjd menn ba, at bar liggr ein fogr Jungfrü. ... Hon gekk at tryppinu ok tok ? faxit, ok var ba belgrinn lauss, ok slö hon belgnum a nasir Herdi, en hann för burt med hann ok brendi. Sjd menn bad, at bar liggr ein fogr jungfrü; Fas. II 8.151: En er hann (Grimr) vaknar, sd hann konu sva fagra liggja 4 seenginni hjd ser, at slika boöttiz hann varla set hafa. ... Niöri fyri stokknum sa hann, hvar ld sa enn iUlliligi trollkonuhamr, er Geiriör Gandvikrekkja haföı haft; raun maältlitil var bad pbessi kona; hann st60 upp skjött, ok dro haminn franım # eldinn, ok brendi upp at kolum; Isl. pj6ös. II s. 366f.: Um nötlina heyrir Hringur eitthvert yl oy öleti bar hjd beim. Hann kveykir med flyti ljos, oy ser ba, hvar dvenjulega Yötur hundshamur 13. En Hildr sagdi liggur a biljunni, en fridur köngs- son f saenginnt. Hann tekur begar haminn og brennir hann, en dreypir d köngsson, sem la 1 öviti, svo hann raknar vid; ibid. 8. 347f. 879. 390. 412. 451. 466 dienote; Ritt. s. XXX. 3ıff. 51. 77; Herz, Der Werwolf 8.68; Skar, Gamalt or Sztesdal III 8. 116; Grimm nr. 108 (II s. 88); B.-P. Is. 93. 106f., II s. 235 die note. 245. 270f., III s. 93. 449; Benfey I s. 253, II s. 147. 1—4. En Hildr — dnaudum: Auf die befreiung von der tier- oder trollhaut folgt grofse mattigkeit, ja mitunter auch bewußstlosigkeit; vgl. das zuletzt zitierte beispiel der vorhergehenden anmerk., aufserdem Fas. II s. 151 (nach hs. E): sidan för hann til, 0% dreypti vni a varir Lopthenu, bvi af henni var allr trollastyrkr, or bvi hon slepti hamnum, ok hon raknadi vid usw.; isl. pjöös. II 8. 412. 1. tekr ser vin usw.: vergl. das zitat der vorhergehenden anm. wie Fas. III s. 571: dreypir vini d varir beim, ok nerduz beir skjott, svd at ‚beir mättu mela; Rem.s.keis, 8.143: Nachdem konungsdöttir das eisen- stick aus Remunds kopf entfernt hat, sez hon niör hjd kerrunni, vini dreypandi d hans varir, bar til sen hann vitkadiz ok 8er upp sinum augum; Sigrg. 8. fr. 8. 32. Äli kehrt zum künigshofe zurück. 105 Äli kehrt zum königshofe zurück. Der fluch, mit dem Ali Glödarauga belegt hat, geht in erfüllung: er wird gehängt an demselben tage, da Ali seine menschliche gestalt wiederbekommt. XI, 1. At morni dags fara pau Gunni ok Hildr til konungshallar, ok Ali med heim. Ok er pau koma par, segja pau konungi alla hluti, hversu pau hofdu breytt. 2. Ali gengr y& fyrir konunginn feör sinn, ok kvaddi hann kurteisliga. Konungr vard nü hardla [g]ladr, ok tekr vel syni sfinum. Allr borgarlydr vard pessu feginn, at Äli var heim kominn, ok einna mest dröttningin, mödir hans. 3. Äli tekr pa menn ser til fylgdar, er fyrr hafdi hann ser til sveina, [ok] hvärki skilja peir nü viö hann nött n& dag. Er hann nü heima med feör sinum um hrid, ok var lofadr [a]f hverjum manni. , 4. Nü er at segja af Glödarauga, at pann sama dag sem Ali var ör peirri änaud [k]Jomion, er hann hafdi 4 hann lagt, leida tveir prelar Dornbjargar dröttningar hann til skögar ok reisa par [g]älga ok hengja hann sfdan, ok Iykr Jar hans afı. 5. Ali er nd heima med fedr sinum, ok er hardla [vilnszll af yllum 155, ok er nü kyrt um hans hag. Nött trollkona kommt im traume za Äli und peitscht ihn mit einer eisernen peitsche; sie sagt, die wunden könnten nur von ihren briidern geheilt werden, sonst werde Ali nach zehn jahren sterben. Man schickt nach Dornbjvorg. XII, 1. Eina nött liggr Äli { sseng sinni sofandi, en sveinar hans lägu umkring hann. Ali letr p& illa { svefni, ok eru svefnfarir hans bx&di hardar ok langar; 2. en um sidir vaknar hann, ok var pä äkafliga mödr, ok pat [sä] fylgdarmenn Ala, at hann hafdi 4 sinnm likama morg sär ok stör. Deir frettu hann, hverju petta stti. Kap. XI. 4. kurteisliga: kurteiss, hat sicherlich seine erklärung in der adj. < ne. curteis, afr. cortois; alten vorstellung, dafs man den vgl. Fischer, Die Lehnw. s. 88. träumenden zu ende träumen lassen muls, njöta draums sins; vgl. Gunnl. Kap.XII. 19.letr—svefni:stehende s. ormst. 8. 1f.: sofnadi Dorsteinn ok bezeichnung für eine von träumen letillaisvefni. Barör sat hjd honum geplagte person. Dafs As gefolgs- ok let hann njöta draums sins. leute ihn nicht zu wecken versuchen, 20. svefnfarir: f. pl. ‘träume’. Älafll. XI. XII. ee 0 [023 5 Alafl. XIL. 1 ar ao 106 Nött peitscht Ali im traume und legt einen fluch auf ihn. 3. [Hlaun tekr sv& til mäls: „Nött trollkona kom til mfn,“ sagdi hann, „ok bardöi mik med järnsvipu b»di hart ok tföum, [ok] kvaz eigi fyrr hafa mätt hefna mer, er [ek] hlj6p f burt fr& henni ör hellinum, ok pat annat, er [ek] lagda & Glödarauga brööur hennar, ok lagdi hon Jat 4 mik, at pessi sär skyldi aldri gröa fyrr en [b]r@ör hennar graddi mik; 4. ok f peim särum skylda ek liggja X vetr, ok ef ek yrda yä eigi graddr, [pä] skylda ek andaz 6r Jeim särum. Er ek nü svä stirör ok lerkadr, at ek mä& hedan hvergi ganga.“ 5. [Sve]inar Äla verda mjgk ögladir vid petta, ok segja p6 konungi til sv4 büins. Rikarör konungr gengr nü til [pess] hüss, sem Ali svaf {, ok er hann kemr par, kvaddi hann fedr sinn, ok segir honum til, hversu at hafdi borit um vanmätt sinn. 6. Konungr ok allr borgarlyör harma petta mjyk. Liggr Ali nd f särum [um] pessa tölf mänadi. Fer konungr til p& beztu lekna, sem { väru ollu Englandi, ok gätu peir ekki at [gort. Fünar ni hold ÄAla, ok gengr af honum mikill öpefr. 2. hart—tidum: stehender aus- drack; vgl. die beispiele bei Fr.; tiöum ‘oft’, eigentlich dat. pl. des adj. tiör. 8 3-4: vgl. zu dieser milshandlung im traume Hkr. I 8. 28: ba gerdiz honum (Vanlanda) svefnhofugt ok lagdız hann til svefns; en er hann hafdi litt sofnat, kalladi hann ok sagdi, at mara trad hann,; menn hans föru til ok vildu hjalpa honum; en er beir toku uppi til hofuösins, ba trad hon fötleggina, svd at ner brotnuöu; ba töku beir til fötanna, bä kaföi hon hofudit, sva at bar dö hann; Vatnsd. k. 36,4; Gisla s. k. 23,4; Isl. pj6ös. I s. 297: Sidan spyr hün (Guölaug) Borstein, hvad hann hafi dreymt; hann sagdi, ad ser hefdi bökt Solveig koma til sin ... par med hefdi hun lagt a sig hendur, og etlad ad skera sig d hals med störri sveöju, og kendi hunn enn sirsaukans, er hann vaknadi. 5—7. bessi sär—vetr: vgl. Tristr. s. 8. 57: „Aldri mun sd leknir koma, sem gredir beita sdr, nema syslir min: hon ein kann allra grasa natlüru ok beirra krapt ok allskonar lekningar, er sdr megu grada“; N. Folkev. I s. 58 (lven Erningsson str. 14): „Du sko liggje i femten äri | sjuk’e i sterke sott, | alli sko den lekjaren koma | som deg kann vinne bot“. Vgl. weiter die einl. über alog. 9. lerkadr: < lerka ‘klemmen, drücken, mifshandeln’. 10. 11. segja— sed büins: = svd buit: ‘teilen dem könig diesen stand der dinge, das geschehene mit’. 15—18. Fer konungr— öbefr: vgl. Tristr. 8. s. 60: Ok finnr hann engan bann lekni, er hann kunni at greda, 4 but landi ... Ok leidiz ba svd mjok ollum frendum ok vinum yfir honum at silja fyrir sakir dauns bess, sem af honum var; vgl. k. 14,5 Dornbjorg kommt nach England. 107 7. Einn dag kom konungr til Äla, en Ali segir )& svä [til] hans: „Kari fadir!“ segir hann, „einn er sä hlutr, er ek hefi yör leynt.“ „Hverr er 34?“ sagdi konungr. „Ek er giptr,“ segir Ali, „ok fekk ek Dornbjargar dröttningar af Tattariä, ok vilda ek nü, minn gödi fadir! at per sendud eptir henni.“ 8. En hann jätar pvf, ok skilja at sinni, ok gekk konungr { burt. Rauör het räögjaflil konungs. Hann sendi hann pessa erendis at soekja Pornbjorgu dröttningu ok segja henni af hag Äla, ok at h[on] komi & hans fu[nd]. Dornbjorg eilt auf die nachricht von Älis krankheit sofort nach England, wo sie den winter Über bleibt. XIII, 1. Rauör byr nü skip sitt, ok fer menn til; ok at pvi bünu heldr bann til Tattariä, ok er eigi sagt af hans ferd fyrr en hann kemr {f rfki dröttningar, ok kemr skjött [4] hennar fund ok gengr fyrir hana ok kvedÖr hana. 2. Hon tekr [pvi] vel. Hann segir henni pä& sitt erendi ok pat, at Ali vzeri litt haldinn. Dröttning vard viö petta mjok 6g10d, ok ltr büa skip 6r landi fimm at t[o]lu, ok velr meö ser ena voskustu menn. 3. Dröttning heldr peim skipum { burt af Tattariä til Eln]glands, ok kemr par at 4liönu sumri. Ok er hon kenr, fagnar konungr henni vel ok allr landslyör, ok var par fyrir büin en bezta veizla. 4. Ok enn fyrsta dag veizlunnar gengr dröttning DPornbjorg { pat hüs, er Alilä f; ok pegar hau funduz mintiz hann vidö hana. Hon spurdi hä eptir, hversu at hefdi unten; Ridd. s. 8. 170f.: Ein gern- ingadrykkr, durch welchen Mir- mann den aussatz bekommt; en hvern dag frd odrum kennir hann meirr vanheilsu a likama sinn, bviat horundit brütnadi ok blanadi, ok hafdi hann ba sött fengit, er lepra heitir d latinu, en likbrd dvara tungu. 7. Rauwör: Kommt sowohl in Nor- wegen wie auf Island vor, obwohl der name nicht so häufig ist; er findet sich auch im aschw. und adän. Mitunter ist erauch name erdichteter gestalten. Gewöhnlich als beiname; s. Lind. Rauöur räaögjafi: sehr häufiger name der isl. volkssagen, beinahe stets naıne büser personen; vergl. isl. pj6ös. II s. 356. 391. 478; Ritt. 8. 55. 178. 231. Kap. XIII. 14. 15. litt haldınn: ‘mit dem es schlecht steht, sehr krank’; synonyme ausdrücke sind illa h. und bungt, bunyliga h. 22. mintiz— hana: 'külste er sie’; minnaz von mynnaz, ableitung von musnr, m. 'mund’; vgl. schw. dial. munnas ‘küssen; mnd. mundeke 'kußs’. S. Torp unter minnast 2. Älafl. XIL. XIII. [3 0 103 Dornbjorg u. Ali verlassun England. Ihre ankunft bei jarl Alfr. Alaf. XIII. boriz um vanmätt haus, 5. Ali segir henni allt, hversu farit XIV. nafdi med peim Nött tryllkonu. Dröttning harmadi petta mjek, ok skilja nü sitt tal, ok gengr hon nü f burt ok piggr ena beztu veizlu, ok er hon med konungi penna vetr allan vel 5 haldin ok allir hennar menn. Dornbjorg verläfst England zusammen mit Ali, um heilung für seine krankheit zu suchen; ihre ankunft bei jarl Alfr, der ihnen ausklinfte iiber Nötts brüder, Jotunoxi, Leggr und Liör, gibt. XIV, 1. At värinu komanda büa menn dröttningar skip sin at bodi hennar. Konungr l&tr ok bua prjü skip, pviat Ali Iysir yfir pvi, at hann stlar { burt med Pornbjorgu dröttn- ingu. 2. Ok at peim skipum bünum taka pau Ali ok dröttning 10 orlof af konungi, ok halda { burt af Englandi, ok väru pau Äli ok dröttning & einu skipi. 3. Svä er sagt, at pau sigldu allt petta sumar um alla norörhälfuna, leitandi eptir peim leknum, sem hon vissi at beztir väru, ok gaf peim fe til at groda Äla; en enginn peirra gat pat gort fyrir illum älogum 15 Nöttar trollkonu. 4. Ok pä er dröttning hefir kannat alla norör[h]älfuna, ok hafdi engan pann fengit, at Äla gti lseknat, heldr nd sfnum skipum üt f Affrieam, ok kannar pat allt, en fekk p6 engan pann, er Äla ynni böt. 5. Dar er dröttning tv& vetr. Ali 20 geriz nü banv®nn. Enginn af monnum dröttningar polir at pjöna honum fyrir peim 6pef, er af Äla gekk, nema Dornbjorg dröttning. 6. At liönum tveimr vetrum byr dröttning ferd sina üt f Äsiäm, ok kemr vid Indiäland. Dar red fyrir Älfr jarl, sem 25 fyrr var sagt. 7. En er hann vissi, at Pornbjorg dröttning var par komin, gengr hann själfr ofan til strandar med sina Kap. XIV. 9. at—bünum: zu 19.20. Ali—banvenn: vgl. Fas. I dieser konstr. vgl. komm. zu EA 5.395f. (borst. s. Vikingss.). D. hat k. 17, 10. durch einen trank lökbrd bekommen: 17. 18. heldr nua— skipum: nach en er hann haföti tölf manudi legit ba er im vorhergehenden satze hätte 1 bessum sjüukleika, tok mjok at man in diesem heldr hon erwartet. honum at breyngja, ok fellu morg 18. Affricdm: lat.akk.-endung; vgl. sdrdlikam hans. ... minkadi bd matt Pölicändm k.7,2, sowie unten $6 Vikings, svd hann gerdiz banvenn. Äsidm. 24. Alfr jarl: 8. oben k. 7,1fl. Älfe gibt auskünfte über Nötts brüder. 109 menn, ok er hann fionr Äla ok dröttningu, fagnar bann peim Älafl. XIV. vel ok verör }6 hryggr vid Jat at Äli er svä litt haldion. 8. Hann byör peim til sin med alla sina menn. Eru hau par um vetrinn; veitti jarlion peim vel ok skorugliga. 9. Dröttning spurdi, ef hann vissi nokkura breör Nöttar trollkonu & lifi 5 vera. Jarl svarar pä: „Ek veit vist,* segir hann, „at hon & p[rjä] bredr & Iffi, er heita Jotunoxi, Leggr ok Liör, ok er Jotunoxi langt fyrir peim, ok pjlö]na peir b&dir honum. 10. Deir br&dr Leggr ok Liör eiga svä g60d smyrsl, at allt mega groeda, pat er lifs verör audit; en enga menn pora peir at greeda, nema Jotunoxi skipi peim. 11. En p6 at ek hafa petta fyrir per reett,“ segir jarl, [>37 0 „p& er per pat p6 [til] ensk[is] bata.“ „Hversu mä pat vera?“ segir dröttning. 12. „Pat mä ek segja per,“ segir hann. „Jotunoxi r&dr fyrir p[vi lJandi, er allt er üt vid heimsendann, ok pangat getr pü hann aldri sött.“ „Dat skal p6 pröfa!“ segir dröttning. 13. „Dat mättu ok,“ segir hann, „en pat mä ek segja per af jyessu landi, at par eru engir menn nema jotnar ok flagd- 8. Jotunoxi: als personenname nur hier. — Im neuisl. bedeutet das wort Jötunuxi 'raubkäfer’, staphy- linus; nach Bj. Hald. kann es auch eine art walfisch bedeuten. Siehe Bj. Hald. und Blöndal. Leggr: Kommt sowohl als tauf- wie als beiname vor, wobei das letztere ganz sicher das ursprüng- liche ist. Zwei brüder Leggr und Liör auch Sturl. I 8. 107. Vgl. auch Hrölfs 8. kr. 8. 66: hann (Hottr) er svd hraddr, at skelfr a honum leggr ok liör; Föstbr. s. 8.89. 8. Linds namenwörterbücher. Lidör: als taufname nur hier und Sturl. I s. 107 (vergl. oben unter Leggr); s. Lind. 10. 11. smyrsl—audit: ein ganz ge- wöhnliches motiv; vgl. Herc. 8. ok Sept. k. 2: $ bess (sverösins) hjoltum varu bau smyrsli, sem allt greddu; Hrings s. ok Hringv. 8. 8: [Skessan Flenna]: „Her eru smyrsli 900.“ .... Hr. bar a bessi göodu smyrsli, ok tök ba bratt dr verk ok svida allan; Fas. IIL 8. 308: [Monduli dvergr]: „Ek a bau smyrsl, er engi eru slık a Norörlondum, hefi ek sva mikil konstr til leeknisdoms, at ek md allt heilt vinna, bat lifs er von, innan briggja natta“; Röm.s.keis. s. 144f.; Hefir hon (konungsdöltir) ok sva dget smyrsi, at hvert bat sar, sem beim var a ridit, var gröit innan VII natta, ef manni eda kvikendi var lifs audit; Iv.s.k. 9,22: „ek d smyrsl bau, er mer gaf min frü, Morgna en hyggna, ok sagdi hon mer, at aldri matti adi ne ovit spilla besa manns hug ne hofdi, ef smurör verör meö bessu smyrsWi.“ 18. pröfa: vgl. den komm. zu EA k. 6,7. 15 Älafl. XIV. konur. xXY. 1 nr = o 110 Dornbjorg und Ali kommen zu Jotunoxi. Dar er jafnrikt nött ok dagr. 14. Dar eru flest illkvikendi ok eitrkvikendi.“ Dröttning segiz )6 fara skyldu eigi at sför. Jarl segiz pa ok eigi mundu letja hana; kvad henni värkunn & vera, ef hennar harmr matti par nokkut bataz — „skal ek ok allan mik til leggja“. 15. Dröttning Jakkar honum fyrir sin heit; skilja Pau nü sitt tal. Er dröttning med jarli um vetrinn vel haldin ok hennar menn. Dornbjorg kommt mit Ali nach Jotunoxis land, das am ende der welt liegt; hier nennen sie sich Gunnvor und Gunnvarör und werden von Jotunoxi gut anfgenommen, der verspricht, Ali von seinen brüdern heilen zu lassen und seine schwester Nött umzubringen, wenn Dornbjorg ihn heiraten wolle. Sie geht auf den vorschlag ein. XV, 1. En at sumrina komnu bj6z dröttning f burt af Indiälandi. Alfr jarl bydr at fara med henni, en hon bidr hann at veita ser pat lid, at koma til möts viö sik, pä er vika veeri af vetri; en jarl jätar pvi. 2. Heldr dröttning nü i burt af Indfdlandi, ok er eigi sagt af hennar ferö fyır en hon kemr viö land Jotunoxa. Ok er hann veit, at tignir menn eru komnir, letr hann bj6da Peim heim til veizlu. 3. Dröttning piggr pat; ok ddr hon gengr heim fr& skipum, segir hon sfnum monnum, at peir skulu kalla hana Gunnvoru ok segja, 1. bar er— dagr: so beide perga- menthss; ein schwer zu erklärender ausdruck. Die konstruktion mufs man sich ungefähr so denken: bar er [hvarttveggja] Jafnrikt, nott ok dagr. Natürlich würde man am ehesten er- warten: bar eru jafnrik nölt ok dagr. — Auch vom standpunkt der bedeutung ist die stelle eigentüm- lich, da wir hier die auskunft er- halten, dafs ‘dort (am ende der welt) nacht und tag gleich mächtig sind’, d. h. tag und nacht in gleichmäfsiger verteilung herrschen. Sonst ist es ja für die äufsersten gegenden der erde, wo riesen und trolle hausen, bezeichnend, dals dort ewige finsternis herrscht (vgl. die Skomeheii der norw. volkslieder). Man würde also hier folgeuden text erwarten: bar er jafnmyrkt nott ok dag (AM 181i, fol. und 181m, fol. haben: Dar er jafnheitt noöll sem dag). Über andere beschreibungen des endes der welt vgl. FSS. 8.74; “ Karlam. s. s. 301. 2. eitrkvikendi: vgl. FSS. 8. 70: bat land er engu byggt nema ormum ok poddum; Karlam. s. 8.61: ormum ok poddum ok eitrkvikendum. Kap. XV. 17. Gunnvor: Auf Island gebräuchlich, wie auch in Norwegen, wo der name schon im 11.jh. auf dem Dynna-steine in Hadaland in der form kunuur vorkommt (vgl. 111 4. Deir Jotunoxi verspricht, seine schwester Nött zu töten. Ala vera brödir hennar ok nefna hann Gunnvar?. jata Pessu. Gengr dröttning nü fr& skipum med sinum monnum til hallar Jotunoxa, ok tekr hann vel viö peim ok frettir dröttningu at nafni ok at erendum. 5. En hon sagsiz Gunnvor heita ok vera döttir Gunnbjarnar jarls af Rüssi& — „ok fer ek med Gunnvard, brödur minn mjok säran, ok hefi ek engan pann hitt, at hbann hafı leeknat getat. 6. Nü hefi ek heyrt, at per eigidö tvä bradr, p& er allt mega groda pat er lifs verör audit. Nü er ek pvf her komin, at ek vanti at her munid brööur minn läta greda til fullra peninga“. 7. Jotunoxi svarar sv& mäli dröttningar: „Med pvf einu,* segir hann, „lat ek greda brödur pinn, at PA jätir at vera min dröttning.“ 8. „Dvi skal ek jäta,“ segir hon, „ok )6 med pvf, at pü drepir ädr Nött trollkonu.* „Pat skal ek til vinna,“ segir Jotunoxi, „pött. hon se systir min; eru vit ok ekki skaplik.“ v. Friesen, Runenschrift in Hoops Reall. IV 8.82). Eine erdicht. gestalt ist Gunnvor kona Artürs konungs Breta s. (Ann. 1849) s. 94. 8. Lind. 1. Gunnvarör: nur 2 belege bei Lind; beide scheinen jedoch etwas zweifelhaft zu sein. 6. Gunnbjarnar — Russtd: Gunn- bjorn: ganz gewöhnlich in Norwegen und auf Island; s. Lind. Als name erdichteter gestalten nur hier und wohl auch in Finnb. s., wo die drei personen des namens G. wahrschein- lich in wirklichkeit nicht diesen namen getragen haben. In diesem zu- sammenhange mag erwähnt werden, dafs einige namen der Alafl. s. wahr- scheinlich aus der Finnb. s. entlehnt sind: Älfr, Bärör böndi, Bjorn, Gunnbjern, Rauör; vgl. auch den ortsnamen Garöshorn in Finnb. 8. B. 51f. 4 3—5: Dals personen unter fingierten namen auftreten, ist ein ganz gewöhnliches motiv; vgl. oben k. 6,3, sowie Sig. s. turn. k.3: Als S. nach Grikkland kommt, nennt er sich Asmundr; Jarlm. s. ok Herm. 8.28: „Skulu ber nu breyta nafni minu ok kalla nıik Austvestan“ (sagt Jarlmann); Cläri 8. k.9: „Skal nü beöi skipta viö pik um nafn ok etlland: bu skalt heita Eskelvard ok kallaz son konungs af Blalandi“; Part. s. 8. 81: P. nennt sich Hugt, son jarls af Norömandi; Detter, Zwei Fornald. s. s. XII (= Fas. Ill s. 69): der namenwechsel des ‘mädchen- königs’: Dornbjorg > Porberyr; Diör. s. 18.53; Ragn. s. loöbr. s. 147; Heidr. s. 8.17 (Hervor > Hervardr); Fms. XI 3. 426. 12. til — peninga: "gegen voll- ständige bezahlung’; Über peningr vgl. komm. zu EA k.4,3, Alafl. XV. [1 0 Älafl. XV. XVl. 1 > © 112 Ali wird von den brüdern Leggr und Liör geheilt. 9. Jutunoxi kallar pa & sina menn, ok bidr pä heyra peirra tal, ok segir )ä, hvat pau hafa viö talaz, ok kemr allt äsamt med peim. 10. Jotunoxi sendi pä& tvä menn af sinum monnum med Äla til bredra sinna, at peir gre@di hann at heilu. PDessir menn hetu Mandän ok Andän. 11. Deir koma fyrir p& Legg ok Lid, ok bera framm orösending Jotunoxa. Deir br&ör talk]ja ÄAla ok groeda hann; en sendimenn fara aptr til Jotunoxa. Jotunoxi tötet seine schwester Nött. Zwei männer, Mandän und Andän, werden zu seinen brüdern geschickt, um den nun völlig wiederhergestellten Ali zu holen. Mandän und Andän schliefsen blutbrüderschaft mit Ali, der ihnen mitteilt, dals er Jotunoxi töten will. Dieser feiert seine hochzeit mit Dornbjorg. Älfr kommt an, und mit seiner hilfe werden Jotunoxi und alle trolle getötet. XVI, 1. Nü byz Jotunoxi heiman til fundar vid Nött trollkonu einn saman. Eigi er mer sagt, hverju [f]araldi hann för; en eitt kveld kemr hann f helli Nöttar systur sinnar. 2. Hon var pä viö soöketil ok ät ar ör mannakjot ok hrossa. 5. Mandan— Andan: Nur hier. Vgl. viell. auch B6s. s. 8. 68: Mando, Breta s. (Ann. 1845) 8. 144: Maddan und ibid. s. 152 Dandan. — Andere derartige reimende namen, bei denen nur der erste buchstabe verschieden ist, sind: Fas. Ils.5: Beiti ok Heiti; Meitir ok Geitir; Haälfd. s. Eyst. k. 26,7: Haukr ok Gaukr; Orv. Odds s. (Leiden) 8. 127: Fjosni — Tjesni; Sn. E. 8. 11: Sylgr ok Ylgr (flüsse); ibid. 8. 20 (str. 16f.): Fili — Kili,; Litr ok Vitr; Döri— Ori (zwerge); ibid. 8. 21 (str. 20): Kormt ok Qrmt (flüsse); ibid. 8. 22 (str. 23): Göinn ok Moöinn (schlangen); ibid. 8. 25 (str. 28): Duör— Uör (Ödins- heiti); ibid. s. 40: Sid — Vid; Boll — Boll (flüsse); ibid. 8. 107: Fenja ok Menja (ambattir); ibid. 8. 131 (str. 255): Holkvir — Folkvir (rosse); isl. pjöös. II s. 316: Eya og Meya (mädchen); vgl. weiter Fas. II s.5: Ekkill ok Skekkill; ibid. 8. 145: Feima — Kleima; BHälfs s. k. 4, 3: Snjallr ok Hjallr; Gautr. 8. 8.5: Totra, Hjoira, Fiptra; Bärd. 8. (N. Oldskr. 1860) 8. 26: Glamr ok Ämr; SnE. 8. 20 (str. 18): Skirfir —Virfir, ibid. s. 71: Fjalarr ok Galarr. Kap. XVI. 10. mer sagt: mer wahr- scheinlich von einem abschreiber eingefügt, da es mit dem sagastil nicht übereinstimmt, dals der ver- fasser selbst hervortritt.e. B hat: Eigi segir um hans ferdir usw. hverju faraldi: farald, n. kommt nur in diesem ausdrucke vor (m> meö hverju faraldi): ‘mit welchem be- förderungsmittel’, ‘auf welche weise’; vgl. Reykd. (Fs.) s. 11; Flöam. s. (Forns.) 8. 147. 12. mannakjot — hrossa : komm. zu k. 5, 14. vergl. 113 Jotunoxi tötet seine schwester Nött. Jotunoxi tekr pä { herdar henni ok felljlir hana & bak aptr. Alafl. XVI. En er hon ser brödur sinn, heilsar hon honum; 3. en hann svarar [elngu, ok greyfiz niör at henni ok bftr { sundr f henni barkann ok drekkr ör henni blödit, ok ltr hon svä sitt 1jöta if. 4. Sfdan tekr hann ser eld, ok brennir hana til k[olja. 5 Sidan byz hann { burt, ok fimm nöttum sidarr kemr hann heim f sitt riki, ok segir pä allt fr& feröum sinum. 5. Dröttning ltr vel yfir ok segir, at hon [vill] läta senda eptir Gunnvardi brööur sinum. Hann segir sv& vera skyldu, ok sendir p& Ma[ndän ok Andän at seekja hann. 6. Deir koma 10 til] peirra bredra; var peim par vel fagnat. Gunnvarör var p& gröinn, ok f[ör padan med ken, Ok einn] dag, er peir rida ti, tekr Andän til orda: 7. „Gjarna vilda ek f4 mer annan länardröttin en Jotun- oxa.“ „Svä vilda ek ok,“ segir Mandän. 15 8. Gunnvardr m<i p&: „Vili pit, g6dir drengir! at ver sverjumz { föstbredralag ? Ok peir jäata pvi, ok par { stad sverjaz peir i föstbredralag. 9. Sidan segir Äli peim nafn sitt ok »tt, ok pat med, at hann »tlar at drepa Jotunoxa. En peir läta vel yfir pvf, ok segja sik nauöga honum pjönat hafa — „eru her ok eigi fleiri mennskir en vit“, segja peir. 10. „En Jotunoxi hertök okkr fr& Pollönfü jarli, feör okkrum.“ Eptir petta peirra tal koma peir heim til Jotunoxa, ok tekr hann vel vid peim ok einna bezt vid Gunnvardi. 11. Sidan segir hann Gunnvoru, at hann ztlar til veizlu at büa — „ok xtla ek at 25 drekka brüdlaup til pin“. Hon kvad pat vel fallit. 12. Jotunoxi letr til bj6da pessarrar veizlu CC flagda. En at peim saman- komnum gllum flogdunum verör mikill glaumr { borg Jotunoxa. Ok et fyrsta kveld veizlunnar malti Gunnvor til Jotunoxa: rn 0 3. 4. bitr—barkann; vgl. komm. feierlichen klang; vergl. Grt. =. zu EA k. 4,10. 5. dDrennir — kola: vgl. Fjör. isl. p. 8.461 (Dorst. p.uxaf.k.12): Taka beir nü ok draga saman oll flogöin, ok kynda at bal ok brenna upp at koldum kolum;; Isl. pj68s. Is. 173: töku stdan hre hans (risans) og brendu til ösku, sowie komm. zu EA k. 7, 12. 14. ldnardröttin: länardröttinn, m. ‘lehensherr’; das wort hat einen Sagabibl. XVIL k. 56, 5. 82, 8; Njäla k. 38, 2 und den komm. 17. sverjume—füstbredralag: vgl. einl. zu EA. 22. Pollöniu: ich fasse die form als latein. dativ des personennamens Pollöntus auf. 28. glaumr: m. ‘lärmende munter- keit’. — Die situation erinnert an EA K&. 15, 14f. 8 114 Jotunoxi feiert seine hochzeit mit Pornbjorg. 13. „Nü skulum ver hafa pann sid, sem haför er {f väru landi.“ „Hverr er s4?“ segir Jotunoxi. „Brüdör skal skenkja brüdguma,* segir hon, „ok peir med henni, sem hon vill.“ „Dat likar mer vel,“ segir hann. 14. Hon tekr nü at skenkja ok peir allir Mandän ok Andän. Bera pau nü äkaft olit, ok verda flogdin oll mjok drukkin, en gefa sinum monnum litit ol. 15. I bessu kemr f hollina einn madr ok talar einmeli vid dröttningu Gunnvoru, en gengr burt sidan. Litlu sföarr gengr dröttning { burt ör ıv hollinni — peir Mandän ok Andän ganga ok med henni — ok er hon kom üt af hollioni, ser hon Alf jarl, ok verdr par fagna- fundr, ok segir jarl henni, at hann er nü kominn at veita henni lid med fimm C manna. 16. Hon sagdiz pat piggja mundu — „vil ek nü, at per veitid flogdunum atgongu med eldi ok väpnum!“ Deir bera nü eld at hollinni, ok logar hon skjött. 17. Jotun- oxi verör nd varr |viö] öfridiun ok pykkiz nü ajä allt eptir üt f gegnum, ok gengr til hallardyra ok mealti: „Sva mjok hefir jarl blindat sjönir fyrir m[er], pvi at gorla kenni ek pik, Äli fekkr! ok svä pik, Dornbjorg dröttning! 20 18. Hefir pü ok äödr drepit tvau systkin mfn, ok pat likast, at af pinum voldum läta ek lift. En pat p[yl] ek, ok pat mel[i] ek um, at pä4 er pü ferr hedan, polir pü hvergi kyrr, fyrr en pü finor Hladgerdi, p& er |[pü] fannt f dyngjunni.“ 3. Bruör — brüöguma: vgl. N. Folkev. II s. 42 (str. 27): De var ho Venill fruva, | fyr unge jotul ho gjeng’e; | „Eg sill’ vera bä gla og käte, | um eg no mälte skjenkje.“ 16.17. 89574—1 gegnum: 'nachher alles durchschauen’; vgl. Njala k. 12, 13: „se ek nu allt eptir, hversu farit hefir“ ; ibid. k. 88,40: „ek bykkjumz sja allt $ gegnum“. 18. blindat— mer: vgl. Sigrg. s. ok Valbr. k.20 (8.392): @.hafdi vafıt ollu vitinu frd Valbrandi, at hann vissi ekki um ferdir beirra, fyrr en beir varu landfastir orönir; über sjon- hverfingar s. komm. zu EA k. 12, 11. 20. ok—likast: er oder mun ist hinzu zu denken. 21. byl: so a, während A Doli hat, was nur in verbindung mit einem eigi hier einen sinn geben könnte (vgl. Dolir in der darunterstehenden zeile!). Ausgeschlossen in b. Anstatt pyl, das ich nur nach mancherlei bedenken in den text gesetzt habe, hätte man legg ek d erwartet, den gewöhnlichen ausdruck für ver- wünschungen. Zu Dyl vgl. Njala k. 100,5: Hann (Njall) för opt fra pgörum monnum einn saman ok buldi; Fjör. {sl p. 8. 446 (Dorst. p. uxaf. k.5): Pa sat Geitir fadir bonda a palli ok buldi 1 feld sinn. 22. 23. bolir— Hlaögerdi: über dieses alog-motiv siehe die ein- leitung. . Jotunoxi und alle trolle werden getötet. 115 19. D& meelti Mandän: „Lätum hann nü eigi fleira rausal“ Älafl. XVI. Hleypr hann [pä4] inn f eldinn, ok hafdi { hendi bjarnsvidu XVII. ok lagdi til Jotunoxa utan 4 punnvembit [ok] par & hol; 20. en er Jotunoxi fekk lagit, greip hann Mandän, ok sviptir honum undir sik. Dat s& [Ali], ok snaraz inn f hollina, ok 5 hj6 & hälsinn Jotunoxa med maki, svä at af tök hofudlit], ok let hann sv& lifit. 21. En Mandän st6d pä upp, ok eigi lettu peir fyrr, en peir hofdöu bren[t gli] flogdin. En sfdan töku peir allt pat er f&mztt var, ok bera & skip sin; halda sidan [& bu]rt. 22. Dakkar Pornbjgrg dröttning nd Alfi jarli sfna liöveizlu. Ali fekk pat sverd par, er B[remill] het, ok var allra sverda bezt. 23. Dau koma nü heim til Indiälands, ok eru par oll [um vetrinn] { g60um fagnadi ok { bodi jarls oll vel haldin. Getrieben von dem fluche, den Jotunoxi im augenblick des todes aus- gesprochen hat, macht sich Ali auf den weg, um nach Hlaögerör zu suchen. Ali erschlägt einen riesen im walde Myrkviör und kommt zu dem bauern Bärör in Svipj60 en mikla, wo könig Eireikr herrscht. Hlaögerör soll auf dessen befehl als hexe auf dem scheiterhaufen verbrannt werden, wird aber im letzten augenblick von Ali gerettet. Äli bei dem könig. XVII, 1. Litlu eptir petta, er nü var frä sagt, hverfr Äli { burt af Indiälandi eilnn saman), leitandi eptir Hladgerdi. Ferr hann ymist & skipum eda & hestum. 2. V vetr leitar hann [hennar framm ok aptr, ok finnr hana ekki; { pessarri ferd poldi] hann margar prautir. Einn tima kom hann { pat land, ee 5 er Sve[n& heitir; en pat er & vära] tungu Svihj6d en mikla. 2. bdjarnsvidöu: bjarnsvida, f. ‘bärenspiels’; vgl. Halfd. s. Eyst. k. 18,1: Selr kastar niör byröinni, en lagdi bjarnsviöu til Halfdanar; Eyrb. k. 58, 7. 10f.; Waffenk. s. 71. 3. bunnvembit: bunnvembi, n. ‘der unterste teil des unterleibes’. & hol: vgl. komm. zu EA k. 12,9. 5. snaraz: snaraz schw. v. ‘sich sputen, eilen’. 6. af—hofuöit: unpers. konstr. 11. Bremill: so in a, inAnurB- (das übrige weggeschnitten); b hat Krefill. Bremill nur hier; vielleicht eins bildung zum nenisl. subst. braml, n., ‘lärm’ und dem verbum bramla, ‘lärmen’. Zur wortbildung vgl. neuisl. hemill: hamla (s. Blöndal). Kap. XVII. 19. Svena: 80 a, während in A die beiden letzten buchstaben weggeschnitten sind. Fehlt in b. Meines wissens nur hier nachgewiesen. Vielleicht könnte man ein verlesen für Svecia ver- muten, besonders da wir in dieser saga auch sonst namen mit latei- nischem anstriche haben: Pölicana, Pollonius. SviPj0d en mikla: ‘Rufsland’. g* Alafl. XVII 1 > 1 a 20 116 Äli erschlägt einen riesen im walde Myrkviör. 3. En pä er Äli för um pann skög, er heitir Myrkviör — sä skögr er furöuliga mikill — par finnr hann einn risa, pann er Kolr het. Hann hafdi störa stong f hendi. 4. En er hann ser Äla, malti hann: „Far burt, maör! ok aptr enn sama veg,“ segir hann, „ef pü vilt halda pinu lifil* 5. Äli svarar: „Eigi mun ek aptr hverfa at gllu 6reyndu.“ Ok er risinn heyrdi orö hans, reiddiz hann mjok ok grfpr sina stong ok ztladi at slä Äla; en hann skftr ser undan, en stongin hleypr niör f vollinn allt upp at hondum risanum. 6. Hann Iytr pä eptir hogginu; pat ser Äli, ok bregdr skjött sinu sverdi ok heggr til risans um pvert bakit, ok tök risann { sundr, ok l1&tr hann svä sitt if. 7. Eptir petta gengr Äli burt 4 sköginn; ok at kveldi dags kemr Ali af sköginum at einum litlum be. Par klappar hann & dyrr, ok gengr üt skeggjaör madr, lägr vexti. 8. Hann meelti til pess er üti var: „Mäl er per at ganga inn ok hvila pik, pviat p4 munt langt hafa til gengit!“ li gerir svä; par gengr hann eptir, sem hinn ferr undan, til pess er peir koma f stofu. 9. Dar ser Ali sitja tveer konur & palli. 1. Myrkviör: vgl. Heiör.s. 8.148: riöu beir skög bann, er Myrkviör heitir, er skilr Hünaland ok Gotta- land (vgl. ibid. s. 88 [str. 79)); Fms. V 8. 249; vgl. auch myrkviör Didr. 8. I 8.15, myrkvidarskögr FSS. 8.19. S. v. Friesen, Rökstenen 3. 119f. 3. Kolr: Ganz gewöhnlich auf Island wie in Norwegen. Auch name einiger erdichteter gestalten, meist von niedriger abkunft. S. Lind. stong— hendi: Die riesen haben oft eine stange (meist eine eiserne) als waffe; vgl. Sig. s. pogla s. 102: riese mit järnstong; FSS. 8. 229: [Jotunninn] sl6 hann med sinum jarnvol; Didr. 8.1 8. 362; Tristr. 8. 8.133; Bärd. 8. (N. Oldskr. 1860) 8. 29; Per heilsa b&dar fodur sinum, en hann tekr vel iv. s. k. 11, 9 (komm.); Waffenk. 8. 77. 12.13. t0k—4 sundr: unpers. konstr. 15. kemr Ali—be usw.: schablonen- mälsig; vergl. Föstbr. s. 14: finna um stöir be einn litinn, drepa bar d dyrr, ok gengr üt karlmaör ok heilsar beim, biör ba inn ganga, er üli varu 4 illu veört. 22. a palli: pallr, m. ‘erhöhung an der giebelwand des hauses, wo die frauen in der regel ihren sitz hatten’; s. Guömundsson, Privatbol. s. 180 ff.; komm. zu Eyrb. 20, 3 und Laxd. 28, 17. ber heilsa— sinum: erscheint ein wenig unnötig, da ja der vater nur einen augenblick draulsen ge- wesen wär. Ali bei dem bauern Bärdr in Svipj6d en mikla. 117 kvedju peirra. Haun biör Äla sitja [bjä] ser. Hann gerir svä, ok fretti hann at nafni; en hann sagdiz Bärdr heita. 10. Äli spurdi, hverr konungr v:eri yfir pvi landi, er hann veri { kominn. Bärdr kvad hann Eireik heita. „Er her nokkur Ökunnig kona komin?“ gegir Au. il. „At visu er pat,“ segir Bärör, „ok nefniz hon Hladgerör, ok er hon hjä konungi, ok &tlar hann at läta brenna hana f eldi, pviat hann »tlar, at hon s6 trollkona, ok 4 morgin skal petta frammgengt verda.“ 12. Äli biör hann at fylgja ser at morni til konungs- hallarinnar. Hann jätar pvf. Skilja peir petta tal. Litlu sidarr kemr innarr hüsfreyja, ok heilsar hon Bärdi ok svä peim er hjä honum sat. 13. Siöan er upp tekit borö ok & borinn matr. Dvinzst koma inn verkmenn bönda, ok setjaz undir bord. Böndi sez i ondvegi, ok sitr Ali et n&sta honum. 14. Ok pä er peir hoföu etit ok drukkit sem pä Iysti, var framm borin foedan ok ofan tekinn |boröbünadr], ok föru menn at sofa. Ali l& einn saman. 15. Um morguninn st6d Bärdr upp snemma ok vekr Äla. Hann stendr upp ok byr sik, ok fara sidan til konungshallar. Ok er peir koma & eitt strti, sj4 peir par marga menn ok störa elda tvä, ok i milli peirra elda sjä peir eina konu [ä] stöli. 16. Ali pekkir pegar Hlaögerdöi. Hann hleypr pegar 2. Barör: Während des ganzen mittelalters auf Island u. in Norwegen allgemein. Uralter name. S. Lind. 4. Eireik: so konsequent A (mit ei); vgl. Lind spalte 225. Kirikr ist ein sehr häufiger name, besonders in Norwegen; auch als name er- dichteter gestalten häufig. S. Lind. 18. upp tekit borö: s. komm. zu EA k. 14,7, wie auch komm. zu Grt. s. k. 18, 13. 15. ondvegi: wo ondugi,n. (< ond [< and-] + vegi [< vega ‘heben’]) ‘erhöhter sitzplatz gegenüber einem zweiten gleicher art, hochsitz’; s. komm. zu Njäla k. 116,1; Gud- mundsson, Privatbol. 8. 196 ff. 21.streti: vgl. komm. zuEA k.2,2. 22. 23. störa elda—stöli: vgl. Iv.s. k. 12,1: Als /ven zur kapelle kommt, sieht er bar mikit bal hladit ok meyna bundna badi hondum ok fötum. Hon var 1 engum kleöum üutan ndttserk, ok var ba büit, at hon mundi vera kostuö a balit; FSS. s. 210: Josvena soll auf dem scheiterhaufen verbrannt werden, wird aber im letzten augenblick von Bevers und Eskopart befreit; Ritt. 8. 17: ‘Daßs der Stiefmutter die Schuld an dem Verschwinden des Königssohnes beigemessen wird, und dafs dieser nur gerade noch rechtzeitig kommt, um sie vor dem Scheiterhaufen zu retten, wird in allen isländischen Märchen, in denen [3 h) Alafl. XVII XVIIL 5 10 [ar a 20 118 Hlaögerör wird von Ali gerettet. framm at stölinum, ok berr hana üt af mann[h]ringnum ok til Bärdar, ok bad hann geyma Hladgerdi, en sagdiz skyldu ganga fyrir konung. 17. Bärdör [töj]k viö henni, en Ali gekk fyrir konung ok kveör hann. Konungr tekr honum vel, ok fretti hann at nafni; en hann nefndi[z] Ali ok [kvaz] vera sonr Rikarös konungs af Englandi. 18. „Gorla pekki ek pina tt,“ segir konungr, „ok eru vit [freendr; eör pvf töktu konu pessa Ör värri geymalu?“ li svarar: „Dvf tök ek hana, at [hon var] annarstadar betr komin, en par sem per l&tud hana.“ 19. „Veiztu nokkur deili & henni?“ [segir] konungr. „Satt er pat,“ segir Ali. „Hon er at ollu pvf vel fallin, er hon mä at gera, p6 at »tt [hennar] sum s& eigi g6°. 20. En ek vil pat piggja af yör, konungr! at per 1ätid hana fara { fridi, hvert er [hon vill].“ „Pvi vil ek jäta per,“ sagdi konungr, „en pü ver her med oss svä& lengi sem per likar!“ 21. Äli pakkar nd konungi ok gengr til peirra Bärdar ok Hladgerdar. Skiljaz peir nt Bärör ok Ali. För Bärdr heim & sinn gard, en pau Äli ok Hladgerdr fara til konungs- hallar, ok fagnar konungr peim vel. Eireikr feiert seine hochzeit mit Hlaögerör. Äli reist nach England zurück und bält hochzeit mit Dornbjorg. XVIII, 1. Konungr hefir gerdar ser til handa. Hon eine gute Stiefmutter [und als eine solche hat sich ja Hlaögerör wohl gegen Ali erwiesen!) eine Rolle spielt, immer wieder erzählt’. Dafs Hi. zwischen zwei feuer ge- setzt wird, erscheint eigentiimlich, aber auch dazu haben wir parallelen; vgl. Grimn. einl. (Bugge s. 76): konungr let hann (Grimni) pina til sagna ok setja milli elda tveggja, ok sat han bar atta netr; Hälfs s. k. 8,5: Hjorleifr konungr var upp- festr 6 konungs holl med sköbvengjum sinum sjalfs millum elda tveggja at p& uppi orö sin ok bad Hlad- sagdi, at Ali skyldi hennar rddi Zsu (vgl. die einl. zu Hälfs s. s. 18); Campb. II s. 132: he (the general) was burned amongst fires. 8. bus toktu— geymslu: bvi für älteres Avf, ist in jüngeren texten gewöhnlich; vgl. komm. zu k. 5,18. 12. 18. Hon er— at gera: vgl. Fas. III 8. 649: honum (Birnt) var allt illa gefit, er honum var sjalfratt. 13. ett hennar — 960: Sie war ja die tochter der Ndtt trollkona; vgl. k. 5,3. König Eireikr feiert seine hochzeit mit Hlaögerör. 119 giptingarmaör vera. 2. Konungr talar p& Jetta mäl viö Äla, en hann svarar pvi vel, ok svä Iykr pvi mäli, at Eireikr konungr fastnar ser Hlaögeröi med hennar sampykki ok fulltingi Als. 3. Er nü bait til brüölaups, ok er til bodit ollum peim beztu monnum, sem {i väru rikinu, ok stendr veizlan sjau netr. Ok at henmni lidinni föru boösmenn heim. 4. Gaf konungr morgum gödar gjafir. Ala gaf hann knorr med gödum farmi, ok eitt ess brünt at lit, er Kräkr het. Ali pakkar honum vel pessar gjafir. Heldr Ai nü padan, ok skiljaz med karleikum. 5. Ferr Ali pä& heim til Englands med heilu ok holdnu, ok riör heim til borgar fr& skipi; en menn hans väru Jar eptir hjä& skipi. En er Ali kom heim, varö honum hverr madr feginn. 6. Var par p& komin Pornbjorg dröttning med sinum monnum, ok vard hon Ala allfegin ok hvärt peirra 9öru. Hann let pä rydja knorrinn, en letr büa langskip med gööum fjärhlut, ok sendir Eireiki konungi pat heim til Svipjööar med hans monnum peim er Äla hofdu pangat fylgt. 7. Ali gerir p& brüdlaup sitt til Pornbjargar dröttningar, ok var pat veitt med enum mesta pris, ok par väru allir enir Kap. XVIO. 1. giptingarmaör: ‘vertreter des vaters einer braut’, ‘person, die das recht hat, eine fran zu verheiraten, in die ehe zu geben’. 3. fastnar— Hladgerdi: fastna ser konu: ‘sich mit einem weibe verloben’. 5. stendr— netr: vgl. komm. zu EA k. 17,10. 7. knorr: knorr, m. (pl. knerrir) ‘gröfseres handelsschiff’; vgl. Seew. 8. 107ff.; Laxd. k. 22,9. 8. eg: w ers, n. ‘reitpferd’; < mnd. Örs, ors, urs; vergl. Fischer, Die Lehnw. s. 29. Krakr: als pferdenamen nur hier und Fljötsd. h. m. s. 32: bat var hestr, er hon (Groa) kalladi Inni- Krak, pviat hann var inni hvern veir; hann var svartir at lit. Da- gegen findet sich der name als tauf- name auf Island und als beiname in Norwegen und auf Island; siehe Linds namenwörterbücher. — Das wort krakr ist synonym mit hrafn, m. ‘rabe’, das auch als pferdename vorkommt; vergl. SnE. 8.108: Pa tok Adils konungr af honum (Ala konungi|!]) daudum hjalminn Hildi- svin ok hest hans Hrafn; vergl. ibid. 8. 131 (str. 254): Ali [reid] Hrafni; zur situation vgl. Diör. 8. Il s. 278£.: at skilnadi gaf Gunnarr konungr Didreki konungi Grana, hest Sigurdar sveins, ok sverdit Gram gaf hann margreifanum. 10. meö—holdnu: ‘wohlbehalten’, unversehrt’; v heill ok haldinn; be- schte die alliteration! 14. vard hon—göru: pleonastische ausdrucksweise, iw isl. recht häufig. 15. langskip: s. komm. zu EA k. 7,1. 18. Ali—bruölaup: Das ist die hochzeit nr. 2 zwischen Ali und Pornbjorg! vgl. k. 8,1. ji ab 10 Älafl. XVIll XIX. 1 1 2 un 0 B) = 120 Ali wird künig von England. Seine söhne. beztu menn, er fi väru rikinu. 8. Ok at pvi endudu gefr Au sinum monnum gödar gjafir, ok föru peir heim til sinna heim- kynna. Dau Ali ok dröttning unnuz störliga mikit. König Rikarör stirbt, und Ali wird könig von England. Seine söhne Vilhjälınr, Rikardr und Öläfr, welch letzterer ihm als König nachfolgt. XIX, 1. Skjött eptir petta deyr Rikardör konungr, en Ali tök rikit, ok gefa landsmenn honum konungsnafn yfir ollu Englandi. Hann var vinsell af sinum monnum. 2. Ali konungr lagdi undir sik Valland ok Saxland. Hann ätti tv& sonu vid dröttningu sinni. Het annarr Vilhjälmr en annarr Rikardr. 3. Vilhjälm setti hann konung yfir Valland, en Rikard yfir Saxland. Väru peir bädir enir mestu menn, ok er mikill xttbogi frä peim kominn f peim londum. 4. Ali gat son f elli sinni, er Oläfr het. Hann var mestr sona Ala. En pä er Ali konungr var gamall, dö hann af elli, ok sv& Dornbjgorg dröttning. En Öläfr var tekinn til konungs yfir allt England. 5. Hann fekk ser frfda dröttning[u] ok af g6%um zttum, ok pötti hann morgum mikill konungr ok ägatr b&%i at viti ok rikdömi. Hann var mildr af f& vidö sfna pegna, ok pvi var hann mjok ästädigr gllu land[s|fölkinu. 6. Hann rikti lengi f Englandi, ok j6k par sina »tt; enda er her endir & sogu Ala flekks; hafı peir pokk, er hlyddu, en hinir skomm, er 6hlj68 gerdu. Kap. XIX. 7. Valland: [nord- 11. 12. gat son—sinni: vergl. westliches] Frankreich; vgl. komm. zu Eg.s. k. 4, 14. Saxland: [Nord]deutschland. 8. Vilhjalmr: recht häufiger name in den riddarasogur. Von England kommt der name nach Norwegen, wo er schon im 12.jh. erscheint; s. Lind. 9. 10. BRikarö — Saxland: vergl. komm. zu k.1,1. Heiör. 8. 8. 41: Haraldr konungr gat son 1 elli simni. 12. Oldfr: während des ganzen mittelalters auf Island und in Nor- wegen allgemein, sowohl flir histo- rische wie für erdichtete personen ; s. Lind. 20. 21. hafı beir— geröu: vergl. komm. zu EA k. 18,10. Flöres saga konungs ok sona hans. Prolog. Die verschiedenen arten der sogur. I, 1. Ef menn girnaz at heyra fornar fräsagnir, p& er Fl. son. I. pat fyrst til at hiyda pvi, at flestar sogur eru af nokkuru efni: sumar eru af gudi ok hans helgum monnum, ok mä par nema mikinn visdöm; 2. eru peir pö6 fleiri menn, er litijl] skemtun pykkir at heilagra manna sogum. Adrar sogur eru af rikum konungum, ok mä& par nema { hoverska hirdsidu, eör hversu ‘ pjöna skal rikjum hofdingjum. 3. Enn pridi hlutr sagnanna er fr& konungum peim, sem koma f miklar mannraunir ok hafa misjafnt ör rett; er par eptir breytanda peim sem vaskir Kap. I. Überschrift: fehlt in den membranen; in mehreren papierhss. dieselbe überschrift wie in dieser ausgabe; vgl. auch das ende der saga, wo sie sich selbst diesen namen gibt. F. Jönsson und Mogk haben den titel: Flores saga ok sona hans, Kälund (Katalog): Flores konungs saga ok sona hans. 1. 2. bäa—efni: man erhält einen verschiedenen sinn je nachdem, ob man das komma nach hiyda oder nach Pvi setzt. Im ersten falle wäre zu übersetzen: ‘da hat man zuerst [auf das] zu horchen[, was erzählt wird]’, im zweiten: ‘da hat man zuerst darauf zu horchen, dals’ usw. (= ‘da ist zuerst das zu bemerken, dafs’ usw.) Mit der zweiten interpunktion erhält man ja einen etwas besseren sinn, weshalb sie in den text eingeführt wurde. Vgl. Jiriezek, ZfdPh. 26 2.4. 4. 5. litil— sogum: vgl. Post. 8. 8.849: ... ok at betra verri at Iysa hans (Johannes des Täufers) spd- sogur ok skynsemdir morgum manni til trubötar, heldr en at sinna heim- skra manna bokka, beirra sem alli pbykkir bat langt, er frd Crisis koppum er sagt, ok skemtaz framarr med skroksogur; Ial. pj6ds. Il a. 519: „Ekki er gaman ad quöspjöllunum, enginn er 1 beim bardaginn“, sagdi kerlingin. 9. hafa—rett: ‘auf verschiedene weise (bald glücklich, bald weniger erfolgreich) sie (die prüfungen) be- standen haben’. — Der gedanke ist wohl der, dafs die mannraunir sie niederbeugen, da retta dr ‘sich aus etwas erheben’ bedeutet. Fl. son. 1. 2 122 Die verschiedenen arten der sogur. eru. $. Eu pö er pat hättr margra manna, at peir kalla pzr sogur lognar, sem fjarri ganga peirra nättüru, ok er pat af pvi, at östyrkr madr kann pat ekki at skilja, hversu miklu peir mega orka, er b&di eru sterkir ok hofdu ägx&t väpn, er allt bitu. 5. Megum ver ok sjä morg sonn deemi, hverju sterkir menn hafa orkat um pä störu steina, sem peir hafa upp lypt, eör pau pungu väpn, sem peir hafa borit. 6. M& pat ok engi fortaka, hvat hamingjan veitir peim, sem hon vill upp hefja. 6. 7. ba—lypt: vgl. Grt.s. k. 16, 18: Dä höf Greitir stein bann, er bar liggr 4% grasinu ok nü heitir Grettis- haf. Da gengu til margir menn at sja steininn, ok bötti beim mikil furda, at sva ungr madr skyldi hefja svd mikit bjarg; Finnb.s. 8.71: Finnbogi gengr bar at sem einn steinn mikill stod jardfastr; hann hnykkir upp steininum, ok syndie flestum monnum ölikligr til hafs fyrir vaxtar sakir; Vilm.s. vid. 8. 24: Tök hann (Vilmundr) bad stein svd störan, at eigi mundu hreift hafa fjörir menn, pbeir er nü geraz, ok kastadi honum a nasir Kol; Halfs s. k. 10, 3 sowie den komm.; sl. pjöds. II s. 96. 7. bau—borit: vgl. Fjör. ridd. s. 8.8: hann (Arnviör) bar jdrnkylfu i hendi svd bunga, at 5 menn Iyptu henni varla fra joröu; El. 8. ok Ros. 8. 44: skjoldr hans (des heiden) [var] sva mikill ok bungr, at enn sterkasti akrkarl myndi eigi fd upp Iypt af joröu; betreffs männer mit besonders grolser körperkraft vgl. ferner Hälfd. 8. Eyst. k. 2,5: Koir het madr, hann var braeil Sküla; hann var mikill maör ok svd sterkr, at hann hafdi ÄII karla afl, til hvers sem hann gekk; Hälfs s. k. 10, 10; vgl. unten k. 12,3. 8. fortaka: ‘ verleugnen, in abrede stellen’; vgl. fortakseidr, fortaksord, sowie unten k. 24,6. 81-6: Der prolog ist nach dem vorbilde des prologes zur Diör. s. (formali s. 1ff.) gestaltet und weist teilweise wörtl. übereinstimmungen mit diesem auf; vgl. z. b. folgende stellen im prologe der Diör. s. (8. 1): Ef menn vilja girmaz at heyra bau störtidendi, er verit hafa 1 fornum sid, verör hvdrtiveggja at gera, at spyrja bess er menn vitu ei aör ok sva festa d minni; ef menn vilja kunna ökunnar sogur ok langar, ba er betr, ok gengr siör ör minni, at ritadar 86; (8. 4): bvi hefir svd opt- liga til borit, at einn sterkr maör hefir haft hjalm ok brynju sva traust, at ekki fekk einn österkr madr magn til upp at valda af jordunni; hann atti ok hvasst sverd ok stinnt, sva at bat mäitti vel hefa hans afli; (8. 5f.): svd bykkir ok heimskum manni undarligt, er frd er sagt pvi er hann hefir ei heyrt; (8. 6f.): en bat er heimskligt, at kalla bat Iygi, er hann hefir ei set eör heyrt, en hann veit bo ekki annat sannara um bann hlut usw.; vergl. weiter Fas, III 8. 237 v. l. 1 (prolog zu Gongu- Hrölfs 8.): ... Er bat ok margra heimskra manna nattüra, at beir trüa bvi einu, er beir sja sinum augum eör heyra sinum eyrum, er beim bykkir fjarlegt sinni nattüru, sva sem ordit hefir um vitra manna radagerdir eör mikit afl eör fra- beeran leltleika fyrirmanna, sva ok König Fiöres von Trakti& und Tattariä. 123 König Flöres von Trakti& und Tattariä. Sein heereszug und seine Fl. son. Il. ankunft in Kartagiä. II, 1. Her nzst byrjar upp eitt zfintyr af konungli] peim, er Flöres het. Hann r&d fyrir austr f Traktiä; pat er borg mikil b»di at rikdömi ok fjolmenni. 2. Her meö red hann oliu Tattariärfki ok morgum gdrum londum { Austrveg- inum. Dessi konungr Flöres hafdi nytekit vid foöurleifö sinni. 5 3. Hann var mikill madr ok sterkr, frför synum ok büinn at ollum ipröttum, fullr kapps ok metnadar dk hermadr mikill, orr af fe vid vini sina. 4. Hann jok sitt riki A marga vega, ok herjadi vida um lond, um Saxland ok Frakkland ok allt üt { Spani&. Hann var sigresll, ok vard hann af pvi vföfrzgr. Vinir hans toludu opt um fyrir honum, at hann skyldi f4 ser semiligt kvänfang; 5. en hann lez eigi p& konu söt hafa, at honum peetti jafnr&di sitt, eör nokkut happ f at eiga. Hefir eigi sför um konstir eör kuklaraskap ok mikla fjolkyngi, ba beir seiddu at sumum monnum efinliga dgafu eör aldrtila, en sumum veraldar virding, fjar ok metnadar; R&m. 8. keis. 8.12: ... Leggid af hark ok häreysti ok hlydiö, hvat sa 8egir, sem soguna less, bvi at beira er at heyra fagrar demisogur ok efintjr, fra agetum monnum sogd, heldr en at heyra önytsamligt skvaldr, frammflutt med öhyggiligum hlatri, sem margir heimskir menn gera; vgl. weiter Bös. s. 8. 3, note 1, sowie FSS. s. XXIII. Kap. II. 1. 2. byrjar— het: sehr unklassische eingangsformel; vergl. Friöpj. s. k. 1,1: Sva byrjar sogu pbessa, at Beli konungr styjröi usw. Die ältere redaktion der saga be- ginnt: Beli hefir konungr heitit; vergl. weiter Cläri s. k. 1,1: Dar byrjum ver upp bessa fräspgn usw.; Dorl. pättr (Fs. III s. 115): Nu skal segja bann «fintyr usw.; vgl. ferner den komm. zu EA k. 1,1. 2. Flöres: vgl. Sig. s. pogla s. 5: [Flöres 4 Frakklandi], kynjaör utan af Puli 4 foduretit, en mödurkyn hans var allt komit fra Frakka- konunga hoföingjum; FSS. 8. 179: Florens Frakkakonungr, sowie vor allem Flör. s. ok Bl. k. 2,8: Hann (konungssonr) var kalladr Flores ...; bat bijdir sva, sem hann heti blömt. Traktia: wahrscheinlich = Tracia (vgl. Alfr. isl. 3 s. 72), obwohl es hier dorg genannt wird; vgl. SnE. 8. 6: Porr ... eignadi ser rikit Traktä; bat kollum ver Prüdheim. 4. Tattariariki: vgl. EA k. 6, 6. 4. 5. Austrveginum: vergl. EA k. 10, 18. j 5. nytekit— sinni: vgl. Alafl. s. K. 6, 2. 11—13. Vinir—eiga: vgl. FSS. 8.1: „Ok allägetr mundi binn hagr, ef bu fengir ber kvanfang, eptir bvi sem bü ert maödr til.“ Keisari leit til hans (Sigurdar) reiduliga ok kvad ba enga konu & heiminum, er honum pbetti ser jafnredi 1 at eiga; Jarlm. 8. ok Herm. 8. 4: Konungr spyrr: 124 König Flöres kommt nach Kartagiä. Fl. son. haun nü haft pessa fön ena nsstu V vetr ok fengit svä mikit IL Il. f& { gulli ok silfri, at skip hans väru gli hladin, ok margan hofdingja hafdi hann undir sik lagit. 6. Ok nü vill hann heim sigla til sfns lands. Ok pä peir eru i haf komnir, kömu 5& fyrir jeim myrkr mikil ok pverviöri, ok viltuz peir af veginum, ok vissu peir eigi, hvar peir föru, ok velktuz peir { hafınu [I mänudu. 7. En pvinzst skaut landi upp, ok väru peir komnir { Affrik& nzri peirri borg, er Kartagfä heitir. Var p& b&»di drykkjarfätt ok vistar 4 skipum peirra. König Kastüs von Kartagiä und seine tochter Elinä. Herzog Ab&l von Lungbardi. III, 1. I pann tima red sä konungr fyrir Kartagfä, er Kastüs het. allt Affrikäm at mestu. [Hann] var rikr hofdingi, sv4 at undir hann laut Hans dröttning var ondud, en pau ättu eptir eina döttur; sü het Elind&. 2. Var hon b&di ven „Hvar veiztu ba mey eör konu, at min semd vaxi vid, pi ek fai hana? „.. Ei hefi ek bad konu set . at vid mitt geö se eör full- redi at tign ok fe“; Stj.-Odda dr. (N. Oldskr. 1860) 8.114: Eigt hoföu liöit langir timar, dör vinir hans (Hjorvardar jarls) fystu, at hann skyldi fa ser annarrar konu. Hann spuröi, hvar beir sei honum kvdn- fang bat er honum veri virding t at fa; Tristr. s. 8. 67: „finniö mer ba, sem minn jafningi se at ett, hyggni ok haversku, fridleik ok kurteisti, kvennsku ok tignum meöferöum, at ek kvangumz ekki or alt minni“. 4—9. köomu — beirra: vgl. Finnb. s. 8. 21: en ba er beir hofdu siglt nokkur degr, tekr af byri, ok gerir a fyrir beim hafvillur, ok vita beir eigi hvar beir fara;; Flöam. s. (Forns.) 8. 142: velkjaz bau üti lengi, sud at bedi vard matfatt ok drykkjarfaltt. 8. Affrikd: die form mit f ist die regelmäfßsige; vgl. Hkr. III s. 81; 'Alfr.isl. 38.72; SnE.s.5; Isl. Ev.Is.7. 8. Kartagia: vgl. Karlam.s. 8.384: er han kom til lands bess er Kar- tago heitir; ibid. 8. 519f.: hann (Lanyalif) reö fyrir beim londum er Kartagia heita ok Affrika .. .; FSS. 8. 230: um Carthaginem (v. |]. Kartagia); Isl. Ev. I 5.7: heldr sik üt yfir haf til Kartagineborgar 4 Affrika. Kap. III. 11. Kastüs: B hat hier Kastro, sonst = A; vgl. Filip6- rimur III, 21 (Ridd.-rimur s. 19): Köngrinn er bar kominn vid land, | er Kastor het; Fas. III s. 408 var. 2: Kasto (hertogi), v.1l.: Astro; Fertr. s. ok Pl. k. 5: Casto berserkr; Tröj. s. (Ann. 1848) 8. 18: Kastor ok Pollox af Sparta, breör Eline (beachte be- sonders dieses beispiel!). 12. Affrikdm: die lat. akk.-endung ist hier auffällig. 13. Elind: k. 4,11. 10,5 Elena. Ganz gewöhnlicher name, auch unter der form Elin. S. Lind. Vgl. aufser- dem Rem. 8. keis. 8. 146: Konungs- döttir svarar: „Mitt nafn er mjok König Kastüs v. Kartagiä. Herzog Abel v. Lungbardi. 125 ok kurteis, vitr ok vins&l, ok mjok horö f skapi, ef henni Fl. son. pötti illa. Rikir hofdingjar b4du hennar, ok vildi konungr Ill. eigi gipta hana, pviat hann unni mikit döttur sinni. 3. Kastüs pessi helt lengi strfö viö einn rikan hertuga af Lungbardf, ok um sfdir sattuz peir, ok setti hertuginn honum 5 sinn son f gisling, er Äbel het. 4. Hann var be&di listugr ok kurteiss ok vel büinn at ollum fpröttum, ok sv& vinsall, at allir unnu honum. Var hann lengi med konungi i g6du yfirleti. 5. Pau konungs[döttir] väru mjgk jafngomul, ok var vel med peim. Nokkuru sidarr andadiz hertuginn, fadir Abels; ok er 10 konungr spurdi pat, kalladi hann Abel til sin ok melti svä& til hans: 6. „Nü hofum ver frett andlät pfns fodur. Fengum ver par mikinn skada, er ver mistum värn gödan vin. hefir vel hugnaz pin pjönusta, sfdan pü komt her. Nü vil ek 15 En mer yör heim senda, ok tak pat riki, sem pü ert til borinn, ok par med hertuganafn.“ l. [Abel pakkar honum med fogrum ordöum bz»di penna söma ok annan], ok var nü büin hans ferö med scamiligu foruneyti. Vildu allir honum fylgja. 8. Ok sem hann er 20 büinn, fylgir konungr honum melti Äbel til konungs: 6vant. Ek heiti Elina.“ Br.-Maägus s. 8.3: ... stdan Elena en fagra var, er Girzkir ok Trojumenn boröuz um. 4. hertuga: zu hertugi vgl. den komm. zu Cläri 8. k.3, 15, sowie HBälfs s. k. 12, 3 (komm. zu str. 31). 5. Lungbardi: ‘die Lombardei’; diese erscheint in der isl. über- setzungsliteratur in verschiedenen formen, z.b. Lumbardi (Karlam. s. s. 447; v. l. Lungbardi); Lum- bardia (Mott. s. 8. 220); Lyngbardi (Flör. 8. ok Bl. k. 7,9); Lymbardia (FSS. 8. 122); Lyngbardaland (FSS. 8. 103). 6. gisling: vgl. Sams. s. fagra 8. 3: En um stöir komu hofdingjar a til skips, ok &Ödr peir skildu, settum med beim, sendu beir ba gisla d milli, ok fekk Garlant konungr döttur sina Valintinw 4 konungs vald ok gisling, en Artus konungr honum i möti sinn systurson; Diör.8. ll 8. 106: Hildigundr ... var send at gisling Attila konungi. Abel: Der einzige träger dieses namens von nordischer abstammung ist während des mittelalters der dänische könig Ä. Valdemars s. 8. Lind; vgl. weiter Fjör. ridd. s. 8.46: tweir breör ... utan af Serklandi, heitirannarr Mattias, enannarr Abel. 18. 19. Abel—annan: C’s lesart. A hat: Abel konungi benna soma sem annan vel bakkar; vgl. hierzu Rem. 8. keis. 8.226: Hann begar # stad hat veitti. Fl. son. III. IV. or 1 o 15 126 Herzog Äbel kehrt nach Lungbardi zurlick. „Einn er #4 hlutr, er ek vil ydr bidja: giptid ekki ydra döttur, nema pat s& hennar vili.“ 9. Konungr sagdiz pat »tlat hafa; ok Pvinzst skildu peir med vinättu. Siglir Äbel heim til Lungbaröf ok tekr viö sfna riki, ok uröu honum allir fegnir. 10. Vardö hann skjött vinsell; velr hann ser kurteisa hirömenn, p& sem log ok landsins rett kunnu. — Lätum hann sitja f nädum, en tokum upp annat efni! Flöres freit um Elinä, wird abgewiesen und zieht ab. Kastüs unternimmt eine dreijährige inspektionsreise durch sein land. IV, 1. Dat er nd pessu nast, at Kastüs konungr frettir, at skipalid mikit er komit fyrir hans hafnir, ok lstr hann til forvitnaz, hversu af stendr um peirra parkomu. 2. En Flöres gagdi sendimonnum, at hann hafdi eigi setning & pangat [at] koma, ok hann vill burt, pegar honum gefr, ok bidr, at peir seti honumm torg til kaupa viö landsmenn — „pvi ver hofum nög gull i möti at gefa“. 3. Sendimenn fara ok segja, hvat titt er, konungi sinum, ok at s& konungr heitir Flöres, er kominn var austan 6r Traktiäborg — „ok vill hafa her frid- land, ok vill hann burt sigla, pegar byr gefr“. 1—3. giptiö—hafa: vergl. FSS. 8. 56: Roöbert heldr enn d bon- ordinu viö konung; en hann lez eigi mundu hana gipta an hennar leyfi; Fas. II s. 125: Um vetr at jölum strengdi Ketill heit, at hann skal eigi Hrafnhildi, döttur sina, giptanauöga; Detter, Zwei Fornald.s. 8.4: „Nümun ek bessum vanda snua af mer ok lita hana kjösa ser mann til handa; hefir hon bess bedit mik“; Rem. 8. keis. 8.328: „ver viljum hana med engu möli nauduga gipta nü heldr en fyrri“; Svarfd. (Fs.) s. 83: „Bessa skulu vit ba leita vid hana“, segir Ljötölfr, „bri at ek vil eigi gefa hana naudga“. 1. 8. Latum—efni: vgl. Rem. s. keis. 8.47: Liöum bar nö um al sinni ok ldtum ba syrgja sem ba Iystir, en vendum sogunni aptr til junkera Bemundar ok hans manna; Jarlm. s. ok Herm. s. 42: Läatum bau sigla sem bau kunna. En segjum, hvat til berr heima i borginni. Kap. IV. 12.13. at kann — at koma: ‘dafs es nicht seine absicht gewesen sei, dorthin zu kommen’. 13. begar — gefr: scil. byr; vergl. 8 3 unten. 14. seti—torg: selja e-m torg ‘jemand gelegenheit geben, zu kaufen, was er braucht’; vgl. Vols. 8. 26: Sigmundi konungi var hvar- veina seit torg ok annarr farar- greidt. 127 Flöres freit um Elinä, wird aber abgewiesen. 4. Konungr berr petta upp fyrir vinum siaum, ok hvottu Fl. son. flestir, at hann skyldi vel gera vidö pann hofdingja, sem langt var at kominn. Ltr konungr nü setja peim torg, en byör Flöres konungi & sinn kost med sv& marga menn, sem hann vill, reikningslaust; 5. ok pat piggr Flöres konungr, ok sat 5 par hälfan mänud { mikilli gledi, ok var par g60 veizla, ok var kert med konungunum. At pessarri veizlu s& Flöres konungr jungfräü El&ndü konungs- döttur, ok leiz hon honum forkunnar ven. 6. Vekr hann bönord vidö konunginn, at hann mundi gipta honum döttur sina. En hann tök pvf ekki fljötliga ok mellti svä: d. „Trüligt pykki mer, at sü kona muni vel gipt, sem pü fer, en bedit hafa hennar peir menn, er bxdi eru viölendir ok 088 kunnigir at miklum hofdingskap, ok hefir osg eigi synz at gipta hana, ok er peirra styrkr ner oss, en gipta hana { 6kunnig lond peim monnum, sem ver vitum engi deili 4“. Ok fekk Flöres konungr par engi svor onnur. 8. En }ö kom hann & petta mäl viö jungfrüna, ok svarar hon honum heoev- erskliga, en bad hann pö leita ser annars kvänfangs — „pviat ek vil ekki { annat land giptaz*“. Lauk sv& peirra tali. 20 4. 5. meö— vill: stehender aus- druck; vgl. Svarfd. (Fs.) 8.85: Karl $& 7. Vgl. zu dieser motivierung der abweisung der bewerbung Didr. s. reiö til skips, ok baud Gunnari til vistar med ser viö svd marga menn, sem hann vildi; Hansn. Dör. s. (Zwei Isl. gesch.) 8. 3: „Ok nü a morgin snemma skaltu ridöa ül i Hofn ok bj6öa honum hingat med sva marga menn, sem hann vill“. 5. reikningslaust: ‘unentgeltlich, gratis’; nur hier. 8. jungfrü: < mnd. junkvrowe; wird für unverheiratete frauen hoher geburt verwandt; s. Fischer, Die Lehnw. s. 32, 15. en gipta hana: ‘noch viel weniger will ich sie verheiraten’; anakoluth; vgl. k. 11,6: „ok mun ek eigi gipta“ usw. 16.vitum-—d: ‘bescheid wissen, etw. kennen’; vgl. komm. zu Eg.s. k.9,19. Is. 283: Hann (Nidungr) lez eigi vilja senda sina döttur 8 ökunnigt land ok med beim monnum, „er bedt erw henni dkunnir ok 088“; Detter, Zwei Fornald. s. 8. 4f.: „En Gautrekr konungr er oss miklu kunnari ok nalegri ... Nü li mer sva, sem ek muna bann heldr kjösa, er reyndr er at hoföingsskap ok 088 er miklu kumnari, en bann, er ver vilum hvarkı kyn ne kost“; Jarlm. s. ok Herm. s. 8: „En bött hann se lofaör af ollum, bad hafa b6 komit sjalfir beir menn bess erendis, at ek veit ei hvart minni eru hätlar en hann, ok hefir mer ei sjnz at giptaz beim. Eru beir menn bö6 oss allkunnugir at morgum godum hlutum“. 128 Flöres zieht gegen Kartagı& und erobert die stadt. 9. Flöres konungr let petta ekki & ser finna, en p6 lägu IV. V. honum pessi orö i miklu rümi, ok sitr‘ hann nd par til byr gefr. Ok pä draga peir upp sina strengi, ok bjugguz burt af Affricä, ok pokkudu konungi ok skiptuz gjofum vid. Siglir 5 Flöres konungr nü f haf. 10. Litlu sidarr bj6z Kastüs konungr burt af Cartagfäm ok üt fi Alexsandriäm i fjarlegar hälfur sins rfkis, ok eigi sagdiz hann aptr mundu koma innan III vetra. 11. Ferr hann nü, pegar hann er büinn. En hans döttir El&n& var eptir, ok ı0o margir adrir ägetir menn til gszlu viö borgina ok rfkit. Fiöres plündert Kartagi& und entführt Elinä, die er nach der stadt Segris bringt; dort läßst er sie in der obhut eines markgrafen, während er selbst nach abgelegenen teilen seines reiches zieht. V,1. Nü er at segja fr& Flöres konungi, at p& hann hefir siglt III degr, deyr af byrrion ok kemr mötvidri, ok leggr hann til hafnar undir ey nokkura, er Si[killey heitir, ok l&ä par hälfan mänud. 2. Mintiz hann nü peirra svara, sem 15 hann hafdi fengit af Kastüs konungi ok döttur hans. Hefir hann nü einsett ser at sigla aptr ok vinna med stridi hana ok rikit. Berr hann nü petta upp fyrir sinum monnum, en peir sogduz honum fylgja vilja. 3. Dvinzst leysa peir sinn flota ok sigla aptr at burt sigld[r]. 20 Kartagfäm, ok var p& Kastüs konungr fyrir hälfum mänadi Kömu peir par mjok & 6vart ok um[kringdu] borgina. 4. Vissu menn eigi fyrr en borgin var full af moynnum. Gengu pä Iddrar um alla borgina, ok var väpnabrak mikit, ok voröu borgarmenn sik, en hinir väru margir, er felmtudu, ok 25 urdu par skjöt umskipti; 5. fellu borgarmenn, en sumir gengu 6. 7. Cartagidm — Alexsandriam: lat. akk.-endungen; über Cartagia s. k. 8,1; Alexsandria bedeutet hier wie auch an mehreren anderen stellen nicht die stadt A., sondern offenbar das ganze Ägypten oder seinen nörd- lichen teil; vgl. El. s. ok Ros. 8. 55: # Alexandrialandi; Fjör.ridd. 8. 8.46: nokkut af Alexandria; vergl. auch Isl. Ev. 18.33: til Alerandriam ok Egiptum, til Affricam ok Cartaginem. Kap. V. 16. einsett ser: einselja ser ‘sich vorsetzen’, ‘fest beschließsen’. Wird nur von Vigf. und Blöndal verzeichnet, da man es offenbar nur für neuisl. angesehen hat. $& 5. Beachte, dals die entführte künigstochter den namen Klina trägt, sicher im anschlusse an die erzählung der Tröjumannasaga von der entführung Helenas durch die Trojaner (Tröj. s. [Ann. 1848] 8. 40). Flöres entführt die königstochter Elina. 129 til grida. Deir brutu upp kastala pann, sem konungsdöttir var inni, Fl. son. Y. ok kom hon & peirra vald. Rzntu peir borgina fe ollu ok fcerdu til sKkipa, ok svä konungsdöttur. 6. Sigldu f haf, pegar peim gaf byr. Konungsdöttir barz litt af, ok vildi hvärki piggja mat ne drykk at monnum. En konungr vildi bliöka hana, ok baud 5 henni allan söma pann, sem hann mätti henni veita. 7. En hon vill pat eigi ählydaz, ok vill hon eigi sinum augum upp lita at sj4 hann. En honum var sv& mikill hugr & henni, at hann mätti ekki svefn[s] njöta ok engrar gledi. 8. Setr hann menn til at tala saman ästir med peim, ok kom pat fyrir ekki. Ferr nü sem malt er, at horö verda Öyndisörrzdin; latr konungr leida hana i lypting til sin, en hvärt sem pat fekkz med gödu edr illu, p& fer hann hennar meydöm. 9. Ok ekki skipaz hennar skaplyndi til betra, ok hefir hon saman grimdarhug til konungs; en Pö toludu vitrir menn um fyrir henni, at hon skyldi eigi fordjarfa sitt lif, ok kom pä svä, at hon p& mat at monnum; t6k hon pä skjött at hressaz. 10. En aldri fekk konungr blidan dag af henni ok eigi heldr g6Öan vilja, ok eigi vildi hon ordö vid hann tala. En pat sä menn, pegar fr& leid, at peim hafdi eigi til einskis ordit peirra 20 samgangr, pvfat hon t6k at digraz. 11. Siglir konungr nü sina leid, til pess at hann kemr heim til sins lands, ok lendi vid pä borg, er Seglris] heitir. Tristr. 8. s. 161 ist Elena der name MHälfd. s. Eyst. k. 8,5 und die dort einer entführten herzogstochter. Zur situation vgl. auch Yngv. s. viöf. 8.1. 4. bare—af: ‘konnte sich in ihr schicksal nicht finden’; beraz af = bera af ser. | 9. 10. Setr— beim: vergl. FSS. 8. 109: en bo setiti hon (merin) menn til at draga ast beirra saman ok Bering til munygdar vid sik; ibid. 8. 153: „Ok skal hann ba handsala ber at samtengja dst ykkra Flovents“; ibid. 8. 195: „Aann ma mik gera kera Flövent ok fera ast okkra saman“. 11. hordö— Öyndisörredin: “hart sind verzweifelte auswege’; vergl. Bagabibl. XVIL. angeführte literatur. 12. letr—Iypting: ber Iypting s. den komm. zu Vatnad. k. 8,7, sowie Seew. 8.49. 82; zur situation vgl. Ragn. s. loöbr. 3. 125: Nü leggr Bagnarr hana (Kraku) $ lypting hjd ser ok hjalar vid hana. 16. fordjarfa: , namen Fe&lix, Fenix und Ajax. VI, 1. Frä Elend tök nü sina gledi ok malti vidö menn p&4, sem til orda leitudu vid hana; en aldri var hon med blidu bragöi; ok pötti margreifanum nü venkaz um, ok var henni nzrgongull ok mjok eptirlätr. 2. Ok sat hon par sv& VI mänadi, ok likaöi ollum vel til hennar. En pvinsst t6k hon sött, PA vön pötti, at hon mundi barn foeda. Var pä fengin til kurteis kona at pjöna henni, ok margreifinn sat yfir henni ok hans fra. 3. Hon hafdi stutta sött ok harda; ok litlu sidarr foeddi hon sveinbarn, pvinzst annat ok et priöja Oll väru pau ven ok störmannlig. Sveinarnir väru lagdir { skaut margreifans. 4. S&ä fyrst kom til var hvitr bedi 4 här ok horund; pann let hann kalla Felix eptir sinum fodur. Annarr var raudlitaör & här ok skinn; pann l&t hann kalla Fenix eptir sinum brööur, enn priöja Ajax eptir fodur Flöres konungs; hann var dekkr b&Pi & här ok skinn. Kap. VI. 11. Sveinarnir—mar- greifans: näml., damit dieser anstatt des abwesenden vaters ihnen einen namen gebe; vgl.Weinh., Altn. Leben 8.262 ff., sowie den komm. zu Alafl.s. k. 2,4. 12. hdr—horund: diese miteinander alliterierenden worte werden oft zu- sammen gebraucht; vgl. Sigrg. s. ok Valbr. k. 6 (8. 313): Valbrandr ... var svartr ü har ok horund; Fas. III 8. 592: Sturlaugr.... var... 1jdss a här ok horund; Hard.s.s.34: Hann (Horör) var hvitr a horund en bleikr a har. 13. Felix: tritt, wenn auch recht selten, auf Island und in Norwegen seit dem 15., bezw. 16. jh. auf; s. Lind. In romantischen sogur nicht ungewöhnlich, z. b. Felix konungr t Aples in der Flör. s. ok Bl. und der Sig. s. pogla. 14. Fenix: sehr selten als per- sonennamen; von Lind nicht ver- zeichnet; kommt auch in Fjör. ridd. 8. 8. 92 vor (vergl. anm. zu & 4 unten!). 15. Ajax: Von Lind nicht ver- zeichnet; scheint während des mittel- alters wenig gebraucht worden zu sein; vgl. Fjör. ridd. 8. 8. 41: Enn sterki Ajax, Grikkja hoföingt, sowie ibid. 8. 92: Ajax keisarasonr. 15. 16. dekkr—sinni: vgl. Bös. s. 8. 77: hann (Bosi) var enn efni- legasti, bd dekkr a har ok skinn; vergl. auch Diör. 8. I s. 9: Hann (Samson) var dekklitadr ok bo manna drengiligstr. $& 4: Eine bemerkenswerte über- einstimmung mit den namen der Flör. 8. zeigt sich in dem sicher sehr jungen Hfintyri af Ajax keisarasyni (Fjör. ridd. s. 8. 92ff.): Hann (Syrus, keisars 1 Rom) atti brja sonu, het einn Phenix, annarr Felix, briöi Ajax. Diese saga hat die namen vermutlich aus der Flör. s. über- Kastüs erfährt die entführung seiner tochter. 133 5. Deir väru sveipadir lini ok virduliga vaktadir. Konungs- Fl. son. döttur batnadi skjött sinnar söttar; en eigi var henni mikil VI. VII. äst & sinum sonum, ok olli pvf heipt sü, er hon hafdi 4 konunginum peirra fodur. 6. Uxu peir par upp III misseri, ok väru peir p& svä störir, at peir kunnu bz&Ddi at mala ok ganga, 5 ok peir väru at leik meö oörum sveinum. Var Ajax fyrir peim b&di at vexti ok vitsmunum. Kastüs’ rückkehr. Er zieht mit Äbel gegen Traktiä, um seine tochter zu befreien. VII, 1. Dessu nzst vfkjum ver vestr { Affrikäm, at Kastüs konungr frettir, at hans döttir var burt tekin ok hans borg var rent, en margir hang vinir drepnir. En ögorla vita peir, 10 hvadan sä herr er kominn. 2. Dvf kallar hann nü saman sina menn, ok berr pat mäl upp fyrir peim; en [pat] pötti flestum likligt, at Flöres konungr mundi hernum ollat hafa, en viseu pat p6 eigi til visenda. 3. Ok var pat räös tekit, at gera speara norör yfir hafıt; ok tökz peim sü ferd greitt, ok fekk konungr p& sonn tidendi um hvarf döttur sinnar. Stefnir hann nü saman sinum monnum ok byör üt miklum her, ok pykkir ollum r&äd, at hann hefni sinnar svivirdingar. 4. Sendir konungr nü boö hertuganum Äbel, at hann skal koma med allan sinn her; ok pegar hann frettir hessi tidendi, safnar hann her um allt sitt riki, ok vilja honum allir gjarna fylgja. 5. Ok sem hann er büinn, stefnir hann til möts vid un © nommen. — Zur benennung der kinder nach toten angehörigen, ein brauch, der wahrscheinlich mit dem glauben an die seelenwanderung zu- sammenhängt, vgl. Storm im Ark. 9 8. 199 ff. 1. sveipadir lint: vgl. Rigsp. str. 21 (Bugge s. 144): 100 dl Amma|... kona sveip riptt, sowie ibid. str. 34 (Bugge 8.146): Svein dl Modir, | silki vafoi. vaktadir: vakta < mnd. wachten; das entsprechende einheimische wort ist varöveita. S. Fischer, Die Lehnw. 8. 42. 1. 2. konungsdöttur — sdtt: e-m batnar e-s: ‘jmd erholt sich nach einer krankheit’. 6. 7. Var Ajax — vitsmunum: der jüngste der brüder ist immer der beste nach ‘Bagvzgtsloven’, vgl. den komm. zu EA k. 12,3. Kap. VII. 15. speara: spart < mnd. spö&er; s. Fischer, Die Lehnw. s. 40. Die einheimische entsprechung ist njdsnarmadr, njösnari. — Das wort hat hier eine andere form als ge- wöhnlich, da es sunst regelmälsig spejari geschrieben wird. 134 Kastüs zieht mit Abel gegen Traktiä. Fl. son. Kastüs konung; en er yeir finnaz, sagdi Kastüs konungr honum, YII. VII. hvat um var. Verda peir nt & pat sättir, at peir skulu fara { Austrveginn at hefna sinnar svivirdingar. 6. Er nü mikill viöbüningr i Kartagfä, pvf hverr byr sik ok sin väpn. En 5 konungr let büa sin skip med miklu drambi; ok er peir väru bünir, siglir konungr burt meö allan sinn her. En par sitr eptir morg haversk kona sorgfull eptir sinn bönda, ok morg jungfrä eptir sinn unnasta. 7. Dessi büningr peirra hefir stadit um II är. 10 Koma peir nü austr i Trakti& at borginni Segris, er mar- greifinn r&Ö fyrir, 8& er konungsdöttur geymdi ok sonu hennar. 8. En allan penna tima hafdi Flöres konungr ekki par komit sakir fjolskyldu, ok väru peirra synir tve&vetrir. Kastüs geht zum angriff gegen die stadt Segris und nimmt sie nach einem blutigen kampfe ein. Er fährt mit Elina und ihren söhnen nach hause. VID, 1. Nü verör margreifinn varr vid herinn, ok kallar 15 hann p& saman allan sinn her af nälegum borgum ok herudum, ok safnaz honum mikit lid, en p6 eigi sem purfti, pvfat timinn var stuttr. 2. En Kastüs konungr hefir nü fulla vissu, at hans döttir var par geymd. Gengr hann pegar & land med sinn her, ok lztr geisa eld ok järn. Er nü eigi kyrt { borginni 20 Segris. 3. hefni—svivirdingar: vgl. Diör.s. U 8.91, wo Attila, der bei seiner bewerbung einen korb bekommen hat, ein heer sammelt, at hefna sinnar svivirdingar. Derselbe aus- druck unten k. 10,4. 6—8. En bar sitr— unnasta: vgl. Diör. 8. II 5. 284: bar sitr heima morg fogr kona ok dyrlig eptir sinn bianda ok sinn sun ok broödur. Kap. VII. 15. borgum — herudum: borg und heradö werden oft in der bedeutung ‘stadt’ bezw. ‘land’ zasammen gebraucht; vgl. Barl. s. s. 211: Da for til alt folkit bedi af borgum ok herudum; Diör. s. II 8. 316: „En ef ver skulum her bida bess er dagar, bd man drifa til borgar lid af heroöum“ usw. 16. 17. en—stuttr: vgl. Filipö- rimur III, 42 (= Ridd. rimur s. 22): Nu var Hminn ndgu stuttr | nauöum slikum; | bvi vard eigi flokkrinn fluttr | at fylki rikum. 19. eld-jdrn: häufig vorkommende alliterierende zusammenstellung (jarn < &arn); vgl. Vols.s. 8.39: Deir lata begar geysa eld ok jarn, drepa menn, en brenna bygdina; FSS.8.IX. 19. 20. eigt — Segris: vgl. Jömsv.s. 8. 26: Ok ba geröiz eigi allkyrt i hollinni; Rimnae. II s. 251 (str. 20): ba var eigi kyrt um by. 135 Der kampf zwischen Kastfıs und dem markgrafen. 3. Ltr margreifinn lüka upp oll hennar port, ok biör Fl. son. menn sina duga sem bezt. Mätti par nd heyra mikit brak, er VI. hverr byr sik ok sinn hest Sagdi margreifinn, at hann skal sitt if { ved leggja at verja konungsdöttur. 4. Kastüs konungr gengr pä at borginni med sinn her, ok tekz nt enn 5 mesti bardagi, ok var mjok mannske«dr; ok var pat langa stund dags, at hvergi mätti sjä heidan himin fyrir orvum ok spjötum; en gny ok väpnabrak ok Iudragang mätti heyra vel hundrad rasta. 5. En med pvi, at margreifinn hafdi fätt 1id, p& halladiz bardaginn 4 hann. Riör hann p& framm meö miklu kappi, ok f pessi sinni frammreid drap hann meirr en nfutigi manna. 6. Ok nt kom { möti honum merkismadr Kastüs konungs; s4 het Ötte. Hann drap hestinn undir margreifanum, ok greifinn hj6 { möt til hans ok af honum hondina, ok nam sverdit kvidinn, svä üti lägu iörin, ok fell merkit. hest, er 2. 3. mdtti — hest: formelhaft; vgl. Jarlın. . ok Herm. 8.12: Var a bessi ndtt mikit brak 4 borginni.... Bj6 hverr sik ok sinn hest; Diör. s. II 8. 174: en 4 oörum staö er mikit vapnabrak ok hestagneggjun, er hverr riddari tekr sin vapn ok hest. 6—8. var— spjötum: formelhaft; vgl. unten k. 13, 5, sowie Ulfars s. 8. 152: sva var orvahrid ok spjdta, at eigi saz 1 heidan himininn; Fjör. ridd. 8. 8. 50: flugw eva bykkt spjdt ok orvar, at ei saz heiör himinn; Alex. 8. 8.37: Sva bykkt dıtifa nü spjöt ok grvar ok allskonar skot- vapn, at varla ma sja fyrir heidan himin; R&öm. s. keis. 8. 284: bar md lita spor ok spjöt fljüga sva bykkt, at eigi mältti sölina sja fyrir; Saxo (Olrik) II s. 75: Sollyset skjultes af Spydenes Hagl. 8. 9. gny—rasta: starke über- treibung; vgl. Iv.s. k. 15, 2: Sva uröu miklir brestir af hoggum beira, 7. En margreifinn stokk & pann Ötte hafdi ridit, ok peysir at Kastüs konungi ok hj6 at heyra matti 1V milur, er stalin mettuz; FSS. s. XXVII; N. Folkev. I 8. 49 (str. 17): de var fulla femten valske milir | dei heyrde hass folafot. — rost, f., eig. ‘eine wegstrecke, die man, ohne auszuruhen, in einem zurücklegt’; = ca. 1!/,-2 wegstunden (10 km.). 10. halladiz—hann: ‘nahm der kampf eine für ihn unglinstige wen- dung’. 13. Ötte: aus dem deutschen ent- lehnt (Otto); tritt seit der mitte des 14. jhs. in Norwegen, meist in der form Ötte, auf (welche form in den hss. A und B vorkommt, während C die form Otto hat). S. Lind. 16. fell merkit: vgl. Diör. s. I 8. 13: fell sinn veg hverr hlutr til jardar ok 4 sundr merkisstongin, ok fell merkit @ jorö; ibid. II s. 243: Viöga ... heggr sundr merkistongina, ok fellr merkit a jord (vgl. ibid. 8. 246). 136 Kastıis nimmt die stadt und fährt mit Elinä nach hause. Fi. son. { hans hjälm. Dat var svä mikit hogg, at laufin med gim- YIIl. steinunum flugu { burt & vollinn, en konungrinn [fell f] övit 1 1 2 5 je >, > framm & sodulbogann. 8. Dä kom ridandi enn sterki Ähel ok leggr til margreifans sv& hart, at hann fell af sinum hesti. Hann stokk & fetr fimliga, ok gekk at einum marmarasteini ok settiz niör, ok var pä sprunginn. 9. En pegar hann var fallinn, p& hrukku allir hans menn aptr f borgina. En hertuginn Abel ok konungr gengu at borginni med sv& miklu kappi, at peir brutu bana ok dräpu mennina, en rzntu f& ollu. 10. Brendu sidan borgina ok oll pau herud, er par väru nzri, ok fengu sv& mikit fe, at undr mätti kalla. Dar fann Kastüs konungr sfna döttur ok hennar sonu, ok tök hann pau f sitt vald. 11. Frettu peir nü til sanns, at Flöres konungr er beim pä sv& fjarri ok langt f burt fr& sjönum, at eigi mättu peir honum nä f pvi sinni. Nü kallar Kastüs konungr & sina menn ok leitar r&ds vid p&, hvärt hann skal nü herja ok leggja undir sik landit, eör skulu peir leita at Flöres konungi. 12. Hertuginn Abel svarar: „Ver hofum gort mikit her- virki ok fengit mikit f6 ok gort mikinn mannskada. Dvf pykkir oss räö heim at halda, pviat ef landsherrinn safnaz saman, pä hofum ver ekki lid viö honum, enda hofum ver nü fengit värt erendi. 13. Dvi skal { burt sigla at väru r&di, ok lätum Flöres 1. 2. laufin—vollin: formelhaft; hne 4 övit framm da sodulbogann; FSS. s. 183: vgl. FSS. 8. 262: Herra Bevers ... hj6 4 hjdlm Ivorii konungs, svd at af genguw bedi lauf ok steinar; El. 8. ok Ros. 8. 30: hjd begar ofan 4 hjalm hans, eva at oll laufin flugu a vollinn niör fyrir fetr honum; Fas. III 8. 467: borduz sva akafliga, at vid himin var at sja lauf af hjalmum beirra; R&m. s. keis. s. 111; FSS. 8. XXX. Diese lauf ‘' blätter’ waren blattartige verzierungen d. heime. — gimsteinar ‘edelsteine’ schmückten oft die helme der vornehmen; vgl. Waffenk. s. 156 f. 2. konungrinn — soöulbogann: for- melhaft; vgl. Jarlm.s. ok Herm. 8.15: En hoggit var sva bungt, at konungr En svd var hoggit mikit, at Flövent ömeltti; ok hn£ hann hd framm dä sodulbogann; Karlam. s. 8. 308: Hann halladiz { ovit d soöulbogann aptr. 6. 6. gekk at— sprunginn: Dieser marmarasteinn ist wahrscheinlich eine entlehnung aus der Karlam. s. 8.523: Rollant.... sneriz til Spanta- lands ok gekk a h&d eina, bar sem lagu 4 marmarasteinar ok viör var vaxinn, ok settiz niör, ok se a hann ömattr. Zur situation im übrigen vgl. ferner Tristr. s. (Ann. 1851) s.20: En bat er fra Patrocles riddara at segja, at hann hefir bariz af sva mikilli karlmensku, at hann sprakk af sokn. Die heimfahrt. 137 konung sj& nü f vönarbug eptir sinum sonum. Mä vera at oss Fl. son. verdi { annat sinni minna fyrir at veida hann, ef pess verdr audit.“ VL IX. 14. At hans mäli geröu allir g6dan röm, ok var petta räös tekit, ok leystu peir nü flota sinn ok sigla nü svä III daga, at peir sä hvergi til landa. 5 Während der heimfahrt verunglückt das königsschiff auf geheimnisvolle weise und alle seine insassen scheinen ertrunken zu sein. IX, 1. Dat berr nü til tidenda einn vedrdag g6dan, at peir sigldu litinn byr, ok gengu skipin misjafnt; ok er kveldadi, 1. Jjd—sonum: vönarbugr, m., ist ün. ).ey. Das wort ist offenbar aus von, van, f. ‘grund, etw. zu er- warten’, ‘hoffnung auf etw.’, und bugr, m. ‘biegung’ gebildet; was aber das wort bedeuten soll, ist fraglich. Vielleicht haben wir in ihm ursprünglich einen jagdterminus zu sehen; vgl. Hertzberg, N.G.L. V 8. 684: van ‘platz, strich, wo man wild zu treffen erwartet’, ‘wechsel’, ‘jagdgebiet’; gera vanir yfir land manns ‘jagdsteige über fremdes gebiet gehen’; ‘auf der jagd in fremdes revier kommen’ (ibid. II 8. 143). In neuerer zeit kann das wort in schwed. wie in norweg. dialekten ‘fanggerät’, ‘fischzeug’ bedeuten; vgl. Fr.?, Vigf.; Aasen (von, vaaning); Rietz (vän); Hell- quist; Ark. 29 s. 180. — Der aus- druck 8ja 4 vonarbug würde dann ursprünglich bedeuten: ‘nach wild ausspähen’, dann ‘erwartungsvoll nach etw. ausspähen, ausblicken, auf das man vielleicht stofsen kann’. vonarbugr würde dann entweder be- deuten: ‘ein bug an einem fang- gerät (vön), in dem man erwartet, dafs das tier sich fangen soll’, oder ‘ein bestimmter platz, ein terrain- bug, wo man fanggeräte (von) ausgelegt hat, oder wo man wild anzutreffen hofft” (dar sem dyrs er von). — Vielleicht könnte man den ausdruck auch wit der im volks- glauben weit verbreiteten vorstellung in zusammenhang bringen, nach der man übernatürliche oder sonst un- sichtbare dinge erblicken kann, wenn man durch einen ring oder, be- sonders oft, durch den bogen des gekriimmten armes, hindurch sieht (vgl. vonar-bugr); vgl. Saxo (Olrik) 18.113: „Skw med dit Oje herhid, igennem min bejede Albu; | ferst dw dog signe dit Syn med Sejrens mosgtige Meerke, | irygt du da feste dit Blik og kende den veldige Kampgud“ [= Odin], sowie Feilb., Ordb. III s. 174 (unter se). [Diese erklärungsversuche sind mir mit entsprechendem vorbebalt von dr. phil. Jön Helgason bezw. doc. E. Wess&n gegeben worden.] Kap. IX. 6. einn veördag gödan: ‘eines schönen tages’; schon im altisl. in derselben bedeutung wie im heutigen deutsch; vergl. da- gegen Hkr. III s. 304: Dat var einn fagran veördag — var heitt skin. 7. gengu— misjafnt: ‘die schiffe fuhren mit ungleicher geschwindig- keit’; vgl. Hkr. 18.433: drogu menn ba segl sin, ok gengu meira smd- skipin gll. 138 Das königsschiff verunglückt. Fl. son. tök af byrinn ok gerir logn. 2. Liggr par nü hvert skip, IX. X. sem komit er. Konungr ok hans döttir ok hertuginn Äbel väru 4 einu skipi oll ok peir enir ungu sveinar, gem fyrr väru nefndir. 3. En um morguninn f dogun var komin & poka, ok kemr pä & vindgräd litt. Ok er upp kom aölin, tök at rjäfa pokuna. Skoda peir nü skipin, ok vilja ej&, hvat konungs- skipit hefz at. 4. Nü sjä peir pat hvergi; en peir vissu p6 gorla, hvar pat lä um kveldit. Skjöta peir nü bäti, ok r6a millum skipanna. Ok nü finna peir reka af konungsskipinu, bxzdi trereida ok annat. Pykkir monnum petta undarligt; sagdi petta nü hverr odrum. 5. Hafdi engi heyrt & pessarri nött häreysti neitt. Hafa allir pat fyrir satt, at skipit muni forgengit. Verör pat nü peirra r4d, at peir sigla heim til Affrik& 15 ok kunna at segja par pessi tidendi, ok pykkir ollum mikils um petta vert ok undarliga til hafa borit. — Verör nü her at standa fyrst frä pessu at segja at sinni. >, [PN o Flöres erfährt bei seiner rückkunft das geschehene und dann auch die später erfolgte katastrophe zur see. Er verheiratet sich mit Ermingerör und bekommt von ihr die tochter Elinä. X, 1. Nü er par til at taka, er Flöres konungr frettir pessi tidendi. Pykkir honum mikill skadi eptir sin born ok einkanliga eptir frü Elinü. 2. Hefir hann pat nü { hug ser at gera sp6ara üt yfir hafıt ok fretta, hversu peir breyta, eör hvärt El&en& mun nokkut gipt vera, pvfat par var hugr hans allr, sem hon var. 3. Dessir menn fara nd ok framm koma, ok koma svä 25 aptr, at peir hafa frött oll sonn tidendi um hvarf konungsins 2 o 5. vindgrad: n. ‘schwacher wind, 16. 17. Verör—sinni: vgl. Jömsv.s. der die meeresoberfläche kräuselt’; s. 31: skal her standa nü fyrst at in der älteren sprache kommt sonst sinni; Mabin. II s. 84: And thus far nur die form gradi, m. vor, im this story up to that time. neuisl. ist dagegen die form grad üblich. Vgl. shetl. gro, gru Kap. X. 21. speara: vergl. den ‘schwacher wind’ (Jakobsen.. — komm. zu k. 7,3. Ableitung von dem adj. grar hversu— breyta: ‘wie sie sich’s ‘grau’. einrichten’, ‘was sie anfangen, 13. forgengit: forganga, auch unternehmen”. fyrirg. ‘vergehen, untergehen”. 22. nokkut: ‘vielleicht’. Flöres verheiratet sich mit Ermingerör. Seine tochter Elin.. 139 ok hans döttur ok allra peirra manna, sem par väru 4. 4. En Fl. son. Fiöres konungr hafdi p& bit sinn her ok »tladi Gt yfir hafıt %- X1. at hefna sinnar sviviröingar. Br& honum mjok vid pessi tiöendi; stgövar hann nü sinn her, ok sez at sinu riki ok setr log ok landsrett ok leggr af herna®d. 5 5. Litlu sidarr kvängaz hann ok fekk döttur Filipüs konungs af Svävä; hon het Ermingerör. Hon var kurteis jungfrü. Dau ättu skjött eina döttur; hon var Elenä nefnd eptir peirri, sem Flöres konungr hafdi mest unnat. 6. Hon var hverri mey friöari. Konungr unni henni mikit; ok pegar hon var 10 svä til aldr[s] komin, p& urdu til rikir menn at bidja hennar; en konungr vildi engum gipta hana, ok för svä langa tima. Herzog Sintram von F&nedi und seine briüder Reinsald und Bertram. Sintram wirbt um Elinä, wird aber von Flöres abgewiesen. XI, 1. I penna tima red fyrir austr { Fenedf einn hertugi ungr ok listugr. Hann het Sintram. Hann var manna fridastr 1. Par—a: d.i. d konungsskipinu. 5. dog ok landsrett: bl. alliterier. ausdruck; vgl. Fr.? unter landsrettr. 6. Filipüus: Auch in Norwegen und auf Island während des 14. u. 15. jhs. ganz gebräuchlicher name; s. Lind. 7. Svava: Schwaben; wird an ver- schiedenen stellen der Didr. 8. und in vielen anderen sogur genannt; vgl. Sig. s. pogla s. 67; Hkr. III s. 283; Fas. II s. 396. Ermingerör: der name ist wahr- scheinlich der Karlam. s. s. 31 ent- nommen; vgl. auch Flat. II s. 478: E. Geirbjarnardöttir. 8.9. hon—unnat: Auch Fas. II 8. 124 erhält die tochter der zweiten frau den namen der ersten. 12. en—hana: vgl. k. 3,2, wo derselbe ausdruck vorkommt. Man kann hier wohl beinahe von einem stehenden motiv sprechen; vergl. Diör. 8. I 8. 49: konungrinn fadir hennar ann meynni sva mikit, at engum manni vill hann hana gipta (= ibid. U s. 71); Kirj. s. 8. 2: Margir konungar ok konungasynir girnduz hennar at fa, en sva var konungr virkr at sinni dötiur, al hann vill fyri engan mun gipta hana; Strengl. s. 54: Rikir badu hennar ok gjarna vildu fa hennar, en fadir hennar vildi engum kosti gipta hana, bviat hann mdtti aldri af henni sjd. Kap. XI. 13. Fenedi: Venedig. < Diör. s., wo F. an vielen stellen genannt wird; vergl. weiter FSS. 8.103 (Fenidi), ibid. 8.122 (Fenedt); Fjör. ridd. 5. 8. 62 (Henediabotna), ibid. 3. 71 (Fenedien); Riddaras. 8. 200 (til Fenedibotna). 14. ungr—listugr: vgl. Karlam. s. 8. 53: ungr ok listugr riddari. Sintram: < Diör. s., wo S. af Feniöi eine bedeutende rolle spielt (vgl. bes. I s. 334f., wo das aus- sehen und der vapnabünadr S.s beschrieben wird). Fl. son. XI. So 10 2 [311 = 140 Herzog Sintram von Fönedi. synum ok bezt at ser gorr at ollum fpröttum. 2. Hann ätti Il br&ödr; het annarr Reinald; hann var hertugi af borg peirri, er S[ülsä het. Hann var vaskr madr ok vel sidadr. Annarr hans brödir het Bertram; hann var hertugi yfir peirri borg, er Segard het. 3. Allir väru Jeir br&dr listugir menn ok kurteisir. Hertuginn Sintram hafdi spurn af jungfrdäinni Elind, döttur Flöres konungs. Byr hann nü sina ferd austr { Traktiä & fund Tlöres konungs pess erendis at bidja hans döttur. 4. En er Flöres konungr vard pess varr, at slikr hofdingi hafdi hann heimsött, fagnar hann honum samiliga, ok var par en dyrligasta veizla. Ok at pessi veizlu s& hertuginn frü Elenü, ok fannz honum mikit um hennar fridleik. 5. Hann hafdi orö viö hana um sin erendi. En hon hafdi engi fjarteecki if nokkurum sinum svorum, en kvez 6 sins fodur räd hafa um petta. Sintram taladi sitt erendi fyrir konunginum um petta mäl, en Flöres konungr melti svä: 6. „Herra Sintram!* sagdi hann, „vel pykki mer pat trüligt, at per munid eigi fyrirmuna ydr slikrar giptingar; en til hafa ordit slikir hofdingjar at biöja minnar döttur, sem bzdi eru rikari ok meiri hofudöburda en pü ok oss kunnigir at g6öum hlutum, ok er peirra styrkr oss nälzgr, ok mun ek 2. Reinald: < Diör. s., wo R. einer der mannen Erminreks ist. 3. Süsd: alle drei hss. haben fehler- haft Sasd. — Suüsd ist der Diör. s. entnommen (vw Süsat); = Soest in Westfalen, die hauptstadt Attilas. 4. Bertram: vermutlich aus der Karlam. s., wo Reinald und B. zu- zammen genannt werden. Diör. s. I 8. 32 wird ein herzog Boltram oder Hertram von Fenidi genannt. 5. Segarö: < Pidr.s.; vgl. Didr. s. 18.38: Fyrir nordan fjall 1 Svdva par er && borg er heitir Saegard (die burg der Brynhildr); ibid. Il s. 38: Segardr. 14. fjarteki: “einwand, einspruch gegen etwas’ (vgl. taka e-u fjarri); in derselben situation wie hier wird das wort auch Fas. III s. 527 an- gewandt. 19. at— giptingar: hier kommt eine art von beilsender ironie zum vorschein, die man von dem ver- fasser kaum erwartet hätte; so auch unten 8 8: „Vel md ek sja bik ogiptan“. Zu dem letztgenannten vgl. Fjör. isl. p. (Hröm. p. halta k. 4) 8.168: „velmeetta ek 8jd bik blöögan, BHromundr! ok sonu bina“. 21. meiri hofudburda: ° mit gröfserem ansehen’; hofuöburör, m., eigentlich ‘die art, wie man den kopf trägt’ (vergl. ausdrlicke wie bera hofudit hatt, lägt usw.). $ 6. Vgl. k. 4,7, eine beinahe wörtliche entsprechung zu Sintrams werbung. Sintram wirbt um Elina, wird aber abgewiesen. 141 eigi gipta mina döttur i Ökunnig lond peim manni, sem ek Fl. son. veit engi deili 4, ok purfi per ekki pessarra mäla at leita“ XI XII. 7. Nü pykkir Sintram ser Övirduliga svarat, ok byz hann nü i burt. Ok äör peir konungr skilja, mzlti hann: „Der hafıd gort vära ferd 6virduliga, ok eigi per enskis 5 vinskapar vön af oss. 8. En ydra döttur skal ek fä, edr eng[a] konu ella.“ 9. Konungr svarar: „Vel mä ek sjä pik ögiptan, en standaz mun mitt riki höt pfn.“ Siglir Sintram nü sinn veg, ok lettir eigi fyır, en hann ıv kemr heim [f] Feneöf. Sintram und seine brüder sammeln ein heer, um sich an Flöres zu rächen. U. a. gewinnen sie drei hervorragende krieger, Une, Sekündüs und Tertids, für ihre sache. XH, 1. Sintram gerir nü bod sinum bre&örum, at peir komi & hans fund, ok peir gera sem hann biör. Ok er peir finnaz, segir Sintram peim, hversu tekiz hafdi ferdin austr i Traktiä, ok at honum liggr { miklu rümi pau svor, sem Flöres 15 konungr hafdi gefit honum, ok spurdi pä, hversu med skyldi fara, ok kvez eigi svä btit hafa vilja. 2. Deir svorudu bädir, at peirra styrkr veri i hans valdi. Verda peir nü & pat sättir, at [peir] skulu safna 1liöi um oll enu nzstu lond. Reinald hertugi skal heima vera ok büa peirra väpn ok skip. 3. MeöÖr 20 honum var mikilhefr maör; s& het Sekündäs. Hann var merkismadr hans, fpröttamadr mikill ok svä sterkr, at hann hafdi vel XII karla megin, hvat sem reyna purfti:. 4. Hann var fyrir litluı kominn til hertugans med mikla sveit manna. Hann ätti fagra konu, ok helt hertuginn mikit til peirra. 35 5. Nü fara hertugarnir { lidsbön, ok ferr Sintram üt allt til Blälandseyja, ok fekk hann mikit lid, pviat hann spardi Kap. XII. 15. liggr— rumi: vgl. 25. hell— beirra: ‘der herzog hielt den komm. zu k. 5, 13. sehr viel von ihnen’, ‘schätzte sie 21. Sekündüs: vgl. Isl. Ev. Is.7: sehr hoch’. Sun atti hann (ein ritter aus F'ranz) 27. Blalandseyja: Blaland be- einn med sinni frü, er nefndr er zeichnet im allgemeinen ‘das neger- Secundus. land’, Athiopien (seine einwohner 22. 23. kann — burfti: vergl. den heilsen bldmenn). B-eyjar, die auch komm. zu k. 1,5. an anderen stellen genannt werden Fl. son. XII. oa vu De) 1 ar 2 o 25 142 Sintraı sammelt ein heer, um sich zu rächen. ekki mälagjafır vid hofdöingja. Hann kom vid eyland eitt, er Kordübän het; pat var mikit hertugarfki. 6. Dar 165 fyrir einn hertugi; s& het Tertfüs,. Hann var störr madr vexti, karlmannligr ok dekklitaör ok svä sterkr, at honum vard aldri aflafätt, ok sv& mikill fpröttamadr, at engi komz til jafns vid hann. 7. Hann var kvängaör ok ätti III born vid konu sinni, II detr ok einn son. Hans kona var svä stör sem hann eda mikit sterri. Dau hofdu par fyrir rädit V vetr. Sintram finnr penna hofdingja, ok biör hann liös ok bydr honum helminga- skipti & pvf sem aflaz kann. 8. Sidan binda peir saman felag sitt, ok rez hertuginn til feröar med Sintram, en hans kona skal eptir vera lands at gzta. Siglir Sintram nü heim med miklu 1idi. 9. Nü er at segja frä hertuga Bertram, at hann för { liösbön f Grikklandseyjar, ok vard honum gott til liös. Vid ey p& er Kordö het fretti hann til eins mikils kappa; hann het Unds. 10. Hann hafdi III skip. Hann var frför synum, hvitr & här ok horund, sterkr at afli ok at ollum ipröttum vel büinn ok sv4 kappsamr, at hann mundi aldri fiyja ne fridar bidja. 11. Denna mann finnr Bertram, ok gefr honum fe mikit til liöveizlu, ok logdu peir saman lag sitt. Hefir Bertram nü fengit lid mikit; sigla peir nü heim til Fenedf. 12. En & medan peir hofdöu f burt verit, hafdi hertugi Reinald lätit gera morg langskip, par meör hjälma ok brynjur, spjöt ok orvar; ok er nü allr peirra herr kominn { einn stad. (z.b. FSS. 8.69, Fertr.s.ok Pl. k. 11), sind wohl am ehesten in dem Mittel- meere zu suchen, 2. Kordubdn: Der name dieser ‘insel’ ist wohl mit dem spanischen Cordoba (Cordova), stadt u. pro- vinz in Andalusien, von den Römern Corduba genannt, identisch; vgl. Karlam. 8. 8. 155: til Cordubam. 3. Tertiüs: vergl. Dridi Detter, Zwei Fornald.s. 8. XLVII, SnE. 8.10. 15. Grikklandseyjar: diese inseln waren während des mittelalters ein beliebter schlupfwinkel für see- räuber; vgl. den komm. zu Orv.- Odds s. k. 33, 6. 16. Kordö: um welche insel es sich hier handelt, ist nicht zu ent- scheiden. Man denkt am ehesten an Korfu. — Der form nach identisch ist der in der Karlam. s. 8.45 vorkommende spanische städte- name Kordu. 17. Unüs: vergl. Detter, Zwei Fornald.s. 8. XLVII: Unus, Annarr, Briöi. 24. lanyskip: ‘kriegsschiffe’; vgl. komm. zu EA k. 7,1, sowie Seew. 8. 97 ff. Sintram zieht gegen Traktiä. 143 Mätti: par sj& margan vaskan dreng med g6Ödum väApnum. 13. Gerir Sintram pat bert fyrir gllum monnum, at hann ztlar at halda pessum her austr { Trakti& ok scekja frü Elfnd med strfdi, ef eigi vill betr til takaz. Fl. son. xII Sie ziehen gegen Traktiä, wo auch Flöres ein grolses heer gesammelt hat. Sein schwiegervater, Filipüs von Svävä, wie sein oheim mütterlicherseits, Rikardö von Hölmgarödr, sind ihm zu hilfe gekommen. 14. Flytja peir nü sinn her burt af Fe&nedi, ok stefna 5 austr { Traktiä; leggja eigi sin segl fyrr en peir koma fyrir hafnir Flöres konungs. En longu fyrr en peir kömu, hafdi Flöres konungr frett af peirra lidsafnadi, ok väru peir eigi varbünir viö peim. 15. Var par fyrir hj& honum Filipüs konungr, mägr hans, ok hafdi mikinn her, ok mikit lid var honum komit 6r Austrveginum. Rikard hertugi af Hölmgardi, mödurbrödir Flöres, var par kominn med miklu lidi. 16. MeOr honum väru XII berserkir; 4 p4 bitu eigi järn; peir grenjudu sem hundar, ok skildöi engi peirra mäl, ok engi var peirra skemtan utan at drepa menn. | tun 0 15 1. Matti — vapnum: vgl. Diör.s. II 8.181: Dar ma sjü margan fagran hjalm ok nyjan skjold, hvitar brynjur ok hvoss sverö ok margan drengi- legan riddara. f 8. 9. varu — beim: vergl. EA k. 4,1. 11. BRikarö— Hölmgardi: vergl. den komm. zu Älafl. s. k. 1,1, sowie Sigrg. 2. fr. 8. 3: Rikarör af Garda- riki. — Hoölmgarör = Novgorod in Rufsland. 13—15. berserkir—menn: berserkir (< *berr od. *beri, m. ‘bär’ und serkr ‘fell, scharz’) ‘bärenhäuter”. Mit diesem namen wurden männer be- zeichnet, die periodisch von einer art wut angefallen wurden (berserks- gangr, m.), während welcher sie un- verwundbar und beinahe unwider- stehlich waren, in die schilde bissen und wie wölfe oder hunde heulten. Hier einige bezeichnende beispiele aus der isl. literatur: Hkr. I s. 124 (str. 52): grenjuöu berserkir, | qguör vas a sinnum, | emjudu ulfheönar | ok isorn düdu; Eyrb.k. 25,4: Deir (Halli ok Leiknir) gengu berserks- gang ok varu bad eigi 1 mannligu eöli, er beir vdru reidir, ok foru galnir sem hundar ok öttuduz hvdrki eld ne jan, en hversdagliga vdru pbeir eigi illir viöreignar, ef eigi var 4 möli beim gort; Veatned. k. 46,1: Deir (berserkirnir) grenjudu sem hundar ok bituw 1 skjaldarrendr ok 60u eld brennanda berum fötum; Svarfd.s. 8.21: „maör heitir Moldi; hann er vikingr eör berserkr; beir erw tölf saman (vgl. Flöres 2.!), ok hafa komit her tvisvar dör. Molda bita eigi jarn; beir vada eld ok bita 1 skjaldarrendr“; ibid. 8. 25: „Petta sverö mun bita Molda“, segir jarl, „en hann deyfir hvert vapn, er hann ser. PDvt skaltu geta, at Fl. son. XII a 144 Die heere lagern sich gegenüber. 17. Flöres konungr hafdi sett sinar herbüdir & einnj heidi .* eigi allnzr sinni borg; sü heiör 1l& til sjövarins, par sem Sintram hafdi lent. Gengu peir & land med ollu 1idi sinu; ok er peir sj& lid Flöres konungs, settu peir sinar herbüdir, ok sofa f nädum ena nzstu nött. eigi verdi hann varr viö fyrr, en bu heggr til hans“; Eg.s. k. 27,13: Sva er sagt at beim monnum vari farit, er hamrammir eru, eda beim, er berserksgangr var a, at medan bat var framit, ba varu beir svd sterkir, alt ekki helz viö beim, en fyrst, er af var gengit, ba varu beir dmätkari en at vanda; vgl. weitere belege in Hkr. Is.17f.; Eg.s. k, 9,3 (u. komm.). 64, 29; Grt. ». k. 2,5f. 19,4f. 30. 40,6; Kristnis. (ASB 11) k. 2,7 (u. komm.); Eyrb. k. 28, 21. 23£.; Vatnsd. k. 9,1 (u. komm.). 30,4. 37,3ff. 46,5; Heiör. s. 8.9. 36; Heidarv.s. 8.12. 14; Detter, Zwei Furnald. 8. 8. 26. 31. 85. 96 ff.; Orv.-Odds s. (Leiden) 8.97; Karlam.s. 8.108; Hrölfs s. kr. s. 37; Fljöted. h.m. 8.131; Fas. DI s. 241. 322. 466. 561; Fjör. ridd. 8. 8. 11; Blömstrv.s. 8. 24; Kirj. 8. 8. 47. 49f., sowie fol- gende belege aus noch ungedruckten sogur (einschliefslich der Reykjavik- ausgaben): Vikt.8.0k Bl.k.19 (8.59): [Falr] grenjandi ok bitandi i jarn- barda rond skjaldarins; Herc. s. ok Sept. k. 6: d ba breör bitu engin jürn, beir ottu framm berum skollum, er til beirra var hoggvit,; ... beir eta hratt ok drekka blod sem hundar; ... peir grenjudu ok bitu i skildina; ibid. k. 7: beir (berserkirnir) grenja ba sva mikit, at sumir landsmenn duttu niör af ötta; Villif. 8. fr. 8. 10: vard hann (Snakollr skalli) ba sva reiör, at hann hamadiz ok 6ö grenjandi med mikilli grimd möti Anganty, ok heggr til hans. ... greip hann ba fork einn mikinn, sem la a biljunum, ok ferdi af ollu afli # hofudö Snakolls; var hoggit sva mikit, at haussinn moladiz, ok fell Snekollr dauör niör; ibid. s. 24: [Tindr]) veör grenjandi at V. ok beit € skjaldarrendrnar af grimd; Hektors s. k. 6 (8. 27) (schilderung eines berserkers): kann bita engi jarn, nema bau se mjok vondud eör dverga smidi, but hann deyfir eggjar i hverju vapni. — Hann hefir hrossa- fetr at knjam nedan, galdramadr ok seiöskratti; ibid. 8. 31f.: reiddiz ber- serkrinn mjok ok grenjadi gridungs- liga, ok nagadi rond skjaldarins, syjnandi sik svd büinn al berjaz; ibid. 8. 125: grenjadi berserkrinn sva hatt, at tök E fjollum, en beim la vid vitfirring, er nastir stööu; vgl. schliefslich Saxo (Olrik) I s. 317: alle de omtalte ni sad og skar Toender med Skrig og Skraal og stygge Lader, skabede sig med at storme op og ned, og wggede gensidig hverandre til Kamp; ja nogle vil endog vide at de geede ad Kampen som galne Hunde; ibid. II s. 13f. 16. Über berserkir siehe u. a. Mogk, Germ. Myth., Pauls Grundr.? III s. 273; Erichsen, De berserkis et furore berserkico (in der AM ausgabe der Kristni s., Kbh. 1773); Maurer, Be- kehrung II s. 108ff.; Güntert, Über aisl. berserkergeschichten, Heidelb. 1912; Gering, Weissagung u. Zauber, Kiel 1902, 8. 14f.; Olrik, Kilderne I 8.56 ff. — Im gegensatz zu vikingr vgl. EA k. 7,6) kann berserkr all- mählich ohne die geringste herab- setzende nebenbedeutung in der be- Die aufstellung der heere. Die grofse schlacht beginnt. 145 Die aufstellung der heere. Die grofßse schlacht beginnt. XI, 1. At morni dags eru peir ärla 4 fötum ok greida sinar fylkingar. Flöres konungr var { midri fylkingu, ok med honum margar püsundir hermanna. Honum {i möt fylkti enn sterki Tertfüs sfnu lidi ok med honum hertuginn Bertram. 2. Til hegri handar fr& merki Flöres konungs reid framm 5 Filipüs konungr, ok mätti par sj4 margan dramblätan dreng; med honum väru III berserkir peir sem Rikarö greifi hafdi gefit honum. 3. Dar f möt fylkti Sintram sfnu lidi, ok med honum Unüs, er fyrr var nefndr. Til vinstri handar fr& merki Flöres konungs var greifinn Rikard ok pat lid, sem 6r Austrveginum var, ok peir V berserkir, sem fyrr gätum ver. 4. Honum { möt reid hertuginn Reinald ok enn fregi Sekündüs med honum. IIII sina berserki hafdi greifinn Rikard let Flöres konungi. Taka peir nü at bläsa { sina Idöra, ok sfga saman fylkingar. 5. Mätti par heyra mikinn gny ok väpnabrak; mätti sv& at kveda, at gll Austrlond pötti skjälfa, ok var pat langa stund dags, at ekki sä himin fyrir skotum. Nü mä eigi fr& ollum Fl. son. x. je 0 [03 5 genn Begja. deutung ‘kämpfer’ (=afr. chanpion) gebraucht werden. So bereits Laxd. k. 60,10: „peir sveinarnir atla at stefna at Helga Hardbeinssyni, ber- serkinum, er sitr 1 Skorradal at bui sinu ok uggir ekki at ser“. Iv.s. k. 12,7: „Eigi hafda ek leon betta hingat til bess, at bat veeri berserkr eöa heföi einvigi“, Riddaras. 8. 163: Beringr jarl wird berserkr genannt; Karlam. s. s. 317: „ver berserkir ok kappar“; ibid. 8.456: „hann (Rollant) Dykkiz um alla berserki framm‘“ ; ibid. 8. 456: vel vapnaör sem berserk (v.1. gödum riddara) sömdi; ibid. 3. 522 (Rollant zu Turpin): „Pü hefir nu verit lengi berserkr göör € möti heiönum monnum“; Barl. s. s. 54: En Jesus Kristr gleymdi eigi hdlm- gongu sins berserks; ibid. 8. 197: sa enn ungi berserkr guös. Sagabibl. XVlI. Kap. XIII. 3. 4. enn— Terttüs: man kann hier beinahe von einem stehenden epitheton sprechen; vergl. 5 4: enn fregi Sekündüs; k. 14, 1f.; vgl. weiter Blömstrv. s. 8. 6: viö enn frekna Vidilon, wie auch Breta s. (Ann. 1848) 8.120: enn kurteist Lasus. 17. 18. var—skotum: vgl. den komm. zu k. 8, 4. 18. 19. Nu—segja: formelhaft; vgl. Kirj. 8. 8. 34: Nu ma eigi alla atburöi senn segja; Blömstıv. s. 8. 24: verör fra einhverju fyrst at segja; Fas. III 3. 302: Vikr nü aptr sogunni bangat, er fyrr var fra horfit, bvi eigi verör af tveimr hlutum sagt i senn, bött badir hafı jafnframm ordit; Fjör. ridd.s. 8. 76: med bvi at ei verör fra ollu sagt i einu, skal fyrst greina usw.; Böß.s. 10 Fl. son. XIV. or 10 pa [>11 20 146 Reinald wird von Rikard erschlagen. Reinald und Sekündüs gehen zum angriff. Der erstere wird von Rikard erschlagen, der seinerseits wieder von Tertiüs getötet wird. XIV, 1. Dar tgkum ver nü fyrst til, at hertuginn Reinald riör framm ok med honum enn fr&gi Sekündäs. Dar f möt riör greifinn Rikarö med V berserki, ok mätti par sjä stör hosg ok mikit mannfall. 2. Enn fregi Sekündüs heggr & bädar hendr, ok stendz ekki viö honum, ok svä var hann langt kominn fr& sfnum mgnnum, at morg hundrud hans övina väru & hans bädar hendr. 3. Nü koma { möt honum peir V berserkir, sem fylgöu greifanum Rikard, ok hefir hann nü cerit at vinna. Greifinn Rikard riör ok framm med miklu kappi, ok var eigi gott fyrir honum at verda, pviat viö honum st6d ekki. 4. Hertuginn Reinald ser, at eigi m& svä standa; pvi treystir hann uppä sitt mikla afl ok leggr sinu spjöti til greifans; en hann var sv& pungr fyrir, at hann bifadiz hvergi, ok stokk burtstongin f sundr. 5. Greifinn undradiz mjgk hans djgrfung, pviat hann hugdi engan sinn lika. Hann hj6 af mikilli reidi til hertugans ok klauf bükinn ok brynjuna, sv& f sodlinum nam stadar. Ridlaz nü sü fylking, sem hertuginn Reinald hafdi styrt. 6. Nü tekr par til sem hertuginn Bertram rför framm ok enn mikli Tertiüs, ok mätti par sj& margan vaskan mann af baki falla ok margan hest lausan hlaupa. Ok nü ser Tertiüs, at sü fylking er rofin, sem hertuginn Reinald hafdi styrt. 8.34: Nü af pvi, at eigi ma i senn segja meirr enn eilt, ba verör nü bat at skyra usw. Kap. XIV. 8. 9. hefir— vinna: formelbaft; vergl. Iv. s. k. 11, 28: „pa mun ek hafa erit at vinna fi oörum stad“; Jarlm.s. ok Herm. 8.16: betta getr at lita Jarlmann, en bö dtti hann erit um at vera; vergl. auch unten K. 15,8. 16—18. Hann — stadar: formel- haft; vgl. unten k. 15,3. 18, 3, sowie Rem. 8. keis. 8. 104: [sveröit] kemr € hjalminn, sniör hjalminn ok hausinn, bükinn ok brynjuna, soöulinn ok hestinn sundr i miöju; vgl. weiter FSS. 8. XXX f. 21. matti—sja: formelhaft; vgl. FSS. 8. 145: Dar mätti sjd margan hest ganga med so0li ok margan riddara lagt liggja ok brynju smalt hoggna; Vols. 8. 8.40: Matti bar d lopti ja mart spjöt ok grvar margar, oxi hart reidda, skjoldu klofna ok brynjur slitnar, hjalma skyfda, hausa klofna ok margan mann steypaz til jardar; Hrölfs s. kr. 8. 100: „morg Drynja er nü slitin ok morg vdpn brotin ok margr hjalmr spilir ok margr hraustr riddari af bakı stung- inn“; vgl. weit. beisp. FSS. s.XXIX. Bertram fällt von Flören’ hand. 147 ‘. Biör hann nü hertugann Bertram vel standa, en hann sagdiz FI. son. vildu forvitnaz, hvat lidi um Reinald hertuga. Riör hann nd XIV. XV. pangat, ok verör viss peirra tidenda, sem par hoföu gorz, ok ser, hversu greifinn berz af miklu kappi, ok rför Tertfüs til möts vidö hann ok hoggr til hans af miklu afli. 8. En greifinn 5 berr sinn skjold koenliga f möt; hoggit kemr f skjoldinn; en hann var sjaubyrör af filsbeini, ok p6 klofnadi hann at endi- longu. En blödrefillinn nam brjöstit ok reist sundr brynjuna ok bükinn, sv4 at lungun ok hjartat fell { gras, en greifinn fell daudr af hestinum. Retti Tertfüs nü aptr fylkingina. Bertram fällt von Flöres’ hand. Unus tötet Flöres’ merkismadr Rüngs. XV, 1. Litlu sidarr en Tertfus var burt ridinn Ör sinni fylking, p& gekk Flöres konungr sv& hart framm, at fylkingin Bertrams rofnadi oll. Nü rför framm Bertram hertugi at Flöres konungi, ok leggr sinu spjöti {f hans skjold dtarliga. 2. Spjoötit gekk f gegnum skjoldinn ok brynjuna ok rendi aptr med siöunni, ok brotnudu f konungi II rifin; en spjötit skar üt 6r, ok var pat mikit sär. Hertuginn laut eptir laginu; 3. en Flöres konungr var b»di fimr ok sterkr; pvf hj6ö hann um pverar herdar hertugans sv& mikit hogg, at hertugann tök f sundr med ollum hertygjunum ok svä soöulinn med hestinum, ok fell hann daudr til jardar. 4. Verör nü heröp mikit, ok mätti heyra gny mikinn { pann arm, sem Sintram var ok enn frekni Unts med honum. 5 [- > 0 6. 7. skjoldinn — filsbeini: sjau- byrör ‘siebenfältig’, ‘aus sieben borö, aus sieben lagen gemacht’; vgl. Alex. s. 8. 36: Skjoldr hans (Dartfus) var sjaufaldr d byktina; Karlam.s. 8. 405: hengöi sidan skjold sinn a oxl ser, ferbyröing bykkan ok bungan. — Im Norden war der schild gewöhnlich eindyrör, mitunter tvibyrör; vgl. Waffenk. s. 129f. — Schilde und sättel aus elfenbein (filsbein) oder mit verzierungen aus elfenbein werden an mehreren stellen der romantischen sogur erwähnt; vgl. Fjör. ridd. 8. 8. 82: hans skjoldr var ... filabeinum settr; Diör.s.1s. 137: hans soöull var gorr dr filsbeini; Flör.s. ok Bl. k. 10,10: En soöullinn var af filsbeini. 8. 9. blödrefillinn—bukinn: vgl. EA k. 16,5. 9. lungun— gras: das prädikat fell richtet sich nach dem zunächst stehenden subst. Ajartat, ohne auf lungun rücksicht zu nehmen; vgl. EA k&. 15, 16. Kap. XV. 16. spjotit— dr: secil. sidunni; vgl. Gisla 8. k. 26, 11: ok kom ti kalfann a hanum, ok skar üt or. 10* Fl. son. xY. XVlI 5 hun’) 1 fu ot 20 148 Rüngä, Flöres’ merkismaör, wird von Unüs getötet. Ok peim { möt kom Filipüs konungr af Sväf& ok peir III berserkir, sem honum fylgdöu. 5. Sintram rför nü langt framm fr& sinum monnum ok heggr äkafliga b&20i menn ok hesta, ok fylgir honum enn frekni Unüs. Sintram kallar nd & Unts, ok biör hann forvitnaz, hvat framm ferr hjä hertuganum Bertram; ok jafnskjött sem hann kemr par, verör hann viss, at Bertram er fallinn. 6. Darf nt eigi at eggja hann, pvf hann er nü lika sem pä vargr kemr f saudadun. Stekkr nü allt undan honum, ok meatir hann nü merkismanni Flöres konungs; sä het Rüngä, nfu alna här. 7. Unts hr&diz ekki hans miklu hxd, heldr hleypr hann { möt honum, ok leggr hvärr til annars, ok misti risinn Unüs, en Unüs lagdi nedan undir skjoldinn. Detta lag kom f sgdulbogann, ok nisti hann svä risann f soölinum. 8. Risinn br& vid hart, svä spjötit brotnadi; en Unüs hj6 hond af honum en hofudit af hestinum, ok fell 4 Jordö allt saman, ok vard p& dykr mikill. Ok nd kom f möt honum Flöres konungr ok IIII berserkir, ok hefir hann nü nög at vinna. Sintram wird von Filipüs gefangen genommen. Tertiüs geht mit solcher wucht zum angriff vor, dals Filipüs und seine mannen fliehen müssen. XVI, 1. Filipäüs konungr ser nd, hvat Sintram hefz at; pvi eggjar hann nü sina berserki, ok själfr rför hann & möt honum med C riddara. Er hann nü nauduliga staddr, en Pö 7. 8. hann— saudadun: sauda- dunr m. ‘schafherde’; stehender ansdruck; vergl. Ulfars s. s. 157: ollum flokki pbeirra, eptir beim hetti för herra Vilhjalmr; Fas. II 8. 455 v.1. 1: farandi sem bjorn i Remundr ... var sem soltinn vargr i lambaflokki; Sig. 8. pogla 8. 92: letr sem vargr i saudaduni; Huga 8. skapl. 8. 336: sva sem ba ulfr gerir € saudaflokki; Tristr. s. (Ann. 1851) 8. 18: bvti var likast til at jafna, bar sem hann for, sem ba er vargr kemr t sauda flokk eda villigoltr ? svina lid; El. s. ok Ros. 8. 41: Svd sem leon kemr sauda- flokki a flötta, ba er hann kemr at dvorum hlaupandi ör hidöi sinu at kjösa bann er hann ser mestan # saudaduni; Svarfd. (Fs.) 8. 76: Drei var likast, sem ba er melrakki kemr t saudadun; Tröj. s. (Ann. 1848) s. 62; Röm. s. keis. 5. 300; FSS. s. XXVIIIf. 260£.; Barl. s. s. 104; Föstbr. s. 8. 19. 10. Rünga: < Didr. s. II s. 240: ba riör Viöga meö sinn her; hans merki bar enn sterki Runga, er engi risi fekkz sa er honum verri jafnsterkr. 16. dykr: eo dynkr, m. ‘lärm’. 17.18. hefir—vinna: vgl. k. 14, 8. 149 Sintram wird gefangen. Tertiüs geht zum angriff. berz haun vel ok drengiliga; 2. hefir hann nü drepit II berserki, Fl. son. ok koma peir honum nü af hestinum; en eigi geta )eir söknat XYVl. haun fyrr en [haun] hefir drepit L manna. D& vardö hann fangadr ok bundinn ok settr uppä einn väpnhest, ok väru menn til fengnir at fiytja hann til herbüda. 3. En Filipüs rekr alla fylkingina, svä at hon er oll & flötta. Nü er at roeda um Tertiüs. Sem hann [hafdi] drepit Rikard greifa, ser hann nü, at fylking Sintrams er 4 bak gengin, ok eirir honum nü illa. 4. Hleypir hann nü pangat med miklu kappi, ok eggjar sina menn at duga vel, ok riör hann nü framm ok hefir b4dar hendr blöögar til axla, ok klofinn er nü hans skjoldr. 5. Kömu nü { möt honum III berserkir ok C riddara; ok nü hoggr hann til pess kappa, er nsstr honum var, & Qxlina, ok klauf hann { sundr at endilongu. Annarr berserkr leggr til hans med spjöti, en hann greip { möti ok hristi sv& hart, at sundr gekk spjötit, ok reidir upp pann hlutann, sem hann hafdi, ok rekr 4 hans hjälm, sv4 üt flugu b»di hans augu, en hann datt af hestinum ok brotnadi & häls. 6. Urdu nü allir hreddir af hans störum hoggum. 20 Brestr nü flötti f lidi Filipäs konungs, ok fiyr hann själfr. En Tertfüs rekr flöttann 6pyrmiliga, ok verda nü miklar eltingar um heidina. 7. Fyrir pessum eltingum verör Sintram ok peir sem med hann föru, ok verda peir drepnir; en hestrinn gekk burt med Sintram bundinn. or bez 5 Kap. XVI. 2.3. en äigi — fyrr en: ‘aber sie können ihn nicht fest- nehmen, ehe’ usw. (vgl. k. 17,12); das verbum sokna (< sokn, f. 'an- griff’, ‘kampf’), das hier in genau derselben bedeutung vorkommt, die oft durch das verbum sekja aus- gedrückt wird, ist im isl. @n. Asy., hat aber entsprechungen im norw. sokna ‘eifrig suchen, besonders mit schleppnetz’, fär.söknast ‘suchen’; 8. Torp, Nyn. et. Ordb., sowie Hammershaimb, Fr. ant. 1I s. 316. 4.fangadr: fanga < wmnd.vangen; 8. Fischer, Die Lehnw. 8. 29. 4. vapnhest: vdpnhestr, ın. ‘streit- rofs’; scheint nur in der Übersetzungs- literatur vorzukommen. 11. hefir—azxla: stehender aus- druck; vgl. Jarlm. s. ok Herm. s. 17: blodögar eru hans badar hendr til axla; Fas. III s. 340: badar hans hendr varu blöögadar til axlar upp; Diör. s. II s. 318: ok allar hendr hefir hann na blodgar upp til axlar, ok oll er hans brynja sem dreyri; Hrölfs s. kr. 3.103; Vols. s. 8. 27. 40. 42; Tröj. s. (Ann. 1848) 8. 58; Rem. s. keis. 8. 300; FSS. 8. XXXII. Fl. son. XYViI 10 N ot 150 Unüs wird gefangen genommen. Unüs wird gefangen genommen, und ebenso auch, nach einem helden- mütigen kampf gegen die libermacht, Sekündtis. XVII, 1. Nü er par til at taka sem Unts bardiz. At honum söttu V berserkir ok mikill fjoldi annarra manna, en hann vardiz svä prydiliga, at margan hefir hann drepit & Iftilli stundu, ok par meö III berserki, enda hafa peir nü drepit undir honum hestinn. 2. En eigi geta peir söknat hann fyrr en peir bära at honum skjeoldu, ok verör hann hondladr um sidir. Eru nd fengnir menn til [at] foeera hann til herbüda. En berserkir peir, sern eptir väru, rfda pangat sem Flöres konungr bardiz, ok verdör Sekündäs nü { mikilli mannraun, ok hugsar hann nü meirr & fr&gö en langlifi. 3. Nü sakja at honum II berserkir. Hann heggr nü [til] eins mikils kappa; s4 het Garlant, ok geymdi hann hofudmerki konungs. Dat var svä& pungt hogg, at hann klauf bs#di hestinn ok manninn; en blöörefillinn kom { stein, ok stokk sverdit sundr f midjn. 4. Ok nü fekk hann hornskepta exi; hon var svä pung, at hon var at mestu mannsbyrör. Koma nü at honum bädir berserkirnir. Hann heggr til annars med exinni, ok kom f hofudit, en hann var svä& magnadr, at ekki beit, en P6 Kap. XVII. 6. fyrr—skjoldu: formelhaft; vergl. Ulfars s. s. 258: Sem hann (Qnundr) ser, at peir vilja bera at honum skjoldu, hljöp hann f lopt upp üt yfir hringinn; Sig. 5. fötar 8. 27: Varu ba bornir at beim skildir, ok sva varu beir handteknir; Fas. Il s. 399. 456; Detter, Zwei Fornald. 8. s. 62; Bös. 8. 8. 71; Njala k. 89, 9 (u. komm.). 10. hugsar — langlifi: wahrscheinl. eine reminiszenz aus Hkr. III s. 266 (Magn.s. berf. k.26): „til fregdar skal konung hafa, en ekki til langlıfis“; vgl. auch Heidarv. 8. 8. 93: heygr a tveer hendr, ok bykkir eigi betra if en hel. 13. Garlant: vgl. Sams. s. fagra (Björner) 8. 2: I pann tima red fyrir Irlandi konungr sa er Garlant het; Rimnas.Is.13: Grelant dvergr, sowie EA komm. zu k. 17, 6. 16. hornskepta ext: “axt mit horn- stiel’; hornsk. ist @n. Aey. — Im Norden waren die axtstiele immer aus holz; mitunter waren sie mit eisen beschlagen; vgl. Valla-Ljöts s. (F8.) 8. 165: hann ... alti ex snag- hyrnda, ok var vafıt jarni skaptit; 8. Waffenk. s. 117f. 17. hon— mannsbyrör: vgl. den komm. zu k. 1,5. 19. maynaör: eig. ‘verstärkt’ (vgl. magn, n. ‘kraft, stärke’), ‘durch zauber im besitz magischer kräfte’; vgl. Flat. III 8.245: „hefi ek ba (hrein- bjalfa) sva signada ok magnada, at engan beirra mun jarn bita“. — Den berserkern konnte keine waffe etwas antun, vgl. den komm. zu k. 12,10. Tertiüs kämpft mit gröfster tapferkeit gegen die übermachtt. 151 brotnadi haussinn {f mola, svä heilinn fell ffamm um munninn. Fl. son. 5. Nü leggr hinn til Sekündäs, ok brotnar hryggr [fi] hans hesti. XI. Ok nü kemr at einn berserkr, ok hlaupa peir nü at Sekündüs. SEN Kemr hann nü ekki väpnum vid, ok verör hann nü handtekinn. Ok äör en hann var bundinn, hefir hann drepit LX manna 5 med sinum hnefum. 6. Väru nü fengnir menn til at fcera hann til herbüda; en Flöres konungr vill nd forvitnaz um sinn mäg Filipüs konung. Tertiüs haut Filipüs nieder, mufs aber schliefslich den kampf aufgeben und wird, nachdem er wunder der tapferkeit verrichtet, gefangen genommen. Flöres steht jetzt als sieger auf der walstatt. XVII, 1. Deir ridöa nd eptir Tertfüs, par sem hann rekr flöttann, ok verör hann nü f flöttanum ok f klofanum, en [liö] hans allt var nd fallit. Ser hann nt, at ekki er at hugsa, nema selja sik sem dyrast. 2. Hoggr hann nü & bädar hendr, ok verör Filipäs konungr nü varr, at Flöres konungr er kominn [til] hjälpar vidÖ hann. Hann eggjar nd sina menn at snüa aptr, ok verör nü mikit mannfall, ok svä vanl[d]liga väru drepnir menn Tertiüs, at einn st6Ö hann upp. 3. Hann rför nü at Filipäüs konungi ok heoggr til hans & hälsinr, ok fu N — ot tök hann sundr { geirvortunum, en hestinn sundr { bögunum. 1. brotnadi—mola: formelhaft; vgl. Vilm. 8. vid. 8. 22: Var bat hogg sva mikit, at haussinn for ? sma mola, ok var bat hans bani; Sigrg. s. fr. 8. 29: Knütr lagdi kylfunni a nasir Hjalms, sva at haussinn moladiz, ok var bat hans bani; andere beispiele bei Fr.? unter moli. svd - munninn: formelhaft; vgl. FSS. 8. 228: Bevers bra nu sinu sverdi ok gaf konunginum bat hogg, at af gekk fjördungr hjalminum, en heilinn fell Or hausinum a jorö usw.; Karlam. s. 8. 313: begar flaug blodit ok heilinn af munn: hans. 5.6. Ok— hnefum: vgl. Filipö- rimur VII, 26 (Ridd. rim. s. 51): Hilmis arfi hvergi renn, | meö hnef- unum drepr hann atla menn, | 4 Filipo hlaupa fimtan senn, | feröur var hann ti streinginn enn. Kap. XVII. 10. verör— klofanum: verda i klofanum (< klofi, m.‘winkel’) ‘in die klemme, in eine schwere lage kommen’; vgl. Hrölfs s. kr. s. 33: ok skal hat (lidit) koma a bak beim, svd at beir veröi I klofanum; Laxd. k. 15, 11: komnir #... mikinn klofa; Breta s. (Ann. 1849) s. 119, var. 6: verda Römverjar nu 3 klyfinum (!); vgl. weiter Fas. III s. 321: kömu € opna skjoldu, vard Tryggvi mjok € krinni, ok fell mjok lid hans. 18. tok— geirvortunum: unpers. konstr. (hann, akk.); vgl. Jarlm.s. ok Herm. 8.17: en sverÖit hljop niör a brynjuna ok af honum geirvortuna ena hagri, sva at skein ? bert holdit. Fl. son. XVIII XIX. a 15 20 152 Auch Tertiüs wird gefangen. Flöres steht als sieger auf der walstatt. Kömu p&4 f möt honum II berserkir ok gätu komit honum af hestinum, ok p6 väga peir eigi at honum at ganga, ok skjöta peir at honum skjaldborg ok ganga med digrum beitiäsum. 4. En hann stekkr üt yfir skjaldborgina, ok väru par fyrir berserkirnir, ok heggr hann pä til annars peirra, ok kom framan & hans andlit, ok brotnudu ör honum allar tennrnar, en haussinn rifnadi, ok fell hann daudr & bak aptr. 5. Er Tertfüs nü sv4 möör, at sverdit fellr ör hendi honum. En pö hleypr hann undir berserk pann, sem eptir er, ok rekr hann niör fall sv& mikit, at hryggrinn brotnadi f honum. 6. Hlaupa nü & hann betr en XX riddarar, en til beina allir peir, sem nälzgir väru. Var pat ötal manna, sem hann drap ok beinbraut, ör hann var bundinn. 7. Atti Flöres konungr nü sigri at hrösa, ok var komit at kveldi. Kemr od upp heröp mikit. Rför konungr nü til herbüds mjok särr, ok var fätt eptir af peim mikla her, sem honum hafdi fylgt. 8. Eru nü teknir pessir enir miklu kappar ok flettir her- kl2dum, ok meltu allir, at enga hefdi peir set störmannligri. Die gefangenen werden auf einem hügel in der mitte des lagers zusammen- gebracht. Sintram wird zu den tibrigen gefangenen geführt. Ihre nächt- liche unterredung wird von Flöres belauscht. Sintrams abenteuer mit einem flugdrachen. XIX, 1. Nü vildu menn läta drepa p&. En konungr sagdiz eigi vilja läta vinna nztrvfg, ok väru peir pä fjotradir 2. 3. skjöta— skjaldborg: = bera at honum skjoldu; vgl. k. 17, 2. 3. beitiasum: beitidss, m. 'stange, die das segel beim kreuzen gespannt hielt’ (beita ‘kreuzen’); 8. Seew. 8.61. Bei seegefechten werden die beitidsar mitunter in ermangelung von etwas besserem als waffen im kampf verwendet; vgl. Flat. Is. 491: eptir bat gerdiz Dorsteinn sva ödr, at hann greip upp beitidsinn ok baröi med; Sturl. II s. 72: barit [var] ollu bri, er til fekkz, bedi beitidsum ok arahlumum. 4. stekkr — skjaldborgina: Älafl. e. K. 9,5. vergl. 14. Atti— hrösa: formelhaft; vgl. Jömsv.8.8.88: bykkjaz nü eiga sigri at hrösa; Bös. 8. 8. 61: attu beir föst- breör nü miklum sigri at hrosa. Kap. XIX. 19. 20. konungr — netr- vig: Eine hinrichtung erfolgte nie- mals des nachts, da einen menschen während der nacht zu töten als mord angesehen wurde; vgl. Eg.s. K.59,39: nattvig eru morövig; Hkr. II s. 254: „herra, kallid er eigi bat moröverk, at drepa menn um netr?“; ibid. Il 8. 450; Grt. s. k. 82,26; Fas. II 8. 399f. 456; Hard. s. 8. 52; Njäla k. 89,10; EA k.8,5. Flöres belauscht d. unterredung d. gefangenen. Sintrams abenteu®f- 153 ok settir niör & einn höl; en herbüdirnar st6du par { kring um. Väru nü bundin sär manna. 2. Sfdan skipar konungr üt varömenn. En skenkjari hans helt hestvord, ok reid hann burt & heidina. Hann fann Sintram hertuga, ok drö6 hestrion hann eptir ser. Var hann pä foerör Flöres konungi, en konungr let foera hann til bandingjanna. 3. En hverr sem hjä peim gekk, ärnadi peim dauda; en hvärt sem peim var bodit blitt edr stritt, pä fekk engi ord af peim. Fara menn nü til svefns. 4. Dessa nött stendr Flöres konungr upp ör szeng sinni ok hans II smäsveinar med honum, ok gengu par nzr sem bandingjarnir sätu, ok hiydduz um. Sintram tök nü til orda vid sfina kumpäna: 5. „Gödir drengir!* sagdi hann, „long mun oss pykkja nöttin, ef ver pegjum. Tolum heldr keski nokkura. Vzri mer forvitni & at vita, hvat drengjum per vxrid eör { hverjar prautir per haf[id] komit.“ 6. En Tertiüs svarar hans mäli: „S& mä fr& engu segja, sem i ekki kemr. En heyra viljum ver fyrst, hvat pü segir.“ Sintram svarar: „Ekki pykkjumz ek nü verr kominn, en p& mikill fiugdreki hafdi solgit mik ok bar mik svä II daga { sinum kjapti. ?7. P& kom Piörek konungr af Bern ok hans einn kappi. Deir dräpu drekann, en töku mik lifanda & burt. Ok pöttumz ek pä. hvergi betr kominn en nt. Ok seg nt, enn freekni Unös, hvat yfir pik hefir lidit.“ 4.5. Hann — ser: vgl. k. 16, 1f. 7. 7. anadi—dauda: ‘wünschte ihnen den tod’. drna e-m e-s: gewöhnlich ‘durch gebete jemandem etwas zu verschaffen suchen’; z. b. drna e-m 9608: ‘segen auf jem. herabrufen’; a. e-m heilla: ‘jem. glück wlinschen”. 1.8. hvart — stritt: die zusammen- stellung dieser aufeinander reimenden worte ist ganz gewöhnlich; vgl. Fjör. isl. p. (Halldörs p. k.10) 8. 124: hvart sem matti blidu eör striöu; Isl. Ev.I 8.10: hvat er beir heita stritt edr blitt, ljüfl eörleitt; Fns.X 8.292: Konungr bad hann til stundum bliöum oröum, en stundum stridum. 12—15. Gödir— komit: vgl. den komm. zu EA k. 5,18, sowie fal. Av.1s.232 [Af brimr kumpanum]: konungsson segir ba enn: „Dat legg ek til, at hverr varr kumpana segi bann kapitula ör afısogu sinnt, hvar sem hann pottiz minst vera staddr, ok skaltu jarlsson hefja soguna“. 16. 17. Sd— kemr: sprichwort; vgl. Vilhj.s.sj. k.23: verör ok enginn ägetr af engu; Jönsson, Safn af ısl. ordskv. 8. 286: Sad kann fra mörgu ad segja, sem margt hefir sed og reynt; ibid. 8. 300: Sa veit fleira, sem fleira pröfar. 8 8—7: Geht auf Diör. s. 1 s. 196 ff. zurück, wo ausführlich geschildert wird, wie Sistram von biörekr und Fasold befreit wird. [> 0 15 Fl. son. 154 Unis’ sefisaga. Er wird bei könig Grandö in England erzogen. S. En han svarar: „Ek kenni hvärki fodur minn ne föstr- XIX. XX. Jjand. En pat mä ek segja, hvat yfir mik hefir lidit. 1 ao m ur 15 2 un. od Unüs’ zfisaga. Seine kindheit; der schiffsbruch; Unüs bei könig Grandö in England. Unüs in der höhle des drachen und seine rettung aus dieser auf dem rlicken des drachen. Die rache an dem heimtückischen königssohn. Er verlobt sich mit der künigstochter. | XX, 1. Ek 6x upp f einni sjöborg. Min mödir het Elenä; en minn foöur vissa ek eigi. Ek var pä kalladr Felix. Min mödir ätti II sonu adra; en eigi lystir mik at nefna p&. 2. Dar kom väveifliga herr, ok dräpu pann greifa, sem borginni red, en brendu hana ok rzntu fe gllu, en töku mfina mödur ok mina br&ör ok margt fölk annat. Sigldu sidan { haf; ok er ver värum { hafı, dö af byrrinn. 3. Ok eina nött vissa ek eigi fyrr en ek flaut 4 sjönum 4 einu skipflaki, ok rak mik svä III daga. En p& kömu at mer menn & langskipi, ok fluttu mik til Englands til konungs pess er Grandö het. 4. Hann ätti eina döttur ok einn fridan son. Deir gäfua mik konungi. Ek nefoda mik Unäs, en ekki vilda ek fleira mzla, pviat ek skilöa eigi peirra tungu. Konungr fekk mer föstr { borginni. Silvfä het min föstra. 5. Dar 6x ek upp, har til ek var XV.vetra. Let konungr kenna mer fpröttir, ok kom svä, at engi sat f sgöli fyrir mer. Vel var med okkr konungsdöttur, ok gfundadi konungssonr pat ok at ek var meirr lofadr en hann, ok let p6 ekki & ser finna. Kap. XX. 3, sjoborg: — Segris; vgl. k. 5, 11. Wie eine sjdborg (‘wasserburg’) eingerichtet war, er- sehen wir aus Jömsv. s. 8. 23 (be- schreibung von Jömsborg): Sumr hlutr borgarinnar stöö ut a gjöinn — eru bat sjöborgir kalladar, er sva eru gorvar — ok bar var hofnin innan borgar; vgl. weiter Iv.s.k.2,3; Filipö-rimur V, 25 (Ridd.-rim. s. 34), sowie Rimnas. II s. 91 (str. 18). 6. vaveifliga: ‘plötzlich’; vergl. vaveifi, n. ‘ üiberraschung. 10. skipflaki: skipflak, n.‘wrack’, ‘schiffstrümmer’. 10. 11.rak— daga: unpers. konstr. 13. Grandd: sonst nicht nachzu- weisen. 16. Silvid: vergl. Sams. s. fagra (Björner) s. 1: Silvia, gemahlin des königs Artus; FSS. s. 48: Siutlia; ibid. 8. 45: Silfie (gen.); ibid. s. 47: Silfiam (akk.); Fjör. ridd.s. 8.5: Silfa, tochter des Helgi af Halogalandi. 18. engi— mer: formelhaft; vgl. Rem. s. keis. 8. 5: 5 but landı gat engi fyrir honum 1 soöli setit. 19. 20. ofundadi — hann: vergl. Friöpj. s. k. 1,7: Friöbjöfr bötti af- bragd annarra ungra manna 3 bann tima. Qfundu betta konungs synir, at hann var meirr lofadr en beir. Unüs u. der königssohn rudern nach der höhle des drachen. 155 6. Ok eitt sinn ridu vit & skög ok einn sveinn med okkr. Konungssonr spurdi mik, hversu lengi vit skyldum svä högliga lifa ok vinna ekki til fregdar. En ek spurdi, hvar pat mundi laust fyrir liggja. 7. En hann sagviz vita f einum skögi { einu vatni einn fiugdreka, ok undir honum sv& mikit gull, at konungrinn mun eigi meira eiga. Ek sagdi, at hann skyldi räöa. Sidan tökum ver eitt skip ok rerum til eyjarinnar. 8. Var pat svä langr vegr, at oss gekk litit af deginum. Hamrar väru bävir um eyna. Dar var hellir ofarliga { homr- unum, ok skütti hamargnipa framm yfir. Dar 14 drekinn { pessum helli, ok var pangat hz#tta at fara. 9. Einstigi 14 eptir homrunum til hellisins; var p& at stekkva ör einstiginu f hellinn, ok var pat hätt hlaup, svä& at s& mätti eigi upp komaz aptr, nema hann vzri dreginn upp { festi. 10. Nü bjuggu peir um festina, en ek gekk f einstigit. Stokk ek nü f hellinn, ok hafdi ek ekki fleiri väpn en eitt 2.3. Konungssonr — fregdar: vgl. Ragn. s. loöbr. s. 130: Ok nü er bat einn dag, at Ivarr redir vid breödr sina Hvitserk ok Bjorn, hve lengi sva skal framm fara, at beir skyli heima sitja ok leita ser engrar fregdar. 4—6. En—eiga: ‘der drache auf dem golde’ ist ein sehr häu- figes märchenmotiv; vgl. Yngv. s. viöf. s. 21: Dar (an der quelle des flusses) sa beir dreka bann, at slikan hoföu beir eigi fyrr set fyrir vaxtar sakir, ok mikit gull liggja undir honum; Hälfd. s. Eyst. k. 26, 12: Hellir störr var undir forsinum, ok kofudu beir feögar bangat ok logöuz d gullit ok wröu at flug- drekum; Gull-Döris 8. 8. 47: bat hafa menn fyrir satt, at hann (Dörir) hafı at dreka ordit ok hafı lagiz d gullkistur sinar; Fjör. isl. p. s. A16f. (Dorst. p. forv.): „ba muntu sjd hölma einn skögi vaxınn; en skögrinn er allr at sja sem gull, ok er bar ormabeli“. ... Da sd hann, at ormrinn haföi skridit til valns. Par skorti eigi gull, ok allr viöor var par sem d qull sei; Fäfnism. (prosa vor str. 1, Bugge 8. 219): En er Fafnir skreiö af gullinu, bles hann eitri; vgl. weiter J. Grimm, D. Myth.* II s. 573 ff.; v.Sydow, Draken som skattevaktare (in Festskrift t. E. T. Kristensen, Kbh. 1917, s. 103 ff. [= Danm. Folke- minder nr. 17]); derselbe, Sigurds strid med Fävne (Lunds Univ. Ärsskr. N. F. Avd.1I. Bd. 14 nr. 16). & 7: Macht einen abrupten und un- zusammenhängenden eindruck; der text ist hier vielleicht nicht ur- sprünglich, sondern irgendwie ent- stellt worden. 8. 088 — deginum: ‘dals vom tag für uns nicht mehr viel übrig war’, d.h. ‘dals der tag beinahe zu ende war, als wir hinkamen’; ganga af e- ‘den rest, überschuls von etw. bilden’, ‘übrig bleiben, wenn etw. weggenommen worden ist”. 10. skütti: skuta: "hervorragen’, ‘mit seinem obersten teil über- hangen’, von einem felsenstück (hamargnipa, f.). [2 ot Fl. son. xXX, 1 2 o or be) 156 Ünüs tötet den drachen. spjöt. Ok er ek hafdi stodvat mik, p& drö konungssonr upp festina. Sidan töku peir bätinn ok r6a { burt, ok skildu par viö mik. 11. Döttnmz ek pä eigi vel staddr, pvfat pat var bani pess, er ofan steypti ser & vatnit, en eigi mätti upp komaz. Drekinn svaf, er ek kom niör, ok pötti mer sem ekki mundi batna, p4 hann vaknadi, ok mätta ek drepa hanı, en po mätta ek ekki f burt komaz. 12. Verör mer pat fyrir, at ek klifra upp yfir hellis[dy|rrnar, svä hätt sem ek gat, ok var ek pä& kleykiliga kominn. Nü vaknar drekinn ok pykkiz vita, [at] nokkut hefir komit til bygda hans. Pvi hefir hann sik framm { hellisdyrrnar ok skimar vida; en ek hljöp ofan { millum vengja hans. 13. Spenta ek minum hondum framm um hans häls, ok nü fiygr drekinn framm 6r hellinum ok upp yfir vatnit, ok sidan framm yfir sköginn. Tök ek pä& spjbtit, ok lagöda ek undir vinstra veng drekans, svä f hjartanu nam stadar. 14. En hann br& vid svä hart, at hann laust & sköginn vengjunum, svä4 eikrnar brotnufu. Hraut ek pä ofan, ok drekinn ofan 4 mik. Väru hans umbrot ögurliga mikil; laust hann mik med sfinum vangjum, sv& at ek 14 f Öviti. 15. Rak- nada ek eigi vid fyrr en drekinn var daudr; var ek pä blödugr allr. Gat ek naudugliga burt undan honum komiz, ok drö ek mik »ä& [burt] ör morkinni; hafdi ek med mer eina klö drekans. —— 5.6. botti— vaknadi: diese iron. 16. 17. hann—brotnudu: stehendes wendung auch Karlam. s. s. 232: Sem A. heyrir bat (dals die götter- bilder von den christen zerstört wurden), Dykkir honum litit um batna. 6. 7. ok—komaz: ‘auch wenn ich ihn töten könnte, würde ich doch nicht von dort wegkommen können’. 8. 9. var—kominn: Der zu- sammenhang zeigt, dafs wir kleyki- liga, das @n. Asy. ist, ungefähr mit ‘in einer milslichen, unangenehmen lage’ übersetzen müssen. Der form nach erinnert das wort an klekiliga ‘“unanständig’, ‘unpassend’ (B. Hald. “impotenter’, ‘afmzgtigen’). 11. skimar: ekima ‘spähen’, ‘sich nach allen seiten umsehen’. motiv; vgl. Sig.s. pogla 8.38f.: Hann ... ser 8 skoginn, hvar einn dreki fiygr. Hann var mjok hradiligr ok hefir spent 1 sinum klöm eitt leon, ok bundit bat med sinum hala ... t hvert sinn er hann knüdiz at hefjaz yfir limar skögarins, krepti leonit med sinum fotum eikrnar med ollu afli, sva at bd sveigduz ber saman naliga til brots. — Die darstellung hat hier nicht das ge- ringste eigene gepräge, sondern der verfasser hilft sich nur mit lauter loci communes weiter. 22. haföi—drekans: vergl. FSS. 8. 67: Hann stigr nü a hest sinn ok hefir hremsurnar drekans med ser, Orv.-Odds s. (Leiden) 8. 120 157 16. Hitta ek pä litinn kotbe, ok dvolöumz ek par til pess Fl. son. er ek var gröinn; pat var eigi nsrri konungshollinni. För ek XX. p& huldöu hofdi, par til [ek] fann konungsdöttur. Vard hon mer fegin. 17. Sagdi ek henni, hversu brödir hennar hafdi skiliz viö mik, ok bad ek hana veita mer nokkura äsjä. En 5 hon sagdi, at mättr skyldi at megni um pat. Sf{dan l&t hon büa mer skip & laun ok valdi par & trünadarmenn sfna; väru ver saman IIII menn ok XX. 18. Eigi spardi hon gull n& silfr vidÖ oss. En &4ör vit skildöum, gaf ek henni klöna af drekanum; var pat mikill mannsdrykkr, sem { henni lä. En 10 ek hafdi med mer bein pat, sem {f henni hafdi verit. 19. Sidan söru vit eida ok logöum trä okkra saman, at hon skyldi engan mann eiga fyrr en ek sendi henni petta bein, en ek enga konu fyrr en hon sendi mer klöna. Eptir pat skildum vit med miklum harmi. 15 20. Siglda ek sidan { burt. Lagdi ek pä& undir pann skög, sem ek vissa at konungssonr var vanr at rfda &. För ek { sköginn, ok sat ek um konungsson, ok fann ek hann vid Unüs verlobt sich mit der königstochter. (interpol.): Oddr hjö af honum 8 18—19: Zu diesem motive (gamminum) nef ok kler ok hafdi med ser. 6. mättr-—- bat: >: ‘dafs sie soviel helfen würde, als in ihrem vermögen stände’; mattr und megin sind syno- nyme, die oft zusammengestellt werden, um den ausdruck zu ver- stärken; vgl. Hkr. II s. 314: Hon (Ragnhildr) segir sva, at mdlir skal at magni um liöveizlu hennar; Fjör. ısl. pP. 8. 316; vergl. auch das häufige irua d malt sinn ok megin. 10. mannsdrykkr: ‘die menge, die ein mann in einem schluck herunter- schlucken kann, ein mund voll’. Nur hier. — Vgl. Mab. I s. 353: behold there entered a black man . with a wild beast’s claw in his hand, wrought into the form of a goblet, and filled with wine. kenne ich keine vollständige par- allele; eine entferntere haben wir in Gisla s. k. 8,7: En fra put er sagt, at hann (Gisli) tekr € sundr penninginn ok selr annan hlut { hendr Vesteini, ok biör bad betta hafa til jartegna — „ok skulu vit betta pvt at eins sendaz d milli, at lif annarshvdrs okkars liggi viö; vgl. weiter Grimm nr. 101 (II s. 64f.): Ein ring wird in zwei teile geteilt, von denen jeder der vertragschlieisenden einen nimmt... . Sie holte die andere Hälfte, die sie an einem Band um den Hals trug, hielt sie daran (an die andere ringhälfte), und es zeigte sich, da/s beide Teile vollkommen zu einander pa/sten; Ragn. s. loöbr. 8.121: Nü er komit bar, sem Ragnarr er, ok synt honum spjötit, ok gengr hann viö, at hann mun eiga, ok bar hefir hvdrt eptir oöru, skaptit ok spjötit. 158 Sekündüs beginnt seine #fisaga. Fi. son. pridöja mann. Dakkada ek honum pä fyrir skilnadinn; skildi sv& XX. XXI. med oss, atek drap päalla. 21. Siglda ek sidan burt af Englandi. Hefi ek sfdan dvaliz { hernadi, til pess at ver fundumz.“ Sintram svarar, at honum pötti hann hafa komit f mikla 5 mannhttu ok vel ör rett — „ok vera mä, at svä verdi enn. 10 1 2 or = Eör hvat hefir pü at segja, Sekündüs ?“ Sekündüs’ sfisaga. Seine kindheit; der schiffsbruch. Er wird von einem geier in dessen nest im lande Gaskönia gebracht; nährt sich von dem futter, das der geier seinen jungen bringt. Er wird von einer künigstochter und ihren jungfrauen gerettet. XXI, 1. Sekündüs höf svä sitt mäl: „Eitt er upphaf & sogu okkarri Unüs. Ek var hertekinn med mödur minni { burt ör einni sjöborg. En s& konungr pat gerdi sagdiz vera fadir möÖur minnar. 2. Hann drap minn föstra, en hafdi f burt med ser mina mödur ok mina II br&dr. Var ek pä kalladr Feln]ix. Min mödir het Elenä. Dvinzst väru ver { hafı. Vaknadi ek vid pat, at ek var kominn f sjöinn, ok einn gammr vä mik upp 6r kafinu ok krekti sinni klö undir mitt viöbein ok flö { burt med mik af hafınn ok f hat land, sem Gaskönf& het. 3. Hann flö med mik yfir einn eydiskög mikinn. Dar väru fyrir hamrar miklir ok hävar skorir. Dar ätti gammrinn fyrir unga. Hann kastadi mer par nidr, ok var honum pä mäl at hvflaz. 4. En ungarnir väru svä vesalir, at peir gätu mer ekki grandat. Skreid ek p& { burt ör hreiörinu ok f skor eina; par draup ofan vatn gem [bergruni vzri]; varö ek pvf feginn, ok let ek pat renna f 1. Dakkada — skilnadinn: ‘ich 21. bergruni: m. ' berggerinnsel’, dankte ihm für das letzte mal, als wir uns trafen’; wieder probe einer gewissen beifsenden ironie, die an ein paar stellen den verfasser kenn- zeichnet; vgl. k. 11,6. 8. Kap. XXI. 13. gammr: über diesen vogel siehe den komm. zu EA k. 2,3. 15. Gaskonid: kommt häufig in der übersetzungsliteratur in ver- schiedenen formen vor: Gaskuniam (Karlam.s. 8.129; akk.); Gaskhuntam (ibid. 8.159), Gaskontam (Part. 8.8.45), Gaskunnia (Strengl. s. 3). ‘feuchtigkeit aus dem berge, die herabtropft’. Das wort ist @n. Aey.; vergl. aruni, m. ‘anlauf, angriff’; afruni, m. ‘entfernen, abweichen von dem guten, fehltritt’, sowie neuisl. runi, m. ‘flielsen’, besonders in zusammensetzungen, wie kalfruni ‘der zustand der kuh beim abgehen des fruchtwassers’; hallruni m.‘lava- strom’; norw.dial. rune ‘schößling, sproß’; upprune 'keimen, sprossen’; solrune ‘sonnenaufgang’; schwed. dial. räne ‘dachtraufe’; < renna, st. v. ‘rinnen’, ‘tropfen’; s. Blöndals Sekündüs im neste des geiers. munn mer. at sekja sinum ungum mat. 159 5. Ok pegar gammrinn vaknadi, för hann { burt En ek tök fr& peim pat mer pötti »tt vera, ok var ek par svä langan tima, at ek bar eigi skilning 4, hversu lengi pat var. und Torps wörterbücher, sowie Wessen, Zur Geschichte der germ. n-Deklination [Diss. Ups. 1914] s. 73f. — Hier nach hs. B. A hat einen ganz entstellten text: sem dvergrinn var i(!). $& 2—5: Zu dieser stelle haben wir die quelle wohl in Diör. s. II 8.362 zu suchen: drekinn ... hreakkviz med sinn hala um midjan Pidrek konung ok hnykkir svd fast halanum, at ekki ma hann vi gera, ok meö ollu bessuw (er hat einen löwen in dem rachen) hefz hann upp ok flygr til sins belis bar sem varu hans ungar; (vgl. 3.360: drekinn ... flygr med hann [Hertnit] i einn djüpan dal, ok bar er eitt berg ok einn hellir mikill, ok bar a bessi dreki III unga.) begar kastar hann leon- inum fyrir ungana, ok allir pbeir saman eta betta leön, ok ba erw beir fullir. — Als der drache satt ist, läfst er 2. laufen. Dieser findet Hertnits schwert und tötet damit den drachen und seine jungen. Vgl. weiter Blömstrv. 8. s. 41f. (die von der Diör. s. stark beeinflufßst ist): (efisaga): der drache, der Raudi riddari und seinen bruder Aki und den riesen ergriffen hat, fliegt mit ihnen drei tage, bis er „t hava hamra“ kommt; „bar var fyrir hellir mikill; varu bar t tveir ungar drekans vel stälpadir; ... hann kastar beim herkledda niör 1 sina unga, ok rifa beir hann 1 sundr ok eta; drekinn var ba mjok möödr ok sofnadi skjdtt; leysti ba hans sporör, ok var ek ba lauss“. ... Er findet eina fatahrugu und darin sverd und herkledi: „ek lagda ba til drekans undir hans vongi, er ek hugda nast hjartanu mundi ganga, sva sverdit sokk upp at hondum mer. Er tötet darauf die jungen, nimmt das gold und silber und geht fort. — Eine weitgehende übereinstimmung mit der schilderung der Flör. s. finden wir in der jüngsten redaktion der Orv.-Odds 8. (hss. ABE; A = AM 34% a, 4°, haupthandschr. d. Flör.s.|!]), nicht nur an dieser stelle, sondern auch im folgenden; vgl. Orv.-Oddss. (Leiden) 8. 118f.: Orv.-Oddr zwischen bjorg und gljüfr. Plötzlich wird er gripinn upp vaveifliga; var bar kominn gammr atfjüugandi, ok hremdi Odd med klöm sinum sud hart, at hann gat engri vorn 1 möti komit. BDeita kvikendi flö med Odd yfir morg lond ok hof, en um sidir flygr gammrinn at flugabjorgum ok settiz ? eina td, er var i bjorgunum. Varu bar fyrir ungar bessa kvikendis. ... Er kann nicht von dort weg- kommen: var bar hatt bjarg fyrir ofan, en flugser var undir niör. . Ungarnir varu litt stalpadir. Gammrinn var sjaldan heima 1 belinu, ok leitadı hann jafnan matfanga; der geier bringt alles efsbare dorthin und zuletzt sodit kjot. Sobald der geier fort ist, tekr Oddr til matar en felr sik bess da milli. Der geier wird schlie(sliic mit hilfe eines risi getötet, der in einem steinnokkvi gerudert kommt; vgl. schlielslich Campb. Ill s. 251ff.: The story of Conall Gulban. Fl. son. XXI 160 Sekündüs wird von der königstochter gerettet. 6. Einn veördag göÖan sä ek, hvar V konur gengu um sköginn, ok var ein bezt büin. Ek gerdi p& vart viö mik. Der heyra til mfn ok s& mik ok tgqludu med ser, at barn petta v.eri litt komit. 7. Treystu per ser ekki at klifra { 5 hamarion, ok vildu p6 n& mer. D& meelti sü en frida jomfrü: Fl. son, xıxI 10 feldr. „Ek se her gott rdd til,“ sagdi hon; „eigi skulu ver f burt fara fyrr en h[a]n[n] ferr med oss.“ 8. Sidan settuz par niör ok logdu af ser motlana; töku siöan näl ok prädö ok saumudu p&4 saman, ok var pat viör Siöan klifrudu pser nedan f eikrnar sem hsst mättu per ok nsst homrunum; töku sidan sin belti ok bundu motlana upp feikrnar; ok äör en pzr väru bünar, töku her sin leggbond ok styrktu med knütana. 9. Sidan kalladi sü en fyrsta mer a mik ok bad mik stekkva ofan & feldinn, 15 ek, pvi par st6du til reidu at hjälpa mer; pat var svä& mikit hlaup, at ek var lengi f öviti, er ek kom nidr. Ok bat vägada 10. En per väru eigi seinar at dreypa & mik med skzrasta vini; tök ek p& skjött til at naraz, ok föru ver p& heim til konungshallar, ok syndu pzer mik [konunginum]. En hann leitadi mäls viö 20 mik; en ek nefndiz Sekündüs; eigi vilda ek fleira mala; var mer eigi kunnug peirra [tunga]. 11. Sagdiz konungr vita, ek mundi ggfugra manna, ok kvez sjä hofdingjabragd & mer. Der könig von Gasköni& läfst ihn nun erziehen. Zwischen Sekündüs und der königstochter keimt liebe auf, was zu tibler nachrede führt. Sekündüs wird ins gefüängnis geworfen, schliefslich aber von der königstochter ge- rettet, zündet den königshof an und lälst den könig und sein gefolge in den flammen umkommen. Zieht nun mit der königstochter seines weges. Konungr fekk mik til föstre konu peirri, er Sylven het; en hann skipadi döttur sinni at f& mer pä hluti, sem mer 4. litt komit: ‘in einer schwierigen lage’, ‘übel dran’. 8 —10. Sidan— feldr: vgl. Isl. Ev. I 8. 233 (efisaga): „ek sneid i sundr med saxinu kapuna ok kyrtilinn af mer ok saumadi ek saman £ dregla, (bviat Pit vitud sid d landi varu, at hofmenn bera med ser bedi nal ok bredr“). 12. leggbond: leggband, n.'strumpf- band’; sonst in der: alten sprache leggjaband (Karlam. s. 8. 173); im neu- isl. leggband w leggjarband (Blöndal). 13. styrktu med: scil. beim. 20. 21. eigi— tunga: vgl. k. 20, 4. 23. Sylven: wahrscheinl. < Karlam. 8. 8.64: Siliven, Landres’ föstrmödir; vgl. auch Sigrg. s. fr. 8. 3: Silven, verheiratet mit Rikarör von Garda- riki. Sekündüs wird ins gefängnis geworfen. 161 yarfnadiz i kl2dum ok väpnum. 12, Öx ek bar upp, yar til ek Fl. son. var XII vetra. Konungsdöttir l&t kenna mer riddaraskap, ok XXI. kom svä, at enginn riddari sat f s00li fyrir mer um allt Gazköniä&. Vel var med okkr konungsdöttur, ok uröu menn til at kasta par ordi til, at ek munda fifla hana. 13. Var pat 5 borit fyrir konung. Hann ätti son; hann var nokkurum vetrum eldri en ek, ok ofundadi hann mik, er ek var lofadr, ok taladi hann pat fyrjr fodur sinum, at hann skyldi ekki pola mer pä öseemd, at ek biygdadi hans döttur. 14. Vard konungr pä reiör mjok, er hann heyrir petta, ok gaf syni sinum vald til 10 at hefna & mer. Konungssonr för p& til fundar viö mik, ok fann mik einn üt & streti. Vissa ek eigi til, fyrr en peir fongudu mik, ok ätta min minnsta Ötta von. 15. Väru p& dregin af mer kl&din ok hafdr i dyflissu; ok 4ör en ek var komisn ofan, hafda ek drepit XI menn. Dyflissan var full med orma ok poddur; hon var L palla niör f jordina. 16. Sylv&n föstra mfn vildi gjarnan | 0, 5 hjälpa mer. kastat ofan { dyflissuna. 1-4. Öc— konungsdöttur; vergl. k. 20, 5. 5. kasta— til: ‘von etw. sprechen, erwähnen’; vgl. Föstbr. s. 8. 30: af hans kvamum ok tali var kastat ordi til, at hann mundi fifla Pordisi; Flat. Il s. 148. ‚ 13. streti: vgl. den komm. zu EA k. 2,2. fongudu: vgl. den komm. zuk.16,2. 14. atta min: gewöhnlich mer. 15. dyflissw: dyflissa, f. (m dyfliza, dybliza) ‘gefängnis’; muls mit asl. tIminica, russ. temnica ‘kerker’ zusammengestellt werden; vergl Fischer, Die Lehnw. s. 44. 8 15—17: Das motiv ist nicht un- gewöhnlich, auch zu den details finden sich übereinstimmungen; vgl. FSS. s. 221ff. (Bevers s.): Bevers wird beschuldigt, die königstochter zu fifla; (s. 224); heir bundu hann sterkliga, ok ad hals honum logöu Sagabibl. XVII. Kom hon par med störan lurk, ok { pvf var mer Hraut ek pä pall af palli; gekk pä& pbeir pann fjotur, er stod XV fjord- unga ...[Peir] steyptw honum at hoföinu 4 ba dyflizu En gquö hjalpadi honum, sva at hann sakadi ekki 1 niörfallınu. Sem hann niör kom, fann hann par allekyns eitr- kvikendi, ok vildw stinga hann. I pvi gat hann leyst hendr sinar ok leitadi um sik ok fann bar einn staf, ok Jar med drepr hann oll eitrkvikendin; (8. 225): ba a einni nött stakk hann nadra, pa er hann svaf, framan % ennit,; ok sem hann vaknadi, gat hann gripit Pat illa eitrkvikendi; Detter, Zwei Fornald.s. 8. 62: Hrölfr und seine mannen werden, nachdem sie gefangen ge- nommen, reknir # eina grof ofan.... Var pat haröla langt niör 1 jorö, ok ef beir hefdi konung at hoför niör fert, ba heföi hann skjött latit sitt if, en hann kom niör standandi. Var bar fyla mikil usw. 11 Fl. son. XXL oa 10 162 Sekündüs im gefüngnisse. vida holdit af beinum. En er ek kom nidr, hlupu ormarnir at mer ok vildu stinga mik, ok einn beit f geirvortu mina en[a] haegri ok sleit hana af mer vid beinit niöri. 17. Föstra min kastadi p& lurknum niör til min, ok barda ek pä eitr- kindrnar, til pess pau väru oll daud. Sat ek par pä, ok pötti mer ekki [lystuligt] um nöttina. Föstra min kom um nöttina & gluggann ok spurdi, hvärt nokkut veri lifs inni; en ek sagdi til min. 18 Let hon pä siga inn til min mat ok kladi, ok för sfdan f burt. Sat ek par meirr en mänu?. Ä pessum tima urön fyrir konungs reidi V menn adrir, ok var peim kastat f dyflissu, en ek tök pä til min; föstra min gaf oss mat. 19. Eina nött beidda ek föstru mina kalla konungsdöttur, at hon kami til min, ok hon gerdi svdi. En ek malti til hennar, at hon leiddi mik fi burt ör dyflissunni. Letu [pzr] siga til min sneri. 20. Var ek p& svä pungr, at pzer gätu ekki at mer gort. Konungsdöttir melti: „Ek se annat räd. Aröruxi er her { konungsgardinum; hann skulu vit taka.“ 6. Iystuligt: ‘angenehm, behag- lich’. So hs. Be A hat vistiligt, das nicht belegt ist und verdächtig erscheint; es würde ‘als aufenthalt dienlich, geeignet’ bedeuten; vgl. Grt.s.k.35,8: heldr var bar ovistu- ligt. $ 17—22: Auch zu diesem rettungsmotiv haben wir mehrere parallelen; vgl. Detter, Zwei Fornald. 8. 8.62 ff. [8.63]: Hon (skemmumcer) kom at grofinni ok spurdi, hvart nokkut veri a lifi 8 grofinni ... Mit hilfe der konungsdöttir bekummt Hrölfr sein schwert sowie essen, kleider und arzneien hinunter in die grof. — Schliefslich gelingt es Hrölfr, herauszukommen, und er zieht dann alle seine kameraden herauf; (s. 70f.): Asmundr sagt jetzt, man solle „bera eld at hollinni ok brenna inni Irakonung med sinu 1404“, Hkr. II 8. 331f.: Poroddr und seine begleiter sind von den Jämt- ländern in eine grof djüp geworfen. Einer von D.’s kameraden klettert heraus und will dann . nach- ziehen, en er hann skyldi draga Pörodd upp, pa fekk hann hvergi komit honum. Pa melti D., at hann skyldi kasta reipinu yfir bita bann, er var $ hüsinu, en gera lykkju a endanum, bera bar I viöu ok grjöt, sva at bat veri meirr en jafnvegi hans; hann gerdi sva; for ba sigin ofan 4 grofina, en Pörodir upp. Sie zünden eine kornhlada an, bevor sie sich fortmachen; (dies ist ja eine aller- dings recht abweichende parallele zu dem aröruxi-motiv unserer Baga); ibid. III 8. 95: Haraldr ist vom Grikjakonungr zusammen mit 2 be- gleitern # dyflizu geworfen worden; naestu nött eptir kom ein rik kona ofan a dyflizuna ok hafdi gengit upp meö stigum nokkurum, ok bjsnustumenn hennar II; bau letu siga ofan streng nokkurn 8 dyflizuna Sekündüs wird von der königstochter befreit. 163 21. Der gerdöu svä; bäru sfdan snoerit um bög[u] 4 uxanum Fl. son. ok drölg]u mik sv&4 upp. Konungsdöttir fagnadi mer vel. Ek bad hana fä mer väpn min; pau väru hjä henni. Ek väpnadiz pa. Sidan brä ek sverdinu, ok slö ek pvi um herdar & konungs- döttur. 22. Urdu per p& hraddar ok hlupu inn fturninn. En 5 ek drö upp kompäna mina. Gengu ver pä at hollinni par sem konungr var inni; slö ek pä eld { hollina, ok brann par inni konungr ok sönr hans ok hirdin gqll, ok pvinzst brann borgin oll. T6k ek pä konungsdöttur & mitt vald. Redu vit p& kjorum viö pä, er eptir väru. 23. Bj6 ek p& V skip 6r landinu. För konungsdöttir med mer, ok bar ekki fleira til tidenda med oss, fyrr en ver fundu[mz].“ „B&®di pykki mer pü hafa komit f mikit ok vel 6r rett,“ sagdi Sintram; „eöa hvat hefir pÜh at segja, Tertiüs?“ XXIII [7 0 Tertiüs »fisaga. Seine kindheit. Kastüs bringt ihn und seine brider za- sammen mit ihrer mutter, Kastüs’ tochter, aufser landes. Eine margygr fällt das schiff an und bringt es zum sinken; darauf entführt sie Tertiüs auf eine mit heidekraut bewachsene insel, die zuerst mit ihm durch die luft davonfliegt und schlielslich in die tiefe zu versinken scheint. [ ı XXII, 1. „Ek byrja sogu vära 4 einn veg,“ sagdi Tertfüs. 15 „Ver värum III breödr, ok het mödir vär Elend. [Af] fodur värum vissa ek ekki; en pat hygg ek, hon heföi litla äst 4 fodöur värum. 2. Annarr minn brödir het Felix en annarr Fenix en ek Ajax. Ver uxum upp hjä einum margreifa. Dar ok drögu bad upp ... Beir taka konunginn hondum ok stinga dr bedi augun; FSS. s. 196; Vol. ». 8. 18f.; N. Folkev. I s. 55 (str. 60): „Hardt so er eg fengsla, | og hardt so er eg bunden; | men takk have jomfru Rosamund, | hev bori meg mat’e til munnar“. 4.5. Sidan— konungsdöttur: Macht einen etwas sonderbaren eindruck; er will wohl dadurch blofs die mädchen wegscheuchen, nicht der königstochter dadurch einen schimpf antun, was sonst die bedeutung eines solchen kldmhogg war; vgl. Detter, Zwei Fornald.s. 8.24: Ketill kom sva ner konungi Svia (= meykonungi), at hann slö flotu sverdinu um lendar henni, ok kvaö bat heita klamhogg. 6. kompana: kompann w kumpann ‘geselle’ < mnd. kumpän (< aftr. compaign), vgl. oben k. 19, 4; 8. Fischer, Die Lehnw. ». 84. 9. 10. Redu— vdru: eigentl. ‘wir konnten dann die bedingungen für die übriggebliebenen feststellen’, d. h. ‘wir konnten mit ihnen tun, was wir wollten’. 13. Bes; — rett: vgl. k. 20, 21. 11* Fl. son. XXIL 1 1 a 0 or 164 Eine margygr bringt das schiff zum sinken. kom mikill herr, er slöjg]u { hel värn föstra ok brendu vära borg ok fluttu oss {f burt ok vära mödur. 8. Skilöa ek pat, at min mödir hafdi verit hertekin, ok pat var hennar fadir, er hana tök { burt, ok het Kastüs. En er ver värum {f hafinu, ok var pat eina nött f logni veörs, at varömenn väru sofandi. Pä heyrda ek h1j6d fogr. 4. Drinzst s4 ek koma upp ö6r kafınu hjä skipinn ögurligt kvikendi. Pat var pess hättar, sem kalla marg[ygi]. Hon hefir trolls Asjönu, störar hendr ok langa fingr med störum noglum, brjöst mikil ok sid ok & spenar störir, en nidri frä störar kloer sem & flugdreka, ok par nidr fr& hvals liki ok & sporör breidr. 5. Hon hefir p& nättüru, at hon meidir [skip en drepr menn; hon hefir svä fagra raust, at hon svefir menn; sfdan tekr hon skip ok brytr med sinum spordi. Hon tekr med sinum hremsum upp & bordit ok dregr nidr skipit ok hristir {f sundr med spord- inum ok braut i spön, ok topuduz allir at pvi er ek hugdal. Kap. XXII. 1. herr — slögu: plural trotz herr, natürlich deshalb, weil der verfasser an die einzelnen krieger des heereg gedacht hat. 3.0k-var: derregelentsprechender wäre gewesen: ok at bat var. 5.0k—bat: der regel entsprechender wäre gewesen: var bat. 8. margygi: margygr, f. (v. marr, m. ‘meer, see’ und gygr, f. ‘riesen- weib’) ‘weiblicher seetroll, meer- weib’”. — In der hs. A haben wir die form margio und gleich weiter unten den bestimmten Dom. margian, die wohl auf eine form margygja im nom. und -gy/gju in den obl. kasus zurückgehen (vgl. margygjusonr, m. sowie neuisl. hafgygja, f.). 8 4-5: Die schilderung der margygr hat züge von jeder der beiden ausführlichen schilderungen, die wir von ihr in der alten literatur besitzen, nämlich sowohl von Flat. 11 8. 25f. [= Fms. V 8.162]: Olafr konungr vann margygi, wie von Spec. reg. (1920) 8.65f.; vgl. Flat. II 8.26: einhvern tima, bd er Öläfr konungr ok hans menn lagu til byrjar 6 Karlsam, heyröu pbeir, at upp kom svd fogr raust med song- hljodum, at aldri heyröu beir a sina daga pess hattar hlj6odö fyrr med sva selum son ok undarligum ym, at innan litils tima fellr svefn at peim sva äkaft, at heir geta vist eigi fyrir ser voku haldit. Konungr sitr 4 Iypting a skipi sinu ok less a bök sina; ok er menn allir varu sofnadir, ser konungr, hvar margyyr kemr upp; hon er sva skopud, at a henni er hofuö svd skapat sem ä hrossi med standandi eyrum ok op- num nosum; hon hefir green augu, akafliga stör, ok kjapta gryfiliga störa; hon hefir bögu sem hross ok framm skapat sem hendr, en aptr skopud at ollu sem ormr, med lykkju akafliga mikilli ok breiöum spordi. Drekkir hon svd monnum ok skipum, at hon setr hendrnar upp d annat bordit, en bregör sporöinum niör undir skipit ok upp a bordit pöru- Tertiüs wird von der margygr auf eine insel entführt. 6. Tök margl[ygrin] mik ok bar mik millum brjösta ser. Fl. son. Sveimadi hon )& austr eptir hafınu, ok hafdi heldr ferömikit. XAIL 165 En er sölin var upp komin, vard fyrir okkr eyland mikit; hon lagdi mik par uppä; pat var lyngi vaxit. megin ok hvelfir sva skipinu, at hon riör um pveran kjolinn ok steypiz sva & kaf; hon er lodin sem selr ok gra at lit. — OÖ. haut ihr die hände ab, und sie verschwindet mit einem entsetzlichen schrei in die tiefe (etwas abweichend davon Funs. IV 8. 55ff.); Spec. reg. (1920) s. 6öf. (margygr): jbess (dieses skrimsl) voxtr hefir sva synz, sem bat hafi kvenn- manni likt verit upp ifrd lindastad, brviat bat skrimsl hefir haft a brjosti ser störa spena sva sem kona, langar hendr ok sitt har ok vaxit sva at ollum hlutum um hals ok um hofuö sem maör; hendr hafa monnum sjnz miklar d bvi skrimsli ok eigi med sundrslitnum fingrum, heldr med bvilikri fit sem ter tengjaz sanan a fit fuglum. Niör ifra lindastaö hefir bat skrimsl synz likt fiski bedi meö hreistri ok meö spordi ok sundfjoödrum. Petta skrimsl hefir sva verit sem et fyrra (hafstrambr), at sjaldan hefir bat sjnz nema'fyrir stöorum stormum ... Pat skrimsl hefir ok sjnz mikit ok hrediligt 8 andliti med hvossu enni ok breidum augum, mjok mynt ok med hrokknum kinnum (vgl. ibid. die einl. s. 116, wo man das vorbild zu dem meer- weib in dem dugong (Halicore dygong) finden will, aus der gattung der seekühe (Sirenia), einer kleinen gruppe von säugetieren, bei denen die weibchen mit grolsen brüsten versehen sind; die vor- stellung von meerweibern ist dem Norden von Südeuropa her tiber- mittelt worden); vgl. weiter Islandica XV 8. 28: Meyfiskur, syngur 80 i. En er ek var fagurt, ad sjofolk sigrast af hennar hliodum, ef heyrast; bd plögudu Nordmenn ad syngia, kveda og roa i akafa, ba hennar hliöd heyrdu; Jacobs, Celt. Fairy Tales s. 153£.; fsl. pj6ds. I s. 131; ibid. II s. 353; Ritt. 8.78. — Die weiblichen ge- stalten des volksglaubens werden oft mit grolsen brüsten ausgestattet; vgl. Jacobs, More Celt. Fairy Tales 8.180; B.-P. I 8. 112. — Von skip en in$5 bis zum ende des paragraphen bin ich der hs. B gefolgt, weil A bier verworren u. unzusammenhängend ist. 1.2. Tök— hafınu: vgl. Diör.s. Il s. 395 (der altschwed. zusatz): Als Wideke Welanson vor Didrik aff Bern flieht, ok sanch i syon wid Granzport, tho kom til honum en haffru hans fadher fadher modher ok togh honum ok forde honum til Selandh ok war ther longa stundh. Vermutlich haben wir hierin die quelle für die darstellung unserer saga zu sehen, und wenn das der fall ist, lag dem verfasser ein voll- ständiger text der Diör. s. vor, während in der hs. Mb der schlufs der saga ja fehlt. — Vgl. weiter einen neuisl. hüsgangur (= alkunn visa) von folgendem wortlaut: Datt eg 0’n i djupa lind, | dauwdinn var bar syndur mer, | let mig su hin Ljota kind | liggja millum brjösta ser (mit- geteilt von dr. phil. Jön Helgason). 2. haföi— ferömikit: “hatte gute fahrt’; ferömikill fehlt in den lexika mit ausnahme von Blöndal; das gegenteil ferölitill ‘wer langsame fahrt hat’ auch bei Bj. Hald. 166 Tertiüs wird v. scejungfrauen aus der versiukenden insel gerettet. Fl. son. lauss, hljöp ek upp & eyna, ok syndiz mer henni upp skjöta, XXIL a svä at langt var at sj& til sjövarins niör, ok pötti mer hon fara Ööfluga med mik, ok var ek par 4 III daga. Tök p& eyin at siga; pötti mer, sem hon mundi niör sekkva { sjsinn. Tertiüs wird von seejungfrauen gerettet, die ihn zuerst in ihr reich auf dem boden des meeres führen, dann ihn in der nähe des Rheinflusses hinauf ang land bringen. Ein riese kommt und bringt Tertiüs zu seiner frau und seiner eben geborenen tochter, mit der er zusammen erzogen wird und die er heiratet. Dann begibt er sich auf heerfahrten und wird schliefslich herzog von Karbön. 8. Dä reri skip at eynni; par väru & V konur; par väru allar bläkladdar. $&6—7: Diese mit heidekraut be- wachsene insel, die in der luft schwebt und dann in die tiefe sinkt, ist wohl nahe verwandt mit den grolsen seeungeheuern, die inseln gleichen. Wie zu der schilderung von k. 21, 2ff. finden wir auch hierzu die genaueste parallele in der interpolation der Orv.-Odds s. (Leiden) 8. 131f.: beir sja um dag- inn, hvar klettar tveir koma upp ör hafınu. Oddr undraz bat mjok, bar siyldi Vignir a millum klettanna. En er d kiö daginn, sa Pzir ey mikla. Oddr baö par at leggja. Vignir spurdi, hvat pvi skyldi. Oddr bad fimm menn ganga a land ok kita at vatni. V. kvad bess enga borf ok sagdi enga af sinu skipi fara skyldu. En er menn Odds komu a eyna, hoföu peir litla stund bar verit, dör eyin sokk, ok druknuöuw peir allir. Lyngi var varin ey sja ofan. Ekki sa beir hana sidöan upp koma. Horfnir varu ok klettarnir, Jegar beir litu til... „pbetita erw sjdskrimsi tvau, heitir annat hafgufa en annat lyng- bakr; ... en iyngbakr var ey sja, er niör sokk“; vgl. weiter Spec. reg. (1920) 8. 38f.: beim sinnum sem Der töku mik til sin, en eyl[in] hvarf i hann (hafyufa) hefir birz fyrir monnum, bd hefir hınn landi synz likari en fiski; Aarb. 1889 s. 273 (Physivlogus): Er hvalr $ 8joö, er heitir aspedo, ok er of bak, sem skögr se. En ti midju hafı skytr bat upp baki sinw; en skipverjar cetla bat ey vera ok festa skip sitt vid bar ok kynda elda sidan. En aspedo kennir hita ok drekkir ser i sjö ok ollum skipverjum; Isl. Pj6ds. I 8.631: Norges Land og Folk XX, 2 s. 300 ff. — Über inseln, die in die tiefe sinken oder als beweglich ge- dacht werden, vgl. weiter Guta saga (GNL. 33, 8. 62): da war gutland so eluist (= 'verhext’), at bet daghum sanc oc natum war uppi. En bann mapr (Pieluar) quam fyrsti eldi a land, oc siban sanc Jet aldri; Mac- dougall, Folk and hero tales, Notes, 8.262 (von Domhain Toir): ‘this, in popular opinion, is a floating, shifting island which lies beneath the waves of the sea, and which is there- fore sometimes identified with Land Underwaves. Occasionally it rises to the surface, and has been seen (at least wearetuld so) in almost everylatitude of the west coast, from Cape Wrath in Scotland to Cape Clear in Ireland.’ 167 Tertiüs wird in das reich der seejungfrauen geführt. sjöinn. Detta väru sekonl[u]r; par eiga edli { 8j6 sem fiskr, en Fl. son. eynaz 4 landi sem menn. 9. Dr fluttu mik til sinnar bygdar XXI. niör & marabotna, ok kunnu par konstr til pess, at mik sakasi ekki { kafınn. Zu 8.166 2.5.6. konur—blakleddar: Elfenähnliche wesen werden oft in blauen kleidern dargestellt; vergl. Fjsr. ridd. s. 8. 111: Pa sja Bbeir ganga frida konu, hon var i blaum kyrtli; Isl. pj6ö5s. Is. XXI. 21. 36. 39. 46. 50. 83. 603; Il 8.424; Ritt. 8.9: ‘zu bemerken ist hier noch, dafs von den elbenfrauen im isländischen immer erzählt wird, dafs sie blau gekleidet seien’; Asbj.-Moe I s. 250: Hele jegten var fuld av blaakledde smaafolk, men hun som stod ved roret var pyntet som ei brur, og saa staseleg som en dronning. 1. 2. sekonur — menn: vgl. Diör. s. II s.63ff. (I 8. 46): König Vilkinus geht von seinen schiffen weg allein ans land — 0% bar hittir hann eina konu,; su var fogr, ok konungi rann hugr til hennar ok leggz meÖ hennt,; en beita var ekki onnur kona en bat sem kallat er sekona, en bat d eöli f# se sem skrimsl en syniz a landi sem kona. ... oker beir koma langt undan landi, ba kemr upp hja konungsskipi hjd lyptingunni kona ok tekr i skipstafninn ok heldr sva fast, at skipit stendr kyrt; ok nü kemr konungi © hug, hvi gegna mun, at bessa somu konu man hann hafa fundit i sköginum hjd saevarstrondu. — Der könig bittet sie, das schiff loszulassen und mit auf sein land zu kommen, was auch geschieht. Sie wird hier mutter von Vadi risi: hann verör svd mikill, at hann er risi, ok bra bvi til hans mödernis, at hann var eigi sem mennskir menn; sowie vor allem ibid. 8. 285f.: N4 En er ek kom til bygda peirra, pä vilda ek kemr Hogni til eins valns er heitir Mere, ok hann ser nokkura menn a vatninu, ok ser hann beirra büunad liggja vid vatnit milli ok arinnar. Hann tekr kledin ok felr; ok beita erw ekki aörir menn en bat sem kalladar erw sjokonur; per eigu eöli a 83j6 eda volnum; en bessar sjokonur hafa farit ör Rin ok 1 betta vatn at skemta ser. — Beide stellen haben gewifs als quelle unserer saga gedient, besonders die letztere. 2—4. ber — kafinu: vgl. K.Müller, Irische Volksmärchen (1920) 8. 75 ff.: ... da hob sich das Boot auf den Gipfel einer gro/sen Woge, und als es hinabging, zog die Meermaid ein kleines Stäbchen aus ihrem Busen und berührte Aodh damit. In dem- selben Augenblick wurde er zu einem gro/sen Fisch. .. .. So bewegten sie sich eine Zeitlang weiter und ge- langten an ein anderes Land. Das lag unter dem Meere. Die Meermaid berührte ihn, und er bekam seine eigene Gestalt wieder. Das Land war prächtig und grün ringsum. Es gab da Sonne, Mond und Sterne wie bei uns. ... Aodh setzte sich nieder, aber er konnte gar nichts essen. Er war so voller Scheu und Verwunderung; vgl. weiter Taus. u. eine Nacht (Weil-Fulda) III s. 6, wo das kind eines mannes und eines meerweibes von dem letzteren einer eigenen behandlung unterzogen wird, damit es nicht ertrinken könne. — Zu diesem lande auf dem meeres- grande vergl. die keltischen vor- stellungen von ‘the town under 1 = 168 hvärki eta ne drekka. Die seejungfrauen bringen Tertiüs ans land hinauf. 10. Der toludu um, at per mandi soekja mer mat til meginlands. Var ek par um nöttina, ok var qllu hättat par sem 4 meginlandi. En um morguninn töku per einn bät ok reru til lands; per kömu upp viö äna Rin. 11. Dr t6ku vatn ör änni ok gäfu mer at drekka, ok pat y& ek. D& töku par aldin af sköginum ok gäfu mer, ok ät ek pat. Dar urdu pä fegnar at lesa blömit sem mest. sköginum risi einn mikill. reiöugligr. 12. Ok pessunzst kom framm Ör Hann var friör synum ok p6 En er pzr sä risann, uröu per svä hraddar, at psr fleygdu ser 4 Ana, ok akilduz svä vid mik. 13. Risinn gekk par at sem ek lä, ok tök mik upp undir bjälfa sinn, ok gekk meö mik upp 4 sköginn. Hann var stör- stigull, ok gekk haun allan daginn. Hann kom til bygda mm nn m m nn En Lena aan the waves’. Campb. II s. 317; 1II 8. 429. 431; Khys, Studies in the Arthurian legend (Oxford 1891) 8. 359 ff. 6. aldin: “elsbare baumfrlichte’; vgl. Droplaugars. s. 8. 142 (Austf. s.): ok er beir lagu fyrir vikinni, bad Arneiör Ketil at ganya d land upp at lesa ser aldin ok onnur kona ned henni, er bar var a skipinu. 8. blomit: kollektiv; vgl. Flör. s. ok Bl. k. 19, 2. 13. bjalfa: bjalbi vw bjalfi ‘pelz’ (z. b. geit-, hreinbjalfi), vgl. Vilm.s. vid. 8.14: „Tok ek bik undir bjalfa minn“; vgl. gleich weiter unten! 8 12—17: Hier wie in k. 21,2ff. und k. 22,6f. steht die interpolation in der Orv.-Odds a. (Leiden) s. 120 ff. unserer saga am nächsten. Nachdem der am schlusse des komnı. zu kap. 21,2—5 erwähnte risi Q.-0. ge- holfen hat, den geier zu töten (die hs. E., die im aufang von AB ab- weicht, gebraucht bei der schilderung des zusammentreffens zwischen dem riesen und Q.-O. den ausdruck prifr Odd upp undir bjalba sinn), rudett er mit Q-O. in seinem steinnokkri heimwärts nach Bisa- land, ok potti Oddi fadeemi, hversw nokkvinn gekk. Der riese hat eine tochter, Hildigunnr, und einen sohn, „er Gudmundr heitir ok var feddr i ger“... Ener hann kom heim, syndi hann barn bat, er hann hafdı fundit, ok biör döttur sina gata sem sins barns, ok eigi verr... En er Hildigunn tok Odd upp ok setti hann ti kne ser, ba sneri hon honum fyrir ser ok melti: „Tuttr litli | [ok] toppr fyr nefi, | meiri vas God- mundr | © gar borinn“. Hon leggr hann ba 1 voggw hja risabarninu ok kvad yfir beim barngelur ok geröi vei vid hann, en er henni polti hann dspakr i voggunni, lagdi hon hann ti soeng hja ser ok vafdız utan at honum, ok kom Pad sva, at Oddr lek allt bat er Iysti... En pri folki er svd hattat, at bat er miklu sterra ok sterkara en nokkur kind onnur; venni erw beir ok en flestir menn adrir, ok ekki vitrari,; über die schönheit der riesen vgl. auch Bärd. s. s. 1 (N. Oldskr. 1860): Dumbr konungr ... var kominn af 169 Tertiüs verheiratet sich mit der riesentochter. sinna um kveldit; 14. p& var kona hans fyrir litla l&ttari ordin, Fl. son. ok hafdi foett döttur. Hon var pvf ner & voxt semek. Hann XXU. eyndi mik kerlingu sinni, ok pötti peim b4dum vent um mik, ok väru vit lagin { eina voggu, risadöttir ok ek, ok sitt brjöst kerlingar saug hvärt okkar. 15. Ox ek par upp hjä peim, 5 par til at ek var XIII vetra gamall, ok lä ek hjä risadöttur hverja nött, ok unnumz vit mikit. D& bad ek föstra minn gefa mer meyna, ok pat veitti hann mer; ok var nser um afl okkart, en stoerri var hon vexti. 16. Risinn kendi mer fpröttir, ok väru vit nü med honum III vetr. 10 Dötti mer nd sem litil mundu verda min afdrif, ef ek v&ri par medan ek lifda. Spurda ek pä risadöttur, hvärt hon vildi fara med mer eör vera eptir. 17. En hon sagdiz mer fylgja vilja. Sagdi ek pä risanum, at ek vilda i burt fara; en |hann] sagdi, at ek skyldi pvi räda. Bjuggu vit pä ferd okkra; gaf risinn m6r gli herkl#»%i, ok hef[i] ek pau borit sfdan. 18. Hann gaf döttur sinni byrdi sina af gulli ok gerse[mar] margar at auki. Sidan fylgdi hann okkr til annarra manna peirra sem väru vinir hans. Fekk hann okkr pä& skip. 19. Red ek mer [menn] til peirra, ok för ek { hernad, ok 20 herjada ek um Bläland ok Blälaudseyjar, pangat til at konungr lagdi af vid mik eyna Karbön; er pat mikit hertugademi. Var ek par sfdan, til Jess er ver füundumz. 20. Kann ek nü ekki at segja fleira, hvat framm hefir farit, pat fräsagnar se vert.“ Sintram sagdi, at honum Jötti hann {f miklar mannraunir 25 komit hafa ok gsfusamliga Ör hafa rett — „ok mun emu svä — 5 risakyni i fodurett sina, ok er bat (Posthumus) s.ö1ff.; Fas. Il s. 117 ff.; venna folk ok sterra en adrir menn; vgl. auch den komm. zu EA k.15,5. 10. Zu dem motiv des säugens vgl. B.-P. I s. 225f.: ‘In Algier erzäblt man, wie ein von der stiefmutter milshandeltes mädchen za einer menschenfresserin flüchtet und, um von ihr verschont zu werden, an ihrer brust saugt’. Zur erziehung bei riesen vgl. “ B.-P.U s. 295f. Verbindung des helden mit einer riesentochter ist ein sehr gewöhnliches motiv in den fornaldarsogur; vgl. Kjaln, s. ibid. III 8. 575; Fjör. ridd. 8. 8.103 ff; Blöwstrv. s. s. 3Sff.; Isl. bjods. I 8.169; vgl. weiter Alafl. s. k. 5, 3, sowie Liestöl, N. Trollvisor s. 202. 11. ltil—afdrif: ‘dals aus mir nichts weiter werde’, vgl. likligr til storra afdrıfa: ‘der so aussieht, als ob aus ihm etwas grolses werden könnte”. 22. Karbon: offenbar dieselbeinsel, die oben k. 12,5 Kordübdn genannt wird; vgl. den kommentar zu dieser stelle. Fl. son. xXXII a 10 15 20 170 Der könig verhandelt über die hinrichtung der gefangenen. fara! 21. En sv&4 heyriz mer & sogu ydvarri, sem her muni breör fundiz hafa.“ En peir kväduz ekki til pess vita meira, en nü hoföu peir sagt. Eptir petta pognudu peir, ok var p& komit at degi. Bevor die gefangenen hingerichtet werden, soll jedem ein letzter wunsch erfüllt werden. Ihre wünsche. Der künig offenbart seine verwandtschaft mit den gefangenen. XXIII, 1. Nü gekk konungr at sofa, en biör sveinana minnaz, hvat bandingjarnir hofdu talat. En at morni er konungr snemma 4 fötum ok kallar saman rädgjafa sina, ok spurdi, hvat til skal gera vid fangana. 2. En flestir eggjudu, at p& skyldi pfna til dauda, pvfat allir pöttuz peim illt eiga at gjalda fyrir frenda lät ok vina. Väru peir ok sumir, at pat kvädu pbarfleysu at pina roskva drengi. 3. P& väru peir enn sumir, at yat sogdu, at pat mundi vel fyrir malaz at gefa Peim lif, ef peir vildu pjöna konungi. Gengu pyeir nt Jangat sem bandingjarnir väru, ok leitudu orda vid pa, ok baud konungr peim grid. 4. En hvärt sem beim var bodit blitt eör stritt, pä vildu peir engu svara. Konungr spurdi, hvers hättar menn peir vaeri, en hann fekk engi svor af peim. Hann baud pä hofdingjum at deema peim dauddaga. 5. En peim kom ekki äsamt, ok gäfu peir i vald konungs, ok skyldi hann skapa peim dauda. Konungr melti: 6. „Med pvi at per erud ädgxtir menn, p& mun lengr i minni 19gd yd[u|r orö en annarra, pau per talid sidast, ok skal bverr ydar kjösa ser been p& sem hann vill piggja, 40r en per deyid. Ok seg nl, enn sterki Tertfüs! hverja boen pü vilt piggja.“ Kap. XXIII. 8.9. En—dauda: vgl. nokkurr brygdi af bvi boöt hans, Flör. 8. ok Bi. k. 22,7: sumir badu hengja, sumir halshoggva bau; en adrir demdu, at bau skyldi vella brennanda biki usw. 15. 16. En—stritt: vgl. k. 19,3. 18. dauddaga: dauddagi, m. ‘todesart”. 22—24. skal— deyiö: vergl. Br.- Mägus s. s. 172f.: Der könig hat drei dinge bestimmt, die niemand an seinem tische tun darf, und ef skyldi engu fyrirtyna nema lifinu ... en lifa skyldu beir 7 netr, ok brja hluti skal sa kjösa ser sem hann vill bessar 7 nelr, en drepa sidan ... V. vergeht sich gegen das verbot und wählt: 1. diese 7 nächte könig zu sein; 2. mit der tochter des königs sich zu verheiraten; 3. at raöa ok yfir bjoda alla doma bessa stund. — Dadurch rettet er sich natürlich, Die letzten wünsche der gefangenen. 171 7. Hann svarar: „Tak pü f hond Sintram hertuga, ok fastna honum Elenü döttur pina, ok hofum ver p& fengit värt erendi, ok verör per p& skomm at, hvernin sem pü breytir, nema pü vel gerir, sem ek ztla per eigi.“ 8. „Viltu piggja lif, g6ör drengr?“ sagdi konungr. Tertiüs svaradi engu. Konungr veik pä at Unüs ok merlti: „Hvat viltu piggja, g6ör drengr! ddr pü deyr?“ Unds svarar: „Ek hefi her eitt bein f fegyröli mfnum; pat er ör einni drekaklö. 9. Lätid bera pat norör f England til konungsdöttur peirrar, sem par er“ — ok nefnir hana — „ok seg henni, at hon megi gipta sik f nädum hverjum sem hon vill.“ 10. „Eptir nokkuru pykkiz pü par eiga at sjä,“ sagdi konungr; „eör viltu piggja lif af mer, göör drengr?“ Unts pagdi ok taladi ekki fleira. Konungr spyrr nü Sekündüs, hverja boen hann vill piggja, 4ör hann deyr. 11. Hann var skjötr til andsvara ok mellti: „Mer pykki litit fyrir at deyja. Lättu stinga ör per badi augun, ok muntu pä vid kleki lifa.“ Konungr malti: „Til mikilla manna muntu eiga at telja; eör viltu segja mer tt Pina, ok mun ek pä gefa per if?“ 12. Sekündüs vildi eigi fleira m&la. Konungr kallar nü sina smäsveina ok baOö pä segja framm, hvat peir hgfdu heyrt um nöttina. Si{dan kalladi hann saman sina hofdingja ok sagdi, at honum var grunr ä, at her mundu komnir hans synir, at peirri fräsogn, sem nü er upp komin. 13. Morgum pötti yat ok mjok saman fara, b»di um aldr sveinanna ok um tilburöi p4 sem ordit hoföu. Sogdu peir ok, at peim syndiz Tertiüs mjgok likr Flöres konungi. Konungr sagdi, at ser veeri grunr ä, at sonn mundi peirra frendsemi — „pviat mer synaz peir Unis ok Sekundüs mjgok Ifkir enni fogru Elinä, er ek unna mest. 14. Nü ef svä vzri, petti mer mer eigi standa at drepa pa.“ En hofdingjar s9g0u, at hann skyldi gera sik at Jeim manni sem hann vildi her um. 18. 19. Lattu— augun: sehr ge- 34. 35. hann—vildi: ein feier- bräuchliche strafe; vgl. Hkr. 1I licherer und schwulstigerer ausdruck 8.123; El.s.ok Ros. 8.80; Riddaras. für: yera sem hann vildi. 8. 23; Karlam. s. s. 27. Fl. son. XXI » 0 35 Fl. son. XXIV. 172 Der könig begnadigt div gefangenen. Der könig begnadigt die gefangenen und versucht auf jede weise, die wünsche seiner söhne zu erfüllen. XXIV, 1. Filöres konungr för nü til bandingjanna ok talar svä til peirra: „Gödir drengir!“ segir hann; „kvittr sä er kominn fyrir 088 af peim sogum, sem er hofdud I nött, at Per munud minir 5 synir; halda par ok margir hlutir til, at mer pykki pat trüligt 10 boeta. [5 si] 20 vera. 2. Dvi vil ek ydr lif gefa, ef per vilid vera oss hollir ok trüuir ok bota oss svä pann mannskada, sem per hafıd oss gort.“ Tertfüs svaradi: „Eigi veit ek, hverr vandi oss er & vio pik, ok eigi veit ek, hvärir görum eiga meira mannskada at 3. En ef svä er, sem per segid, p& pykki mer ver vel komnir til at r&öa nokkuru; pvf vil ek segja Jer, hversu mer er um gefit. Ver viljam eigi grid )iggja, nema Sintram hafi grid med oss, ok giptid honum ydra döttur. 4. Dykkjumz ek ekki verr til kominn at gipta hana, ef svä er, sem pü segir, en pü själfr. Durfi per eigi oss at sleppa, nema per lätid oss pessu räda; skulu ver ok annathvärt deyja allir eör engi. Eru ver ok lausir, p& skulu ver Sintrams hefna, ok eigi fyrr upp gefa, en ver hofum värt mäl um kvänboenirnar.“ 5. Konungr bidr nü at leysa hä, ok eru pvegin sär peirra ok foerdir if laug ok fengin sidan göÖ kladi. Sidan l&t konungr kalla pä til borös med ser; ok er peir kömu par, maelti Tertiüs: „vita viljum ver vär erendislok, Aödr ver etum mat saman.“ Kap. XXIV. 3—5. kvittr — synir: vgl. Blömstrv.s. 8. 36f.: Eddelon... melir: „Kemr ok sd kvittr, at bit seid breödr: syniz ollum, at bit seid mjok likir“; vgl. weiter ibid. 8. 36: Nach- dem Raudi riddari und Tremann drei tage miteinander gekämpft haben, stellt es sich heraus, dafs sie brüder sind: Gratiana gengr nu a fund Hernits ok Eddelons ok segir, hvers hon var vis ordin, ok segiz hon etla, at beir muni braeör vera. 8. vandi: m. ‘verhältnis, das gewisse verpflichtungen gegen einen anderen mit sich bringt”. 12—16. Ver— engi: vgl. Jömsv. s. 8. 93: „Viltu griö, goör dırrengr ?“ (so auch ibid. 8. 94; vgl. dazu Flör. s. k. 23, 8,10); ibid. s. 98: Da melti Vagn; „Ekki vil ek piggja lif at ber, Eıirikr! nema beim ollum se grid gefin minum monnum, er eptir lifa, eda ella munu ver allir eina for fara“ (vgl. Hkr. I s. 335). Hierin sehe ich das vorbild zu der entsprechenden stelle unserer 8382. Vgl. weiter Svarfd. (Fs.) s. 89: Gunnarr melti: „annathvart munu ver allir hafa grid eör engi“; Bös.s. 8.14: En Herraudr segiz eigi grid vilja biggja, nema Boösi hafı bedi lifs yriö ok lima; über griö vgl. den komu. zu Eyrb. k. 9, 10 sowie EA k.7,9. Die söhne des köuigs erheben ungehörige ansprüche. 173 6. Konungr svaradi: „Eigi fortek ek um ydvart erendi; Fl. son. en finna viljum ver vära döttur fyrst ok vita, hver svor hon XIV. vill her til gefa. En svä er frendsemi vär opinber, p& mun IXT. ek fätt i möti ydr läta.“ 7. Sidan gengu peir til borös. Eptir pat let konungr 5 skipta herfangi pvi enu mikla, sem fallit [haf6i] eptir hernad- inn; var pat svä mikit if gulli ok silfri ok dyrligum kl&dum, väpnum ok hestum ok fäsenum herskrüda, at pess kunni engi markatal. 8. Let konungr pä bläsa saman ollu liöinu undir sitt hofuömerki. Ok er pat var saman komit, p& tök Tertiüs 10 til orda, er Ajax het odru nafni. Die söhne des königs erheben ungehörige ansprüche auf grofse teile der kriegsbeute. XXV, 1. „Hlyö mer, herra konungr!“ sagdi hann. „Ver pykkjumz eigi ofrikir { bessu landi, sem hingat hafa flutt petta g6z, ok eigi viljum ver pat prautlaust missa. Dvi byd ek hverjum II, sem til vilja verda, at berjaz viö mik um 15 petta herfang, ok vil ek ekki hafa nema sverdö ok skjold, ok hafi peir herfang, sem sigr berr af vigvelli. 2. Viljum ver ekki hafa foert hingat värar gersemar til jess at adrir taki pser at oss lifundum.“ D& malti konungr: „Seint preytiz per & mötgerdum vid 088.“ 20 3. D& svaradi Unds, er Felix het gdru nafni: „Ver pykkjumz eiga herfang eptir Rikard greifa, er ek drap, pvf pat eru orrostulgg, at hverr erfir pann sem hann sigrar; ok ef nokkurr er sv& djarfr, at at pori at verja, p& komi sä framm & vollinn, ok skulu vit eigi bädir { burt fara heilir.“ 25 4. Sekündüs meelti pä, er Fenix het rettu nafni: „Ef pü vilt kalla per herfang eptir Rikard greifa, }& kalla ek mer herfang eptir Filipüs konung, ok hygg ek, at einnhverr yövarra 1. fortek: fortaka ‘sich zu etw. geheueren menge von kostbarkeiten; abweisend stellen’, ‘sich weigern’. vgl. Jarlm. s. ok Herm. 8.43: En 3.4. En—lata: anakoluth; nach bat gull, sem bar var offrat, var sva im ersten satze hätte es der sva mikit, at engi kunni at telja regel nach im folgenden heißen markatali; Hälfd. s. Eyst. k. 26, 5: sollen: at ek mun. Hann (Valr) hafdı fengit sva mikit 7—9. var—markatal: stehender gull, at bess kunni engi markatal; ausdruck für bezeichnung einer un- Fms. VI s. 176. Fl. son. XXV. xxYVl 5 10 1 a 20 174 Sintram bringt versöhnung zustande. manna, konungr! bafı slaeligarr unnit til herfangsin[s] en ek, pa ek vann hann yfir, ok eru ver enn eigi svä horundsärir, at porum eigi at 8jä, hverjum bezt bitr.“ 5. Flöres konungr svarar: „Vandr&dagripir megi per heita, ok xtla ek vel fallit, at sä& hafi brek, er beidiz.“ Sintram bringt eine versühnung zwischen dem könige und seinen söhnen zustande und bekommt die königstochter Elinä zur frau. Die brüder und Sintram fahren dann nach England, wo die königstochter, mit der Unüs sich verlobt hat, von dem könig der schotten, Guimar, hart bedrängt wird. XXVI, 1. Sintram hertugi malti p&: „Detta mä eigi saman fara,“ sagdi hann; „er nü meirr malt af kappi,“ sagdi hann, „en forsjä. Skulu ver eigi gera konungi ofraun ok launa honum pvf fyrir göövilja, ok kollum eigi til fjär i hans hendr. 2. En vel petti mer konungi standa, at läta oss halda pvi, sem ver hofdum hingat.“ Nü gerdiz kurr mikill { lidfinu, ok var vid sjalft bäit, at sundr mundi sagt gridum. 3. Lagdi pä margr til, ok kom svä pvi mäli, at peir szttuz, ok skyldi Sintram ok hans felagar hafa pann hlut kvittan, sem peir hofdu pangat haft, ok undu menn Flöres konungs illa vid pessi skipti, en p[6] vägudu engir at berjaz vid pä broedr. 4. Bj6öz nü Filöres konungr heim til sinnar borgar, ok för med honum hertuginn Sintram ok peir enir miklu kappar, sem fyrr gätum ver. Kemr pat nü upp fyrir alpydu, at pessir miklu kappar eru synir Flöres konungs. 5. Ganga menn nü { möti konunginum, ok fagna honum allir vel. Nü hefir konungr ord viö döttur sina, hversu henni er um gefit at eiga Sintram; en hon svaradi svä: Kap. XXV. 1. sleligarr: kom- parativ v. sleliga ‘schlaff’, ‘ohne kraft’. 2. horundsdrir: ‘empfindlich’; nur von Blöndal gebucht. 4. Vandredagripir: v.-gripr, m. ‘mensch oder tier, mit dem schwer fertig zu werden ist’ (vgl. vandr&da- maör); in älterer zeit nur von sachen; vgl. Flat. I 8. 328: „bat samir ok, at vandredaskaldit eigi vandreda- gripinn“. 5. at—beidiz: ‘dafs man es be- kommt, wie man es haben will’. Stehender ausdruck; vgl. Bös. s. 8.15; Grt. s. k. 59, 14. Kap. XXVI. 6. 5. Betta—fara: ‘das geht nicht zu vereinen’, ‘das geht nicht in einklang zu bringen”. 13. Lagdt —til: 0: mancher tat da sein bestes’, ‘warf seinen einfluls in die wagschale’ (um einen vergleich zustande zu bringen). 175 Sintram bekommt Elenä zur frau. „Sintram bad min fyrri, ok vildir pü eigi gipta mik honum, Fl. son. ok var pessarra mäla p& ekki vidö mik leitat. 6. En ef min XXVlI. r40 hefdi p& hofö verit, pä veri sä margr göÖr drengr nt & fi, sem ver hofum nü mist; mä oss seint 6r minni ganga sä mannamissir, sem hann hefir oss gort.“ 5 7. Sintram svaradi: „Dat skulu ver allt boeta, frü!“ sagdi hann, „med värum vinskap ok eptirleti meö yör. Hefir nü mikit um bez, at konungr hefir fengit aptr sina sonu, ok mega peir hann nü vel styrkja.“ 8. En hvärt sem par eru fleiri orö um tolud eör feerri, p& veröa psr endalyktir, at jungfrü Elenä er fostnud Sintram, ok var pä fengit at brullaupi med peim beztum fongum, gem til väru, ok för sü veizla vel framm. 9. Ok med pvi at Flöres konungr var pä eigandi ordinn at pvi riki, sem Filipüs konungr mägr hans hafdi ätt b»di at Sväva ok at Lötöringfäm, p& gaf hann pau riki Elend döttur sinni, pviat pau lägu nsst riki Sintrams. 10. En eptir veizluna väru hofdingjar & tali. Sagdi Unts p& broeörum sinum ok sinum mägi Sintram, at hann vill fara vestr {f England at finna pä konungsdöttur, sem hann hafdi 20 trülofat. En peir sogduz honum fylgja vilja. 11. Hrinda peir nü skipum & 8j6, ok sigldu til Englands. Ok er peir kömu par, var konungrinn dauör, en hans döttir st6Ö ein til rfkis. Hennar bad pä konungr af Skotlandi; hann het Gufmar. 12. Hon vildi ekki eiga hann ok engan annan, fyrr en sä kemr, er henni foordi pat bein, sem ör peirri klö var, sem hon hafdi at geyma. Ok her fyrir gerdi hann svä mikla ofsökn hennar riki, at pat mätti aldri i näöum vera. [_ 5 0 a 5 2—4. En—mist: vgl. Hkr. III 8. 205: „hefdi ba verit betta bodit, ba veri margr madr sa a lifi, er nü er daudr“. 10. En—ferri: stehender aus- druck, bes. bei brautwerbungen; vgl. Sams. s. fagra (Björner) s. 12f.: En hvart sem her er um talat fleira eör ferra (v.1. margt eör fatt), ba veröa ber endalyktir, at Samson fastnar Ingina (AM 343a, 4°, bl. Or hat Ingiam); in derselben situation lengr eda skemr Laxd. k. 9,8; ibid. k. 43, 13. 15. Lotöringiam: Lothringen; die- selbe form Karlam. s. s. 128. 16. 17. Dau—Sintrams: d.h. Fe- neöt (= Venedig). 24. Guimar: vgl. Sams. s. fagra (AM 343a, 4°, bl. 14v): Guimar vikingr (Björner s. 39 hat fehlerhaft Grimar); vgl. weiter Streng]. 8.2 ff.: Guiamars 1j0d. 25—27. Hon—geyma: vgl. k.20,19. 176 Gufinar wird besiegt u. getötet, Felix heiratet die königstochter. Fl. son. Felix’ zusammentreffen mit seiner küönigstochter. Seeschlacht mit Gufmar, XXVII. der besiegt wird und füllt. Die heirat wird gefeiert. Die brüder schiffen sich nach Affrikä ein. XXViI, 1. Nü er Felix kominn til Englands. Ferr hann til möts vidö konungsdöttur; en pegar pau funduz, var par fagnafundr. Syndi hann henni )& margar jarteignir um pat sem pau hofdu vid talaz. 2. Sidan l&tu pau kvedja pings; 5 ok & pinginu let hon bera framm klöna; en Felix tök beinit ok bar saman, ok pötti monnum furda f vera, hversu stör klöin var, pvi mikill mannsdrykkr 14 { horninu. 3. Sfdan gegja pau upp sin einkamäl, ok med sampykki frenda hennar var hon gipt Felix. Skal hon nü reida til peirra brullaups; 10 en hann kvez mundu bj6da Guimar konungi. Konungsdöttir bad hann räda. 4. Sidan föru peir ok leitudu at Guimar. En er peir kömu fyrir Brettland, kom Guimar konungr f möti peim med her sinn. FElix spurdi, hvert hann »tladi; en hann kvez xtla til 15 Englands — „eÖr hverr & penna enn mikla her, er per styrid?“ 8. „Felix heiti ek,“ sagdi hann, „en pat er mitt erendi, at ek vil bj6da per til brullaups mins, pviat ek hefi fengit döttur konungsins i Englandi.“ „Hitt munda ek vilja,* sagdi Gufmar, „at sü konung* 20 döttir nyti skemmst eins manng!“ 6. „D& er betra at vera til reidul“ sagdi Felix. Tokz par nü hardr bardagi ok mannsk@Ör; sneri mann- fallinu & Gufmar, pviat peir broedr [u]röu störhoggvir. Genga peir upp & skip Gufmars, ok varö hann handtekinn. 7. Deir 25 hengdu hann upp vid siglutre; en peir sem Gufmar hoföu fylgt, gengu til handa Felix. Ok f pessarri ferdö vann hann pridöjung Skottlands, ok gerdiz par konungr yfiır. 8. Sidan für hann til Englands, ok helt sitt brullaup, ok gekk st veizla vel framm. 30 Ok eptir brullaupit mzlti Ajax til sinna bredra: „Svä er hättat,“ sagdi hann, „at ek vil vita, hvern styrk pit viliö mer veita, pvi ek vil vitja At { Affrik& um pat riki, sem Kastts konungr hefir ätt, värr mööurfadir.“ Kap. XXVII. 19.20. Hitt—manns: verf. mitunter aufbringen kann; vgl. wieder eine probe der ironie, die der oben k. 11,6. 8; 20, 20. Ajax wird könig von Affrikä. 177 9. En Sintram sagdi, at peir vildu allir honum til standa. Eptir pat bjuggu peir her sinn ok sigldu vestr i Afrika. I pessi ferd t6k Fe[nlix Gaskönfärfki ok gerdiz hertugi yfir, pviat pat riki ätti hans kona. Ajax wird könig von Affrikä. Sintram fährt heim nach Fenedf. Seine zwei söhne. Ajax’ weitere schicksale. XXVIII, 1. Nü koma peir vestr { Affrikd. Ok er lands- menn urdu pess varir, at par var kominn döttursonr Kastüs konungs, p& urdu honum allir fegnir. Var hann par til konungs tekinn. Sidan setti hann menn til at geyma sitt riki. 2. Sintram byr nü ferd sina til möts vidö Flöres konung ok sagdi, at hann vildi orlof f& heim til sins lands. Pvi byr Flöres konungr sina döttur ok hennar heimanfylgju. Skilduz peir mägar meOö kzrleikum, ok ferr Sintram heim f FeneÖdi. 3. Hann ätti II sonu vid konu sinni. Deir heta Bertram ok Reginbald, faöir Herburts, er burt tök Falborg, döttur Artüs konungs af Brettanfä, sem segir {f Pidreks sogu. 4. En Ajax för til Blälands ok sötti sina konu, en setti par eptir sinn son, ok gaf honum hertuganafn. Sidan siglir hann vestr i Affrika, ok tök undir sik pat riki allt, ok styröi pvi til daudadags. 5. En fyri pvf at pessir menn eru fjarlegt värum londum, p& hofum ver eigi spurt, hver afdrif ordit hafa pessarra manna. Pvi Iakum ver par nü sogu Flöres konungs ok sona hans. 4. bviat— kona: vgl. k. 21, 12ff. Kap. XXVII. 193—15. Deir—sogu: zu dem namen Bertram vgl. k. 11, 2. — Nach der Piör. s. war Sintram der sohn von Boltrams sohn Regin- baldr, und Herburt der sohn Her- degn’s und Isoldes. H. entführt Sagabibl. XV. Hildr, die tochter des königs Artus von Bertangaland, während Fall- borg, die tochter Isung’s, mit Aum- lungr verheiratet wird: 9. Diör. s., passim und das register. 21. afdrif: s. k. 22, 16. 22. hans: hs. B hat hierfolg. zusatz: en guö geymi vdr allra, amen. Fl. son. XXVI. XXVIII Anhang zu Egils s. ok Asmundar. Textveränderungen in dieser ausgabe gegenüber Fas. III 8. 865 fl. 21,10. til launanna : til launa. 22,9—23,1. „. . . Dött beir eti grautinn.“ Skinnnefja hafdi $ fiyli: me. . pott beir eti grautinn, Skinnnefjal her E flyti.“ 3. 4,3 bat [er] hjasi : Fas. bat hjassi [er nur in hs. C]. „ 5,3. ok [hefir] eyru : ok eyru [hefir nur in he. C]. or el; At jölum : A jolum. „ 82 grasgard nokkurn : grasgarö mikinn. „ 10,3. [at] aliönu hausti : dliönu hausti [at nur in he. C]. e „ 10,17—18. Hugnadiz Asmundr bar vel ok hans menn : Hugnadir As- mundi bar vel ok hans monnum. = 1155. hverr hann heföi : hverr hann hefir. n 12,5-6. Ekkiemek: Ekki er ek. „ 12,10. Asmundr sagdi : Asmundr segir. „14.11. Tak vapn : Nü tak vapn. „ 14,13. syniz @ : syjniz nUü. 17,8, taka settir af ylkk]r : taka sett af yör [ykkr nur in bs. C). „ 17,21 Viglog[i] : Viglog [Viglogi nur in has. C]. „ 18, 4. ok föru : ok for. „ 20,3. bolfimliga : bölfimliga. „ 21,2. mööir min segir : mödir min segdi. „ 21,8. beinaburfi : beinaburfa. n N 25,5. farit hann : frait hann. 26,4. at nafni : af nafnt. 27,3. manna d milli : vera d milli. 28, 6. lengr lifdi : lengr lifir. 28,9. Voktu ser : vokva ser. 28, 12. [Jöt]landi : Bretlandi [Fas. III? hat Jotlandi). 23, 22, etti ekki fleira : atti fleira. 30, 3. uröu bessa varır : verda bessa varir. 31,5—6. [en sverdit— skallanum] : fehlt [nur in hs. C]. SS S3 33 3 3 3 3 33333 393 SS 3 3 3 SNSNSNNDSNSNSSNSSSSNShkhıs 3 3 3 y SS 33 33 3 3 Textveränderungen. 179 . 31,10. fyit : füdt. 32,1. til Asmundar : til Arans [Aran fehlerhaft auch an den fol- genden drei stellen im text]. 93,2. Ardni : Aran [zweimal]. 35, 3. [en Asmundr bagdi] : fehlt [nur in hs. C]. 35,6. Äräni : Aran. 36, 5. halft landit : halft land. 39,9. sinni eign : sinni eigu. 39, 14. Herraudr spurdi : hann spurdi. 39, 17—18. Ek sd minn : ek sa mer. 43,6. Egil : Egill. 44,4. bar til at : bar til er. 44,10. [vard] varr : var verr [vard fehlt in der ha. A]. 44, 11—12. lika a 8j6 sem d fonnu : lika sva sem d fonnu. 45,4. at fötum Egli : at fötum Egils. 46,17. 4 jotninum : a jotuninum. 46, 18. vard jotninum : vard jotun. 46, 20. reif af [honum] : reif af ser [Fas. III®: honum; die hs. A hat ser]. 47,9. spert : spennt. 48,4. böguna : bögana. 48,8. hefir mer bjönat : hefir bjönat. 48, 10. seiliz : seildiz. 48, 13. hj6 af jotninum : hj6 af jotun. 48, 13, hondina : hendina. 49, 3. br[yInbvara : brunpvara [die hs. A hat u). 50, 5. kom hvdrki upp : kom eigi upp. 50,7. Herjadi Egill nü : herjadi hann sidan. 51, 2. megni : magni. 51,8. Jotunninn snaradiz vid : jotunninn snaraz ba vid. 51,9. Jotunninn elti : elti jotunn. 52, 2. bekk : lock. 52,9. litt : Vitt. 52,15. yfir olbogann : yfir olboganum. 52,15—16. ok matti bar : malti bar. 52,16. var Egli sva hegt : var sva hagt. 53,1. er nü [lokit sva] sogu minni at sinni : er nü saga [min übi sva]. 58,2. at ek var : at ek er. 53,6. fullveldr : full velgdr. 53, 8. neri hafa : nerri fara. 53,9. hefi sagt : hafi sagt. 53,9. mitt aefinlyr : min efintyri. 58, 10. Qskruör : Qskrauör [die hs. A hat -rauör]. 54,1—2. ok mödir : ok mödir min. 54,4. ok ddu badi : saman badi. 54,5. ver systr : vit systr. 12* 180 „33 u m 3 ss 3 SMS BU U U U U U UT LT U LT U DU U DT U U U u 9 54,5. 54,7. 55, 2. 55, 2. 55,8. 55,5—6. 56, 3. 56, 5. 57.1. 57,5. 60,2. 60, 7. 61,2. 61,12-62,1. 62,4. 62, 6. 62, 7. 63, 7. 64, 2. 64,15. 64, 18. 65, 2. 65, 5. 65, 6—7. 65, 8. 65, 13. 65, 15. 65,17—66,1. 66, 2—3. 67,4—5. 67,10. 67,11. 67,12. 68, 3. 68, 3—4. 68, 4. 68, 4. 69, 3. 69, 11. 70, 8. 71,4—5. 72, 8. 712, 9—10. „ 72,12. „73, 6. „ 73, 15. Anhang. lausafe oll : allt silfr ok gull. ok tafl : tafl. gätum ver : gatum vil. er bat : [var] bat. en ef ek : ok ef ek. sem hann vildi : er hann vildi. Sidast : Sidan. sem ber baöu : Flyjtta : flytta. sa mik fyrri : sd mik fyrr. skyld : skuld. ek sogöumz : ek sagdiz. vangafılluna : vangafylluna. magallinn okidrin. Pa hljöp usw. : magallinn. Sidan hlj6p usw. fellr hon d bak aptr : feldi hana bak aptr. dvaldöi bat : dvaldi bess. ok er bat : ok bat. hja Ödni : hjd Odin. gauzku mey : gauzku menn. hver erendi : hvert erendi. hvers ykkr : hvert ykkr. Kom bat asamt med [beim] : kom beim asamt med. [Try]ggva konungs : Hertryggva konungs. en eigi [ bykki mer vilst um : en eigi veit ek nü. at jolum : d jolum. upp at inna : upp at unna. i fehirzlur : fehirzlur. Varu bar inni margar [ki]stur : varu bar miklar fjarhirzlur. Stdast tök : Prinest tök. Hann hjö : ok hjo. ber[a] ek mik : ber ek mik. tyna : Lina. ok deyföi : ok deyfir. kerlingu : kerling. hon legdi : hon leggi. hon sagdi : hon segir. beir skyldi : beir skyldu. t orö lagit : 8 ord lagt. sagdi kerlingu : sagdi kerling. en [hverr] leit : en leit. okkarri freendsemi : okkrar froendsemi. en jolnunum : en jötun. bokkuöu [frendkonu sinni sinn umgang] (C) : bokkudw bat frendkonu sinni ok sinn umgang (A). galaskap : galaskap. Var bä inn borit : Varu ba innborin. seengarstokki : seengrstokki. sem ber baödu henni. SS SS33 3 3 3 3 , 73, 16. 74,1. 75,78. 76, 4. 76, 10. 79, 18. 80, 1. 80, 5. 81,17. Textveränderungen. beit : biti. ok segir : ok sagdi. at bat var : ok bat var [at Fas.?]. idrin flekt[u]z : idrin flektiz [so A]. halslidöunum : halshlidunum. tor[u]getr : torgetr. kerlingw : kerling. getit um : getit at um. stjrör : styrir. 181 Register. I. Personennamen. Äbel, hertugi af Lungbardi Fl. son. k. 3,3. 5. 7—9; 7,4; 8,8. 9. 12; 9,2. Ajax, sonr Flöres konungs Fl. son. k. 6,4. 6; 22,2; 4, 8; 27,8; 28, 4. Älfr, jarl af Indiälandi Alafl. k. 7, 1.5.10; 14,6; 15,1; 16, 15. 22. Ali, sonr Rikardar konungs af Enylandi Ätafl. k. > 5. j0.11; 4,1—4; 5,1. 3.8. 9, 12—15. 17—20; 6,1—3; 8,1—5. 7. $; 9,1; 10,2. &. 11.13; 11,15; 12,1.2.5—8; 13,2.4.5; 14,15. 7; 15,3. 10.11; 16, 9. 17. 20. 22; 17,1. 3—10. 12—19. 21; 18,1.2.4—S; 19,1. 2.4.6. Andan, sonr Pollöntüs Gars Alafl. k. 15, 10; 16, 5. 6. 14. 15. Arän, sonr R6didns konungs af Tattaria EA k. 6, 6. 7. 9. 11; 7,1—3. 6—14; 8,1. 3.5. 13. Arinnefja, drötining 4 Jotunheimum EA k. 5,11; 15,14. 15; 16,9. 10; 17,9. 13. Ärmödr, sonr Asmundar EA k. 18, 7. Artus, konungr af Brettantd Fl. son. k. 28, 3 Äsmundr, sonr Ottars konungs er Halogalandi EÄ k.2,5—10; 3,1.4.5; 4,1—8. 10—12; 5,1—3. 5. 7. 11. 12. 18; 6,1—9.11; 'yl. 2. 8—14; 8,14. 6-9. 11. 12. 14. 15; 14,5; 16, 5-7; 17,3. 179. 1—13; 18, 1—6. 8. 9. Bärdr, böndi Älafl. k. 17,9. 10. 12. 15-17. 21. Bekkhildr, döttir Hertryggs konungs af Rüssid EA k. 2,1; 14,4; 15,3; 17,3. 11; 18, 6. Bertram, hertugi af Segarö Fl. son. k. 11,2; 12,9. 11; 13,1; 14.6. 7; 15,1. 5. Bertram, sonr Sintrams Fl. son. k. 28, 3 Biarkmarn, jarl af Gautlandi EA k. 9, 1; 12, 8. Bjorn, landvarnarmadr Pornbjargar meykonungs Alafl. k. 6, 6. 7; 7,3—5. Blätonn, ambaätt, systir Nöttar trolikonu Alafl. k. 4,1. 4; 5,13; : 4. Bolabjern, sonr Gorms jarls i Blokumannalandi EA Kk. 1, 5—8; 18, 1. Dorgarr, vikingr EA k. 10, 15. 17. Brynhildr, döttir Hertryggs konungs af Rüssia EA k. 1,3; 15, 2. 4. 17; 17,3; 18, 8. Personennamen. 183 Dumbr, konungr 6r Dumbshafi EA K. 15, 10. Eöny, döttir Hakonar konungs Hämundarsonar EA k. 18,7 Egill, sonr Hrings konungs af Smalondum EA k.3,2—5; 4, 1—12; 5,1. 3—5. 7. 15. 18; 8,16; 9,1—4. 6—8. 10; 10, 1-8. 11. 13—15. 17. 18; 11,19; 14,8. 9. 11. 13—15; 16,2. 6.7; 17,3. 4.5. 7. 9. 11. 12; 18, 4-6. Eireikr, konungr i Svena (= Svipjöd en mikla) Alafl. k. 17,10; 18,2, 6. Elind (Elend), 1. dottir Kastüs konungs i Kartagid, 2. döttir Flores konungs Fl. son. K. 3,1; 4,5. 11; 5,12. 17. 20; 6,1; 10,1. 2. 5; 11,3. 4; 12,13; 20,1; 21,2; 22,15 28,7. 13; 26,8. 9. Ermingerör, döttir Filipus konungs af Svavd Fl. son. k. 10,5. Falborg, döttir Artus konungs af Brettanid Fl. son. k. 28, 3. Felix, sonr Flöres konungs Fl. son. k. 6,4; 20,1; 22, 2; 25,3; 27, 1—7. Fenix, sonr Flöres konungs Fl. son. k. 6,4; 21,2; 22, 2; 25, 4; 27,9. Filipüs, konungr af Svava Fl. son. k. 10,5; 12,15; 18,2; 15,4; 16,1. 3.6; 17,6; 18,2. 3; 25, 4; 26, 9. Fjalarr, sonr Dumbs konungs dr Dumbshafi [fing. name des Asmundr] EA k. 15, 6. 11. 15. 18. 19. Flores, konungr % Traktia Fl. son. k. 2,1; 4, 2—5. 7. 9; 5,1. 11. 12. 20. 23.24; 6,4; 7,2. 8; 8,11.13; 10,1.4. 5; 11,3—5; 12,1. 14. 15. 17; 13,1—4; 15,1. 3. 6. 8; 17,2. 6; 18, 2.7; 19,2.4; 23,13, 24,1; 25,5; 26,3. 4. 9; 28,2. 5. Frosti, sonr Dumbs konunge 6r Dumbshafi [fing. name Egils] EA k. 15, 6 11. 15. 17. 19. Garlant, merkismaör Flöres konungs Fl. son. k. 17,3. Gautr, jotunn EA k. 12,1. 2; 14,4. 9. 11; 15,1. 4. 7. 9-11. 14. 17. 18; 16,4—6; 17,11. Gergin, kappi ör Indislandi Alafl. k. 7,3. $. Glammaör, berserkr ı Sviaskerjum EA k. 10, 16—1S. Glödarauga, brell, brödir Nottar trollkonu Alall. k. 8,3. 5. 6. $; 11,4; 12, 3. Gnodar- Äsmundr [= Äsmundr] EA k. 18,9. Gormr, jarl 4 Blokumannalandi EA k. 7,5. Grando, konungr af Enylandi Fl. son. k. 20, 3. Guimar, konungr af Skotlandi Fl. son. K. 26,11; 27,3—7. Gunnbjorn, jarl af Rüssia Alafl. k. 15, 5. Gunni, karl Alafl. k. 1,3; 2,2.3; 3,5. 7—10; 10,1. 5. 9. 11. 13; 11,1. Gunnvarör, sonr Gunnbjarnar ab af Rüssiü [fing. name Alis] Alafl. k. 15,3. 5; 16, 5. 6. 8. 10. Gunnvor, döttir Gunnbjarnar jarls af Russia [fing. name der Pornbjorg] Alafl. k. 15,3. 5; 16, 11. 12. 15. Häkon Hamundarson, konungr # Danmork EA k. 18,7 Herburt, sonr BReginbalds Fl. son. k. 28, 3 184 Register. Herraudr, sonr Rödians konungs af Tattarid EA k.7,3; 8,10. 11. 18.14; 17,4. 7. 11. 12; 18,1.4. 5.6. Hertryggr, konungr € Rüssia EA k. 1,1. HAildir, jotunn EA k. 12, 1. 2; 14,4; 15,1. 11. 18; 16,2. 3. %. Hildr, detr Hertryggs kohungs = Brunllden. Bekkhildr] EA k.1,2.3; 2,1; 14, 4. Hilde, kerliig Alafl. k. 1,3; 3,8; 10,1. 5. 7. 8.1013; 11,1. Hlaögerör, döttir Nöttar trollkonu Älafl. k. 5, 3. 9. 17. 19; 16, 18; 17,1. 11. 16. 21; 18,1. 2. Hringr, konangr t Smalondum FA k.9,1; 1%, 7. 8; 13,11; 18,4. 5. Hrorckr, berserkr, brodir Rödiäns Konings EA k. 7,3; 8,2. 8. Hugi, jarl af Indidlandi Alafl. k. 7,1. 9. 10. Ingibjorg, döttir Bjarkmars jarls af Gautlandi EA k. 9,1; 12,8; 13,11; 17,9. 18. Ingifer, jarl af Indiadlandi Alafl. k. 7,1. Jotunoxt, oo. Nüttar trollkonu Älafl. k. 14,9. 10. 12; 15,2. 4. 7—11; 16,1. 2. 7. 9. 10. 12. 13. 17. 19. 20, Kastüs, konungr © Kartagia Fl. son. k. 3,1. 3; 4,1. 10; 5,2. 3; 7,1. 5; 8,2. 4. 6. 7. 10. 11; 22,3; 27,8; 28,1. Kolr, risi Älsfl. k. 17,3. Küla, kona Qskruds jotuns EA k. 12,1. Leggr, brödir Nöttar trollkonu Alafl. k. 14,9. 10; 15, 11. Lidr, brodir Nottar trollkonu Alafl. k. 14,9. 10; 15, 11. Mandan, sonr Pollöniüs jarls Alafl. k. 15, 10; 16,5. 7. 14. 15. 19—21. Nött, trolikona Alafl. k. 4,2. 3; 5,3. 4. 6. 7. 10. 18. 14. 16; 8,3; 12,3; 13,5; 14,3. 8; 15,8; 16,1. Ödinn EA k. 8,5; 13,9. 10; 18, 10. Öläfr, sonr Äla Älafl. k. 19, 4. Öttarr, konungr € Hälogalandi EA k. 6,1; 18,1. 3. Öttarr, jarl af Jötlandi EA k. 6,1. 11. Ötte, merkismadr Kastüs konungs Fl. son. k. 8, 6. 7. Pollöntüs, jarl Alsfl. k. 16, 10. Rauör, raögjafi Rikardar konungs Älafl. k. 12,8; 13, 1. Reginbald, sonr Sintrams Fl. son. k. 28, 3. Reginn, dvergr EÄ k. 17,6. Reinald, hertugi af Susa Fl. son. k. 11,2; 12,2. 12; 13,4; 14,1. 4—7. Rikard, hertugi af Hoölmgardi Fl. son. k. 12,15; 13, 2—4; 14,1. 3; 16,3; 25, 3. 4. TE ei ie ar Personennamen. 185 Rikardr, konungr 8 Englandi Alsfl. k. 1,1; 8,1; 9,2; 12,5; 17,17; 19,1. Rikarör, sonr Äla Alafl. k. 19, 2. 3. Rodian, konungr af Tattaria EA k. 6,6; 7,2.4.5 Rüngya, merkismadr Flores konungs Fl. son. k. 15, 6. Rognvaldr, landvarnarmadr Hertryygs konungs EA k. 3,1. 2.4; 5,2. Sekündüs [fing. name des Fenix] Fl. son. k. 12,3; 13,4; 14,1.2; 17,2.5; 20,21; 21,1. 10; 23,10. 12. 13; 25,4. Siggeirr, beraerkr, brödir Roödidns konungs EA k. 7,3; S,2. 8. Sigriör, döttir Oltars jarls EA k. 6, 1. Silvia, föstra des Felix Fl. son. k. 20, 4. Sintram, hertugi af Feneöt Fl. son. = 11,1. 3.5—8; 12,1. 5.7. 8.13.17; 13,3; 15,4. 55 16,1. 3. 75 19,2. 4. 6; 20,21; 21,23; 22,20; 23, 7; 24,3. 4; 26,1. 3.4. 5. 7—10; 27,9; 28, 2. Skinnnefja, doöttir Arinnefju EA k. 5, 11—14.17; 8,16; 15,17; 16,1. 4. 8; 17, 9. Skroggr, logmaör i Jotunheimum EA k. 14,15; 15,1. 3. 5. 12. 14. 16; 16,1. 3. 8. 10. Snjdr, konüngr € undirheimum EA k. 13, 1. Soddan, konungr af Serklandi EA k. 18, 8. Solbjort, drötining Rikardar konungs Älafl. k. 1,2. Starkaör enn gamli EA k. 18, 7. Stutthedinn [fing. name des Ali] Alafl. k. 6,3. 4; 7,6—11. Sylven, föstra des Fenix Fl. son. k. 21, 11. 16. Tertius [fing. name des Ajax] Fl. son. k. 12,6; 13,1; 14,6—8; 15,1; 16,3. 6; 18,1. 2.5; 19,6; 21, 23; 22,15 23,6.8. 13; 21,2.5.8. Tryggvi [= Hertryggr, Kohungr‘ i Rüssid] EA k. 5,1; 14,2. 4; 16,11; 17,1. 7. 11; 18, 6. Unus [fing. name des Felix] Fl. son. k. 12,9; 13,3; 15,4. 5. 7. 8; 17,1; 19,7; 20,4; 21,1; 23,8. 10. 13; 25, 3; 26, 10. Viglogi EA k. 5, 5. Vilhjalmr, sonr Ala Älsfl. k. 19,2. 3. Visinn, sonr Gorms jarls i Biokumannalandi EÄ k. 7,5. 8.9; 18,1. Diörek, konungr af Bern Fl. son. k. 19, 7; 28, 3. Bornbjorg, meykonungr i Tartarid Älafl. k. 6,2; 7,5. 6.10; 8,2. 7; 9,1; 11,4; 12,7. 8; 13,4; 14,1. 5. 7; 16, 17. 23; 18, 6. 7; 19, 4. Börr EA k. 12, 4—6. sa, döttir Hringe konungs EA k. 9,1; 18,4. 5. Qskruör, jotunn EA k. 12,1; 14,3. 186 Register. lI. Ortsnamen. Affrika [Affrica] Alafl. k. 14,4; Fl. son. k. 2,7; 3,1; 4,9; 7,1; 9,5; 27,8. 9; 28,1. 4. Alexsandria Fl. son. k. 4, 10. Asid Alafl. E. 14, 6. Austrlond Fl. son. k. 13, 5. Austrvegr EA k. 10,18; 18,5; Fl. son. k. 2,2; 7,5; 12,15; 13,3. Bern Fl. son. k. 19,7. Blaland Fl. son. k. 22,19; 28, 4. Blalandseyjar Fl. son. k. 12,5; 22, 19. Blokumannaland EA k. 7,5. Brettania Fl. son. k. 28, 3. Brettland Fl. son. k. 27,4. Cartagia, 8. Kartagia. Danmork EA k. 6,1; 18,7. Dumbshaf EA k. 15, 10. England Alafl. k. 1,1; 3,1; 8,1; 12,6; 13,3; 14,2; 17,17; 18, 5; 19,1. 4. 6; Fl. son. k. 20,3. 21; 23,9; 26,10. 11; 27,1.4. 5. 8. Fenedi Fl. son. k. 11,1. 8; 12,11. 14; 28, 2. Frakkland Fl. son. k. 2,4. Gardartki EA k. 1,1. Gaskönia [Gazkönid] Fl. son. k. 21, 2. 12. Gasköniariki Fl. son. E. 27,9. Gautland EA k. 9,1; 12,8; 17,5. 12; 18,4. 5. Gjallandibrü EA k. 15, 7. Grikklandseyjar Fl. son. k. 12, 9. Grikklandshaf EA k. 18, 8. Halogaland EA k. 6,1. 7; 7,1. 2; 17,12; 18,1. 6. Hiesey EA k. 18, 10. Hölmgarör Fl. son. k. 12, 15. Hünaland EA k. 1,1; 7,3. India Alafl. k. 7,1. Indidland Alafl. k. 7,11; 14,6; 15,1. 2; 16,23; 17,1. Jötland EA k. 6,1. 11. Jotunheimar EA k. 5,6. 11; 12,1; 14,4; 15,1. 10; 16,10; 17,13. Karbön Fl. son. k. 22, 19. Kartagid [Cartagia] Fl. son. k. 2,7; 3,1; 4,10; 5,3; 7,6. Ortsnamen. — Sonstige namen. 187 Kordö Fl. son. k. 12, 9. Kordüban Fl. son. k. 12,5. Lötöringtä Fl. son. k. 26, 9. Lükdnüs fjall EA k. 13, 2. Lungbardt Fl. son. k. 3,3. 9. Myrkviör Älsfl. k. 17, 3. Policana Alafl. k. 6,7; 7,2. Rin Fi. Bon. k. 22,10. Rüssid EA k. 1,1; Alsfl. k. 15, 5. Saxland Älafl. k. 19,2. 3; Fl. son. k. 2,4. Segard Fl. son. k. 11, 2. Segris FI. son. k. 5, 11. 20; 7,7; 8,2. Serkland EA k. 18, 8. Sikiley Fl. son. k. 5, 1. Skotland Fl. son. k. 26, 11; 27,7. Smälond EA k. 9,1; 12, 7. Spania Fl. son. k. . 4. Susd Fl. son. K. 11, 2 Svavd Fl. son. k. 10, 5; 15, 4; 26, 9. Svena [= Svipj6d en mikla] Alafl. k. 17,2. Sviasker EA k. 10, 16. Svibj6d en mikla Älafl. k. 17,2; 18, 6. Tattaria [Tariariä] EA k. 6,6; 17,4; 18,6; Alafl. k. 6,6; 7,1.2; 12,7; 13,1. 3. Tattaridriki Fl. son. K. 2, 2. Traktid Fl. son. k. 2,1. 2; 7,7; 11,3; 12,1. 13. 14. Traktidborg Fl. son. k. 4,3. Valland Alafl. k. 19, 2. 3. Sonstige namen. Bremill (schwert) Älsfl. k. 16, 22. Gn08 (schiff) FA K. 18, 8. 10. Hornskeggt (bock) EA k. 10. 11. Kräkr (pferd) Älafl. k. 18, 4. 188 Register. IV. Wörter (ärx. Aey. u. dgl.) und sachen, die im komm. besonders behandelt sind. dheit EÄ k. 12,4. aptrgongur EA k. 7,12. bergruni Fl. son. k. 21, 4. berserkr Fl. son. k. 12, 16. bita sundr barkann EA K. 4,10. blendingr Alafl. k. 5,3. bolfimligr EA k.5,11. Bremill Alafl. k. 16, 22. Böser Blick EA k. 12,9. einvigi EA k. 8,4. flekkr Alafl. k. 3,2. fü EA k.7,8. fullveldr EA k. 11,10. fylgjumadr EA k. 14,15. galaskapr EA k. 15,14. gefa e-n Ööni EA k. 8,5. genta EA k.S$, 16. gerningaveör EA k. 9,4. glatünshundr EA k.1,5. hafa # fljti EA k. 5, 17. hark Alafl. k. 10,3. hjasi EA k. 1,4. hnotskögr EA k.1,3. hornskeptr Fl. son. k. 17,4. kleykiliga Fl. son. k. 20,12. Krakr Alafl. &. 18, 4. lifsgros EA k. 14,12. , lika d 8jo sem d fonnu EA k.9,8. Macht des namens EA k. 10, 16. mannsdrykkr Fl. son. k. 20, 18. nafnfestr Älafl. k. 2,4. porur Alafl. k. 10,3. reikningslaust Fl. son. k. 4, 4. sja ti vonarbug Fl. son. k. 8, 13. skikkjurakkt ‚Alafl. k. 5,17. skjarkali EA k. 15, 14. sökna Fl. son. k. 16, 2. speari Fl. son. k. 7,3. Svena Alafl. k. 17,2. vikingr EA k. 7, 6. vindgradö Fl. son. k. 9,3. bofta EA k. 14,8. efisaga EA k. 5, 18. | Berichtigungen. Seite 1 zeile 2. Russia |. Rüssic 3 3303093030303 33 3333 3 33 =» S3S3933 3 303 3 3 SSNS DS 3 3 3. er l. [er] 3. hefir I. [hefir] 3. atl. [at] 9. voga 1. vaga 8. ykkr 1. y[kkjr 2. Jötlandi 1. [Jot]landı 4. En 1. [En] 5. mestu 1. mest[u] 5. eggjar 1. e[ggjar] 4. varginn füge hinzu: ok sva verdr, at peir sla hring um hann, 19. Dann füge hinzu: bar, 17 bis 8. 111 z.1. segia—broödir 1. segja Ala vera brödur 17f. ok malti: „Std mjok usw. 1. ok malti sva: „Mjok usw. 1. Myrkviör 1. [Myrk]vidr 17. klauf füge hinzu: hofudit, 22. lausan füge hinzu: meö sodli 10. framm |]. |framm] Die akzente sind im komm. häufig abgesprungen. Digitized by Google .‘ s ’ C \ read ‘ A © En DI, 8 u is g .N = Be “ Q @ Fand + r u \4 an V * r 3 . Er) Tz I) “ ' ” ze z UNIVERSITY OF ILLINOI® Im 3 0112 046492507 EEE |